Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
I thet jagh efter mijn förre underdånigste skrifvelse stodh i betänckiande
at ryckia till Minden igen, kom baron de Rortés breef uhr Lingen, at han
var på vägen hijt åt. Jagh resolverade altså at förvänta hans ahnkompst,
hvilket i går skedde. I dagh visiterade han migh, uhrsächtade först den
Fransöske ambassadans longsamheet deels af the förandringar, som en
tidh bort åt efter hvarandra ther in statu publico vore förefalne, deels och
mäst af gesandternes egne domestiques beställande. Protesterade, at
thet icke var af nogon obegärligheet till fridh eller annan regard. The hade
longesedan velat advertera oss therom, men efter the hafve från dagh till
dagh varit in procinctu at fortreesa och sielfva få tala vidh oss, är thet alt
härtill förblifvit.
Sedan gaf han orsakerne tilkenna, hvij the hafve most taget theres vägh på
Holland, orsakerne vore, at efter både chronorne vore högt ahnläget, at
Holländernes härtill betedde kaltsinnigheet motte nogot reschaufferes, så
ock Frankrijkes, theres och thet almänna interesse i fridh och krijgh desto
bättre föras d’un commun concert, hafve the most taga den vägen at
justera bägge theres gamble intentioner, ermuntra them nogot och i synner-
heet aftala medh them de modo och mediis tractatus pacis i Münster.
Hafve ther nu alt mast bracht till rätta, då han, Rorté, 1./11. Decemb.
reeste therifrån, så at the äre i all tingh eense om fridzhandlens fortsät-
tiande.
Tertio sade han, at the ärnade ther opbryta, så at the kunde vara i Munster
om nyåhrs tidh efter theras stijl. I morgon holla the Juledagh. I medier
tijdh hade the nödigt funnet at föruth sända Rorté till oss och S:t Romain
till Cassel (som nu ock är ther) först at försäkra oss beggestädes om Frank-
rijkes beständigheet och synceritet i krigz och tractatens fortsättiande
d’un commun concert; sedan och i synnerheet at animera oss beggestädes,
thet vij icke låte modet falla af then Weimarische armeens olycka; den
fuller vara nogot, men icke hälftanne så stoor, som fienden den uthropade.
Frankrijke hafve strachs stält ordre till remediering, tree timar efter den
tijdendens ahnkompst till Paris var mareschal de Turenne medh een
ahnsehnligh summa penninger depecherat till the Weimarische at vara
theres general. Folck lichtades från alla örter at åter sättia armeen på
fötterna igen, starkare än hon förr var och icke svagare. Och ville härefter
så mycket starckare fortsättia krijget, som the väl förstode, huru mycket
nödigare thet nu vore moot tractatens fortsättiande. At encouragera
landgrefvinnan hade the aftalt medh princen af Oranien, at General Staterne
skola låta nogra tusend man logeras op moot Tyska gräntzen, åtminstone
the tree regimenterne till foot, både Ferentzes och Ehrnreuters, som
Frankrijke i Nederland underholler, sampt 36 cornetrijttare at på all fall
holla landgrefvinnan ryggen. Bode her ambassadeur Oxenstiern och migh
ock sända nogon express till henne och animera henne, i synnerheet at
feltmarschalken, her Torstensson, ville stärkia H. F. N. medh Königsmarck,
at hon icke såsom een dame fälte modet. Han badh ock, at feltmarschalken,
her Torstensson, ville agir puissament på sijn sijdha och i synnerheet, thet
E. K. M:t ville moot tilkommande åhr (dissimulerande så mycket mensch-
möijeligit vore medh naborskapet) sända en starck renfort uthuhr Sverige.
Äntligen badh han ock, at, så snart theres gesandter komme til Münster,
vij ville ock finnes benägne at möta hvarannan medio loco mellan Münster
och Osnabrügge, communicera hvarannan uprichtigt, hvadh begge
chronorne ville proponera för conditioner in communi och hvartheres
particulier interesse och samsättia oss de modo tractandi, at vij d’une bouche
et d’un commun concert een ting drefve, at Spagnien och hus Österrijke
brachtes ad moderata consilia och man må erholla publicam utriusque
regni et foederatorum securitatem. Var heelt eense medh oss theruthi at
vij icke skulle låta Römiske rijkzens ständer utheslutas från friedztractaten.
