Vij komme oss och väl ihugh det förslagh öfver Förpomeren, att bekomma till vår och chronones satisfaction, för detta någre resor ähre giorde, så aff Keijsarens gesandter i Hamburgh som aff churfursten aff Saxen medh breff till Churbrandeburgh, och nu för denne tijdh stiffterne Brehmen och Vehr- den lägges thertill. Ty skatte vij detta tillbudh såvijda considerabelt, att ehuruväl det icke kan giöra oss tillfyllest att svara emot dhe store avantager, vij emot friden och vedertagande af en sådan satisfaction skulle afträda och släppa uthur våre händer, öpnandes Keijsaren dören och vägen till sin conservation, så emot Turcken som andre, och gifvandes honom tillfälle att snart recolligera sine kraffter och häreffter mehr än före falla oss directe vel indirecte besvärligh och formidabel.

Icke desto mindre, ther Frankrijke på thess sijdo begynner accomodera sigh, anten då Keijsaren cederar något Franckrijke eller detta vijka för den andra och I därhoos berröfve och förspörie, det alle dhe andre interessenterne och förnämbligen ständerne unice inclinere till fridh, så att det allenast på vår äntelige förklaring (thervidh I hadhe till att staden) skulle synas vela bestå och ahnkomma, så vele vij på detta fallet häller än att vij skole synas hafva föreslagit odrägelige medel till friden, att I negotiera medh veder- parten om Förpomeren och stiffterne Brehmen och Vehrden och å våre vägnar såvijda förklara Eder, att ther the vela cedera Förpomeren medh alle sine pertinentier som till den regeringen hafver lydt och legat och däriblandh ähre Gartz och Griffenhagen, därtill medh och vele afstå ertz- stifftet Brehmen och stifftet Vehrden till oss och vår effterkommande Sveriges konungar och chronan altidh att förblifva såsom feuda ab Imperio recognoscenda hoos Sveriges chrono och icke hoos familierne, som Traut- mansdorff ex natura feudalium vil deducerat; män alle under furstligh rätt titell och vilkor, och däriblandh fördenskuldh stiffterne Brehmen och Vehr- den må giöras till erfflige furstendömen. Då kunne I förtrösta vederparten opå, att I thenne saken till oss favorabiliter recomme[n]dera, och ther I hoos vederparten finne skälige och gode, Eder då ingalunda tvifla, men kunne vist förtrösta dem om vår ratification theroppå

Vgl. S. Lundgren S. 254.

Män så är härhoos denne vår befallningh, först, att ändoch thenne är vår ytterste och sidste villie, så måste I likväl för ingen menniskia låta kommat uth, negotierandes detta på det aldra secreteste och icke kommandes på dette förslaget, förän alle andre consilia som i förra ordre blefve beskrefne, ähre afskurne och I vidare icke kunne gåå. Sedan och, ther thedh kommer på Förepomeren ahn, att det medh någon amplification varder beskrifvit; och där vij skole afstå Stetin (däreffter churfursten aff Brandeburgh mästtrachtar), då moste I göra Eder högsta flijt, att alle tree strömerne och uthloper i saltsiön, Penen, Swinen och Tifenaw, medh stifftet Cammin och öön Wollin blifva lagde under Förpomeren

Vgl. C. Th. Odhner S. 148. Der königlichen Resolution liegen die Reichsratsverhandlungen vom 19./29. und 20./30. März zugrunde: SRP XI S. 310–313. Axel Oxenstierna befürchtete, durch den Erwerb von Hinterpommern den schwedisch-polnischen Gegensatz zu verschärfen.

Till det tridie, att I och uthi medler tijdh synerligen vinlägge Eder, att nåå och beholla Wissmar stadh medh Pöhl och Wahlfisken sampt någre ther nästom liggiande empter, sub iure feudi att recognosceras aff Imperio, som för är sagdt om thedh andra, icke mötandes hvadh protestationer hertigen aff Mechlenburgh eller någon annan theremot kan låta giöra.

Därnäst och för det fiärde vele vij, att I söke till amplificera ertzstifftet Brehmen och stifftet Vehrden medh någre lähn eller empter, hvar icke uthaff landt Brunswick och Luneburgh, helst dem som vidh Wesern är belägne, då ju aff det Mindiske, Osnabrüggiske och Munsteriske biskopsdömen; hvartill och kommer detta om clösterne och särdeles om domcapitlen i stiffterne, att effter stiffterne moste cederas under fursteligh rätt och titell, och capitulares därsammastädes äre få personer, som annorstädes kunne blifva transfererade i biskopzdömen och thessföruthan äre ringa nogh, så att dhe näppligen skole kunna draga sigh sielfve. Ty hafve I till remonstrera sådant medh tiänlige argument och urgerar förändringen af stiffternes natur till förstendömen och consequenter domcapitlens ophäfvande, så gott I kunner.

