Acta Pacis Westphalicae I 1 : Instruktionen, Band 1: Frankreich - Schweden - Kaiser / Fritz Dickmann, Kriemhild Goronzy, Emil Schieche, Hans Wagner und Ernst Manfred Wermter
DIE SCHWEDISCHEN INSTRUKTIONEN (1636–1641) BEARBEITET VON ERNST MANFRED WERMTER
EINLEITUNG
Als der schwedische Reichsrat am 5./15. Oktober 1641 die umfangreiche Haupt-
instruktion mit zwei Nebenmemorialen und einer geheimen Nebeninstruktion für die
Legaten zum künftigen Friedenskongreß ausfertigte, hatte man sich auf schwedischer
Seite schon fast zehn Jahre lang mehr oder weniger ernsthaft mit dem Problem des
Friedens beschäftigt und auseinandergesetzt. Freilich hatten in diesem Zeitraum sich
wandelnden Kriegsglückes die schwedischen Friedenspläne sich vielfältig geändert,
fortentwickelt und verfeinert
Übersicht über die schwedischen Friedenspläne und -bestrebungen bei C. Th. Odhner und
im Zusammenhang mit der gesamten schwedischen Außenpolitik bei W. Tham S. 203ff. Zu
den ständigen Vermittlungsversuchen Dänemarks vgl. J. A. Fridericia ; dieser bietet auf
Grund von Archivalien aus Kopenhagen, Stockholm, Paris, Wien und Dresden mehr als eine
Geschichte der dänischen Außenpolitik. Die neueste Übersicht über alle Friedensbestrebungen
bei F. Dickmann S. 59ff.
der Zeit Gustav Adolfs feststanden und in veränderter Form ständig wiederkehrten:
1. Erwerbung Pommerns oder wenigstens einiger Teile der pommerschen Küste als
Satisfaktion für die schwedische Krone und 2. Restitution der vertriebenen prote-
stantischen Reichsfürsten, insbesondere des Kurfürsten von der Pfalz.
Doch gingen die schwedischen Forderungen jener Jahre
Höhen seiner Siege stand, sehr viel weiter. In den Friedensbedingungen, die vor
Nürnberg ( Sept. 1632) dem kaiserlichen Generalissimus Wallenstein übergeben
wurden, hatte der schwedische Reichskanzler Axel Oxenstierna in Übereinstimmung
mit seinem König umfangreiche territoriale Forderungen für die verbündeten Reichs-
fürsten auf Kosten der geistlichen Fürstentümer in Süddeutschland aufgestellt. Den
Höhepunkt aller schwedischen Friedenspläne bildete zweifellos der Gedanke Gustav
Adolfs, sich an die Spitze eines ständigen, nicht allein auf die Kriegszeit befristeten
»corpus formatum« der protestantischen Reichsstände zu setzen. Diesen hochfliegenden
Plänen machte aber der Tod auf dem Schlachtfeld zu Lützen ein Ende.
Oxenstierna
Über Oxenstiernas Politik bis 1636 vgl. besonders J. Kretzschmar und S. Arnoldsson.
Quellen: HSH enthalten die Korrespondenz Oxenstiernas mit der Regierung in Stockholm; die
Briefe O. s bis Juni 1636 sind jetzt zugänglich in AOSB außer für die Monate April–
Dez. 1634. Besonders wichtig: Memorial für Lars Grubbe an Reichsrat 1632 Dez. 5/15
Art. 24–29 und 1633 Febr. 2/12 ( AOSB I 7 S. 711ff. Nr. 651, I 11, 1 S. 170f. Nr. 113;
letzteres übersetzt von E. Schieche S. 111–132; Reichsrat an O. 1634 Jan. 17/27 und
1634 März 11/21 (( HSH 28 (1847) S. 6–10 und 29 (1848) S. 232–237.
schon zu Lebzeiten des Königs das Verhältnis zu den deutschen Verbündeten und den
deutschen Truppen der schwedischen Armee gewesen war; man halte alles nur mit
spitzen Fingern, schrieb er einmal an den Reichsrat. Wie schwer seine eigene Stellung
ohne die Autorität des Königs zu wahren war, sollte er bald deutlich genug erfahren!
Zudem überstieg der Krieg auf dem Festlande im Grunde die wirtschaftlichen
Kräfte Schwedens. Dieser Sachverhalt fand später in der Opposition innerhalb des
Reichsrates seinen Ausdruck. – Andere sehr wichtige finanzielle Hilfsquellen
waren – wie die französischen Subsidien – von den schwankenden Beziehungen zu
Frankreich abhängig oder mußten – wie die Lizenten aus den preußischen Häfen
( 1535) – aufgegeben werden.
Daher setzte sich Oxenstierna zum Ziel, Schweden ehrenvoll aus dem Kriege
herauszuziehen. Allerdings knüpfte er daran eine Bedingung, von der er auch während
der dunkelsten Stunden nicht abgegangen ist, und an der er gegen alle inneren und
äußeren Hemmnisse festgehalten hat: Das war die ausreichende Satisfaktion für
Schweden! Aber allein Pommern oder Teile von Pommern konnten nach seiner
Ansicht in Frage kommen; nur damit konnte Schweden ausreichend »contentiert«
werden, weil die Satisfaktion für ihn nicht nur eine Frage der »Reputation«, sondern
auch eine Frage der Sicherheit Schwedens gegenüber Dänemark und Polen dar-
stellte . Deshalb gedachte er den Krieg so lange fortzuführen, bis wenigstens dieses
Ziel erreicht sein würde.
Mit diesem Ziel für einen künftigen Frieden geriet Oxenstierna aber in ein
Dilemma, aus dem sich zu befreien, ihm – besonders seitdem sich die Situation
( 1634/35) für Schweden verschärfte – nie recht gelingen wollte. Denn es gab für ihn
nur zwei Möglichkeiten, den Krieg in seinem Sinne zu Ende zu führen. Entweder
stützte er sich auf Frankreich und dessen Subsidien; dann band er sich an die vielfach
anders gearteten französischen Interessen. Oder er versuchte allein aus den eigenen
beschränkten Kräften nur mit Hilfe einer immer kleiner werdenden Gruppe von
verbündeten deutschen Reichsständen die Satisfaktion zu erkämpfen. Es hat in den
folgenden Jahren nicht an Versuchen gefehlt, diesen Weg zu gehen und einen Separat-
frieden mit dem Kaiser zu schließen. Zum Erfolge geführt haben schließlich nicht
diese Versuche, sondern der gemeinsame Weg mit Frankreich; der Friede allerdings
wurde dadurch zunächst immer weiter hinausgezögert.
Nach dem Tode Gustav Adolfs entschied sich Oxenstierna dafür, die Hilfe
Frankreichs in Anspruch zu nehmen; er erneuerte den schwedisch-französischen
Vertrag von Bärwalde ( 1631 Jan. 13/23). Zugleich vereinigte er aber auch die
protestantischen Reichsstände der süddeutschen Kreise im Heilbronner Bund und ließ
sich von ihnen, wenn auch in allgemeiner Form, Satisfaktionsgarantien geben. Der
Versuch, Kursachsen und Kurbrandenburg sowie die übrigen Stände der ober- und
niedersächsischen Reichskreise zum Abschluß zu bewegen ( 1634), scheiterte; denn
Kursachsen erstrebte einen baldigen Frieden mit dem Kaiser und Brandenburg
machte einen engeren Anschluß an Schweden von der Abtretung Pommerns abhängig.
Dazu kamen die Schwierigkeiten mit den süddeutschen Reichsständen, so daß der
Heilbronner Bund auf dem Frankfurter Konvent ( Sommer 1634) in eine schwere
Krise geriet.
Zu dieser diplomatischen Niederlage gesellte sich die militärische, als die schwedische
Hauptarmee eine vernichtende Niederlage bei Nördlingen ( 4.–5. September 1634)
erlitt. Die Folge davon war, daß sich der Heilbronner Bund in den folgenden Monaten
völlig auflöste.
Als nun noch am 20./30. Mai 1635 Kaiser Ferdinand II. und Kursachsen den Prager
Frieden
namentlich von der kaiserlichen Amnestie ausgenommen waren, sich dem Frieden
anschlossen, ging Oxenstierna entgegen den Abmachungen mit Frankreich auf die
Friedensvermittlungen Kursachsens ein; das geschah vermutlich jedoch mehr in der
Absicht, Zeit zu gewinnen, als jetzt in einem Augenblick, in dem er nur sehr schlechte
Friedensbedingungen erwarten konnte, wirklich Frieden zu schließen.
In den Projekten dieser Verhandlungen
der schwedischen Forderungen auf: Satisfaktion, Amnestie der aus dem Prager
Frieden ausgeschlossenen Reichsstände bzw. deren Restitution und Contentement der
schwedischen Armee.
Es war jetzt freilich nur noch von einer finanziellen Satisfaktion mit entsprechender
hypothekarischer Sicherung an der Ostseeküste die Rede; der Gedanke, sich notfalls
Pommerns oder eines Teiles der Küste in der Form des Pfandbesitzes zu bemächtigen,
war bei Oxenstierna allerdings schon zu Beginn des Jahres 1634 aufgetaucht.
Die schwedisch-sächsischen Verhandlungen zerschlugen sich im September 1635,
weil Kursachsen auf der Vorbedingung bestand, daß Schweden sofort das Reich zu
räumen und sich dem Prager Frieden anzuschließen habe.
Die Erneuerung des Waffenstillstandes mit Polen zu Stuhmsdorf ( 1635 Sept. 2/12)
und der schwedische Sieg bei Dömitz ( 1635 Okt. 22/Nov. 1) stärkten die Verhand-
lungsposition Oxenstiernas wieder. In den unter Vermittlung Herzog Adolf
Friedrichs von Mecklenburg-Schwerin mit Kur sachsen wieder aufgenommenen Verhand-
lungen im November 1635 einigte man sich schon auf einen besonderen Friedensvertrag
zwischen Schweden und dem Kaiser.
Zu Anfang des Jahres 1636 ließ Oxenstierna jedoch die Verhandlungsfäden ab-
reißen und näherte sich wieder Frankreich. Seit dem Vertrag von Compiègne ( 1635
April 18/28) hatte sich das Verhältnis zu Frankreich zwar stark abgekühlt. Nun
ging Oxenstierna aber auf die wiederholten Vorstellungen des französischen Ge-
sandten St. Chamont ein, Verhandlungen aufzunehmen, die von französischer Seite her
gesehen das Ziel hatten, Schweden wieder enger an Frankreich zu binden und auf jeden
Fall einen Separatfrieden Schwedens mit Kursachsen und dem Kaiser zu verhindern.
Das Ergebnis dieser Wendung war der Vertrag von Wismar ( 1636 März 20/30),
in dem man sich darauf einigte, daß Schweden den Krieg mit Hilfe französischer
Subsidien weiter führen sollte. Für Oxenstierna war dabei maßgebend, gegen den
Kaiser noch größere militärische Erfolge zu erzielen und damit günstigere Friedens-
bedingungen zu erlangen. Allerdings mußte er entsprechend ähnlichen Bestimmungen
früh erer Verträge sich verpflichten, nur gemeinsam mit Frankreich Frieden zu schlie-
ßen . Das bedeutete, daß Schweden an das Zustandekommen eines Universalfriedens-
kongresses , wie ihn Frankreich wünschte, und damit an die Interessen der französischen
Politik gebunden wurde.
Die Ratifikation dieses Vertrages wurde von schwedischer Seite zwei Jahre lang
hinausgezögert, da Oxenstierna von anderer Seite in verstärktem Maße gedrängt
wurde, möglichst schnell den Krieg in Deutschland zu beenden. Es war der schwedische
Reichsrat, der die Verhandlungen auf ein kursächsisches Angebot hin wieder aufnehmen
lassen wollte; die Friedenssehnsucht scheint so groß gewesen zu sein, daß man in
Stockholm bereit gewesen ist, selbst unter den ungünstigsten Bedingungen einen
Separatfrieden abzuschließen. Das Memorial , mit dem Salvius – ein Anhänger
der unbedingten Friedenspolitik – im Mai 1636 nach Deutschland geschickt wurde,
ging für den äußersten Notfall sogar so weit, allein auf dem Contentement für die
nichtschwedischen Truppenteile der schwedischen Armee zu bestehen. Es war freilich
ausgeschlossen, daß Oxenstierna jemals von dieser Ermächtigung Gebrauch machen
und sich nach dieser Direktive richten würde. Er ergänzte und änderte diese An-
weisung im Sinne seiner Politik, kurz bevor er seine Heimreise nach Stockholm
antrat. So enthielt das Memorial ( 1636 Juni 22/Juli 2) , das er dem neuen General-
legaten der schwedischen Krone in Deutschland Sten Bielke und dessen Beigeordneten
Johan Adler Salvius hinterließ, sehr eingehende Empfehlungen darüber, welche
Küstengebiete in Pommern als Pfandbesitz zu fordern seien, wenn man sich schon
auf eine finanzielle Satisfaktion einlassen müsse.
In Stockholm überzeugte Oxenstierna allmählich den Reichsrat von seiner Politik,
den Krieg weiterzuführen und nur auf günstige Bedingungen hin eben um der Sicherheit
Schwedens willen einen Frieden zu schließen
Für die folgenden Abschnitte vgl. C. Th. Odhner S. 49ff. und als schwedische Quellen besonders
SRP, die zugleich Ersatz für die von Sommer 1636 ab noch nicht veröffentlichten Briefe Oxen-
stiernas bilden. Wichtigste ungedruckte Quelle ist der Briefwechsel zwischen Axel Oxenstierna
bzw der schwedischen Regierung und Salvius im Riksarkiv Stockholm ( Salvius Samling
vol. 1, 7, 8, 9, 10; Axel Oxenstierna Samling B I; Riksregistraturet).
Der glänzende Sieg Banérs über die Kursachsen bei Wittstock ( 1636 Sept.
24/Okt. 4) scheint ihn bestärkt zu haben, zunächst doch noch auf die Hilfe Frank-
reichs zu verzichten und auf separate Friedensverhandlungen mit dem Kaiser einzu-
gehen . Daher erklärt sich wohl auch die Abneigung, am Kölner Kongreß teilzunehmen,
selbst als man sich an einer päpstlichen Vermittlung nicht mehr zu stören brauchte,
weil sich die Republik Venedig auf französische Initiative hin bereit erklärt hatte,
die Vermittlung zwischen dem Kaiser und Schweden zu übernehmen.
Zudem boten sich gerade im Winter 1636/37 verschiedene Möglichkeiten an,
auf anderen Wegen zu separaten Verhandlungen mit dem Kaiser zu kommen.
Bielke und Salvius erhielten deshalb im Frühjahr 1637 eine neue Instruktion , in
der die drei Kernforderungen Schwedens, Amnestie, Satisfaktion und Contentement,
klar herausgearbeitet waren und in ihrem Umfange und ihren möglichen Abstufungen
bereits ungefähr der Hauptinstruktion von 1641 entsprachen.
Das Scheitern der Verhandlungen und die militärischen Ereignisse – der kaiser-
liche General Gallas war bis Pommern vorgedrungen – bewogen Oxenstierna nach
langen Beratungen im Reichsrat dazu, dem Drängen Frankreichs nachzugeben und
über die Ratifikation des Wismarer Vertrages verhandeln zu lassen. Salvius bekam
Ende des jahres eine neue Instruktion, die jedoch durch ein Memorial über die
schwedischen Friedensbedingungen ergänzt wurde . Demnach bestand offensichtlich
die Absicht, immer noch gleichzeitig mit Frankreich Allianzverhandlungen und mit
dem Kaiser Friedensverhandlungen zu führen. Oxenstierna wollte damit den Kaiser
und Frankreich wechselseitig unter Druck setzen, um entweder den einen den
eigenen Friedensforderungen gefügig zu machen oder den anderen zu besseren Allianz-
bedingungen zu nötigen.
Das erwähnte Memorial enthielt in veränderter Form wiederum die drei Haupt-
punkte der schwedischen Friedensbedingungen und kann somit neben der Frühjahrs-
instruktion als eine Vorform der Hauptinstruktion von 1641 gelten.
Im folgenden Jahre band sich Schweden allerdings doch mit dem Hamburger
Allianzvertrag ( 1638 Febr. 24/März 6) für die nächsten drei Jahre an Frankreich.
Trotz der Verpflichtungen Schwedens, nur gemeinsam mit seinem Verbündeten
Frieden zu schließen, ließ sich Salvius auf Weisung aus Stockholm nicht nur auf die
öffentlichen Präliminarienverhandlungen, sondern auch auf geheime Verhandlungen
mit dem kaiserlichen Gesandten in Hamburg, dem Grafen Kurz, ein. Da aber
Kurz auf einen Separatfrieden hinarbeitete, Salvius jedoch auf einem Universal-
friedenskongreß bestand, gelangte man zu keinem Ergebnis .
Beide hatten übrigens einer Vermittlung König Christians IV. von Dänemark
auf einem Kongreß, der in Lübeck stattfinden sollte, zugestimmt. Dieser Versuch
König Christians IV., die Vermittlerrolle zu spielen, mißglückte aber; denn die
schwedische Regierung konnte die dänischen Vermittlungsversuche nur mit Mißtrauen
aufnehmen und suchte – trotz allgemein gehaltener Zustimmung – zu vermeiden,
daß der dänische König die Vermittlung auch wirklich übernahm, weil dieser als
Vermittler nur Einfluß auf die Friedensverhandlungen zu gewinnen trachtete, um
Schweden daran zu hindern, sich an der deutschen Ostseeküste festzusetzen .
In der zweiten Hälfte des Jahres 1639 wurden von kaiserlicher Seite nochmals
Verhandlungen für einen separaten Friedensvertrag angeboten, da Ferdinand III.
in einen Krieg mit den Türken verwickelt zu werden drohte. Beinahe war nicht nur
Salvius, sondern auch Oxenstierna geneigt, Frankreich den Rücken zu kehren, zumal
man darüber verärgert war, daß Frankreich nach dem Tode Herzog Bernhards
von Weimar dessen Truppen übernommen hatte. Aber bald überwog das Mißtrauen
gegen die Ernsthaftigkeit des kaiserlichen Angebotes, und man ließ die Fäden
wieder abreißen.
Doch schon zu Beginn des Jahres 1640 machte Ferdinand III. einen neuen Ver-
such , mit Schweden zu einer separaten Einigung zu kommen, und sandte den
Hofrat Konrad von Lützow nach Hamburg. Im Dezember 1640 ermächtigte er
ihn sogar zu sehr weitgehenden Zugeständnissen bezüglich Pommerns. Salvius
war zwar sehr geneigt, darauf einzugehen; Oxenstierna dagegen war den neuen
Anerbietungen gegenüber äußerst mißtrauisch und zweifelte an dem guten Willen der
kaiserlichen Seite, ernstlich auf einen Frieden eingehen zu wollen. Er blieb bei seiner
Befürchtung, daß die neuen Angebote Schweden nur von Frankreich trennen sollten.
Schließlich war die schwedische Stellung nicht stark genug, um der kaiserlichen
Seite gegenüber allein die eigenen Forderungen mit Nachdruck vertreten zu können.
Banér hatte sich ja nach einem kühnen Vorstoß bis kurz vor Regensburg über Nord-
westböhmen vor den nachrückenden kaiserlichen Truppen zurückziehen müssen. Nach
dem Tode Banérs drohten in der schwedischen Armee außerdem Meutereien, deren
Quelle tatsächlich erst mit dem Eintreffen der neuen französischen Subsidien verstopft
werden konnte.
Deshalb ließ Oxenstierna trotz der Bedenken des Reichsrates den Vertrag mit
Frankreich am 20./30. Juni 1641 durch Salvius in Hamburg ohne einschränkende
Frist bis zu einem Universalfrieden verlängern. Als Kongreßorte wurden in diesem
Vertrage nicht mehr Köln für die französisch-kaiserlichen und Lübeck bzw. Hamburg
für die schwedisch-kaiserlichen Verhandlungen, sondern Münster und Osnabrück
vorgesehen.