Hölt och bäst vara, at vij icke förlete Portugal och Cataloignen.
Äntlighen lefrerade han migh ett breef frå d’Avaux och Servien till oss tree
E. K. M:ts commissarier , hvilket jagh laass och i dagh sände in originali
till ambassadeuren, her Oxenstierna, inthet tviflandes, han varder theraf
copian sändandes i sitt pacqvet till cantzlijet. Hade fuller ärnat sielff ryckia
til her baron Oxenstierna till Minden, men efter han var heelt trött af
reesan i denne slemma åhrstiden och väderleken, i morgon vore hans
Julefäst och theres ambassade vore sielff så snart förväntandes, så ville han
thet taga i betänkiande öffver helgedagarne, om thet skal vara nödigt eller
eij. Detta är serdeles substantien af hans proposition. Gaf migh ock änt-
ligen een skrifvelse af theres ambassadeurer till feltmarschalken, her
Torstensson. Hvadh discursen jagh theropå gaf til svars, är för long att
upreppa.
Vij hade fuller hoppats, at the hade förr skolat stält sigh inn efter Mazarinis
skrifvelse och Hamburger slutet eller ju åtminstone en gång adviserat oss,
hvarahn thet heftade, på thet vij hade ock kunnat stält vår reesa therefter
och icke så länge fåfängt försummat vår affairs annorstedes. Men efter thet
är nu icke til ändra, så kan thet än vara tidh, sat cito, si sat bene! Oss hafve
haft E. K. M:tz ordre at icke ahnreesa för än the, ju icke at höra af nogra
tractater ante mutuam communicationem. Thet sidsta vore richtigt af oss
hollet, thet första af förtalde orsak nogot öffverträdt, doch alt kan vara in
integro och uthan praejudits allestädes. Theres förrättande i Holland
rosade och intenderade jagh mehr, serdeles succursen för landgrefvinnan.
Thet öfrige alt lofvade jagh vela recommendera på alla behörlige örter.
Pousserade them at fortsättia krijget medh macht, ja at yrkia på Ragoczys
motu, den han så nu som för detta approberede. Så snart the nu komma på
vägen åt Münster, vil vara nödigt, at ambassadeuren, her baron Oxen-
stierna, moverar från Minden, så at the tillijka å begge örter arrivera,
theropå vil strachs föllia, at vij mötas åt medio loco och de modo mediisque
tractandi communicera medh hvarandra. Huru vida nu våra conditioner
scole them i första congressen optäckias och vij oss till theres fordran extra
Germaniam beqväma, enkannerligen i den Spaniske och Portuguesische
handelen, thertill vil behöfvas ett moget betänckiande. I förstonne var han
perplex, men skildes contentissime. – Finanzen.
An die Kopie schließt folgende eigh. Notiz an:
Die 15./25. Decemb. visitavi legatos Danicos, Lippium et Langerman.
Ille dixit legatos Caesareos iis obtulisse operam, proponerent desideria
privata sui regis, et ab Imperatore iis omnia procurarent. Rogarunt Dani 1.
consensum pro archiepiscopi Bremensis coniugio, securitatem pro episco-
patu Verdensi et sessionis civitatis Bremensis cassationem; 2. comitatum
Pinnenberg, privilegium Albini et Hamburgensis controversiae executionem;
3. universalem amnestiam pro pace.
Respondit Caesar prima duo esse decisa illuc eos remittendo in pace religiosa
et Pragensi. Brema comitialiter pro statu declarata; 2. Pinnenberg Caesarem
suae dispositioni reservare. Hamburgenses controversias pendere sub
iudice, inde decisionem expectandam. 3. Amnestiam ad tractatus generales
remittit. Hanc querentur Dani esse Caesaris benignitatem scilicet! In caeteris,
dixit, regem Daniae cum Suecia plane conseniter in puncto admissionis
ordinum imperii ad tractatus pacis generales.