Acta Pacis Westphalicae II C 2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1645-1646 / Wilhelm Kohl
79. Königin Christine an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1646 März 21/31
Stockholm 1646 März 21/31
Bitte der schwedischen Gesandten um endgültige Resolution wegen der Satisfaktionen und des
Waffenstillstandes. Vorläufige Weisung , keinerlei Zugeständnisse in Pommern zu machen und
nur als letzte Möglichkeit eine Satisfaktion durch Vorpommern und die Stifter Bremen und Verden
ins Auge zu fassen . Grenzen und Rechtsstellung Vorpommerns, Wismars und der Stifter Bremen
und Verden für diesen Fall. Befriedigung der Soldateska und Waffenstillstand. Restitution der
Reichsstände, insbesondere der Kurpfalz. Verhalten gegenüber den französischen Gesandten.
Bestätigung der Berichte vom 26. 1./5. 2. , 9./19. 2. , 16./26. 2. und 23. 2./
5. 3. 1646 , på hvilke vij härtill icke hafve svarat, effter vij stadde på resan
å landet, icke hafve hoos oss hafft våre och riksens rådh, medh hvilke vij
öfver the i samme breff begrepne högvichtige ährender och saker hadhe
kunnat consultera; och derföre hafve vij all Eder negotiation i fridztractaten
på Eder förra instruction och tillkombne order, däraff I vår hufvudhinten-
tion hafve kunnat förnimma, jämväl och på Eder egen dexteritet och åhuga
ahnkomma låtet.
Nu aldenstundh vij af desse Eder breff sij, det sakerne vidh tractaten hafve
sigh något förändrat, öfver hvilke I och begära att blifva ofördröijeligen af
oss informerade och särdeles att I må bekomma vår endtelige resolution
öfver vår och chronones satisfaction, gifvandes därhoos tillkänna, att dhen
keijserlige legaten grefven aff Trautmansdorff hafver kort för sin afreesa
och ryckande till Münster förslaget och såsom praesenterat Eder Förpom-
mern , ertzstifftet Brehmen och Vehrden, doch medh sådane conditioner som
vij och chronan icke stort kunde vara betiänte medh. Därvidh I under-
dånigst Eder förfråge: 1. hvaropå I ändteligen skole stå in puncto satis-
factionis , 2. i hvadh vilckor vij ville acceptera stiffterne, och särdeles om
dombcapitlen och closterne och 3. att I må få vår ordre om thedh armistitio
som i Münster är föreslaget, och feldtmarskalken genom Lillieström hafver
sin meningh thäröfver sampt soldateschans contentament Eder optäckt.
Medh hvadh mehra I berätte i samme Eder breff om ständernes interesse
och gravaminum affhielpande och däriblandh Churphaltzes restitution. Opå
alt detta ähr vij sinnadde uthförligen och till Eder information omstände-
ligen , som sakernes richtigheet fordrar, oss förklara innan någre få dagar.
Men effter vij aff Eder breff sij, thedh man så väl i Munster som i Osnabrügg
starkt arbetar och drifver opå förklaringen och slutet öfver giorde Eder och
dhe Frantzösische commissariers propositioner och repliquer, och därib-
landh fast den svåreste artiklen är, så mycket vårt interesse bredevidh riksens
säkerheet anlangar, vår och chronans satisfaction, ty hafve vij för gått och
nödigt ahnsedt, gifva Eder in antecessum häröfver korteligen vår meningh
till förstå, nembligen att ändoch vij hafve vichtige skähl och betänkiande
något det minste remittera uthi vår förre resolution och det ringeste att
cedera aff hela Pommern, hvarföre och vår alfvarlige villie är, att I på Eder
sijdo, thedh längeste I kunne, holle Eder vidh instru[ction] och förklaringh,
som I för dette af oss bekommit hafve och Eder sidst den 10. Novembris
uthi nästförledet åhr [ 10./20. November 1645 ] blef gifven, läggandes den
saken hoos Eder sielfve väl öfver och inståendes därpå till dess och, så
länge I kunne, medh skääl bringa andre och särdeles ständerne till vår favor
häruthinnan. Betrachtandes därjämpte, att där vij skulle något aff Pommern
remittera, blefve vij så svage, att vij sädan icke uthan stoore difficulteter
kunde oss thervidh sustinera. Likväl effter vij sij, thedh Trautmansdorff på
Keijsarens vägnar sielff föreslår och såsom ahnpraesenterar oss Förpommern
sampt stiffterne Brehmen och Vehrden, och således gifver Eder tilfalle att
theröfver tractera, medh hopp aff någon mehra förbättring till erholla, sådan
att vij någårlunda kunne döma, det Trautmansdorff ju moste, förän han till
detta offerte är kommen, hafver öfverlagdt och till en godt deel afftalt om
Förpomeren medh churfursten aff Brandeburg.