Von jetzt an kamen die Präliminarienverhandlungen, die schon eine Zeit lang in
Hamburg im Gange waren, vorwärts. Kaiser Ferdinand III. hatte sich schließlich
im Herbst 1640 auf dem Regensburger Reichstag
Frankreich Geleitbriefe, die nicht nur die »nondum reconciliati«, sondern alle ihre
»foederati« und »adhaerentes« einschlossen, zu erteilen und somit von den Grundlagen
des Prager Friedens abzugehen.
Mit Unterstützung der Reichsstände hatte Ferdinand III. im Dezember 1640
durch seinen Hamburger Residenten Konrad von Lützow König Christian IV. von
Dänemark in Glückstadt um dessen schon im Februar 1640 angebotene Vermittlung
bitten lassen. Im Januar 1641 hatte dann der dänische Gesandte Georg Wind das
kaiserliche Angebot mit den Kopien der Geleitbriefe nach Stockholm gebracht. Die
schwedische Regierung hatte dieses Angebot zwar grundsätzlich angenommen, im
übrigen aber darauf hingewiesen, daß die Verhandlungen über die Präliminarien in
Hamburg nicht ohne den Vertreter Frankreichs, d’Avaux, stattfinden könnten .
Ferdinand III. scheint nun um so eher dazu geneigt gewesen zu sein, auf einem
Universalfriedenskongreß – also gleichzeitig mit Schweden und Frankreich –
Friedensverhandlungen aufzunehmen, als die oben erwähnten Separatverhandlungen
Zwischen Lützow und Salvius gescheitert waren, und sich Schweden und Frankreich
bis zum Abschluß eines Universalfriedens verbündet hatten. Das hinderte ihn freilich
nicht, trotz der Präliminarienverhandlungen den Versuch zu machen, sein militäri-
sches Gewicht während des Regensburger Reichstages mit Hilfe der Reichsstände zu
vergrößern.
Lützow in Hamburg wurde jedenfalls instruiert, mit d’Avaux und Salvius über
die Orte eines gemeinsamen Friedenskongresses zu verhandeln
er außerdem die von d’Avaux gewünschte Garantie über die Teilnahme Spaniens
an dem Kongreß. Nach mancherlei Schwierigkeiten, durch die die kaiserliche und
französische Seite den Abschluß der Präliminarienverhandlungen hinauszuzögern suchte,
kam schließlich doch am 15./25. Dezember 1641 der Hamburger Präliminarien-
vertrag zustande, durch den der Weg zu einem Universalfriedenskongreß frei zu sein
schien
Text: Sverges traktater V, 2 Nr. 57 S. 501ff. und J. G. Meiern I S. 8ff.
Vermittlung ins Spiel zu bringen, und sein Gesandter Langermann hatte die ent-
scheidenden Schwierigkeiten überwunden, indem er auf Verlangen von d’Avaux eine
dänische Garantie für die Zustimmung des Kaisers und Spaniens abgegeben hatte.
Nur Salvius war von den drei Hauptverhandlungspartnern der Einzige gewesen,
der auf Weisung seiner Regierung am meisten auf Abschluß der Präliminarien ge-
drängt hatte.
Schweden war auch die einzige Macht, die schon sehr frühzeitig ernsthafte Vor-
bereitungen für die Teilnahme an den Friedensverhandlungen machte. Bereits am 20./
30. August 1641 ernannte die schwedische Regierung ihre Legaten ( Johan Axelsson
Oxenstierna, Ture Bielke u. Johan Adler Salvius), und in der zweiten Oktober-
hälfte , lange bevor die Verhandlungen in Hamburg beendet werden konnten, reiste
Johann Oxenstierna mit der Hauptinstruktion, über die der Reichsrat seit dem 13./23.
August beraten hatte , hinüber nach Deutschland. Diese Hauptinstruktion, die
noch durch zwei Nebenmemoriale und eine geheime Nebeninstruktion ergänzt und
erläutert wurde, übertraf mit ihren 54 Artikeln die früheren Instruktionen erheblich
an Umfang.
Sie gliedert sich in zwei Teile:
In den Artikeln 1–27 gab die schwedische Regierung ihren Gesandten im wesent-
lichen Vorschriften darüber, wie sie sich gegenüber den Vertretern all derjenigen
Mächte, die für die Durchsetzung der schwedischen Friedensbedingungen von beson-
derem Interesse werden konnten, verhalten sollten. Die früheren Instruktionen hatten
sich in dieser Hinsicht kürzer fassen können, da sie ja nicht für einen Universal-
friedenskongreß , sondern nur für zweiseitige Verhandlungen zwischen Schweden und
dem Kaiser allenfalls unter Beteiligung eines Vermittlers bestimmt gewesen waren.
Besonders wichtig waren mehrere Artikel ( 11, 12, 22) über die enge Zusammenarbeit
mit den französischen Gesandten in Münster und dem französischen Residenten in
Osnabrück; denn von dem Zusammengehen mit Frankreich hingen das Gelingen und
der Erfolg des künftigen Kongresses ab. – So unangenehm die dänische Vermittlung
auf schwedischer Seite empfunden wurde, man mußte zunächst noch mit ihr rechnen
und auf sie Rücksicht nehmen ( Art. 4, 21). – Nicht übergangen werden durften die
verbündeten und neutralen protestantischen Reichsstände ( Art. 5 u. 6).
Drei eingehende Artikel ( 9–11) widmete die schwedische Regierung dem Ver-
hältnis zu Brandenburg, mit dem eben ( 1641 Juli 14/24) ein Waffenstillstand
vereinbart worden war. Diese drei Artikel wurden zudem ergänzt durch ein Memorial
( II) für diejenigen Verhandlungen, die neben dem Haupttraktat mit den branden-
burgischen Gesandten über Pommern geführt werden sollten.
Eigens erwähnt wurde auch das pfälzische Kurhaus ( Art. 7 u. 25) und damit im Zu-
sammenhang England, das sich ja ständig um dessen Restitution bemühte ( Art. 17 u. 25).
Auch Kursachsen fand Berücksichtigung, weil die Gesandten den Versuch machen
sollten, es trotz seiner schwedenfeindlichen Politik zu gewinnen ( Art. 8).
Von anderen Mächten wurden in der Instruktion noch Polen, die Schweiz und
Venedig genannt ( Art. 16 u. 25); eine Vermittlung des Königs von Polen, sofern
dieser sich dazu anbieten würde, sollte abgelehnt werden. Außerdem fanden noch die
Niederlande und Portugal, mit denen Schweden vor kurzem Verträge über die Schiff-
fahrt und zur gegenseitigen Unterstützung abgeschlossen hatte, Erwähnung ( Art. 25).
Der zweite Teil der Hauptinstruktion ( Art. 28–54) beschäftigt sich mit den
Friedensbedingungen Schwedens, den drei Hauptforderungen: Amnestie für alle
Reichsstände ( Art. 31–32), Satisfaktion für die schwedische Krone ( Art. 33–42)
und Contentement für die schwedische Armee ( Art. 43–47). Mit Vorrang sollten
jedoch Satisfaktion und Contentement ausgehandelt werden.
Als Satisfaktion sollte, wie schon früher, das gesamte Herzogtum Pommern
verlangt werden. In einer geheimen Nebeninstruktion ermächtigte die schwedische
Regierung ihre Gesandten, in dieser Frage notfalls doch Zugeständnisse zu machen;
diese waren im einzelnen scharf umrissen und durften nur in aufeinander folgenden
Abstufungen gemacht werden. Im äußersten Notfall war die schwedische Regierung
zwar bereit, auf Pommern oder auf Teile von Pommern als Lehensbesitz zu verzichten,
aber sie hielt daran fest, sich an der deutschen Ostseeküste festzusetzen; denn nur
unter der Voraussetzung, daß die Krone Schweden das gesamte Herzogtum oder
wenigstens wichtige Teile davon an der Küste als Pfandbesitz bekäme, wollte die
Regierung sich mit einer Satisfaktion in Geld abfinden lassen.
Der Hauptinstruktion hatte die Regierung außerdem ein weiteres, kurzes Memo-
rial (I) beigefügt über den Einschluß Spaniens in den Friedensvertrag, über die Rückgabe
besetzter Plätze und Festungen, über die Notwendigkeit, Brandenburg freiwillig zum
Verzicht auf Pommern zu bewegen, und über die Verpflichtung, den Friedensvertrag
zur gleichen Zeit wie die französischen Gesandten in Münster abzuschließen.
Überschaut man noch einmal die hier vorgelegten Anweisungen des Jahres 1641, so
bietet sich ein umfassendes, wenn auch nicht vollständiges Bild von den Absichten,
Tendenzen, Gesichtspunkten und Motiven der schwedischen Außenpolitik jenes
Jahres. Viele wichtige Seiten der schwedischen Außenpolitik werden eingehend und
ausführlich behandelt und begründet; manches wird dagegen nur flüchtig berührt; zu-
mindest werden damit aber häufig Ansatzpunkte gegeben, dem Verhältnis Schwe-
dens zu dieser oder jener Macht im einzelnen weiter nachzugehen. Fast alle europäischen
Mächte jener Tage erscheinen in irgendwelchem Zusammenhang dieser Anweisungen,
und es gibt nur wenige, die nicht unmittelbar in den Gesichtskreis der Hauptinstruk-
tion von 1641 getreten sind ( Papst, Rußland, Türkei).
*
Sämtliche im Textteil abgedruckten Instruktionen und Memoriale sind in der
schwedischen Kanzlei , die erst von Axel Oxenstierna zu einer Behörde mit einer
festen Geschäftsordnung ausgebaut wurde, entstanden. Nach den ursprünglichen
Plänen sollte sie kollegial von dem Reichskanzler und zwei Kanzleiräten geleitet
werden; die Kanzleiräte sind in jener Zeit jedoch kaum in Funktion getreten. Während
der langjährigen Abwesenheit Oxenstiernas hatte als Vizekanzler der Reichsrat
Per Banér die Leitung der Kanzlei inne. Wegen seiner Kränklichkeit war aber in den
Jahren 1634–36 praktisch die Leitung an den neu ernannten Hofkanzler Johan
Adler Salvius übergegangen. Erst nach seiner Rückkehr im Juli 1636 nahm Oxen-
stierna die Leitung der Kanzlei wieder selbst in die Hand. Das untergeordnete Per-
sonal der Kanzlei umfaßte drei Sekretäre und eine größere Anzahl von Schreibern
und Kopisten. Die Sekretäre hatten die Aufgabe, die Konzepte zu den hinausgehen-
den Briefen aufzusetzen. Der Kanzler sah sie im allgemeinen durch und entwarf in
besonders wichtigen Fällen Briefe und Instruktionen selbst. – Jeder der drei Sekretäre
besaß ein eigenes Arbeitsgebiet; den Schriftverkehr mit Deutschland und West-
europa bearbeitete seit 1635 der ehemalige Upsalenser Universitätsprofessor Andreas
Gyldenklou. Die Schriftstücke, die während unseres Zeitraumes aus der Kanzlei
hinausgingen, wurden im Namen der noch unmündigen Königin Christine ( bis De-
zember 1644) von den fünf Mitgliedern der Vormundschaftsregierung, die sich
gemäß der sogenannten »Regierungsform« vom Jahre 1634 aus den rangältesten Mit-
gliedern des Reichsrates, d. h. den Inhabern der höchsten Reichsämter ( Reichsdrost,
Reichskanzler, Reichsmarschall, Reichsadmiral und Reichsschatzmeister) zusam-
mensetzte , oder ihren Stellvertretern ausgefertigt und unterschrieben .
Da wir nun von keinem der unten veröffentlichten Schriftstücke die Konzepte
besitzen, wird man die Kanzleigepflogenheiten zu berücksichtigen haben und das
»Riksrådets Protokoll« hinzuziehen müssen, um Näheres über ihre Enstehung und
Abfassung auszumachen.
Das Memorial vom 28. April/8. Mai 1636 ( Nr. 000) hat Salvius selbst im Auf-
trag des Reichsrates entworfen, wie aus dem »Riksrådets Protokoll« hervorgeht, und
wie es der damaligen Stellung von Salvius entsprach .
Über die Instruktionen des Jahres 1637 erwähnt das »Riksrådets Protokoll«
nichts; es bringt nur die langen Diskussionen, die in den davor liegenden Monaten im
Reichsrat über die in den Instruktionen angeschnittenen Probleme stattgefunden haben.
Dem Inhalt der Anweisungen von 1637 nach zu urteilen und entsprechend der
Übung der schwedischen Kanzlei dürften die Entwürfe dazu auf Axel Oxenstierna
als Leiter der damaligen Politik Schwedens zurückgehen; zumindest aber werden
die Konzepte unter seiner unmittelbaren Aufsicht von dem Sekretär Andreas Gylden-
klou aufgesetzt worden sein.
Die Hauptinstruktion von 1641 ( Nr. 17) ist ganz sicher von Oxenstierna selbst
abgefaßt worden. Am 13./23. August erscheint sie als Punkt 3 von 14 Propositions-
punkten , die Oxenstierna an jenem Tage dem Reichsrat vorgetragen hat; am 18./28.
und 25. September/5. Oktober wurde – so heißt es – das »Projekt des Reichs-
kanzlers über die Instruktion für die Friedensverhandlungen« im Reichsrat verlesen.
Vermutlich hatte Oxenstierna seinen Entwurf nach der ersten Beratung über eine
Instruktion für die Friedensverhandlungen ausgearbeitet.
Am 5./15. Oktober wurde die ganze Instruktion nochmals vorgelesen, und am
gleichen Tage ist sie vom Reichsrat gebilligt und zugleich ausgefertigt worden. Von
einer Diskussion über den Inhalt hören wir nichts; nur Per Banér machte einen
Einwand wegen Dänemark, den aber Oxenstierna zu entkräften wußte .
Die zwei Nebenmemoriale ( Nr. 18, 20) und die geheime Nebeninstruktion ( Nr.
19), die im »Riksrädets Protokoll« nicht erwähnt werden, werden wohl ebenfalls Oxen-
stierna zum Verfasser haben, zumal da es in ihnen, besonders in der geheimen
Nebeninstruktion, um äußerst wichtige Dinge ging.
*
Alle Vorlagen dieser Publikation werden im Riksarkiv zu Stockholm aufbe-
wahrt . – Die Textüberlieferung ist jedoch nicht so, wie man es sich – gemessen an
der Wichtigkeit – wünschen möchte. Konzepte sind überhaupt nicht erhalten.
Originalausfertigungen besitzt das Riksarkiv nur noch von dem Memorial vom
28. April/8. Mai 1636 ( Nr. 13) und den Instruktionen vom 23. März/2. April
( Nr. 14) und vom 13./23. September 1637 ( Nr. 15). Es fehlen die Originalaus-
fertigungen des Memorials vom 14./24. September 1637 ( Nr. 16) und der Haupt-
instruktion von 1641 einschließlich aller beigefügten Schriftstücke ( Nr. 17–20).
Vermutlich sind diese Originalausfertigungen zusammen mit den ebenfalls nicht mehr
erhaltenen Instruktionen und Briefen, die die schwedische Regierung während der
Friedensverhandlungen in Osnabrück an Johan Oxenstierna und Salvius gesandt hat,
verloren gegangen.
Der Text sämtlicher hier veröffentlichten Schriftstücke ist aber als Kopie in den
Briefregistranden der Riksregistratur überliefert, die ersten 27 Artikel der
Hauptinstruktion ( Nr. 17) und das Memorial vom 14./24. September 1637 (Nr. 16)
überdies in je einer weiteren Abschrift in den Kungl. Concepter.
Die Textüberlieferung in der Riksregistraturet ist zum Teil etwas eigenartig
und bedarf deshalb einer näheren Erläuterung.
Die auch als Originalausfertigung erhaltenen Instruktionen vom 28. April/8. Mai
1636 ( Nr. 13) und vom 13./23. September 1637 ( Nr. 15) sind offensichtlich im
normalen Geschäftsgang in die Briefregistranden eingetragen worden. Am Schluß hat
der Abschreiber – wie üblich – die Initialen derjenigen Reichsräte, die die Aus-
fertigung unterschrieben haben, hinzugefügt. Außerdem stammen die vorhergehenden
und nachfolgenden Abschriften von Briefen außenpolitischer Art jeweils von der glei-
chen Hand wie die eben erwähnten Schriftstücke.
Alle übrigen Stücke sind von ein und derselben Hand, die sonst bei den normalen
Briefkopien nicht vorkommt, offenbar erst nachträglich in die Registranden geschrieben
worden. Die ersten zwölf Artikel der Instruktion vom 23. März/2. April 1637
( Nr. 14), die außerdem noch als Originalausfertigung erhalten ist, folgen einem
Brief gleichen Datums, jedoch ohne daß die Seitenzählung des Registranden fortge-
führt wird. Auf die normale Eintragung der Instruktion vom 13./23. September
1637 ( Nr. 15) folgen die Artikel 12–19 der Märzinstruktion 1637 und das
Memorial vom 14./24. September 1637 ( Nr. 16). Die Hauptinstruktion von
1641 mit ihren Nebenmemorialen und der Geheiminstruktion ( Nr. 19) findet sich
zwar in dem betreffenden Registranden zeitlich an der richtigen Stelle; es fehlt aber
wieder die Seitenzählung. Daß diese nicht fortgeführt worden ist, deutet mit darauf
hin, daß diese Kopien erst später an solchen Stellen, an denen gerade noch Platz war,
nachgetragen worden sind. Außerdem ist der Text der vermutlich erst später einge-
tragenen Instruktionen und Memoriale mangelhaft und offensichtlich ohne tiefer
gehendes Verständnis abgeschrieben worden. Deshalb darf man wohl annehmen, daß
der Kopist kaum an der Herstellung der Originalausfertigungen beteiligt gewesen ist,
sondern erst später ohne Sachkenntnis, die er wohl nicht mehr haben konnte, die Ab-
schriften angefertigt hat. Sicher hat der Kopist die ihm zur Verfügung stehenden
Vorlagen, etwa das Konzept von der als schwer lesbar bekannten Hand des Kanzlers
selbst, nicht mehr überall lesen können.
Vorläufig wird man jedenfalls für die zuletzt besprochene Gruppe von Kopien als
frühesten terminus post quem das Jahr 1641 ansehen müssen.
Memorial für Johan Adler Salvius
Dieses Memorial hat Salvius selbst im Auftrage des Reichsrates entworfen. Über die Beratungen
seit April 22/Mai 2 vgl. SRP VI S. 181ff., 192; S. Lundgren S. 135ff.; S. Arnoldsson
S. 264. Das Memorial fand 1636 Juni 22/Juli 2 seine Ergänzung durch das Nebenmemo-
rial, das Oxenstierna kurz vor seiner Heimreise Sten Bielke u. Salvius übergab ( AOSB I 15
Nr. 310 S. 557ff.).
Stockholm 1636 April 28/Mai 8
Memorial öffver the ährender, som Hennes May: tt haffver allernådigst
ombetrodt hoffcantzlären Salvio i Tyschland att förrätta. Datum Stockhollm,
den 28. Aprilis anno etc. 1636
1. Salvius skall göra sigh hastigt färdigh, stiga på thet honom tillordnade
skep och ryckia thermedh genast på Strålsundh eller hvar han rijkzcantz-
lären finner.
2. Tijtkommande skall han öfverlefrera rijkzcantzlären, hvadh breff
honom medgifne ähre och ther brede vidh berätta orsaken, för hvar skulld
Hennes M:tt honom för denna reesan så hastigdt tijt uthsendt haffver.
3. Orsaken är denna, at, effter Hennes May:tt hafver heemfordrat rijkz-
cantzleren och lijkvist gerna vill haffva fridztractaten befordrat, hvartill
Hennes M:tt inga förtrogne Svenske män hädan mista eller af them theruthe
äre employera kan, som icke dessföruthan i andre tienster äre högt behind-
rade, at han Salvius fördenskulld till den ända sigh theruthe med all flijt och
trooheett skall bruka låta.
4. Ähr altså hufvudhintentionen aff Salvii commission, att, så myckett
görligitt ähr, efftertrachta och sigh högst beflijta, thet emellan Keysaren och
hans assistenter sampt Hennes M:tt och Sveriges chrona ju förr ju heller en
reputerligh och säker fridh ahnrättas och heembringas må.