Uthi en summa, effter vij icke kunne Eder altså till pricka föreskrifva, så tilltroo vij Eder nådeligen och säkerligen, att I bevijsa häruthinnan Eder högste och nöijachtige flijt, troheet och försichtigheet och göre våre con- ditioner så godhe, som I bäst kunne och sigh göra låther. Allenast, att när alt annat slår feelt, då vetther denne vara vår endtlige meeningh, som hon här ofvantill om Pomeren och stiffterne Brehmen och Vehrden är uth- stryckt.

Soldatescens contentement negotiere I och uthi ex occasione och som I finne bäst och rådeligest, efftersom vij och vele härnäst theröfver oss förklara.

Armistitium, thedh vari longt eller korth, på the conditioner feldtmarskal- cken giör eller andre, befinne vij våre saker för ingen deel vara tilldrägeligit, män fahrligit och gifvande occasion till vår milities (som mäst på Tyske består och dessföruthan till förfängelige correspondentier är benägen) de- bouche. Förtegat att ett armistitium uthi skall sättia fienden uthi och oss uthur postur igen och uthi oöfvervinnelige difficulteter. Därföre, där man skall slås, ähr bättre att man slås nu häller än en annan gångh. Vij hafve fuller genomläsit feldtmarskalckens her Linnart Torstensons förslagh härom, män finne dem heelt impracticable, annorlunda att ingå någon vapnehvila, anthen öfver longt eller kort, finne vij heelt onyttigt, därföre I och på Edersijdo hafva att fahra fort medh tractaten, icke mindre än fältmarskalcken medh vapn på sin sijdo, till dess Gudh beskärer en godh ända på kriget.

Vij hafve particulariter nogh informerat Eder öfver vår meeningh om ständernes försäkringar och restitutioner, däropå mäst alle deres gravamina hängia, uthi vår instruction och sedermehra Eder tillskickade breff och befallningar. Vele och ännu, att I dem medh all flijt däruthinnan adsistere, så hoos vederparten som Franckrijke, medh drifvande och hoos hvardera- parten tiänlige argument och dem icke förlåthe, vethandes att en store deel aff vår och Sveriges chronos satisfaction består i deres restitution och vårt goda nampn theruthinnan inthet lithet participera. Enkannerligen vele I göra Eder möijeligste flijt, att extensionen aff ständernes restitution och consequenter punctus amnestiae tages aff åhr 1618 såsom termino a quo. När ther så är, att dhe förlåthe både Eder och sigh sielfve och ähre Eder emot, då sij vij ingen skääl, att vij allena och emoot deres villie skole perti- naciter stå på den puncten. Churpfaltz moste I uthi synnerheet göra all möijeligh adsistence till blifva restituerat i förre arfflandh och churdig- niteten, remonstrerandes icke allenast ständerne, uthan och dem Frantzö- siske commissarierne, hvadh stoort interesse dhe sielfve hafve uthi Chur- pfaltzens restitution, och att det huset uthi Heilbronnische fördraget

Gemeint ist das mit dem Heilbronner Bundesvertrag vom 13./23. April 1633 von vier Reichs- kreisen mit Frankreich abgeschlossene französisch-schwedische Bündnis vom 9./19. April 1633, das im wesentlichen die Bedingungen des Bärwalder Vertrages von 1631 erneuerte. Vgl. F. W. Barthold: Geschichte des großen deutschen Krieges I (1842) S. 51–54; M. C. Londorp IV (1668) S. 313. Druck: Sverges traktater med främmande magter V 1 (1903) S. 12–16: Förbundsfördrag mellan Sverge och Frankrike, hvarigenom det i Bärwalde den 13 januari afslutna fördraget förnyas och utsträckes till det pågående krigets slut. Ratifika- tionen: Fontainebleau 16. Mai 1633 (ebd. S. 16–17) und Stockholm 28. Juni 1633 (ebd. S. 17–18). Druck des Bärwalder Vertrages vom 13./23. Januar 1631: Sverges traktater V 1 S. 438ff.