Vij komme oss och väl ihugh det förslagh öfver Förpomeren, att bekomma
till vår och chronones satisfaction, för detta någre resor ähre giorde, så aff
Keijsarens gesandter i Hamburgh som aff churfursten aff Saxen medh breff
till Churbrandeburgh, och nu för denne tijdh stiffterne Brehmen och Vehr-
den lägges thertill. Ty skatte vij detta tillbudh såvijda considerabelt, att
ehuruväl det icke kan giöra oss tillfyllest att svara emot dhe store avantager,
vij emot friden och vedertagande af en sådan satisfaction skulle afträda och
släppa uthur våre händer, öpnandes Keijsaren dören och vägen till sin
conservation, så emot Turcken som andre, och gifvandes honom tillfälle
att snart recolligera sine kraffter och häreffter mehr än före falla oss directe
vel indirecte besvärligh och formidabel.
Icke desto mindre, ther Frankrijke på thess sijdo begynner accomodera
sigh, anten då Keijsaren cederar något Franckrijke eller detta vijka för den
andra och I därhoos berröfve och förspörie, det alle dhe andre interessenterne
och förnämbligen ständerne unice inclinere till fridh, så att det allenast på
vår äntelige förklaring (thervidh I hadhe till att staden) skulle synas vela
bestå och ahnkomma, så vele vij på detta fallet häller än att vij skole synas
hafva föreslagit odrägelige medel till friden, att I negotiera medh veder-
parten om Förpomeren och stiffterne Brehmen och Vehrden och å våre
vägnar såvijda förklara Eder, att ther the vela cedera Förpomeren medh
alle sine pertinentier som till den regeringen hafver lydt och legat och
däriblandh ähre Gartz och Griffenhagen, därtill medh och vele afstå ertz-
stifftet Brehmen och stifftet Vehrden till oss och vår effterkommande
Sveriges konungar och chronan altidh att förblifva såsom feuda ab Imperio
recognoscenda hoos Sveriges chrono och icke hoos familierne, som Traut-
mansdorff ex natura feudalium vil deducerat; män alle under furstligh rätt
titell och vilkor, och däriblandh fördenskuldh stiffterne Brehmen och Vehr-
den må giöras till erfflige furstendömen. Då kunne I förtrösta vederparten
opå, att I thenne saken till oss favorabiliter recomme[n]dera, och ther I hoos
vederparten finne skälige och gode, Eder då ingalunda tvifla, men kunne
vist förtrösta dem om vår ratification theroppå .
Män så är härhoos denne vår befallningh, först, att ändoch thenne är vår
ytterste och sidste villie, så måste I likväl för ingen menniskia låta kommat
uth, negotierandes detta på det aldra secreteste och icke kommandes på
dette förslaget, förän alle andre consilia som i förra ordre blefve beskrefne,
ähre afskurne och I vidare icke kunne gåå. Sedan och, ther thedh kommer
på Förepomeren ahn, att det medh någon amplification varder beskrifvit;
och där vij skole afstå Stetin (däreffter churfursten aff Brandeburgh mäst
trachtar), då moste I göra Eder högsta flijt, att alle tree strömerne och
uthloper i saltsiön, Penen, Swinen och Tifenaw, medh stifftet Cammin och
öön Wollin blifva lagde under Förpomeren .
Till det tridie, att I och uthi medler tijdh synerligen vinlägge Eder, att nåå
och beholla Wissmar stadh medh Pöhl och Wahlfisken sampt någre ther
nästom liggiande empter, sub iure feudi att recognosceras aff Imperio, som
för är sagdt om thedh andra, icke mötandes hvadh protestationer hertigen
aff Mechlenburgh eller någon annan theremot kan låta giöra.
Därnäst och för det fiärde vele vij, att I söke till amplificera ertzstifftet
Brehmen och stifftet Vehrden medh någre lähn eller empter, hvar icke uthaff
landt Brunswick och Luneburgh, helst dem som vidh Wesern är belägne,
då ju aff det Mindiske, Osnabrüggiske och Munsteriske biskopsdömen;
hvartill och kommer detta om clösterne och särdeles om domcapitlen i
stiffterne, att effter stiffterne moste cederas under fursteligh rätt och titell,
och capitulares därsammastädes äre få personer, som annorstädes kunne
blifva transfererade i biskopzdömen och thessföruthan äre ringa nogh, så
att dhe näppligen skole kunna draga sigh sielfve. Ty hafve I till remonstrera
sådant medh tiänlige argument och urgerar förändringen af stiffternes natur
till förstendömen och consequenter domcapitlens ophäfvande, så gott I
kunner.
Uthi en summa, effter vij icke kunne Eder altså till pricka föreskrifva, så
tilltroo vij Eder nådeligen och säkerligen, att I bevijsa häruthinnan Eder
högste och nöijachtige flijt, troheet och försichtigheet och göre våre con-
ditioner så godhe, som I bäst kunne och sigh göra låther. Allenast, att när
alt annat slår feelt, då vetther denne vara vår endtlige meeningh, som hon
här ofvantill om Pomeren och stiffterne Brehmen och Vehrden är uth-
stryckt .