5. Reputationen holler Hennes May:tt thermedh vara skiedt till nöije, när
fridzinstrumenten oprättas i Hennes M:ts och Sveriges chronas nampn på
den ena och i Keysarens sampt Römische rijkzens nampn på den andra sidan
effter sätt och form, som aff Chursachsen i sitt sidst öfverskickade concept
författadt ät
Dieses Konzept wurde im Reichsrat 1636 April 21/Mai 1 mit den in Art. 22 (vgl. S. [208, 41] )
genannten Schreiben der Kurfürsten v. Sachsen u. Brandenburg verlesen; vgl. SRP VI S. 179. Vgl.
auch das »Parchimer Projekt« (1635 Nov./Dez.), das bereits einen Friedensvertrag zwischen
dem Kaiser und Schweden vorsah – im Gegensatz zu den anfänglichen Bemühungen Kur-
sachsens, Schweden zu einem Anschluß an den Prager Frieden auf Grund einer Spezialdeklaration
zu bewegen. Vgl. E. Dürbeck S. 99ff. Der Text des »Parchimer Projekts« in AOSB I 14
S. 316.
6. Reputerligast vore thet fuller ock, att i friden begripes 1. Hennes M:ts
allierede, serdeeles Franckrijke och the Tyska ständer, som i den Pragische
friden utslutne ähre, 2. alla, som haffve tiendt i detta kriget sedan anno etc.
1618; och vill Hennes M:tt, att ther ännu skall arbetas med flijt opå. Men
kan thet ingalunda genom tractater och med goda erhollas, så achtar Hennes
M:tt onödigt och fåfengdt och sigh icke skylldigh vara, på sin egen fahra och
kostnad allena att föra krigett för theres skulld, serdeeles efter Franckrijke
à part nu söker sitt bästa genom egne tractater i Italien medh Keysaren och
Spagniern
can eller andra, som sedan åhr etc. 1618 in till anno etc. 1630 moot Keysaren
tiente, Hennes M:tt föga vedkommer, uthan när alla the, som hafva tient
Hans K. M:tt i detta krigh sedan anno 1630, blifva inbegripne, må theropå
fridhen, så myckett denne punchten vidkommer, i Gudz nampn slutas och
sådant hoos ofvannembde intressenter medh thertill hörige skääl excuseres .
7. Säkerheeten af friden belangande vore fuller bäst, 1. att Keysaren rati-
ficerade, hvadh slutedt bleffve, 2. att thet samma på en rijkzdagh eller ådt-
minstonne churfurstendagh i rijkett approberedes, 3. att man finge någon
real försäckring i händerna vid siökanten. Ähr icke detta sidsta att erholla,
då må man stå på the tu förre; och hvar eij thet andra gå kan, då endtligen
contentera sigh med thet första allena, såsom thet i Chursachsens sidst aff-
skickade instrument är författadt .
8. Och på thesse tvenne punchter, reputationen och säkerheeten, holler
Hennes M:tt mästa substantialia pacis för denna reesan bestå.
9. Hvadh the öffrige två punchter vedkommer, hvaropå saken sigh äntligen
mäst synes stött haffva, nembligen Sveriges chronas satisfaction och sol-
datescans contenteringh, theröffver ähr thetta Hennes M:ts äntliga meeningh:
10. Först skall man stå therpå att begge desse poster hvar för sigh
serdeeles erholles, nembligen att Hennes M:tt skeer een billigh satisfaction
för sijn giorde assistentie och krigzkostnadh, efftersom alla alliancer emellan
Hans Kongl. M:tt höglofligst i åminnellsse och the Tyska ständerne oprätt-
ade inneholler therhoos, att the Tyska ständerne taga på sigh at contentera
all den soldatescan, som nu under Hennes M:ts och Sveriges chronos
nampn theruthe tiena.
11. Ther nu tijden och flere omständer sigh så anlåte, at man syntes begge
desse tingh erholla kunna, då må man drifva satisfactionen så högdt man
kan och doch endtligen contentera sigh medh thet, som erholleligitt ähr; och
ther icke allt content erleggas kan, då låte sigh affinna medh visse terminer
och sökia i medler tijdh att beholla Wissmar eller Strålsundh medh så
myckett land theromkring skee kan till underpant.
12. Ther ock the Tyska ständerne ther brede vidh på sigh taga at conten-
tera soldatescan, så måge officererne thertill dragas och med them tracteres,
som nogast och bäst skee kan.
13. Men äre icke desse begge poster divisim at erholla, uthan the vele
giffva en summa peninger för alltt tillhopa, (efftersom i churfursternes
skrifvellsser nu förmäles 25 tunnor gulldh i Meissnische gulden) och thet
sedan räckna både för chronans satisfaction och soldatescans contento, så
kan man först vijsa den obilligheet och disproportion therunder sticker, i
thet att en sådan summa platt inthet förslår till soldaternes afbetalningh
allena, myckett mindre att Hennes May:ts och chronones reputation lijk-
mätigdt vore een sådana näfvelöhn att emottaga för dess inaestimable kost-
nad och skada .
14. Men ändtligen ther man ju sijr inthet vijdare nåhs kunna, må man låta
falla praetensionen på bemällte satisfaction och contentera sigh i den staden
medh försäckringh aff vänskap och godh naborskap och låta thet tå sedan
ahnkomma på soldatescans contenteringh allena.
15. Och medan således inthet öfverbliffver mehr än bemälte blotta soldates-
cans betallningh och afskaffande, så må thet ock i den punchten ändtligen ther-
vidh bliffva, at the Tyska ständerne ställa them till fridz på sätt och vijss the
thet sielffve bäst och beqvämast göra och öffver accordera kunne och ther-
medh slutes friden.
16. Men effter Hennes May:ts stat ähr theruthe mycket besvärad med
monge creditorer och annadt, så skall doch vidh denna punchthen thet i acht
tagas, at all soldatescan, ingen nation undantagen, i ahnslaget inräcknes, och
at så väll the Svänska som utländska, Skottar och Tyskar, contenteras. Ther
brede vidh observerandes, at ständerne måge siellffve sökia med hinvissnin-
gar eller huru the bäst kunne at till sigh taga och tillfridzstella alla utländska
trouppar. Men hvadh på the Svänska troupparna pro rata kan löpa, at Hen-
nes May:ts commissarier sökie thett strax fullt uth at bekomma content, på
thet at man theraff kan betala creditorerne theruthe och i den staden conten-
tera the Svenska här hemma, när Gudh vill the öfverkomma medh in-
rijkes medell.
17. Skulle ock till dett sidsta icke skee kunna, att Tyska ständerne toge
all soldatescans betallningh på sigh allena, hvaropå doch till det högsta
bestås och drifvas moste, då, förän friden derföre tillbakers bliffva skulle,
må doch entligen härvidh bliffva, att the contentera alla fremmande och
Hennes May:tt betalar sedan sine creditorer och then öfrige militien sielff.
18. Och detta ähr alltså Hennes May:ts yttersta meeningh och förkla-
ringh, hvarunder Hennes May:tt seer sigh icke gå kunna i fridens substan-
tialier.
19. Och moste fuller commissarierne beflijta sigh i hvar puncht af the
ofvanbe:te at erholla thet högsta. Men ther icke annars skee kan, måge the
äntligen tryggeligen häruppå sluta; restituerandes thereffter icke allenast,
hvadh vij op i Tyskland besittie, uthan hvadh vij ännu i Pommern och
Mechelburgh innehaffve, hvart till sin förra behörlige herre, och skaffandes
sedan follckedt, artilleriet och ammunitionen medh skep, fahrkoster och
hvad annadt theruthe hijdt hörer ju förr ju heller hijdt öffver.
20. Modum procedendi i allt thetta och media, huru man till denna inten-
tion skall bäst kunna komma, den skiuter Hennes M:tt till rijkzcantzlärens
godhfinnande och information sampt Salvii och theres, som medh honom i
commissionen brukade bliffva, egen discretion at captera och nyttia, effter-
som personernes humeurer och hvars och ens interesse sampt tijdens och
sakernes förandringh medh flere circumstantier them subministrera kunne,
så att allt med gott maneer, respect och beskedenheet må tillgå och aflöpa.
21. Går nu then berammade tractaten för sigh i Lübeck, så skall Salvius
medh hvem richzcantzlären gott finner honom att conjungera tijdt reesa och
anten såsom subdelegat eller som Hennes M:ts och chronones immediat
legat sigh ther praesentera, efftersom richscantzlären för bäst anseendes och
tractandi modum honom föreskrifvandes varder.
22. Går ock icke then fortt eller ofruchtsampt aflöper, då skall Salvius
reesa till både churfursterne Brandenburgh och Sachssen och hvad flere
ständer nödigdt kan synes och thereffter, såsom rijkzcantzlären honom ock
theruthi modum föreskrifvandes varder, alla manerlige medell sökia till
ofvanbe:te hufvudhintentions erhollande; tagandes occasion af the svar,
som Chursachssen af den 28. Feb. och 5. Martii och Churbrandenburgh af
den 8. Martii sampt flere ständer
Fallckenbergh i vinters besökte, Hennes M:tt nu tillskriffvitt haffva .
23. Och medan summan af alla offvannembde svar går theropå uth, 1. att
the justificera theres affall och hostilitet moot oss, 2. kasta skullden och in-
vidien på Hennes May:ts och rijkssens officialer theruthe, 3. tesmoignera
inclination och hopp till een skääligh fridh ännu, 4. poussera Hennes M:tt
ock thertill och äntligen (5.) om thet icke accepteras, då protestera de futuris;
hvarföre skall Salvii proposition vara theraff tagen och therhän bequämmad,
1. att på theres excuser och beskyllninger behörligen svaras, Hennes M:ts
och rijkssens oskulld och meriter justificeres, Hennes May:ts officialer, så
myckett med skääl och behöör skee kan, vindiceras frå alla calumnier och
injurier, Hennes M:tts benägenheett till een skälig fridh contesteres och
äntligen, att Hennes M:tt så theraff som aff theres egen contesterade be-
nägenheett till dett samma haffver denna legation till them afferdat att för-
sökia, om ännu några tilldrägelige medell kunne öfrige vara, at förekomma
all vijdare evangeliskt christet sampt religions- och bundzförvanters blodz
utgiutellsse och landförderff, alltt therhän lämpandes, att sådandt mere ähr
skiedt af den affection, som Hennes M:tt drager till theres och then all-
männa evangeliske statens redressement än äfven af någon annan orsaak.
24. Och dette är så in genere, hvadh Hennes M:tt vill, att theropå svaras
och hvart man thermedh syffta skall. Men huru propositionen in specie hoos
hvar och en lämpas och hvad particular argument vidh hvar puncht brukas
skole, theröffver skall Salvius taga information af rijkzcantzlären och thet
öfrige efter egen discretion och trooheett förrätta, vinläggiandes sigh, at
bringa saken till tractat igen och, såsom sagdt ähr, till itt tilldrägeligitt,
fridligitt afflop.
25. Creditiffver och fullmachter äre honom öffver alltt medgifne, them han
effter nödtorfften bruka kan.
26. Ther ock rickzcantzlären hastigt reeser uhr Tyskland, skall Salvius allt
flitigdt communicera medh her Steen Biellcke och hans consilier i ett och
annat bruka och föllia.
27. Han skall ock icke underlåta att correspondera medh fäldtmarskallck-
arna, hvadh communicabelt ähr, och offta avisera hijt till Hennes M:tt,
hvad i een eller annan motto förelöper och förrättes och, hvad hopp eller
vanhopp till ett eller annat kan synes, thet flijteligen optäckia.
28. Så länge något hopp är, at bringa saken till fridligitt afflop, skall han
bliffva theruthe och på alle behörlige maner och örter sådant forttdrifva.
Men ther allt hopp till friden affskärs, så må han begifva sigh hijdt heem igen.
29. Ther honom i medler tijdh någott brister i medlen till att leffva och
alltt thette förrätta, skall han theruthinnan bliffva undsatt aff rijkzcantz-
lären eller i hans frånvaru aff her Steen Biellcke till sijn behörlige nödtorfft.
Uppå högstbe:te H:s K. M:ts vägner af H:s K. M:ts sampt Sveriges
rijkes respective förmyndare och regering underskrifvitt.
Gabriel Oxenstierna Gustaffsonn Carl Gylldenhielm
Sveriges dråttz riksammiral mpp
Clas Christersånn Hornn mpp
i rigsmarskens stelle
Pär Sparre uthij Gabriel Oxenstiern
rijkzcantzlerens stelle mpa frijhärre till Mörrby och Lind-
hålm mpp S. r. skattmästare etc.
Instruktion für Sten Bielke und Johan Adler Salvius.
1629 von Gustav Adolf nach Stralsund gesandt, ab 1631 Legat für Pommern in Stettin, 1636
bis zu seinem Tode (1638 April 2) schwed. Generallegat in Deutschland. Vgl. SMK I S. 305f.
Salvius als Resident in Hamburg war ihm beigeordnet; die Instruktionen für beide 1636 Juni 22/
Juli 2: AOSB I 15 Nr. 308–310 S. 546ff.
Stockholm 1637 März 23/April 2
Instruction och underrättelsse, hvareffter Hennes Kongl. May:tt vill, att h.
Steen Bielke, Hennes May:tz och rijkzens rådh så och legat i Pomern, h.
Johan Salvius, hofcantzler etc., sigh vidh denne föreslagne eller andre
hereffter angifvandes fridztractater rätta och förholla skole. Actum Stock-
holm den 23. Martii anno 1637.
1.
Efftersom ingen ting högre är att efftertrachta, änn förmeedelst een godh,
säker och reputerligh fridh råka och förlossas uthur dette svåre Tyske
kriget och dess anhängige difficulteter och fördenskuldh alle skälige medell
och occasioner billigt är at fatta, genom hvilke man kan effecten förmodha,
så vidt och att hvar änn icke den önskelige uthgång altidh kan nåås, man
dogh icke deste mindre ad justificationem caussae ingen tractat uthslår uthan
deste större skäl, men heller värcket gående till dess Gudh täckes alt att
disponera och förordna till ett gott aflopp, så holler Hennes K. May:tt
derföre, at desse väghar och tillfällen, som sig nu anbiudha, icke äre att
försuma.
2.
Hennes K. M:tt står i berådh, om nogon aff regeringen kunde sändas
herifrån medh fullmacht att lämpa saken till tijdhen och tillfälled och göra
deropå een ända, om fienden elliest dertill kan förstå. Och är fuller rijkz-
cantzleren, såsom den der saken deruthe hafver fördt, i vahlet; men effter
sådant vill hafva sin tidh, saken och är aff den importance, att hon icke heller
låter springa sigh uthi, vill hafva sine praeparatoria och är af alle omsten-
digheter trooligit eller ju skijnligit, att Keyssaren i denne sommaren mehra
skall speela medh nambnet af tractaterne, än hafva hugh i dette sakernes
lopp at komma till sielfve handelen; derföre hafver man skattat icke så
högt nödigt at för myckit skynda dermedh. Dog enkannerligen förden-
skuldh, effter her Steen och h. Salvius icke allenast väl kunne göra praepa-
ratorierne, acceptera tractaterne uthan och, der nogot alfvar synes, dem dess-
föruthan på bästa sättet förrätta.
3.
Och endogh Hennes K. M:tz resolution öfver dhe stridige resterande
puncter är författad och beskrifvin i den memorial
effter sigh lembnade i Tysklandh, så at intentionen deraff nogorlunda är at
sij. Men effter densamme var stelt mästedeels på den tractat, som hertigen af
Mechlenburg dreef hoos churfursten aff Saxen och nu hafver sigh andrat,
och är lijkväl af nödhen, att förb:te her Bielke och h. Salvius måge hafva
nogot vist att efftergåå, som denne tijdhen och dess consilier är tillämpat,
så hafver H. K. May:tt thet och nödigt hollit, alt her i kortheet at opreppa
och bättre förklara.
4.
Der äre nu åå gånge femhandha slagz väghar (så vidt som synes) att
komma till tractat: Den förste igenom konungen i Danmarks interposition;
den andra förmedelst hertigen aff Mechlenburgs; den tridie genom Cölniske
conventen; den fierde genom hertigh Augustum aff Brunswich och Hitz-
scheer
Ingendeera af desse hafver stoor apparence, och een part äre mehra at und-
vijka än at söka, så vida det sigh göra låter uthen fahra och nahdeel. Men så
moste lijkväl ingendera uthslås (när den praesenteres) eenfaldigt och directe.
5.
Så vidt den förste om konungen i Danmarcks interposition
så moste den her i Sverige först tagha sin begynnelsse och per expressum
accepteres, förrähn nogen tractat deropå kan angåås; och står fördenskuldh
her Steen Bielke och h. Salvio inthet annat an, än, der konungen i Danm.
hoos nogon af dem deropå örkar, de då svara väl och venligen, så cour-
teüst, som dhe bäst kunne, medh betygandhe aff tacksamheet och förtroendhe,
men alt referera hijt till regeringen och at förvänta deres ordre och resolu-
tion.
Hvadh anlanger det tridie förslaget om Cölniske conventen, hafver dedt och
fast lijke skäl, allenest at dem, som deropå örkia, gifves sådan beskedh, som
denn Frantzösiske agenten Davaucourt her gifvin är
tion oss icke anstår, och dessföruthan äre vij eij heller således till tractat
fordrade, försäkradhe och praeparatoria giordhe, såsom sedvanligit är at
holles medh souveraine chroner och dhe, som principal värcket fördt hafve
och än före.
6.
Den Mechlenburgiske underhandlingen
mehr at hoppes på. Dogh holler Hennes K. M:t godt, at man å vår sijdho
eij heller heelt renuncierer den, uthan låther det stå, som det står. Vill herti-
gen ännu arbeta deruthi anten hoos Keyssaren eller churfursten på sätt, som
förr är begynt, så må han icke heller slå honom ded uth, uthan mehra per
occasionem poussera honom dertill.
7.
Det förslaget hertig Augustus aff Hitzscheer
Vgl. S. [211, 15–16] .
Verdenhagen hafver fuller nogon apparence at skole kunne nogot göras
derigenom, om der voro alfvar medh. Men så synes af hertigens breef till
h. Salvium, att han ingen fulmacht ändå hadhe bekommit. Är och eendels
troligit, at Verdenhagen mehra och säkrare taaler i det ährendet, än han
sielfver rätt veet göra beskedh före.
Dogh ehuru derom är, så holler Hennes K. M:t för bäst, at her Salvius
såsom in loco oppeholler sådanne tractater, och såframpt honom gifs till-
fälle, altidh in secreto betygher Hennes K. M:tz affection och benägenheet
till fridhen; gifver och an, efftersom honom fulmachten tillskickas på all
hendelse at vara fullmächtigadt till tractaten, serdeles at under handen göra
alle praeparatoria, disponera hominum animos, sondera desseinerne, och
der han kommer dess vidh, träda i sielfve tractaten på effterschrefne sätt,
att der hertigen aff Heetzscheer bevijser sigh hafva keysserligh fullmacht och
gifver her Salvio deraf kundskap och copia och han finner henne nöijachtigh
och uthan substantial feel, her Salvius då vijser sin fullmacht, således at
vill hertigen tractera sielff, heller at nogon annan till Hamburg skickes medh
Keyssarens egen fullmacht, at då h. Salvius theer Hennes K. M:tz full-
macht och tracterer saken medh honom af.
Sender hertigen nogon subdelegat dijt medh sin fullmacht, sigh referer-
andes på Keyssarens honom sielff gifvin, att h. Salvius då theer richzcantz-
lerens fullmacht och gifver sigh och för een subdelegerad uth och ad utrius-
que legati ratihabitionem till bägge principalers confirmation sluter. Rästen
står till h. Salvii discretion at drifva saken medh maneer, holle henne secret,
och der inthet alfvar är på andre sijdhan, at det ju icke må praejudicera eller
göra Hennes K. M:t i dess rätt och högheet nogon vahnheeder.
8.
