Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
22. Königin Christina an Carl Gustaf Wrangel Stockholm 1647 Oktober 9/19
–/ 22 /–
Stockholm 1647 Oktober 9/19
Kopie: RR (sv) fol. 2267’–2870.
Folgen des bayerischen Waffenstillstandsbruches und Billigung des schwedischen Rückzugs aus
Böhmen. Die eigentlichen bayerischen Gründe für sein Handeln. Rat zur Besetzung von Haupt-
plätzen zur Verhinderung eines feindlichen Vormarsches nach Norden. Freundschaft mit Kur-
sachsen und Kurbrandenburg. Quartiere im Braunschweig-Lüneburgischen unter Verschonung
Mecklenburgs, Pommerns und der Stifte Bremen und Verden. Vereinigung mit Königsmarck und
der hessischen Armee im Notfall. Besetzung schlesischer Festungen zur Bedeckung Pommerns.
Geldanweisungen auf Salvius. Beantwortung des bayerischen Manifestes.
Eder breef af den 25. Augusti, så och den 6., 16. och 18. nästförvikne månadz
Septembris
Briefe vom 25. August/4. September und 6./16. September wurden nicht ermittelt, die vom
16./26. und 18./28. September d. J.: [ Nr. 1 ] und [ Nr. 2. ]
Hamburgh väl vordne inhändigade. Af hvilke förre vij förnimma tillståndet
hoos och medh armeen, huru starck den är, och att I, bekommandes genera-
lens Königzmarcks succurs under generalmajoren Hammerstein
Friedrich Christoph Freiherr von Hammerstein (1608–1685), seit 1657 braunschweig- lünebur-
gischer Generalwachtmeister: biographische Hinweise: APW [ II C 3 S. 445 Anm. 1. ]
Eder vidh Satz, tänckiandes att gå fienden under öghon. Men den 18. passato
vara till Eder kommen een Churbeyerns trumpettere, inhändigandes Eder
hans manifest och opseijellsebreef på armistitium, deropå och, der Bayern
skulle conjungera sigh medh Kaijsarens armee, I voro sinnade, att bryta op
och taga Eder marche thijt, I förmäle uthi Edert breef af den 16. Septem-
ber .
Såsom vij nu hafve ett godt contentement af Edert härtill förde conduicte och
af bemelte Eder breef förnimma armeens passlige tillståndt, altså hade vij icke
ogerna sedt, thet I hade kunnat lengre subsistera theroppe och icke allenast
sustinerat, uthan och incommoderat fienden i hans egne landh, therigenom
han kunne blifva förorsakat till ingå en godh och säker fridh. Men effter Bay-
ern icke hafver längre velat hålla stilleståndet, uthan det Eder opsagt, och
Eder ville falla odrägeliget, att sustinera både tillijka, ty kunna och vij Eder
resolution, att gå tillbaker och heruth föra, icke ogilla. Vij hafve Beyerns ma-
nifest oss föreläsa låtet. Och såsom vij thet finna och pröfve uthi ingen måtto
vara funderat och realt, men en hoop sammanraffadhe praetexter, till att ther-
medh beskönja sitt afall och brått af parole, altså ähr och lätt till dömma,
hvadh han hafver hafft i sinnet medh thetta armistitio, icke att hållat, men
therigenom att salvera sitt landh för ett åhr sedhan, tå han på annat sett icke
sågh sigh then fahran af Eder conjungerad medh Toraine kunna undgå. Nu
endock vij fuller heller hade sedt, att Churbeyern hade blefvit beständigh
vidh stilleståndet och I kunnat deste bättre agera emot Keijsaren, vij eij heller
hade trodt, att han så hastigdt skulle hafva brutet uthan all gifven orsak, men
heller besporde vårt godhe adsistence vidh fridztractaterne erkändt. Lykväl,
effter det nu såvidt ähr skeedt, hafver then saken ingen vändingh och kan
therigenom icke så stoort vara anten på vår tappat eller å vederpartens sijde
vunnit mehra ähn att the i Schwaben och Franken medh våre guarnizoner
besatte fastninger och platzer måste löpa hasard, att kumma i Keijsarens och
Beyerens händer och Keijsaren få lufft i säkra landh och recuperera Eger i
Brehmen [!] och Iglau
Belagerung von Iglau in Mähren durch den kaiserlichen Generalfeldzeugmeister Johann Chri-
stoph Graf von Buchheim und den Generalwachtmeister de Souches. Die Stadt wurde am 27.
November/7. Dezember 1647 durch Akkord vom schwedischen Kommandanten Claudius
Bengtsson (Pengson), Obristen, an die Kaiserlichen übergeben ( TE VI S. 16–22).