Soldatescens contentement negotiere I och uthi ex occasione och som I
finne bäst och rådeligest, efftersom vij och vele härnäst theröfver oss
förklara.
Armistitium, thedh vari longt eller korth, på the conditioner feldtmarskal-
cken giör eller andre, befinne vij våre saker för ingen deel vara tilldrägeligit,
män fahrligit och gifvande occasion till vår milities (som mäst på Tyske
består och dessföruthan till förfängelige correspondentier är benägen) de-
bouche . Förtegat att ett armistitium uthi skall sättia fienden uthi och oss
uthur postur igen och uthi oöfvervinnelige difficulteter. Därföre, där man
skall slås, ähr bättre att man slås nu häller än en annan gångh. Vij hafve
fuller genomläsit feldtmarskalckens her Linnart Torstensons förslagh härom,
män finne dem heelt impracticable, annorlunda att ingå någon vapnehvila,
anthen öfver longt eller kort, finne vij heelt onyttigt, därföre I och på Eder
sijdo hafva att fahra fort medh tractaten, icke mindre än fältmarskalcken
medh vapn på sin sijdo, till dess Gudh beskärer en godh ända på kriget.
Vij hafve particulariter nogh informerat Eder öfver vår meeningh om
ständernes försäkringar och restitutioner, däropå mäst alle deres gravamina
hängia, uthi vår instruction och sedermehra Eder tillskickade breff och
befallningar. Vele och ännu, att I dem medh all flijt däruthinnan adsistere,
så hoos vederparten som Franckrijke, medh drifvande och hoos hvardera-
parten tiänlige argument och dem icke förlåthe, vethandes att en store deel
aff vår och Sveriges chronos satisfaction består i deres restitution och vårt
goda nampn theruthinnan inthet lithet participera. Enkannerligen vele I
göra Eder möijeligste flijt, att extensionen aff ständernes restitution och
consequenter punctus amnestiae tages aff åhr 1618 såsom termino a quo.
När ther så är, att dhe förlåthe både Eder och sigh sielfve och ähre Eder
emot, då sij vij ingen skääl, att vij allena och emoot deres villie skole perti-
naciter stå på den puncten. Churpfaltz moste I uthi synnerheet göra all
möijeligh adsistence till blifva restituerat i förre arfflandh och churdig-
niteten , remonstrerandes icke allenast ständerne, uthan och dem Frantzö-
siske commissarierne, hvadh stoort interesse dhe sielfve hafve uthi Chur-
pfaltzens restitution, och att det huset uthi Heilbronnische fördraget
Gemeint ist das mit dem Heilbronner Bundesvertrag vom 13./23. April 1633 von vier Reichs-
kreisen mit Frankreich abgeschlossene französisch-schwedische Bündnis vom 9./19. April 1633,
das im wesentlichen die Bedingungen des Bärwalder Vertrages von 1631 erneuerte. Vgl. F. W.
Barthold : Geschichte des großen deutschen Krieges I (1842) S. 51–54; M. C. Londorp IV
(1668) S. 313. Druck: Sverges traktater med främmande magter V 1 (1903) S. 12–16:
Förbundsfördrag mellan Sverge och Frankrike, hvarigenom det i Bärwalde den 13
januari afslutna fördraget förnyas och utsträckes till det pågående krigets slut. Ratifika-
tionen : Fontainebleau 16. Mai 1633 ( ebd. S. 16–17) und Stockholm 28. Juni 1633 ( ebd.
S. 17–18). Druck des Bärwalder Vertrages vom 13./23. Januar 1631: Sverges traktater
V 1 S. 438ff.
admitterat till churdigniteten.
Efftersom vij och vete, att I och tale för Franckrijke, som dess commissarier
täncke för oss och gåå coniunctim i sakerne, att dhe icke må förvijta Eder
och andra sij oss emellan oense. Uthi en summa, hvadh communicationer
och uthvärtes cooperationer sampt slijka mehra ähr, theri entretenere I alle
och särdeles Franckrijke effter all möijeligheet
Brienne äußerte sich am 7. April 1646 befriedigt über die freundlichere Haltung der schwedischen
Gesandten: Quel que soit le principe de cette conduite, il est à louer. Mit leichtem Tadel
fügte er hinzu, die vom französischen Hof stets mit Mißbilligung betrachtete Reise Saint-Romains
nach Stockholm hätte sich bei etwas mehr Weitsicht umgehen lassen: Négociations secrètes III
S. 144.
särdeles hvadh vår och chronones hufvudhsaak är, laga I altidh så att dhen
holles i Eder macht, såsom vår och chronones trogne tiänare och försichtige
commissarier. Uthförligare skrifva vij Eder en annan gångh och medh
aldraförsta.