Det sidste förslaget om churfursten af Brandeburgz intervention eller
commission, deropå sätter Hennes K. M:t ringaste lijt, först derföre, at han
så offta hafver förandrad partiet, sedhan, at han föllier Swartzenburgers
rådh och ingivande; 3. hafver låtet göra sigh till Keyssarens general; 4. haf-
ver medh Hennes K. M:t och Sveriges chrono sielf högste trätan, och till
det 5:te hafver alt hertill på möthen och särdeles i Regensburg fördt de
fahrligste rådhslagh och argument, som nogon giordt hafver. Och förden-
skuldh synes lijtet alfvar och mindre gagn af hans tractat. Dogh der han på
tractaten örkar, är af nödhen, at her Steen Bielke in genere förklarer H:s K.
M:tz och Sveriges chrones benägenheet till fridh och af handling, låther och
förstå sigh vara fullmächtigad och instruerad till tractaten, om nogot alfvar
finnes, och, att dertill gifs skäligit tillfälle, begärer först at sij fullmachten
och att vetta, hvilke som af Keyssaren till commissarier äre förordnade.
Kommer nu h. Steen anten igenom personligh conference eller förmedelst
uthskickadhe till nogon vissheet och sijr, at churfursten eensamen heller
medh churfursten af Maintz
Auf Beschluß des Regensburger Kurfürstentages 1636 sollten Deputierte der Kurfürsten von
Brandenburg u. Mainz als Vertreter des Kurkollegiums den kaiserlichen Gesandten bei den
künftigen Friedensverhandlungen beigeordnet werden. Als Unterhändler mit Schweden wurde
Markgraf Sigismund von Brandenburg bestimmt; über dessen Verhandlungen mit Sten Bielke
vgl. C. Th. Odhner S. 54, außerdem F. Dickmann S. 89, 92, 531 und Nr. 15 Art. 13
(S. 222).
dhe äre Keyssarens och det Romerske rijkes commissarier, thee sin fulmacht
och förordna sine subdelegater till it säkert, beqvemt rum, så skall han strax
lägga fundamenta, föreena sigh öfver platzerne, Lübeck eller Hamburg, och
strax referera åth Sverige, på det ochså hedan subdelegati deputeres kunne.
Men såframpt at nogre andre commissarier voro af Keyssaren förordnadhe,
som sielfve togho saken ad tractandum an, så kan her Steen draga till sigh
Salvium och N. *** och dermedh försöka ju förr ju heller at bringa saken till
ändha, communicerandes icke deste mindre öfver it och annat medh bådhe
feltmarskalkerne, h. Wrangel och h. Baneer.
9.
Föruthan desse medell at komma till fridztractaterne kunne till äfventyrs
andre obetänckt sigh yppa. På hvilket fall h. Steen och h. Salvius samfält och
hvar på sin ohrt måge apprehendera alle skälige tillfällen, ju så lagandes, at
ingen occasion gåås förbij. Men dogh dömmandes det bästa möijeligit om
dens praesenterandes intention och förmögenheet, så att Hennes K. M:t
och rijket icke tillfogas nogon despect, och alt tijdigt hijtöfver berättandes.
10.
Dette är in genere at observera, ded Hennes K. M:t helst tracterer medh
Keyssaren sielf och immediate genom bägges commissarier och fulmäch-
tige; hvarföre och, så myckit sigh göra låther, derhän skall arbetes, at com-
missarierne aff bägge principalerna måge uthgifves och i deres nampn trac-
teres. Men hvar det icke medh lämpa kan nåås, så moste och tractaten i
subdelegaters nampn företagen och afhandlat varda.
11.
Kommer det nu till tractat, så blifver det, som emillen rijkzcantzleren och
churfursten af Saxen förmeedelst hertigen af Mechlenburg aftaalt är, in
substantialibus dervidh; allenest at formen accomoderes personerne, som
tractera, och tijdhen och muteres deruthi mutanda. Men så myckit de 3
stridige puncter vidhkommer, amnestiens extension, Sveriges chrones
satisfaction och soldatesqvens contentement
Salvius flitigt observera, at dhe strängt urgera amnistiens extension
Von der Amnestie des Prager Friedens waren durch einen von Kursachsen nicht ratifizierten
Nebenrezeß (Text: DuMont VI 1 S. 99) ausdrücklich ausgeschlossen: Der Graf von Löwen-
stein, Graf Georg Friedrich Hohenlohe, die Grafen v. Erbach, der Graf v. Isenburg-Büdin-
gen, der Herzog v. Württemberg, Markgraf Friedrich v. Baden-Durlach, die Grafen v. Öttin-
gen, die Herren v. Freiberg, Justingen u. Öttingen, der Graf v. Eberstein, die Grafen v. Nassau,
Hanau-Münzenberg u. Lichtenberg, Graf Maximilian v. Pappenheim u. die Grafen v. Wied.
Das pfälzische Kurhaus war durch den Prager Hauptvertrag (vgl. S. 235 Anm. 1)ausge-
schlossen. Über die Pfalz vgl. auch Nr. 16 Art. 10 (S. 229) und Nr. 17 Art. 7, 17 und 25
(S. 235, 239, [243, 31–33] .
vidt dee nogonsin komma kunde på churfursten och det huus Pfaltz, hertigen
af Würtembergk, landgraf Wilhelm af Cassel, margrefven aff Baden,
grefverne aff Nassaw, särdeles Saarebrück, Rheingrefverne, aff Hanow, Solms,
Isenburg, grefve Jurgen Fridrich af Hohenloo, grefverne af Erpack och
fleere, så Frenkiske, Schwebiske och Rheiniske ridderskapedt; item Aus-
purgz och Strassburgz städer, Osnabrugg, Stralsund etc. Argumenten
vijsa sigh sielfve uth, som brukas kunne. Men för oss är at considerera, ded
vij ingen säkerheet hafve at förvänta, medh mindre Tysklandh kommer i sit
förre postur.
12.
Men såframpt vidh denne punct inthet kan nåås, så skal han ställes
afsijdes uthan jaa och neij medh förtröstning, at man ville på både sijdor
söka it expedient och i medler tidh bearbeta sigh at afhielpa dhe 2 andre,
nembligen chronones satisfaction och soldatescans contentement.
13.
Soldatesqvens contentement skal pari passu tracteres medh chronones
satisfaction och een artickell inthet slutas uthan den andre. Och der dertill
resolveres, moste nogon deputeres af officererne derhoos, som på deres väg-
ner accorderar. Och tycker H. K. M:t beqvembligst vara, at det afhand-
lades på visse månadzsoldh, som man kunde varda öfvereens.
14.
Chronones satisfaction moste anten skee i landh heller i penninger. Land
är inthet beqvembligere änn hertigdömet Pomern medh stift Camin och
Wismars stadh, hambn och nestliggande fögderij, dogh motte man ähn
trädha ifrån Wismar, der Pomern voro at erholle sub jure feudi at recog-
noscera aff Romerske rijket. Det är först at anholla om och består deruthi
säkerheeten, at dhe förnembste hambnar af Pomern och Mechlenburg
blifva i cronones händer.
15.
Kan icke heele Pomeren nåås sub jure feudi, uthen det voro at nåå till een
deel, då moste arbetas deropå at Förpomern medh Stralsundh, Wolgast,
Ysedom, Wollin, land to Rügen och stifft Camin medh samme rätt nåås
kunde och at till underhollet af landet een lijdeligh licent
inn- och uthgående vahrur erholles kunde.
16.
Der och dette ville falla för betänckeligit, så moste holles till det sidste
ann om penninger och summan strängies så högt som det högst kan till 10,
8, 6, 4 och sidst till 3 millioner rickzd:r at betala åå visse terminer innen 20 à
30 åhr. Och först böör anholles, at heela Pomern så och Wismars stadh
sampt 2 eller 3 nestomliggandhe fögderij och så skantzen vidh Warnemünde
lembnes till hypotheca. Finnes det för myckit, så må Stetin medh den öfre
deelen aff Pomern qvitteres och på sidstonne hollas ann om land to Rügen,
Straalsund, Wolgast och det landh, som innan Siön, Friske Hafvet, Peinen
och Trebenitzen är, medh den deel af empterna eller fögderien, som dertill
lydha, så Ysedom och Wollin sampt Colbärg och dertill Wismar, Hvalfisken
och Warnemünde. På aldrasidstonne, sedan alt voro tenterat uthan effect,
moste stannas vidh land to Rügen, Ysedom, Wollin, Wolgast och hvadh
emillen Peinen är och Wismar medh Hvalfisken och skantzen vidh
Warnemünde, och at een licent eller toll bevilliades på alle Pomerske
och Mechlenburgiske custerne till hypothekens försäkring, så länge och
till dess at lösen af hypotheken skee kan. Och hafver man hervidh at
stanna.
Ty såsom det icke synes skäligt at släppa säkerkeeten uthur sina händer,
det man icke är sigh sielf realiter mächtigh at hindra, det Keyssaren icke
anrättar een flotta i Östersiön och så sielf gör sigh mächtigh, som får
tillfälle at conjungera sigh medh konungen i Polendz flotta och således
hvadh den eene feeler medh dens andres conjunction at nåå . Altså
moste man eij heller låta lätteligen trängia sigh till den nöd, at man
sigh contentera ville, at hafva anhollet och nådt een försäkring under
Keyssarens lyffte och handh at icke vela anrätta een flotta i Östersiön. Ty
föruthan det at it sådant postulatum på fölliande lyffte praesupponerar
facultatem och jus at stellat an, hvilket praejudicerer Sveriges chronos uhr-
minnes rättigheet och säkerheet, så ähr misligit, om det nåås, och synes vara
emot Keyssarens förmeente högheet och visse dessein; och det som ändå
verst är, hvar man ähn nådde it lyffte, så voro deropå dogh inthet at bygga,
uthen skulle dogh inthet längre holles, ähn som det komme Keyssaren och
hans partie till pass.
17.
Hvar nu sådan resolution kunde erholles öfver desse tvenne sidste punc-
ter, så moste man reassumera den förste om amnistiens extension och
drijfva den de novo, det vijdaste man kunde, men dogh på sidstonne, nähr
Stralsundz så och soldatescans saak voro richtigh, gå med dem andre, så
vidha man kunde, men lijkväl stanna, derhän man inthet komma kunde,
och således sluta friden ad ratificationem af Hennes K. M:t och Keys-
saren.
18.
Effter och uthi penningernes betalning och hypotheken interessera för-
nämbligst de evangeliske ständer, så moste och deres promesser, consens
och försäkring skaffas vidh handen, hvaruthi dee summan och betaalningen
specificera och underpanten sielfva betala och förskrijfva moste, och sådant
alt vara lefrerat, förrähn nogon guarnison uthur nogon platz uthdrages eller
folket affskaffas och sådant per expressum förbetingas.
19.
Hvar och Keyssaren, der han vill förstå till Pomerske cessionen och in-
vestituren, sökte at blifva i andre sine desseiner ocontraminerat och till
eventyrs assisterat, så skole her Bielke och h. Salvius gåå dermedh heelt
försichtigt om och gifva denne beskedh, at så myckit anlanger, icke blifva
contraminerat, det drager sigh sielf på ryggen, i ded all fiendskap hereffter
skall vara ophäfvin och hvardera entholla sigh alle fiendtlige actioner och
meneer. Men at assistera Keyssaren och favorizera hans desseiner, det kan
ännu hafva nogot betänckande och låter sigh, seden vänskapen är stabilierad,
bättre tractera om. Hvarföre man och dette på det bäste och beqvembligste
sätt hafver at undanböija och undvijka.
Hvadh nu herutinnen af een eller annan occasion kan vidare förelöpa,
therom vill H. K. M:t her Steens och h. Salvii advis och underrätelse oför-
sumat förvänta, på thet H. K. M:t opå alle förfallenheter then tess ordre och
resolution theste bättre kan meddela. Actum ut supra.
Opå högzbem:te Hennes K. M:tz vägner af H. K. M:tz sampt Sveriges
rijkes respective regering och förmyndare underskrifvit.
Gabriel Oxenstierna Gustaffsonn Carl Gylldenhielm
S. r. dråttz riksammiral
Jacobus De la Gardie
S. r. marsk etc.
Axell Oxenstierna Gabriel Oxenstiern, frijherre till
S. r. cantzler mp. Mörrby och Lindhålm mp.
S. r. skattmästare
Instruktion für Johan Adler Salvius
Stockholm 1637 September 13/23
Instruction hvareffter Hennes Konung. M:tt vil, att hoffcantzleren her
Johan Salvius sigh vedh den Frantzösiske och andre tractater retta skall.
1.
Hennes Kong. M:tt haffver aff orsaker her Salvio noghsampt bekände een
tijdh longh hafft betenckiande att foortfara medh den Frantzösiske alliancen
och öffverleffvereranded aff dee Wissmariske pacternes ratification
Gemeint ist der von Schweden nicht ratifizierte Bündnisvertrag, Wismar 1636 März 20/30
( Sverges traktater V, 2 Nr. 44 S. 366; vgl. auch S. Arnoldsson S. 176ff. und S.
Lundgren S. 160f.). Die Argumente des Reichsrates für und gegen das Bündnis mit Rücksicht
auf die Friedensverhandlungen (Sept. 8/18) vgl. SRP VII S. 95ff.; über diesbezügliche Be-
ratungen im Mai ebd. S. 34ff., 47f., 49ff. –Zu den Allianzverhandlungen mit Frankreich
1637/38 vgl. besonders folgende ungedruckte, für Salvius in Hamburg bestimmte Weisungen:
Instruktion 1637 Nov. 29/Dez. 9, Memorial und Nebenmemorial 1637 Dezemb. 30/1638
Jan. 9, zur Erneuerung der Allianz von 1638 die Instruktion 1640 Juli 31/Aug. 10 (sämtlich
als Kopie in Riksregistraturet und mit Ausnahme des Nebenmemorials als Originalaus-
fertigung in Salvius Samling vol. 8. – Die schwedischen Bedingungen für einen allgemeinen
Waffenstillstand (unter anderem weitere Besetzung Pommerns) im Memorial 1637 Dez. 30/1638
Jan. 9 Art. 5 und in der Instruktion 1640 Juli 31/Aug. 10 Art. 11–12). Über weitere unge-
druckte Quellen vgl. S. 196 Anm. 3.
fördenskuldh hållett gått att beholla Frantzösiske ambassadeuren in suspen-
so. Men effter konungen i Franckrijcke genom alle sine breeff och skrijff-
velser till H:s Kong. M:tt och dess tiänare så och igenom sine ambassa-
deurer och agenter stadigt örckar på ratificationen medh månge promesser
så och een förklaringh öffver eenformigh tractat, sedhan att man görligen
märcker, intet alvar på Keysarens sijdha vara till någen fredztractat, uthan
fast mehra intentionen därhän dirigerat att affsij tijdhen och tillfällen och
särskilia alla interessenterne, på ded man dem åthskilde deste bätre kunde
undertryckia; och hvadh som till effventyrs aff een eller annan privatman kan
däremoot föregiffvas, mehra att vara een enskijlt åstundan och fåfengh
giordh förmoding ähn fiendens beständige resolution. Därföre haffver H:s
Kong. M:tt resolverat och beslutat att ratificera alliancen medh Franck-
rijcke och fördenskuldh den samme ordh ifrån ordh, såsom hon aff rijckz-
cantzleren bleeff conciperat och förslaghen i Wissmar, låthedt reenskrijffva
och stadhfästa och den härmedh her Salvio veelat öffversendha.
2.
När her Salvius nu den haffver undfångett, skall han vedh tillfälledt optäckia
den Frantzösiske ambassadeuren, monsieur d’Avaux, att han igenom een
express haffver bekommett till sigh H:s Kong. M:ttz ratification, lydandes
ordh ifrån ordh, såsom i Wissmar bleeff afftaalt medh befalningh att först
communicera henne medh her d’Avaux och begäre däremoott, att sij konun-
gen i Franckrijckes ratification; och där dee på bådhe sijdhor finnes richtige
och formblige, då afftala medh her d’Avaux dee öfrige punchter, så och där
någet sijdermeehra voro infallet, som behöffde förklaringh. Vedh hvilkedt
eller per occasion, där drögzmålet blijffver förvijdt, skall her Salvius ded
veeta på behörligit sätt att endskylla och ju icke annars låta sigh merckia,
ähn att alliancen för baron de Rortez ankompst var åstadh sendh.
3.
Begärar nu d’Avaux att sij ratificationen, skall her Salvius intet vägra
sigh däruthi; män deremoot begäre att sij den Frantzösiske ratificationen,
och då observera granneligen, att dee mutatis mutandis svara och ähre hvar-
andre lijke in essentialibus. Män där d’Avaux vägrar sigh att vijssa sin eller
söker uthflychter, skall Salvius icke hasta för myckett, uthan söckia till att
förfahra orsaken. Män lijckväll, om d’Avaux begärer att sij vår ratification,
vijse henne och doch tagha henne tilbakars igeen.
4.
Kommer nu på taall vedh ratificationerne ded, som uthi her Salvii breeff
undher dato den 26. Augusti [5. September] blijffver förmält, att d’Avaux
meenar intet vara beslutet i Wissmar, män allenast projetterat och förden-
skull intet kunne ratificeras, cum non entis nulla sint accidentia, kan her
Salvius svara sådant vara mehra scholastice taladt, ähn att man sigh till
sådanne reglar behöffver att bindha. I Wissmar vara alt in forma tracterat
och författadt; men effter S:t Chamond icke hadhe mandatum att förklara
Keysaren fiende och eij heller att giffva Sveriges chrono högre subsidium
om åhredt ähn 200 000 rijckzd[aler]. Ehuruväll att han meener sigh oss väll
kunne försäkra, att hans konung, nähr denne bleffve påminter, skulle låta
sigh behagadt, så haffver ded intet kunnat underskrijfvas, män är taget ad
referendum an medh sådanna förordh, att, såframpt konungen i Franck-
rijcke ded bejakadhe, skulle ded vara beslutadt. Därför kunde H:s
Kong. M:tt sådant intet förandhra, uthan hafver funnet gott att sendha
ratificationen öffver, såsom den allaredhe i förledne åhr är vorden straxt
effter rijkzcantzlerens ankomst confirmerat och stadhfäst. Effter såsom och
dee andre förslagen att här låtha författa alliancerne och accomodera dem
till denne tijdh, synes ochså någre andre betänckiandhe haffva medh sigh.
5.
Sedhan dette är således praeliminariter passerat och inclinationen till
alliancens fulbordan förnummen, skall Salvius begiffva sigh i vijdare
conference öffver någre punchter i alliancen till dens förklaringh. Såsom
först är den 11. artikel i alliancen om subsidierne, däruthij fyre tingh ähro
att tagha i acht: 1. att resten aff åhr 1632 subsidie blijffver erlagdt, 2. att
förledne åhrs begge terminer Octob. och Aprilis blijffva betaalte, såsom
och denne Octob. månadz subsidium i lijka motto, 3. att betalningen och
erlägningen skeer i rijkzdaler eller deeres fulle värde och icke i francker,
4. att sådant skeer och erlägges i Hamburg eller ju i Amstelredam uthan
affkortningh.
Desse petita att vara skälige är lätt att bevijssa. Ded första ähr säkert
och offta loffvat och een godh deell på leffvererat.
Ded andre kan medh skäll intet neekas, alldenstundh alt, hvadh alliancen
oss tillbinder, ähr aff oss icke uthan Franckrijckes märcklige lindring
effterkommett, i ded vij icke allenast haffve avancerat på fiendhen, uthan
draget alle hans forcez på oss, och eij haffver oss heller någen tingh högre
hindratt att öffversendha ratificationen, ähn att vij såge på Frantzösiske
sijdhan medh Cölniske conventen vahra gått vijdare, ähn som eens con-
faederati rätt synes medhgiffva, så att skullen icke så myckett hooss oss
som hooss Franckrijcke består.
Ded tridie ähr skäligt, effterdy vij på gångbaart mynt och effter rijkzdalers
värdhe haffve tracterat, hvilket in praejudicium confaederati och in realem
diminutionem subsidii att förandra genom myntetz förringringh intet kan
skee sine laesione faederis. Ded 4:de är pacterne lijkmätigt och böör stå
till H:s K. M:ttz option och godhtyckio.