Om nu Beyeren varder sigh medh Keijsaren conjungerandes, och om Keijsa-
ren lärer föllja Eder effter i denne höst eller rensa sine landh af våre guarni-
zoner , thet gifver tijden, och vij thertill ingen apparentz ähnnu kunne sij och
afmärckia. Huru dock therom ähr, så vill vara af nöden, att vij giöra oss fast
theremot och en väg som annan stå i vapnen, tilldes Gudh täckes beskära en
önskeligh och godh frijdh. Och vele vij här vara betänckte opå, huru kriget
må af Eder medh mackt och efftertryk vara att föras. Och alldenstundh Eder
för Beyerns ruptur skuldh icke hafver varit möijeligit, att persequera Käijse-
ren eller längre stå i hans landh, men hafve varit förorsakade, men hafve varit
förorsakade [!] at söka en säker retraiecte, ther I kunde hafva quartier och ar-
meen recreitera och förstärckia och sedan gå fienden under ögonen igen,
hvarföre och endock Eder hufvudhdessein i kriget fuller måste vara rättad på
Keijsarens Erflender, effter then synes beqvemast till att nåå friden igenom,
och Eder subsisterande medh armeer i the evangeliske länder icke kan vara
ahngenähm, lijkväl såsom Eder åligger, att sökia till conservera för all tingh
vårt krigzväsende, ehvem thet och ähr vält eller ledt, så giöra I väl, att I uthi
tijdh täncka opå till bringa armeen in salvum för then svärm, som Eder af
Keijsarens och Beyerns tillsammanstöttande krigsmachter kunna komma på
hällsen. Allenast vele vij Eder härvidh nådeligen hafva påmint, först, att I väl
besättia icke allenast Eger och Sweinefurth, uthan och Leipzick, Erffurdt och
Glogau, såsom hufvudhplatzer af vårt krigsväsende theroppe i Tysklandh för
denne tijden, och försij desse orther medh så starcke guarnizoner, att dee icke
allenast äre bastante till försvara samma fästningar, uthan och till giöre
starcka partier och reedh och förhindra, att fienden icke bryter eller gåår ther
emillan in, mindre sätter sigh neder emot sjökanten. Sedan, att I sättia Eder
medh armeen på dee orther och i de länder, theri både kunna stärckia och
recreuitera Eder, giöra infanteriedt considerabelt, cavalleriet bereedet och re-
parera Edert artollerie på alt giörligit och bäste sättet. Jämväl och, ther I
kunna altijdh hafva et gott ögha på våra länder och guarnizoner och komma
dem, serdeles Pomern och Mechlenburgh, till undsättningh, ther fienden ville
medh någon macht bryta ther in och nalckas sjökanten. Hålla och vänskap
medh churfursterne af Saxen och Brandeburgh och förskene deres landh eff-
ter slutna neutralitet; och ther I logere armeen i Brunswiker och Luneburger
landh, efftersom vij icke sij Eder kunna then inquarteringen undvijka och
hertigerna thersammastädes icke heller af oss någon salvaguardie och exemp-
tionsfrijheet , tå håller ther godh disciplin, men nyttjer landen till conserva-
tion och förstärckningh. Förskoner Pommern och Mechlenburgh sampt stiff-
terna Brehmen och Verden, både medh inquarteringer och löpeplatzer och
assignationer, så att våra förordningar thersammastädes icke blifva turberade,
sålänge fahran af fienden icke blifver större, och I det kunna gå förbij. Skulle
och fienden blifva Eder öfverlägen, tå drager genera[l] Königsmarck till Eder
och nyttjer landgrefvinnens assistence, så gott sigh giöra låter och I kunnen.
Efftersom vij och ställe Eder i sköön, at behålla rijkztygemästaren Witten-
bergh
Arvid Wittenbergh von Debern (1606–1657), biographische Hinweise: APW [ II C 2 S. 253 Anm. 2 ] ; ebd. [ II C 3 S. 53 Anm. 1. ]
armeen tillhopa och icke skingradt, sedan I väl hafva besadt Glogau, så och
Landzbergh och Driesen till Pommerns försäkringh och betänckiande [!].
Och alldenstundh vij väl kunna besinna, Eder behof giöres och af nöden vela
vara, att I hafve penninger till att hjelpa värcket, serdeles officererne och ar-
tolleriet medh, ty hafve vij befallat her Salvio, att han Eder medh en pennin-
gepost skall secundera, och thetta i lijka måtto notificerat adsistensrådet Er-
skein , som ther in loco kan theropå drifva och sollicitera.
Belangande Churbeyers manifest, som han Eder hafver skickat tillhanda, och
I uthan tvifvel theropå hafver svarat allaredho, så vele vij förmoda, att I uthi
Edert svar hafve justificerat våre saker och actioner i kriget och fridztracta-
terne och vijst honom, thet han hafver gjordt orät, och att honom i alt ähr
skeet contentement. Och theremot all förhopningh nogot voro honom ledt
skedt, att tå stodo honom icke om på thet sättet anten frangere fidem eller
revangeradt. Han hafver nu på denne Hamburger posten skrifvit oss sjelf till
och hoos breefvet skickat oss ett lijka lydande sitt formente manifest. Vidh
näste post vele vij honom på hans breef svara och sedan vara betänckte opå,
att låta uthgå ett gegenmanifest.
Vij hafva Eder detta till svar på Edre breef, så och till effterrättellse om vår
meeningh om Eder motion medh armeen icke velat förhålla, önskandes Eder
af Gudh välsignellse i Eder consilia och actioner och i hans beskydd.