6.
I lijka motto behöffver och den 15:de artikel någen förklaringh. Ty
effter vedh fredztractaterne, där rummedt blijffver mentionerat, ähr Cöln
satt medh desse ordh: Locus eligatur utrique parti commodus et tutus,
qualis pro praesente rerum statu videtur esse Colonia. Och Franckrijcke
icke allenast samme platz haffver placiterat, uthan och starckt hooss oss den
att besökia anhållet; och lijckväll nähr vij sakerne rätt betrachta, samme
platz oss hvarken är säker eller beqvemb, därföre skall h. Salvius sökia
dens articuls effect att förandra och förklara. Ville nu d’Avaux Cöln
erholla uthur artikeln, så kan her Salvius honom uthur artiklen remon-
strera, att den icke absolute ähr vedertaghen, uthan allenast förslagzvijss
och efftersom tijdhen och tillfällen då syntes kunna lydha. Men om d’Avaux
vill erholla Cöln för andhre beqvembligheeter och skäl skull, haffver her
Salvius först dee våres osäkerheet i och uthan om stadhen att vijssa, sedhan
att effter Påven skall blijffva director aff den handelen och vij fuller intet
annat kunne säija, ähn att han den beqvemeste ähr emellan dee catholico-
römerske konunger och princer att underhandla, män lijckväll oss intet
anstår däruthij att förmängias eller medh honom att komma uthi någen
communication. Därföre skulle eij heller vara stoort aff vår hedher heller
nytto att låtha finna oss där, synnerligit medhan siälffve orten, som sagdt
ähr, icke ähr oss beqvemb och säker nogh. Män effter her d’Avaux, som
aff her Salvii breeff ähr förståndit, haffver siälff giffvitt dette förslagh, att
Keysaren, konungen i Franckrijcke och Spanien tracteradhe i Cöln, vår
drotningh och Keysaren sampt hans adhaerenter i Hamburg, allenast att
drotningen hadhe sine hooss Franckrijckes ambassadeurer i Cöln och
konungen i Franckrijcke sine hooss våre ambassadeurer i Hamburg;
medh hvilke alt inbördes communiceradess och tractaterne anten slutes
tillijka eller och abrumperades och affbrutes tillijka
Über die beiderseitigen Residenten vgl. Art. 14 (S. [223, 14–17] ) und Nr. 17 Art. 22 (S. 241f.).
M:tt, att her Salvius och på detta slagh medh d’Avaux sluter. På ett fall,
att häröffver discurser vela falla, varder her Salvius argumenta effter sin
eghen discretion väll finnandhes att erholla vår intentions skäll och rättvijssa.
7.
Så kan och fuller den 5:te artiklen i alliancen giffva och förorsaka någen
discurs om begge chronornes satisfaction, vedh hvilken Hennes Kong.
M:tt icke så högdt för denne gångh vill, att her Salvius skall anten göra
eller tagha någhen förklaringh, män lijkväll sökia att förnimma, om konun-
gen i Franckrijcke icke skulle veela sigh obligera att adsistera Hennes
Kong. M:tt till att erholla Pomeren. Om sådant kunde nåås uthan att
reciproce försäkra konungen i Franckrijcke på Lottringen eller någett
annatt sådant, vore gott, att her Salvius togho een förklaringh och obliga-
tion. Män om obligationen skall blijffva reciproque, så är bäst man blijffver
in terminis discursuum och allenast förfahrer intentionen, huru vijdha man
gåå kan och vill och må frambdeles ex occasione tracteras därom.
8.
På samme sätt må och discurser föras öffver Tyske förstarnas och sten-
dernes restitution att förnimma, hvilke konungen i Franckrijcke skattar sin
stat nyttighe, där dee restitueras, och för hvilke han ährnar någott att
göra eller icke. Och dette alt att göra praeparatoria till den föreslagne
Engelske tractat i Hamburg. Män så måste härom uthan sluutt eller re-
solution allenast discursive handlas och omgåås och värcket så caute aff
Salvio föras, att Frantzosen icke märcker annars, ähn att man ju intenderar
alles restitution. Män finner sigh den ehne meehra ähn den andre obligerat
och att alles så väll som sielffve imperii status antiqui restitutio är för alle
naborlige rijken och republiquer den beste säkerheett.
9.
Näst dette skall her Salvius tagha för sigh dee punchter, som rijkzcantz-
leren gaff den 10./20. Martii åhr 1636 åth S:t Chamond i Wissmar att sökia
konungen i Franckrijkes resolution uppå och fordra därpå beskeed och
försäkringh om Mentzes och Wormbs reservation under Sveriges chrono in
eventum, om donationibus defuncti regis sedhan rijkzcantzlerens å H:s
Konung. M:ttz vägnar giffne vällförtiänte persohner och städher, om her
Gustaff Horns
steens och fleres ähnnu erholne platzars i Elsas frijheett och conservation.
Och skall her Salvius desse så strengt och alffvarsampt drijffva till resolution,
som han kan, och ded han kan nåå sökia att bringa i declaration och pactis,
män doch såsom han intet skall låtha deeres recusation hindra ratificationer-
ne, altså skall han icke heller cedera dem, uthan tagha ded, som icke nåås, ad
referendum an och i lijka motto recommendera deem ähnnu till d’Avaux
godhe och favorable rapport, hollandes alt in integro till beqvämare tijdh.
10.
Faller nu öffver subsidierne eller om Cöln någen disput in, som icke kan
slutes eller föraffskeedhes effter sätt, som här ähr beskrijffvett, då skall her
Salvius tagha saken an ad referendum medh godh förtröstningh och begära
ded samma aff d’Avaux och hålla så inne medh ratificationernes öffverant-
vardningh, män såframpt man om dee tvenne posterne, subsidierne och
Cöln, kan blijffva eense och där uprätta eett instrument öffver, då finner H:s
Konung. M:tt dee andhre punchterne intet aff den vichtigheett, att dee
någett skole förhindra, uthan vill på ded fallett, att her Salvius öffverant-
varder d’Avaux Hennes Konung. M:ttz ratification och anammer konunges
i Franckrijcke aff honom igeen, den medh godh beqvämligheett och säker-
heett att skicka hijtt öfver.
11.
Hvar dee och sinemellan kunne föreenas om förb:te bijpunchter, vore
gott, att dee medh hvarandra uprättade däröffver ett instrumentum publi-
cum att låta medh första ratificera på bådhe sijdher.
12.
Går nu den alliancehandel för sigh och ratificationerne blijffve öffverleff-
vererade, skall her Salvius drijffva medh macht uppå att peningerne, som vi
faederis restera aff förledne och dette åhredt, måge tillfyllest och in con-
tinente blijffva leffvereradhe, sökiandes alt ded han nåår och tagandes, hvadh
han fåår, notificerandes sådant her Steen Bielke och på hans ordre remit-
terandes till Stetin 24 000 rijksd[aler] och till Strålsundh åth Hallenum 8 000
r[ijks]d[aler] till garnisonernes entretenament i Förpomeren, men ded
öffrighe behollandhes till H:s Konung. M:ttz disposition, som skall där-
på fölia, så snart H:s K:e M:tt förnimmer, hvadh summa ded blijffver. Hvar
och så hende, att icke ratificationerne kundhe leffvereras och doch lijckväll,
sedhan därtill hopp funnes, någott aff subsidierne vore att erholla, skall her
Salvius drijffva däropå, så mycket han kan, och ded han fåår hender emellan
distribuera och conservera, som sagdt är.
13.
Näst dette moste her Salvius ochså flijtigt tagha i acht och rätt lämpa alla
dee härtill påbegynte och dreeffne fredztractater medh Keysaren och hans
adhaerenter, så att dee icke försumes och aldeles sätties affsijdhes, så vijdha
dee anpraesenteras och doch lijckväll icke görs någett emoott dette Frantzö-
siske förbundh, och vill fördenskuldh Hennes Konung. M:tt, att her Salvius
därmedh på föliande sätt procederar. Först att han väll observerar och dömer,
om dette Frantzösiske förbundh kan få någon effect och ded uthan drögz-
mååll, eller om dette ähr een Frantzösisk mine och kan skee aff een contrari
effect. På dette fall, att man anten kastar sigh eller att sådanne hinder infalla,
ded ingen adparence blijffver till fulbordan och teckn synes till longt upskoff,
då skall her Salvius blijffva in terminis tractandi medh d’Avaux, män icke
däste mindre, så mycket medh reputation och skäll skee kan, fomentera ja
poussera tractaten medh Keysaren förmedelst hertigh Frantz Albrechtz aff
Saxen-Lauenburgs förslagh
kommer siälff eller någen annan medh Keysarens fullmacht till Hamburg att
tractera och sluta in secreto medh her Salvio. Så skall och her Steen Bielke
på samme fall blijffva befalat att holla tractaten medh margreeff Sigismund
gående och osönderslitin . Och skall her Salvius på dette fallett rätte sigh
effter den bijfogade memorialen , huru vijdha han sigh i samma handell
inlåtha skall. Och må han icke heller vara så heell sorghfäldigh, att samme
tractat på sidstonne blijffver heemligh, eenkannerligh, om han finner till
effecten någott gott teckn. Hans drifft i een summa skall denne vara, att han
medh alliancen skyndar dee keyserske till eett gott och reputerligit sluut;
och där dette icke vill säkert gåå, att han då ägger Frantzosen till alliancens
fulbordan genom sin fredztractat; och där så på lychtonne hende, att een
fredh bleffve sluten medh Keysaren, då står her Salvio an att justificera våre
actioner, så vijdha han kan.
14.
Män där så hender, att alliancen medh Franckrijcke slutes och ratificatio-
nerne öffverleffvereres, så må han fuller örckia och adprobera in genere fredz-
handlingen, män på sidstonne remittera fienden till een allmen tractat, som
måste anstellas medh begge chronorne, Sverige och Franckrijke, och ded
effter alliancen, excuserandes Hennes Konung. M:tt att haffva alt härtill
hållett Franckrijke uppe i den förhopningh att skole haffva funnett hooss
Keysaren och hans adhaerenter någen benägenheett till affhandlingh, män
effter sådant ähr förachtat och förbijgångett, skall han remonstrera, ded
Hennes Konung. M:tt fuller haffver behållet sin huugh att tractera och aff-
hiälpe dette krijgedt, män ratificerat alliancen medh Franckrijcke och sigh
således obligerat att krigha och tractera conjunctim, skall på sådanne fall
medh d’Avaux afftaala och göra ded förslagh, att tracteras motte medh
Sverige i Hamburg och medh Franckrijke i Cöln, doch så, att Franckrijcke
haffver sin man hooss dee Svenske commissarier och Sverige sin hooss
dem Frantzösiske
Über die beiderseitigen Residenten vgl. Art. 6 (S. [220, 15–22] ), Nr. 17 Art. 22 (S. 241f.).
deeras interposition vedertaghen och agnoscerat, såsom häreffter fölier.
15.
På ded fall nu, att alliancen blijffver sluten och ratificationerne öffverleff-
vererade, så blijffver fuller krijgedt fördt, såsom ded bäst föras kan, och man
sigh framdeeles kan öffver föreena. I lijka motto vill då och, såsom i förre
punct är sagdt, all fredztractat remitteras till een allmän och samfält handell
och måste då fuller aff Hennes Konung. M:tt fattas een ny och sakerne
sampt tijderne beqvämat resolution; lijckväll på ded her Salvius motte
veetta, huruledes H:s Kong. M:tt vill, att han in antecessum skall alt bere-
dha, så kommer i consideration 1. rummett och tijdhen, där och då tracteras
skall, 2. mediatorerne, som parterne skola öffvertala och föra tillsammans,
3. commissarierne aff begge parterne, 4. deeres fullmachter, 5. parternes
allierede och correspondenter, 6. deeres och deeres medhfölies säker leigd;
om hvilket alt her Salvius medh Frantzösiske ambassadeuren haffver att dis-
currera, män icke vijdare att sluta, ähn att han ded tagher ad referendum an,
undantaghandes hvadh härmedh updrages.
16.
Ded första om rumedt, då ähr bäst, att emellan dem catholiske, Keysern
och konungar tracteres i Cöln, och emellan H:s K. M:tt och Keysaren i
Hamburg; och måste man om tijdhen föreena sigh, att den taghes tillijka.
2. Mediatorerne ähre tvenne, som sigh haffva oss offererat och styrckt till
fredzhandell, konungen i Danmarck till eenskijlt tractat och Venedig till een
allmän. Om konungen i Danmarckz interposition
Vgl. Nr. 14 Art. 5 (S. [211, 21–28] ).
res, ähn att den moste anammas och vedertaghes, om hoon vijdare tilbiudes
och continuerar, allenast att han den dirigerar häreffter på begge chronorne,
Sverige och Franckrijcke, därom, nähr någett meehra passerar, ochså
statueras måste.
Venedigh
och föreslås aff konungen i Franckrijcke . Och effter iblandh konungarne
ingen ähr, som sigh den saak antagher meehra ähn konungen i Danmarck,
så kan ded och fuller vara skäll, att man tackar dem därföre och vedertagher
offerten. Hvarföre och Hennes Konung. M:tt haffver låtit författa een
skrijffvelse till Venediske republiken, såsom copien härhooss liggiandhe
uthvijsar, och sendt samme breeff till her Salvium ded att öffversendha till
her Grotium
öffverantvarda den Venediske ambassadeuren, som där residerer; doch skall
her Salvius holla breffvet hooss sigh, intill dess att han ähr eense medh
d’Avaux och ratificationerne öffverleffvereradhe; och där han icke blijffver
eense, då icke sendha breffvet aff, förähn ny befallningh hädhan kommer.
3. Commissarierne må hvar part förordna dem honom täckes, doch så, att
dee keyserske commissarier immediate haffva sin fullmacht aff Keysaren så
väll som dee Svenske aff H:s K. M:tt, så att legati tractera medh legatis och
subdelegati medh subdelegatis. 4. Fullmachterne måste vara stylizerade,
såsom seedh ähr i sådanne fall och emellan souveraine princer. Och kan her
Salvius låta vara sigh anläghet att få sij dee fullmachters copier, som brukes
emellan Keysaren, Franckrijke och Spanien, att stylizeras effter samme
konungerijkers seedhvahna och bruuk och dette rijketz högheett och rätt
dem andre deste bätre tillämpa. 5. Parternes allierede och correspondenter
böre dragas därtill och hörer ligen medh våre affveekne bundzförvanter, så
månge som sigh till fienden slaget haffve, till Keysarens adhaerenter. Blijffver
och på vår sijdha icke disputerat, att dee böre vara därhooss. Män såsom
Hennes Konungl. M:tt sampt konungen i Franckrijke icke kunne förkastas,
altså är intet tvijffvell, att dee evangeliske stender i Tysklandh, Sveriges
chrones bundzförvanter, skole vele förskiutes och till Pragiske fredhen och
egett förödhmiukande remitteres. Häröfver är aff nödhen, ded her Salvius
flijtigt öffverlägger saken medh d’Avaux, hvadh häruthinnan att göra ståår;
altijdh betygandes, ded Hennes K. M:tt icke kan förlåta sine bundzför-
vanter, som stadigt hooss H:s K. M:tt blijffne ähre eller uthur deeres landh
förjaghadhe och således hålla denne saken in integro och till eett gott effter-
taall hooss interessenterne. 6. Så måste säkre leigdh vara ex dignitate, securi-
tate et usu hvars deera parten uthan vanck eller list dirigerat på begge
parters commissarier, deeres medhfölie och courrierer till, i och vedh så
och fråhn tractaten, och att begge parterne på bådhe ortarne ähre säkre åå
personer, godz, breeff, budh och hvadh meehra till tractaten hörer. Sådane
säkre leigder måste giffves begge parternes allierede och correspondenter,
som däruthij interessera.
17.
Om dette alt och på dette slaget haffver her Salvius att communicera medh
Frantzösiske ambassadeuren, förfahra hans meeningh öffver ett och annatt,
begäre copier aff leigderne, som för een och annan giffne ähre till Cöln,
styrckie honom att disponera in antecessum sakerne på sijn sijdha, doch
dette alt såsom giorde her Salvius sådant aff sigh sielff, förventandes elliest
ordre medh förste aff H:s K:e M:tt. Och så offta ett dubium infaller ded
altijdh hijtt remitterandes och lijckväll in substantialibus altijdh gåendes
effter ded här förb:tt ståår.
18.
Belangande den Engelsche i Franckrijke påbegynte och till Hamburg
remitterade förbundztractat
Gemeint ist das französ.-engl. Vertragsprojekt 1637 Febr. 17, in dem sich die Vertragspartner
unter anderem zur Restitution der Pfalz verpflichteten; außerdem sollten auf einer Konferenz
in Hamburg Schweden, Dänemark und die Niederlande für ein Bündnis mit dem gleichen Ziele
gewonnen werden. Die Bemühungen des zu diesem Zwecke nach Hamburg abgeordneten engl.
Gesandten Sir Thomas Roe scheiterten jedoch. Vgl. E. A. Beller und A. Heimer S. 29ff.
Zu den Verhandlungen über eine schwedisch-französisch-englische Allianz vgl. auch besonders die
ungedruckten Instruktionen für Salvius in Hamburg: 1638 Januar 2/12, Juni 30/Juli 10
( Riksregistraturet 1638 fol. 1–4, 631’–635’; die letztgenannte auch als Kopie in
Kungl. Concepter). – Über England und die pfälzische Frage vgl. auch Nr. 17 Art. 17
und 25 (S. 239f. und [243, 31–33] ).
sökia dess punchter och fundament så och konungen i Franckrijkes censur,
intention och consilia; såsom och hvadh Engelandh därmedh söker eller
sökt haffver, icke att man icke någorlunda dem skulle kunna gissa och på-
finna, män att man måtte gåå säkert och aff andres meeningh och obser-
vationer låta sigh informera. Sedhan skall her Salvius, där tillfället sigh låter
finna, hooss dee Engliske ministris, eenkannerligen agenten her Averie
fordra ett exemplar aff förbundzpunchterne, på ded man kan våra commis-
sarier hädhaneffter rätt instruera. Eliest skall han emoott dee Engelske
tiänare tesmoignere synnerligh affection till den alliancen, så vijdha man
henne in genere kan döma; och där man får veeta dess fundament, varder
man härifrån straxt dijtt öffverskickandes commissarier och såsom man intet
tvijfflar, ded konungen i Engellandh varder den gemeene saak och sine
systersöners sökiandes att restituera och conservera förmedhelst behörlighe
requisitis, altså varder man sigh på denne sijdan till alt billigt resolverandes.
In summa her Salvius skall alle momenta taga i acht att undvijka och undan-
böija affvunden och lijckväll hålle henderne frije, att man må framdeles
resolvera ex occasione och temporum rerumque momentis.
Dette ähr nu alt ded, som vedh denne tijdhernes conjunctur ähr att obser-
vera och drijffva, och där någet till bettre underrättelse behöffves och synes
vara aff nödhen, skall medh lägenheett fölia och giffves vijdare ordre på.
Actum Stokholm den 13. Septemb. Anno 1637.
Hennes Konung. M:ttz sampt Sveriges rijkes respective förmyndare och
regeringh etc.
Gabriel Oxenstierna Clas Flemingh
Gustaffsonn S. r. dråttz i r. ammiralens stelle mpria
Jacobus De la Gardie
S. r. marsk mp.
Axell Oxenstierna Gabriel Oxenstiern, frijhärre till
S. r. cantzler mp. Mörrby och Lindhålm mp.
S. r. skattmästare
Memorial für Johan Adler Salvius
Stockholm 1637 September 14/24
Kopien : 1) Kungl. Koncepter 1637 2) Riksregistraturet 1637
Memorial af Hennes Kong. May:t, gifven her Johanni Salvio, hoffcantz-
leren, huruledes han fredztractaten med dem keyserske, där sig något alfvar
see låther, hafver at lämpa och dirigera.
1.
Efftersom hertig Frantz Albrecht af Saxen-Lauenburg hafver föregifvet,
att vele och förhoppas kunne disponera Keysaren till een fredztractat och
förlijkning med Hennes Kong. May:t och Sveriges chrono och låthet sig
märkia, såsom skulle hans reesa till Wien vara därhen ansedd, hans råd och
tiänare Mithovius ochså genom någre sine correspondentz schrifvelser
uthur Wien vill synas sådant at confirmera, så endoch flere teckn finnas, at
lithet troo hertigen, honom mindre förmå i ded verkedt, Keysarens och hans
secrete rådz desseiner hafve annat uthseende och fundament, och dem, som
drifvat, sielfve at göra sig ringa hopp, desförutan saken vara af sådan im-
portance, at hon nepligen på ded sättedt skall kunne eller vele slijtas. Lijkväl
medan ded, såframpt ded förnufftigt blifver fördt, föga kan skada, om ded
inthet nyttar, derföre må her Salvius fulfölja verkedt på effterföljande sätt.
2.
Först skal han blifva där stadigt ved at, om Keysaren hafver något alvar
därmed, han då sender hertig Frantz Albrecht eller någon annan af qualitet
och credit med nöjachtig fulmacht till Hamburg, som där in secreto trac-
terar med her Salvio. Ty andre ortar ähn Hamburg eller Lübeck ähre anten
oss eller Keysaren inthet beqveme; och annorlunda dette verkedt att trac-
tera ähn in secreto kommer med denne dessein inthet öfvereens. Ty skall den-
ne hertigens af Lauenburgs project allenast vara en praeparation till en
hufvud- eller en solenn tractat, så moste den annorlunda företagas. Men på
ded sättedt, som han härtill begynt och drifven är, hafver alt varit derhän
ansed at sluta freden och aftala alla tvisterne, förrähn någon skulle veta
däraf; hvilket anten moste så executeres, eller och saken på ett annadt sätt
företagas. Såframpt nu vederparten söker at draga denne tractat till någon
annan ort såsom Brunsswijk eller elliest, eller och annorledes ähn in secreto
tracteran, då moste h. Salvius sig excusera och remonstrera dess obe-
qvemheet och vijdare häruthinnan inthet komma, ähn at han ded håller
gående och alt tager ad referendum an.
3.
Så skall han eij heller communicera sin fulmacht (med mindre ded allerede
är skedt), förähn at vederparten ochså tillijka vijser sin fulmacht, aldenstund
til befahra är, at de allenast sökia draga tungan af oss och sedan bruka vår
fredzinclination till een calumnie och vårt praejudicium hoos våre allierede
och medconsorter, inthet hafvandes mindre i sinnedt ähn någon fredzhand-
ling och förlijkning.
4.
Dette föresagde moste så in genere observeras. Men förähn her Salvius
till någon vijdare particularitet träder, skall han väl taga i acht, hvad med den
Frantzösische ambassadeuren d’Avaux öfver alliancens ratification blifver
slutet eller eij. Ty såframpt de sig föreene, moste her Salvius inthet annat
göra ähn höra, men inthet seija heller resolvera, utan fast heller låtha allt
komma på en almen och conjungeret tractat an, derhän vendandes alle sine
rådslag och förmaningar, allenast att han derjempte betyger Hen:s Kon.
M:tz benägenheet till venlig afhandling och ex necessitate och fiendens
tergiversation excuserer alliancens ratification med Franckrijke.
5.
Men skulle sig tildraga, at han sig icke med Frantzöske ambassadeuren
kunde föreena och ratificationerne med dess effect blifva tilbakars, anten
sådant skedde af upsåt eller någre novis emergentibus, då skall her Salvius
icke allenast per discursus och familiar conferencer sökia at förfara fiendens
meening och holla tractaten gående, uthan och vinläggia sig om at afhandla
freden och slutan, såframpt han något alvar merker, ded han väl och med
dexteritet moste döma.
6.
Huru vijda han nu i så motte moste gåå, kan han fuller till een god deel
döma af den memorial , som rijkzcantzleren honom effter sig lett i Tysk-
land; och kan han i processen fölia honom, så vijda sig någonsin göra låther.
Men dette effterföliande skall i de trenne tvistige puncter vara ded ytterst.
7.
Först skall han ded observera, at han primo loco tracterar och afhandlar
de tvenne puncter
tament. Och således beholler amnistians extension på alle stender till ded
sijdste, denne at moderera och lämpa, efftersom resolutionen faller på de
andre, såsom och at undvijka invidien neglectorum amicorum, om man till
inthet slut kommer, och doch där chronan skeer satisfaction, icke att blifva
inmängd i evigt krijg för andras skuld, som ded lijthet erkänne.
8.
Chronones satisfaction skall settias på hele hertigdömmet Pommern sampt
stifft Camin så och på Wissmar och et stycke land mest omkring med Pööl
och Wernemynde at förblifva under Sveriges chrono evärdeligen, doch at
ded in feudum recognosceras af imperio och beholler sit votum och rett in
imperio et circulo Superioris Saxoniae. Kan dette inthet gåå an, så moste ded
falla ifrån Wissmar, Wernemünde in på hele hertigdömet Pommern. Kan
dette inthet nåås, så motte ded komma an på Förpommern sampt öijarne
Rügen, Yssdom, Wollin och Colberg stad och hampn. Sijdst hvar sådan
cession inthet vore at nåå, så moste då hela Pommern, Wissmar och Werne-
mynde lempnas jure hypothecae för en anselig summa penninger på visse
tijder och terminer at uthgifva och betala och lämpnas licenterne
chrono i henderne till garnisonernes underhold, så lenge penninger blifve
betalt. Sielfve summan moste tagas, så högt man kan, till månge millioner,
doch sidst låthe komma på 3 millioner rijkzdaler, in specie at erläggias
innan 10 à 15 åhr cum conditione, at, der ded icke justo tempore erlägges,
landen då måge blifva under Sveriges konunger och chrono jure feudi ab
imperio recognoscendi. Kan icke heller dette nåås, så skal her Salvius inthet
sluta, men förfara vederpartens yttersta mening, hålla tractaten gående och
allenast upskiutan så lenge, at relation hijt kan göras och resolutionen därpå
nåås.
9.
På soldatescans contentament skall strengligen ståås, at afbörda Sveriges
chrono med den lasten; och skal hållas an, at alle måge blifva betalte, doch
at man anten afreknar med dem effter skäl eller accorderar på visse månad-
solder. Skulle ded och allenast stöta sig på den Svenske militien, så kan och
på lychtone den blifva till Sveriges chronos last, allenast at de fremmande
blifva betalte och de Svenske, som värfvede och fremde [regimenter]
fördt hafve, så och generalpersonerne, och at på de Svenske officererne
gifves till een recompence een eller halff annan tunna guld rijkzdaler. Kan
nu dette inthet nåås, så holles tractaten oppe och på den relation, som göras,
förväntes vijdare förklaring hädaneffter.
10.
Efftersom nu desse tvenne puncter blifve aftaalte och accorderade eller eij,
däreffter moste tracteras om den tridie puncten: amnestian. Ty blifver man
om dem andre inthet eense, så moste man stå strengt på alle stenders resti-
tution och amnistiens universalextension. Men om de förklara sig favor-
abelt på de tvenne puncter och gifve Sveriges chrono och soldatescan ett
godt nöije, så må man först låtha falla churhuses Pfaltz restitution och inthet
vijdare göra derom, ähn hvad per recommendation skee kan; sedan låtha falla
alles deres restitution, som kunde för anno etc. 1630 vara kompne ifrån
deres godz och vilkor. Men för dem andre som hertigen af Wyrtenberg,
marggrefven af Baden, Pfaltzgrefverne af Zweybruck, Lautereck etc.,
Wetterauische grefverne så och dem af Zarbrück, Rheingrefverne, af
Eberstein, Hanau-Lichtenberg, grefverne af Hoheloe, Erbach, herrar af
Freyberg, Limburg etc. så och städerne enkannerligen Augssburg, Strassburg,
sedan Ossnabrügge, Magdeburg; ibland andre moste särdeles hertig Berendt
af Saxen och landgraf Wilhelm af Hessen ihugkommes. Denne punct moste
drifvas starkt. Men blifver man om ded andre fulkomblig eense och dette
inthet är till att nåå, så skal h. Salvius gåå med denne saken försichtigt an, at
han remonstrerar dem, huruledes Sveriges chrono icke väl kan desses väl-
stånd förlåtha. Men på ded krijget icke må ruinera alt ded öfrige, om ded
continuerer, så skall her Salvius särdeles läggia sig uth för Pfaltzgrefven af
Zweybruck och Lauterech, hertigen af Wi[r]tenberg marggraf af Baden-
Turlach, landgref Wilhelm af Hessen, Rheingrefverne och grefverne af
Nassau-Sarbruck så och förbe: te städer och dem andre recommendera till
Keysares gunst. Men om och härmed inthet är at komma fort, så på ded
dette blodstörtige kriget motte een gång kunne uphäfvas, då kunde han,
Salvius, sedan Sveriges chronos interesse och satisfaction vore beviliadt,
samtycke och skee låthe, at förbe: te stender uthur denne accord uthelåthes,
doch med dette förbehold, at Keysaren sig förklarade at vele favorisera
förbe: te stender på Hennes Kong. May:tz intercession och denne admit-
tere, så at Keysarens vore gunsten och Sveriges crono beneficium bonae
intercessionis. Och där dän icke på alle kunde falla, moste man sij till at den
ju motte falla på störste deelen.
11.
Vill ded nu gå på dette sättedt, så är ded godt och må komma til slut. Vill
ded icke, så sondera man intentionen, förfara, så mykit möjeligt, alle extre-
ma, holla tractaten gående och förvänta vijdare resolution.
12.
Föruthan desse puncter blifver ded ved ded aftaal om venskapen,
commercierne, krigsofficerernes restitution, folkedz afdanckning och annat
slijkt, som bleef projecterat och accorderat emellan rijkzcantzleren och
churfursten af Saxen
mening.
13.
Såframpt och Sveriges chrono beholler siökanten, behöfver man om
någon siöarmada inthet at tala. Men skulle Wissmar moste afträdas eller
något mehra, då moste sijs deropå och tracteras deröfver, at icke någon
flåta i Keysarens nampn heller af honom, kongen i Spanien, heller andre
anrettades där, aldenstund sådant inthet kan skee uthan dette rijkes osä-
kerheet och praejudicio och vore så godt nu därom att slås som en annan
gong .
14.
Dette är nu så till en underrättelse öfver den föreslagne fredztractat med
hertigen af Lüneburg eller andre keyserlige commissarier, och vill Hen:s
K. M:t, at her Salvius dette alt försichtigt hanterar och alle sine consilia till
dette måål syffter; sluter, där ded, såsom for:t står, ähr at nåå. Men om der
faller besvär emoot, icke sönderrijfver tractaten, men den uppeholler til
betre och nogare resolution, ded achtandes, at han alle particulariteter
flitigt och noga öfverschrifver och förvänter besked opå.
Actum Stockholm den 14. septembris anno 1637.
Stockholm 1641 Oktober 5/15
Kopie: Riksregistraturet 1641 fol. 1052ff. (Kopie der Art. 1–27 auch in
Kungl. Koncepter unter Oktober 2/12)
Instruction för commissarierne till fredztractaten. Item bijmemorialet.
1.
Efftersom mestedeels alle praeparatoria till fredztractaten medh dhen
Römerske Keysaren ähre afftahlte genom h. Salvium, enkannerligen ful-
machterne, så och legdebrefven för dhe Svenske commissarier och Hennes
K. M:tz bundzförvanter medh sine titlar och andre requisiter och hvadh
ännu felar om rumen och tijden, kan förhopligen fuller finna sitt uthslagh,
Hennes K. M:t hafver ochså gifvit så vähl ständerne i Regensburg
Gemeint sind die Schreiben des Reichsrates im Namen der Königin 1641 März 22/April 1 u.
des Reichsrates in eigenem Namen 1641 März 27/April 6 (Druck: M. C. Londorp V
S. 260ff.), mit denen die Briefe der deutschen Reichsstände an die Königin von Schweden, die
schwedischen Stände und den Reichsrat 1641 Januar 17 und 18 beantwortet wurden ( ebd.
S. 23ff.). Die deutschen Reichsstände unterstützten mit ihrem Schreiben die dänische Vermittlung.
Die schwed. Antworten verwiesen auf die Resolution für den dänischen Gesandten. – In den
Antwortschreiben der deutschen Reichsstände 1641 Juli 4 (Druck: ebd. S. 404) wurde auf die
Präliminarverhandlungen in Hamburg verwiesen.
konungen i Danm. den resolution , att medh förste sende öfver sine com-
missarier, som alle tilfällen skole i acht [taga] att afhielpa dette svåra och
besvärlige kriget, derföre ähr Hennes Kong. M:tz allernådigste och alf-
varlige villie , att her Johan Oxenstierna
uthan försumelsse till skepz tagandes sin kosa genast öfver på Strålsundh
och her Thuro Bielke
åliggiandeickekanstraxkommamedh,handåmedhförstaihöstföllier
effter öfver landh.
Och detta alt för tvenne orsaker skuldh, först att han uthan Oxenstierna
gifver sigh strax uth för en förordnad commissarium till fredzhandelen
tillijka medh her Salvio , och dädan effter att beqvembligen correspondera
medh be:te her Salvio om alle praeparatoriis och hvadh som i den materien
förefaller, sedan att, så länge öfver sammekompsten blifver statuerat och en
viss dagh och rum belefvat medh all interessenternes samtycke, att han medh
vicegouverneuren
civilväsended kan effter tijdens lägenheet hielpa att rätteligen författa och
ordna effter medhfången specialinstruction
kommer öfver och sigh medh her Johan Oxenstierna hafver conjungerat,
då hafver han alt ded och tillijka medh her Johan att taga i acht.
2.
Kommandes öfver till Strålsundh skall her Johan strax medh skrifvelsse
notificera sin afferding och ankompst på Tyske botn till fredzhandelen åth
her Salvium, gifvandes tillkänna sigh och Tuhro Bielke vara till commis-
sarier förordnade och sigh hafva instructionen i hender till communication
vedh beqvem lägenheet; begärandes, att her Salvius sådant vill notificera till
den keyserlige residenten, enkannerligen till den Französiske ambassadeuren,
grefve d’Avaux, och derjempte till våre bundzförvanterne i Tysklandh, så
och vedh tilfälle till kongen i Danm. såsom interponent; honom, her
Salvium, påminnandes, att han må medh interessenterne effter undfången
ordre ville afftala, hvadh som ännu feelar om handels tijden och rummen;
så och därhoos påörkandes, att han hereffter ville correspondera medh h.
Johan och honom uptäckia, hvadh som afftalt ähr eller ännu i praeparato-
rierne kan restera.
Han kan vedh samme lägenheet notificera her Salvio, ded han i commis-
sion hafver jempte fredzhandelen och, till des man på alle sijder reser an, att
taga Pomerske staten i acht och jempte andres till hielp den i sitt rette och
möijelige lagh fatta och settia; hvilket så väll som ded betänckiande man
hafver att reesa an, förän ded hins af vederpartens och dhe allieredes sende-
budh en icke den ringeste orsak är, att han icke strax begifver sigh till
Hamburg.
3.
Effter giordh notification så och skrifftlig communication må her Johan
och her Salvius sökia tilfälle att komma till möthes anten uthi Wissmar eller
någon annan beläglig ort, på ded h. Johan kan beqvemere uptäckia h.
Salvio sin commission och låta honom sij denne instruction och däremoth
deste bättre förfara alle consilia och hvadh afftalt är eller icke, såsom och
hvarpå ett eller annadt sig stöter, och där alt samptligen öfverlägger, hvadh
som till saksens befordring och justification hörer och länder, så att dhe
hvarannan måge rätt förstå, och, där en eller den andre besökes åthski[l]dt
och tiltalas, de då altidh tala och skrifva uthur en mun och penna och altidh
emoth en och annan blijfva sig lijka
Salvius hat die Hauptinstruktion mit Nebenmemorialen und Geheiminstruktion zum ersten
Mal während seiner Zusammenkunft mit Joh. Oxenstierna in Wismar in der zweiten Januarhälfte
1642 in die Hand bekommen, bei dieser Gelegenheit jedoch nur flüchtig durchsehen können; vgl.
Salvius an Königin Christine, Hamburg 1642 Februar 2/12, 12/22 ( Salvius Samling vol. 1).
4.
Kommer nu någon, mädan bägge äre åthskildhe, ifrån konungen i Danm.
till her Johan anten medh bref heller buden påörkandes, att man till tracta-
ten ville resolvera och förträda, kan och hända sigh medh special ordre att
afftala de resterande praeparatoria eller praeliminaria, då skall her Johan
först in genere betyga Hennes Kong. M:tz förtreet öfver dette långsamme
och besvärlige kriget så och hög- och benägenheet att afhielpa och sättia
Romerske rijket sampt naboskapet i roo och tranquillitet så och uthi förre
venskap igen förmedelst ährlige, reputerlige och säkre conditioner, och att han
till den ända var affärdat, att, så snart om tijden och rummet vore medh
vederparten så och interessenterne beslutet och förafskedat, strax skulle draga
an och medh her Salvio, som praeparatorierne härtill afhandlat och, hvadh
som rester der, att afhandla commission hade, begifva sigh till handels platzen
och fredztractaten angåå. Där nu H. M:tt i Danm. vill vederparten andrijfva
till godh resolution och befordra värcket, att H. K. M:tz confaedererade
motte skee nöije och komme tillijke resolvera, giorde kongen ett synnerligit
värck, som posteriteten hade att berömma.
Där nu så hender, att kongen i Danm. örker opå att h. Johan skall sigh
resolvera på tijden och rummedt eller andre praeparatorier, må han fuller
discurrera deröfver på samme slagh, som her Salvius härtill giordt hafver,
men icke sluta, uthan referera sigh på her Salvii aftaal, seijandes alle prae-
paratorier härtill vara h. Salvio committerade och han fulkomligen till
praeliminariernes af handling instrueret och fulmechtigat; mäst fördy att där
vore så väll vederpartens committent som den Frantzösiske ambassadeuren
residerandes, medh hvilcke mäste och beqvembligst kunde afftalas; sigh icke
heller t[v]ifv[la], att h. Salvius sin commission skulle medh flijt effterkomma,
därtill han och honom fliteligen ville förmana, sigh förnämbligst till huf-
vudsaken vara afferdat och stå bered, så snart alt ded förrige vore richtigt
och afftalt.
5.
På samme sätt skall han mutatis mutandis * * * andra Tyske förstar och
ständer, som anten af upsåth eller ex occasione beskicka honom därom och
saken pådrijfva, allenast att han ded därhoos observerar, om förstarne ähre
i alliance medh Hennes Kong. M:t och hafva [ar]m[eern]e på fötterne såsom
Luneburg
Das Haus Braunschweig-Lüneburg hatte nach dem Prager Frieden zunächst eine Neutralitäts-
politik verfolgt und versucht, mit dem Kaiser wegen des von kaiserlichen Truppen besetzten
Wolfenbüttels und wegen des Stiftes Hildesheim zu einer Einigung zu kommen. Doch 1640 Juni
17/27 wurde zwischen den Herzögen Georg, August und Friedrich von Braunschweig-Lüneburg
und Schweden ein Bündnisvertrag vereinbart; dieser wurde aber vom schwedischen Reichsrat zu
spät (1641 Juli 3/13), von den Braunschweigern überhaupt nicht mehr ratifiziert, da diese sich
nach dem Tode Georgs (1641 April) wieder dem Kaiser zuwandten und den Frieden von Goslar
1642 April 9/19 schlossen; vgl. Sverges traktater V, 2 Nr. 52 S. 437–453 und W.
Langenbeck S. 217. – Über die vorübergehende Truppenkonjunktion der braunschweigischen
mit den schwedischen Truppen bei Erfurt (Mai 1640) und die diesbezüglichen Verhandlungen
mit Banér und Hessen-Kassel vgl. W. Langenbeck S. 40ff., 73ff.
Amalie Elisabeth v. Hessen-Kassel hatte nach dem Tode ihres Gatten, des Landgrafen Wilhelm
V. (1637) eine Neutralitätspolitik zu betreiben versucht. Die von Kurmainz vermittelten
Friedensverhandlungen mit dem Kaiser seit dem Waffenstillstand von Dortmund (1638 März 3)
scheiterten jedoch; im Mai vereinigten sich die hessischen mit den schwedischen, französischen und
braunschweigischen Truppen. Vgl. W. Langenbeck , R. Altmann und I. Bechert.
görandes något till saken, än hvadh som skeer förmedelst tvång, såsom
Mechelburg etc.
Där nu någon, som i alliance ähr och medh coopererer, beskicka honom,
skall han förtroligare medh dess uthskickade omgåås, i gemeen altidh bety-
gandes H:s K. M:t begärligheet till freden så och affection, alt medh deres
herres inrådande och cooperation alt drifva till een godh och almen fredh, säker
och reputerligh för dem evangeliske stender i Tysklandh så och Hennes
K. M:tz egne landh och rijker som andres des venners och allieredes,
förmanandes dem att på sin sijda göra ded samma och, såsom H. K. M:t
hafver sitt öga på dhem, dhe däremoth H. K. M:tz och des rijkes säkerheet,
reputation och välfärdh ansij och bearbeta ville; sedan ochså att dhe
hielpa praeparatorierne att drifva igenom hoos vederparten så väl som hoos
Frantzösiske ambassadeuren, på ded alle hinder i tijdh motte rymmas af
vägen.
Item att dhe andre evangeliske ständer, som för detta af redhuga hafve
vedertaget den Prageske freden, motte förmedelst högbe:te försters
inrådande och andrijfvande taga vedh denne almenne fredzafhandling
sitt och Romerske rijkes interesse i acht och finnes tillstädes vedh trac-
taten medh deres fulmechtige stödiander under, hvadh dhe förmåtte alt
till ded bästa och hvadh meera i gemen kan synes vanligit till sielfve saken
och H. K. M:tz gode intentions justification.
6.
Emoth dem andre förstar och ständer, som anten neutraliteten observera
heller ju inthet vele göra sig delachtigh af kriget, skall detta och fuller seijas,
doch på annat sätt förmanas att befordra dhe evangeliskes saak och, hvadh
dhe medh Prageske fredens
Text M. C. Londorp IV S. 458ff., Theatrum Europaeum III S. 472ff. J. C. Lünig,
Reichsarchiv V 1 S. 104ff., J. DuMont VI 1 S. 88ff.; zum Nebenrezeß über die vom Prager
Frieden ausgeschlossenen Reichsstände vgl. oben S. 214 Anm. 2. Die wichtigste Literatur:
K. G. Helbig, E. Dürbeck und A. Wandruszka. – Vgl. zum Prager Frieden auch
unten S. 246f. Artikel 30.
* * * och bethe, efftersom hvars och ens intention och discurser fordra sine
adproprierade svar, allenast att ded blifver observerat och alle discurserne,
myckit mehre resolutionerne därhän dirigerade, att krigetz invidie må
* * * ifrån H. K. M:t och rijket, benägenheeten att freda Romerske rijket
klarligen betyges och bevijses, och så icke minder contesteres, huru H.K.
M:t dette kriget hafver så länge och genom så månge farligheter uthhärdat
till ingen annan ände, än att få Romerske rijkz stat, serdeles dem evange-
liskes och enkannerligen naboskapetz någorlunda i sitt förre tilståndh, och
således försäkra sigh och fäderneslandet emoth den anvexande Österrij-
keske monarchien och intenderade absolut dominater [!] i Tysklandh.
7.
Ded samme skall han betyga emoth churfursten [af] Pfaltz
Das Kurpfälzische Haus war 1635 vom Prager Frieden (Art. 12) und 1641 von dem kaiserlichen
Amnestiedekret (Art. 21) ausgeschlossen. Über die Kurpfalz vgl. auch Art. 17 (S. [240, 3] ),
Nr. 14 Art. 11 (S. [214, 13] ), Nr. 16 Art. 10 (S. [229, 21] ) sowie Nr. 3 (S. [48, 1–13] ), Nr. 5
(S. [109, 25] – [110, 14] ) und Nr. 29 (S. [443, 13] ff.).
som des huses saak drijfva, läggandes ded därtill, att H. K. M:t altidh hafver
hafft ett synnerligit öga därpå både för den stadige venskap, som af longlig
tijdh hafver varit Sveriges konungar och ded husetz emellan, såsom och för
dette store interesse skuldh, som ded Romerske rijke så väll som alle des
evangeliske stender jempte nabolige konungarijker och republiker hafva
däruthi att dhe evangeliskes och catholiskes vota måge vara paria i ded
churfurstlige collegio eller ju de af desse vile öfverstemmas.
8.
Emoth churfursten af Saxen, där han gifver tilfälle därtill, skall han * * *
icke dissimulera den orätt, som H. K. M:t är skedt, i ded churfursten mitt
i vapnens conjunction hafver tracterat ensijdes, sedan slutet, trätt öfver på
andre sijdan och uthan någon orsak förklarat H.K. M:tz fiende i den Prageske
freden; dåropå ingåt vapner och uthan all schähl förfölgdt H.K. M:t och
chronan, debaucheret des tienare och venner och till ingen redelig af handling
velat förstå, uthan imperiose och ignominiose tracterat H. K. M:t och
chronan emoth all bättre förtienst, föruthan ded, att alle evangeliske för-
stars och stenders i Tysklandh servitut der ähr funderat
Gemeint sind die dem Prager Frieden vorangegangenen Pirnaer Noteln, die Verhandlungen, die
Kursachsen im Auftrage des Kaisers mit Oxenstierna (1635/36) zum Teil unter Vermittlung
Herzog Adolf Friedrichs von Mecklenburg-Schwerin führte, und die Verhandlungen mit
Offizieren der schwedischen 4rmee (Herbst 1635).
Men detta alt, ehuru H. K. M:t icke kan ded uthan starck kenslo ihug-
komma, hafver ded lijkväll icke så stoor krafft hoos H. K. M:t, att icke
affectionen till ded gemene evangeliske väsend skulle hoos H. K. M:t
mehra förmå och fördenskuldh, där churfursten ville hielpa till ded gemena
bästa, cooperera och, hvadh i Pragiske freden vore försedt heller icke rätt
uthtydt, botadt och * * *, då vore all tvist emellan H. K. M:t och chur-
fursten lätteligen uphäfven och dhe på både sijdor uthan besvär kunne
förmåås att stemma in till dedh gemene vesendz erhollande.
Skulle, såsom och icke troligit är, någon occasion gifva[s] directe heller
indirecte på ett sådant slag medh churfursten af Saxen att komma till handels,
måste ded inthet uthslås, men där något annat inkast därjempte skedde,
moste her Johan försichtigt omgåås medh och, där han icke är instrueret
öfver, caute declinera till vijdare underretelsse, allenast att han i medler tijdh
behåller churfursten i * * * som han kan bäst.
9.
Belangande churfursten af Brandeburg , då är att taga i acht, ded H. K.
M:t hafver ad ratificationem slutit medh honom en vapnhvijlo på 2 åhr, icke
retteligen vetandes, om den blijfver ratificerat eller icke. Ratificeras den icke,
då är han till tractaten och emoth honom mutatis mutandis att resolvera,
såsom om churförsten af Saxen sagt är, medh den reproche, att han sielf
hafver hafft sin fullmechtige hoos Hennes K. M:t, dhen aff * * *
tracterat och slutet stilleståndh
injurien och hostiliteten, som hans her fader oförskyldt hafver giordt och
begåt på Hennes K. M:t och chronan, denne churfursten ändå hafver
affronterat och geckat Hennes K. M:t; och derföre, om han mister all credit
häreffter och hans landh och undersåther illa tracteras, hafver han derföre
ingen uthan sigh sielf att beskylla, och låthe så dermedh saken bestå, och
hafver H. K. M:tz armee så väll som garnisonerne i Pomern och Mechel-
burg rätt och macht att nyttia churfursten aff Brandenburgs landh, ded bäste
dhe kunne.
10.
Men der churfursten elliest sökte göra stillestandzpacterne ett nöije, alle-
nast att man öfver * * * skantz (som seijes vara raserat) vore något oense,
så måste ded effter instruction
fördenskuldh låtha saken igen komma till ruptur, på hvilcket fall såsom och
myckit meera, där stilleståndet, såsom thet slutet är, ratificeras, då skall her
Johan vedh occasion betyga något bättre förtroende emoth churfursten af
Brandenburg än andre och göra all sin flijt att tilhålla honom sampt hans
tiänare och commissarier H. K. M:t och des stat och consiliis.
11.
Och efftersom churfursten af Brandenburg är den, som högste interesserat
hafver i den satisfaction, som Sveriges chrono kan medh skähl praetendera i
landh, så vähl för sin praetenderade rettigheet
dömedz och Marck Brandenburgs skuldh, såsom och fördenskuldh, att
ded elliest desföruthan moste en gång tracteras medh honom därom och
hans consens sökias och erhållas, derföre finner H. K. M:t gått, att her
Johan Oxenstierna söker effter bijmemorialer , om något tilfälle gifz, för-
medelst någon af churfurstens förtrogne gehemere rådhen att conferera der-
om att undertasta churfurstens mening deröfver, och såframpt han därtill
någon grundh läggia kan, han då däröfver communicerade medh h. Salvio,
och dee då sökte tilfälle conjunctim att sluta ded emmellan H. K. M:t och
churfursten och grunda altså fredztrataten så myckit bättre och fastare,
tagandes af vägen ded förnembste hindret, som är på färde och elliest
chronan mest af sine grannar contravalleras uthi, fölliandes i alt bijme-
morialens lydelsse.
12.
Emoth Frantzösiske ambassadeuren och andre ministros hafver her
Johan orsaken till sin afferding att underreta pro occasione, att han till
fortsätning af den nu een lång tijdh behandlade almeene fredztractat vore
på Hennes K. M:tz och chronans vägnar, effter dett där medh sine colleger
h. Thuro och her Salvio att angå och således sökia alle möijelige medell
denne blodzstilning och landzförderf att affhielpa och Christenheeten att
befredha och hielpa till roo igen, men voro enkannerligen instrueret, att
medh kongen i Franckrijke och des fulmechtige ambassadeurs inrådande
och conjuncte handell att göra effter alliancens lydelsse, inthet tviflandes, att
dhe på deres sijda medh affection och lijka correspondence motte och alliance-
pacterne taga i acht.
Sedan att han dem vijser till h. Salvium öfver praeparatorierne, enkanner-
ligen tijden och rumedt att afhandla sinemellan så väll som medh vederpar-
ten, och således maturera saken, att den ju för kunde begynnas och så till
fredh förhopligen ändas och uthslå.
13.
Där och något förslagh giordes på tijden och rumedt aff Frantzosiske
ambassadeuren eller andre, så ändoch h. Salvius den saken allena hafver i
commission. Lijkväll där her Johan Oxenstierna [och h. Savius] ännu tilhopa
[äre] eller ex occasione komma tillsamman, kunne dhe ded conjunctim af-
handla, men der detta icke skeer för hinder skuldh, heller dhe icke länge
kunne blifva tillsamman och ded lijkvähl kommer på snack, så är fuller bäst,
att heela af handlingen skiutas till Hamburgh, där den begynt och mestedeels
afhandlat ähr.
Men så kan och her Johan Oxenstierna på samme foot som h. Salvius
discursvijs och till befordring och recommendation förklara ährendet såle-
des, att rummet tages vedh Ossnabrugge och Munster, 1. för dhe ähre när
hvarandre belägne och till communication beqväme, 2. alleredo nempnde
och på keyserske sijdan, som man förnimmer, bevilliade, och kunne till ded
3. stellas på både sijdor i försäkringh, att Sveriges chrono steller Ossnabrugge
cum caesarea et interessenti[um] cautione de restituendo (om freden
blifver icke sluten) i sitt frije vilckor, och att dhe keyserske däremot sub
eadam conditione taga deres garnison uthur Münster och flere orther, som
ligge Ossnabrugge eller Munster för nähr och göra passagernes frijheet
suspect; i lijka motto måste och försäkringen tagas aff borgmästare och
råded och andre interessenter i Ossnabrugge för H. K. M:tz commissarier,
efftersom dette alt där bäst sijs och tagas i acht.
Såframpt nu på vederpartens sijda örkes på Franckfurth och Meyntz,
skall her Johan des vijda aflägenheet såsom obequembd för denne chronan
invända, men hele den saken til her Salvii afhandling remittera.
14.
Tijdhen skall tagas så kort och hastig man kan, och för tijden kan beram-
mas, ju bättre däd är, allenast att man deröfver sigh medh Frantzösiske am-
bassadeuren förenar, så att icke något på vår sijda i så motto skeer emoth
alliancen heller oss medh rette må kunne förekastas.
Men där något drögzmåhl infaller och af Frantzosen upskoff sökes, att då
her Johan på sin såsom her Salvius på sin sijda conjunctim eller separatim
ded ährended altså oförmärckt styra, att ju lämpan hoos H. K. M:t förblif-
ver och, hvadh ovillie af opskofvet förorsakas, på Frantzosen heller på ve-
derparten sielff förvändes.
15.
Så snart man nu öfver rumedt och tijden sigh hafver förenat och dhe
andre praeparatorier alle ähre af handlade och leijgderne förvexlade och detta
alt medh Frantzosiske ambassadeurens så väll som hertigernes af Brunswijk
och Luneburg sampt landgrefvinnans af Hessen-Cassell vetskap och inrådh,
så skall her Johan, her Thuro Bielcke, om han desförinnan kommer til-
städes, och her Salvius heller, om her Thuro desförinnan icke arriverar, dhe
andre två samfelt skrifva dem evangeliske förstar och ständer hvar för sigh
till, communicerandes dem den undfångne legden, notificerandes dem aff-
taledt och afskeden uthan medh dem keyserske öfver handels rummedt och
tijden och inbördandes dem, att sielfve heller förmedelst deres fulmechtige
finnes tilstädes och att taga i acht så ded gemene vällstånd, deres fädernes-
landz som deres eget particular interesse medh tilbuden på H. K. M:tz väg-
nar, att, såsom dhe inthet tvijfla, ded förstar och ständerne varde sigh låta
vara anlägen vänskapen och correspondencen medh Sveriges chrono, så och
dennes billige interesse, altså skole dhe hafva att försäkra sigh, ded H. K.
M:tz commissarier hafva ordre och mandata att låta sigh stendernes inter-
esse och billige desideria vara befallade och hielpa i alt till deres bästa och
välfång effter möijeligheet cooperera.
16.
Hender sigh och, att kongen i Pålandh indirecte tilbiuder sigh till inter-
ponent, så hafve H. K. M:tz commissarier den interposition höfligen att
undanböija medh betygande, att ded uthan tvijfvell skulle * * * förstås hoos
H. K. M:t, men sigh ingen instruction hafva deröfver bekommet, efftersom
ded ingen hafver kunnat billa sigh in för den nähre svåger- och skyldskap
skuldh, som emellan honom och Keysaren ähr, declinerandes den inter-
position i alla motto.
Men om kongen i Påhland directe sin förmedling tilbude, då måste
commissarierne medh höflige ordh beröma kongen i Pålandz intention och
åhoga att stilla desse krigen i Christenheeten, excuserandes sigh, att vara
affärdat på kongen i Danm:z sollicitation och af flere interponenter ingen
vetenskap hafft hafver den tijdh dhe afferdades och fördenskull inthet an-
nadt hafva i instruction, sigh alt vele referera till H. K. M:t och des vijdare
ordre och resolution förvänta. Commissarierne skole all otijdig offension
undfly, men doch icke göra någon förtröstning på receptionen, men alt så-
dant caute undvijka.
17.
Så kan och hända, att någon ifrån Engelandh skickades till handelen och
sigh hoos H. K. M:tz commissarier anpraesenterade till underhandlare eller
ju åthminste till communication och participation, skee kan under skeen, att
drijfva den Pletziske [!] saken, men i sanning att drijfva den och derjempte
att hielpa dirigera fredzhandelen till sitt eget interessetz erhollande.
Biuder nu kongen i Engeland sigh till underhandlare, då skole commissa-
rierne på samma sätt, som om kongen i Pålandh sagt är, undvijka inter-
positionen och den excusera medh lyffte att vele därom referera.
Men där någon sigh till communication tilbiuder, måge dhe låta vara i sitt
verde, icke kunnandes heelt drijfva sin koos och fördenskuldh nyttia honom
i den Pfalziske saken, när hon kommer på handelen, såsom och elliest i
andre tilfällen altidh betyga H. K. M:tz förtroende till kongen i Engelandh
och den nationen, och att gifva dem orsak, om tractaten ofredeligen aflöper,
att träda till oss, men uthi våre egne saker och interesse lijtet heller inthet,
enkannerligen öfver chronans satisfaction medh dem communicera .
18.
När nu alt är färdigt och dhe praeliminaria afftalte, rumet och tijden
beramade, säkre legderne uthlefvererade, concepten af fullmachterne öfver-
sedde och befunne godhe och fulkomlige, kongen i Franckrijke bevilliadt
till tractaten och dhe andre bundzförvanterne fått därom tilbörligen åth-
varning och af dem resolution ähr kommen tilbakas, så och alle praepara-
torierne effter her Salvii special information förrättade, då skole H. K. M:tz
commissarier bestemma en viss och beqvemb ort, där dhe kunna komma
tilsammans och, så snart dhe förnimma dem keyserske och churfurstlige
deputerade vara på reesan, förfoge sigh medh säker convoij till dhe näst-
belägne Svenske garnisoner, dädan att anreesa på och till föresatte rum och
tijdh.
19.
Blifver Ossnabrugge vedertagen på både sijdor till den Svenske fredz-
tractat och Munster för den Frantzösiske, så skole commissarierne först
låta H. K. M:t och chronan försäkras nöijachteligen af Keysaren, chur-
fursterne, biskopen sampt capitlet af Ossnabrugge och staden de resti-
tuenda urbe och recipiendo praesidio medh sådan rätt och rättigheet, som
Sveriges chrono nu ded besitter, uthan någon limitation eller exception, så-
frampt tractaten ofruchtsampt aflöper eller totaliter förhindras.
Sedan när ded är skedt, skall den Svenske garnisonen dragas däruth och
föres till andre orter eller i armeen, och så därjämpte * * * och dhe fiendlige
ortarne, som ligge emellan oss och Ossnabrugge * * * därmedh bestelles
beqveme och anseenlige logementer för H. K. M:tz commissarier och deres
medföllie och göras alle praeparatorier till att reputerligen komma där in-
till rättan tijdh.
Såsom dhe och icke allenast skole för säkerheet och anseende skuldh taga
een nöijachtigh convoij medh sigh, men och, mädan dhe där in loco ähre,
hafve hoos sigh åthminste ett eller 2 corporalskap gode knechter, som be-
vaka deres huus och elliest dem kunna hafva vedh handen, medh godhe kläder
och liberie försörgde.
20.
Skulle nu öfver förhopning någon annan orth, serdeles Frankfurth am
Mein för dem våre och Mäntz för dem Frantzösiske, blifva nempde och
accepterade, så måste dhe sigh jempte Keysarens försäkring och legd, och
så låtha försäkra af borgmestare och rådh af Franckfurt, tagandes sedan sin
vägh på Menden och Cassell och dädan den beqvembste någon åth Franck-
furth, och så öfver logerended som sitt medhföllie, convoij och annadt
slijkt observera, hvadh som i den förre artikel öfver Ossnabrugge sagt ähr.
21.
Ded skole de i anmarcheranded taga i acht, att ju interponentens kongen i
Danm:s sendebudh, såframpt kongen i Danm. ännu fort på samman-
kompsten och interpositionen drijfvandes varder, resar först an, att deste
beqvemere och medh mehra reputation draga stridande parterne tillsam-
mans, moste fördenskuldh commissarierne så laga, att han först är där och
dhe sädan effterföllie. Dijt kommande skole dhe genom dheras marskalck
notificera interponenten sin ankompst och så förvänta hans visite först.
Visiterar interponenten dem först, så hafver alt sin richtige och ordentlige
gång. Och skole commissarierne sedhan visitera honom och så offta saken
dedh kräfver. Giör han ded inthet och Keysarens deputerade fulmechtige
ähre [allaredo] där, så och interponenten hafver dem keyserske visiterat och
icke vill göra ded våre, så måge de ded och på sin sijda låtha och settie cere-
monierne afsijdes, allenast att dhe observera realiteterne grant och noga, och-
så ceremonierne i congressen. Ähr och dee keyserske icke ändå kommen,
och interponenten icke visiterar H. K. M:tz commissarier först, så måge
dhe och låta anstå medh hans visite och * * * elliest hvadh som till göra står
genom des marskalck och secreterare.
Finnes där då tilstädes heller komma effter churfurste[r]n[e]s och st[än]de[r]s
i Romerske rijket deputerade, som ähre eller vele synes att vara våre bundz-
förvanter, deres sendebudh skole dhe excipere genom sine marskalck heller
secreterare och gratulere dem sin ankompst, men icke visitere dem, förän
dhe visiten undfångit hafve och, så snart dem är skedt den ähra H. K. M:t
böör, hafva dhe effter hvart ståndz qualiteter och dignitet att rehonorera
dem, observerandes i alt H. K. M:tz dignitet och decorum, emoth hvilcket
dhe sigh flitigt achta skole, icke något att göra heller tillåta, som framdeles
kan dragas till förfång.
22.
Till den Frantzosiske tractaten
Über die Zusammenarbeit mit den französischen Gesandten und Residenten vgl. Art. 12 und 23
(S. 237, 242) und Nr. 15 Art. 6 und 14 (S. [220, 15–18] , [223, 14–17] ) sowie Nr. 5 (S. 68,
13–22).
skuld och att veta, hvadh där passerar, eller åthminste vedh deres antåg för-
skickas den deputerade agenten, medhhvilcken de Frantzosiske ähre effter pac-
ctern e
M:tz commissarier skole ochså admittera den Frantzosiske agenten hooss
sigh och communicera medh honom, hvadh som där proponeras, svaras och
resolveras, brukandes däruthinnan såsom i alt annat den discretion och
dijudication, att dhe väll taga i acht, hvadh som H. K. M:t kan genom
communicationen praejudiceres, eller hvadh som länder till saksens beford-
ring, justification eller elliest lijkvähl skall komma uth, och detta alt så gärna
å destinato öpna och meddeela, som ded lijkväll inthet kan fördölias, men
i ded förre bruka besta försichtigheet, att icke gifva tilfälle att turbera vår
rådslag och intention; efftersom H. K. M:tz commissarier ochså ett noga
öga hafva moste på dhe Frantzosiske fullmechtige procederes och dereffter
formera sine consilia.
23.
Där ochså är, att dhe Frantzösiske deputati finna gott att möthas medh
H. K. M:tz commissarier någonstädes på ett beqvembt rum emellan handels-
platzerne eller att H. K. M:t sielf finne gott, sådant att sökia deste bättre att
betyga och göra uppenbar vår correspondence och gode förståndh, så skole
H. K. M:tz commissarier enkannerligen låtha sigh medh maneer vara an-
lägit att erholla aequalitatis rationes, så att rumedt tages mitt emellan heller
vedh pas och att dhe mötes loco medio i någon kyrckio eller på rådstugun
eller der däd förmedelst visiter skall skee, att ded då så afftalas, att visiterne
aber [!] * * *, att hvadh den ene gör den ene gången, den andre andre gången
däruthinnan gör det samme, så att H. K. M:tz högheet och medh andre
konger praetenderade aequalitet väll blifver tagen i acht och denne tractat
framdeles kan till exempel allegeras eller H. K. M:t ju icke skeer något
praejudicium.
24.
Vedh sådane möthen eller visiter medh dem Frantzösiske deputerade
skole commissarierne öfverläggia förnämbligst ded gemene alle kongars
och republikers interesse bringa [på taal] doch förnembligst [Sveriges] och
Franckrijkes stat, välståndh och säkerheet, des skähl och orsaker, så och
des hinder och communi consilio befordra ded, så vijdt ded medh tractat
skee kan, sedan deras gemene bundzförvanters i Tysklandh och per indirec-
tum fleres, som den Nederlandiske Statens och Italienske förstarnes; icke
så myckit derföre, att vij anten äre sådant att göra skyldige eller att vij
ytterst däropå tänckia att bestå, men att försökia, hvadh sigh göra låther, och
vijsa verlden, att vij icke allena ähre incurios, huru i verlden tillgåår; doch
moste detta caute tracteras och achtas, att ded icke dragas till någon obliga-
tion, uthan allenast till en courtoisie och affection.
På samme sätt moste och alt öfverlägges medh dhem andre bundzför-
vanterne i Tysklandh, enkannerligen Brunswijgk-Luneburg och Hessen-
Cassell , sedan och medh dem andre ständer, som inthet äre restituerade,
som margrefven af Baden-Turlach etc., ju medh dem andre, som iniquis
conditionibus ähre restituerede, som hertigen af Wirtenberg
af Ansbach och flere ringare ständer, item medh städerne; och medh desse
öfverleggia ded gemene vesend, des erhollande, så och hvars och ens privat
interesse, och altså i alla motto tee och betyga en omsorg om deres välfärdh,
så vijda dhe sielfve draga der behag till, och således vinna deres cooperation
i H. K. M:tz och chronans billige postulatis; och vill detta alt föras och
drijfvas medh beste dexteritet och försichtigheet.
25.
Låthe sigh där tillstädes finna ambassadeurer ifrån Engellandh, Venetien,
Portugal, Nederlandh, Sweits, medh dem såsom medh venners gesandter
skole H. K. M:tz commissarier omgåås, och efftersom hvars och ens inten-
tion och interesse ähr, heller dirigeras, dereffter tractera dem, hafvandes öga
på H. K. M:tz och rijksens reputation och så på erhollande af venskapen
medh dheres principaler, betygandes altidh den affection och respect H. K.
M:t till dem bär, inthet låthandes så vijda saken in genere tracteras, att con-
testera H. K. M:tz omsorg och åhoga att erhålla vänskapen medh dhem,
och att taga deres interesse i acht, däremoth tviflandes inthet, att dhe ju göra
ded samma emoth H. K. M:t och Sveriges chrono.
Men såsom hvar af dem hafver sitt enskijlte interesse och drijver ded
mestedels uthan all respect af ded gemene väsend och mycket meera uthan
respect af Sveriges interesse, såsom härtill är befunnet, altså moste H. K.
M:tz commissarier alt flitigt och försichtigt öfverväga och på den ene sijdan
afmerckia deres intention och doch undvijka all disputation deröfver i
fåfängian; men på andre sijdan icke stort befordra eller förfechta deres
privat anlägenheet, medh mindre den sådan ähr, som befordrar H. K. M:tz
och Sveriges fördeel och hafver där sin grundh uthi.
Engelandh skall uthan tvifvell praetendera Pletzes [!] restitution, till
hvilcken H. K. M:tz commissarier hafve att betyga all benägenheet och
tilhielp .
Venetien och Sweitz skole nepligen hafva annan intention, än att taga
sin säkerheet i acht, den man curialiter hafver att observera.
Portugal
taterne, på ded dhe måge hafva i kriget medhielpare. Dhe moste heelt vänli-
gen tracteras, öfver deres saak medh Franckrijke och Tyske furstarne
communiceras, hvadh som communi consilio gott finnes till deres conserva-
tion, hoos vederparten drijfves och ju emoth dem altidh betyges H. K. M:tz
gode intention och affection.
Men såsom * * * krigen, der ded elliest medh skähl kan uphäfvas, föres
nu för dheres skuldh, altså är af nödhen, ded H. K. M:tz commissarier
hafva ögatt opå att, hvadh som dem icke till nöijes skeer, må vederpartens
enbendigheet och dhe confaedererades betänckiande mehra än H. K. M:t
tilskrifvas eller ju invidien vrijdes på interponenterne.
Staternes i Nederlandh
i acht, att betyga H. K. M:tz omvårdnaden om deres välfärdh, och att erhol-
la deres benägenheet och cooperation igen, och fördenskuldh heelt flitigt
och på behörande rum befordra dhe herrar Staters intention, men taga
lijkväll ded i acht, att effter desse icke hafva velat vara mengde i ded Tyske
väsended, uthan medh störste flijt erhållet neutraliteten, H. K. M:tz commis-
sarier fördenskuldh icke heller menge Sveriges chronos tractater med
dheres, eller så vijda fördiupa sigh, att hufvudtractaterne därigenom någon
anstött heller hinder taga skulle.
26.
När nu dhe keyserske jempte des medhållares commissarier äre ankombne
så väll på den Frantzösiske som vår bestembde handelsplatz och tractaten
förmedelst interponenterne öpnas emellan parterne, så steller H. K. M:t till
tijden och alle närvarande interessenters afftaal, anten ded begynnelssen
skeer genom en solen congres eller möthe, eller att interponenten går par-
terne emellan; i dette fallet och alle andre observerandes samme proces,
som skeer emellan Keysaren och Franckrijke till att vedh dette tilfelle er-
hålla rijkes högheet och respect och lijkheeten medh andre kongerijken.
Skeer nu begynnelssen förmedelst ett möthe, som lijkt synes, och inter-
ponenten, som troligt är, medh en oration beklagar tilstånded och effecten
af dette kriget, berömer sine herrars godhe intention att befordra Europam
och Christenheeten, jempte förmaning till fredlige consilia eller hvadh
annadt han mehra till äfventyrs kan införa till sitt propositi besk[ön]iande,
då hafve Hennes K. M:tz commissarier icke att disputera dem keyserlige
förste * * *, såframpt dhe det sökia, efftersom Keysaren sitt säthe af andra
kongar i Christenheeten blifver härtill odisputerat, men att Hennes K. M:tz
commissarier strax däropå svara och, efftersom talat varder, dirigera sine
svar, betygandes H. K. M:tz förtreet och medlijdande öfver dette kriget,
Europae och Christenheetens distinction, Tysklandz förödning, och så des
åstundan att finna och förorsaka en godh fredh och det Römerske så och
Sveriges rijkes förrige gode och förtrolige vänskap, beröma sedan inter-
ponentens principals gode flijt och intention så och gesandternes dexteri-
tet och välmening och lofva däremoth all cooperation till en säker, ärligh,
almen fredh, slutandes alt medh tilbörligh lykönskningh.
27.
Öfver språket hade ded fuller sin skähl, att man tracterade på Latin, men
effter där concurrere månge Tyske ständer, så kan H. K. M:t fuller lijda,
att talet och discurserne föres då på Tyske, då på Latin, då på Frantzösiske
heller andre språk ex occasione, allenast att acta publica, som författas i
skriffter, enkannerligen sluten och resolutionerne, blifva fattade på Latin
och däruthinnan fullgiorde.
28.
När man nu kommer till hufvudhtractaten och conditionerne fordras, så
kan ded vara lijka, anten dhe keyserske dem upsättia heller H. K. M:tz
commissarierne dem föreslå; och efftersom öfver dem allierade äre giorde
projecter och förslagh , så och tracterat vordet a:o 1635 och 36 emellan
rijkzcantzleren och churfursten af Saxen, först immediate medh Magdeburg,
och sedan förmedelst hertigen af Mechlenburgz intercession, och öfver en
stoor deel hufvudstrijder, nembl[igen] krigets och vapnens nederlegning,
den gamble vänskapz reduction, commerciernes frijt öfning, fångarnas för-
lossning och annat slijkt accorderat och fördt i ordre och forma, så att och
sedan medh för secrete conferencer, enkannerligen emellan hoffcantzlern,
her Salvium, och den keyserlige residenten i Hamburgh, Lutzow
foot är tracterat vordet, så kan och ded samme reassumeres och hvadh som
afftalt hafver synts, effter Frantzosens och serdeles dem andre confaede-
rerades inrådh bättras och sterckias, enkannerligen att denne artikeln om
officerernes, som H. K. M:tz s. her fader, H. K. M:t sielf och Sveriges
chrono i dette kriget fölgdt hafve, måge restitueres till deres godz, rätt
och rättigheeter i alle motto, hvadh heller dhee ähre byrdige i Keysarens
erflanden eller besitne och arftagne under dhe ständer, som Keysaren fölgdt
hafve, hvilcket alt commissarierne så vijdt skole extendere, som dem att
göra möijeligit är.
29.
Men efftersom 3:ne principalpuncter äre blefne stridige:
1. Amnistiens extension till alle stender och städer, så och * * *, som
genom desse förledne åhrs krig äre kompne ifrån des furstendöme, grefve-
skap, herskap, land och * * * så och andre digniteter och rettigheeter, en-
kannerligen dhe, som fölgdt hafva H. K. M:t och Sveriges chrono.
2. Sveriges chronos satisfaction.
3. Och soldatecans contentement; på hvilcke alt hertill saken sigh stött haf-
ver och förmodeligen all difficultet sigh ännu varder teendes. Så skole
H. K. M:tz [commissarier] ochså desse trenne enkannerligen drijfva och
sigh låta vara anlägne.
Och så myckit den förste om amnestiens extension vedkommer, den
offentligen och enkannerligen låtha sig vara befalat, remonstrerandes inter-
ponenten, vederparten och alle andre, enkannerligen dem evangeliske sten-
der, generalamnistiens nödvändigheet till att förtaga all orsak och tillfälle
nu och framdeles, att freda Romerske rijket och erhålla ded vedh fredh, så
och att förtaga fremmande nabolige chronor och kongerijken all nödh och
tvång att åter råka i kriget; sedan postulati billigheet, mädan sådane civile
krigen, som mehra af medledemöthernes missförståndh och contrariae des-
seiner uthspringa, icke annorlunda pläga och kunna afskaffas, än att hvar
kommer till sitt och in oblivione actorum blifver införd; sijdst att Sveriges
och Franckrijkes chronor icke annorlunda medh ähran kunna komma uthur
kriget, medh mindre detta erholles, efftersom dette ju moste alle man remon-
streras, att vara den förnämbste orsak, hvarföre kriget så länge ähr con-
tinuerat, och, om därtill finnes boot opå, uthan tvifvel ännu moste ful-
fölias, och hvar ded än på en ort skickas, åter nödvendigt på den andre orten
invendes; hvarföre dette hoos vederparten moste urgeres, hoos interpo-
nenten medh behörlige skähl och motiver så och stort alvar drijfvas, medh
Frantzosen rådslagen och intentionen communiceras och elliest medh dem
allierede i Tyskland och andre interessenter, som komma medh deres
sendebuden tilstädes, deröfver berådslås, de pousseres till kraftig resolution
och medarbetande, och att icke sleppa denna occasionen uthur henderne,
att befordra deres fäderneslandz uhrminnes och nu lijka som under fötterne
trampade frijheet på benen igen, vijsandes desse deres tilkommande til-
ståndh, såframpt de dette tilfälle försuma.
30.
Och där commissarierne vedh denne occasionen kunne bringa Prageske
freden på disputation och finna något medell directe heller indirecte att
cassera, synnerligen om stenderne därtill sielfve inclinera och kunne
förmås, eller och att Franckrijke ville dedsamme göra, ded skole commissa-
rierne ihugkomma och väll taga i acht; doch sijr Hennes M:t helst, att
ständerne därtill förmås, och att dhe sigh dette ährendet låta befalladt vara
undanböijandes, så myckit skee kan, alle onödige invidie.
31.
Denne artikel om amnistiens
[cassation] måste medh alt ifver och alfvar tracteras och des tractation och
af handling så dirigeras, att H. K. M:tz nijt och alfvar till ded gemene
väsend och alle undertrychtes förlossning och restitution däraf spöries och
godh göras må; och där något moste vijkes heller cederas, att ded då skeer
af stenderne sielf och medh Frantzosens inrådande.
Sijdst att denne artikel inthet afhandles heller slutes, myckit mindre
däruthi cederes, förän man om dem andre tvenne chronans satisfaction och
soldatescans contentement äre eense; altidh dirigerandes sakerne och
tractaterne således, att dhe icke stöta sigh på chronans satisfaction heller
soldatescans contentement, men heller der på amnistien, såframpt ingen
fredh kan nåås.
Men där man blifver öfver desse tvenne sidste artiklar ense, att man då
kan i amnistien gifva effter och ded effter stendernes och interessenternes
inrådande och tilstyrckiande.
32.
Ded är fuller i Regenspurg publiceret ett Keysarens decretum öfver
amnistien
Kaiserliches Dekret, Regensburg 1641 August 10/20; Druck: M. C. Londorp V S. 579
und J. C. Lünig Reichsarchiv V 1 S. 135f. Über die Literatur vgl. oben S. 198 Anm. 1. –
Die Amnestie bleibt auf dem Boden des Prager Friedens. Sie macht folgende Einschränkungen:
Die Untertanen der kaiserlichen Erblande bleiben von ihr ausgeschlossen; die Regelung, wonach
dem Herzog August von Sachsen das Erzstift Magdeburg übertragen wurde, bleibt bestehen;
die pfälzische Angelegenheit wird besonderen Verhandlungen vorbehalten. Unberücksichtigt
bleiben die »Gravamina«, die nicht aus der Exklusion von der Amnestie des Prager Friedens
stammen. Normaljahr für die weltlichen Güter soll 1630, für die geistlichen 1627 sein. Außerdem
soll die Amnestie erst in Kraft treten, wenn die »wirkliche Vereinigung und Zusammensetzung«
der Reichsstände mit dem Kaiser erreicht ist.
des; men så hafve H. K. M:tz commissarier godhe och skeenbarlige skähl,
att förläggia ded decretum, både af des restr[ict]ioner och limitationer uthi
tijden, personerne, modo till att fölliat och annat slijkt, som moste medh
störste flijt, försichtigheet och föregången communication medh dem andre,
enkannerlig interessenterne, öfverläggias, rätt dijudiceras, och så till ded
ytterste om boot och en universal, olimiterat extension.
33.
Öfver Sveriges chronans satisfaction
Über die Satisfaktion handeln die Art. 33–42, vgl. auch Nr. 19 (S. 258–261), Nr. 13
Art. 9ff. (S. 206f.), Nebenmemorial für Sten Bielke (und Salvius) 1636 Juni 22/Juli 2
( AOSB I 15 Nr. 310 S. 560ff.), Nr. 14 Art. 14–16 (S. 215f.) und Nr. 16 Art. 8 (S.
228f.) sowie Nr. 3 (S. [47, 20–32] ), Nr. 5 (S. [109, 1–14] ), Nr. 28 (S. [427, 17] – [428, 16] ),
Nr. 29 (S. [446, 1–12] ).
först låta sigh vara anlägit att remonstrera desse postulati billigheet och
skähl så väll emot vederparten som interponenten; 1. att Hans salige hoos
Gudh Kongl. M:t hafver sigh företaget dette kriget till stendernes i Tysk-
landh tienst och godho, som voro opprimerade genom hertigen af Fred-
la[n]den och dhe store armeerne; 2. att churfursten af Saxen och flere
ständer hafve fordrat H. s. K. M:t till hielp och sigh medh honom förbundet
och vapnen conjungerat; 3. medan väll och lyckeligen gick, alt det som
vans, draget åth sigh och därmedh sökt sine praetensioner att göra godhe;
4. lofvat Hans s. K. M:t i sielfve alliancene satisfaction; 5. ähre ochså
store expenser giorde af chronan i så mange åhr, att han dem medh *** sin
skada uthan satisfaction icke kan förgäta; 6. sådant hafver churfursten af
Beyern
Hinweis auf die bayerischen und sächsischen Entschädigungsansprüche findet sich auch in der
Geheimen Nebeninstruktion Art. 7 und im Nebenmemorial für Sten Bielke (und Salvius) 1636
Juni 22/Juli 2 ( AOSB I 15 Nr. 310 S. 561. – Die bayerischen Ansprüche gingen zurück auf
den Vertrag von 1620 Oktober 8, in dem Kaiser Ferdinand II. Maximilian v. Bayern, als Haupt
der Liga, für Unterstützung gegen den König von Böhmen, Friedrich von der Pfalz, unter anderem
zugesagt hatte: Erstattung der Kriegskosten und Schadenersatz (eventuell aus habsburgischem
Hausbesitz) und zur Sicherung derselben den Pfandbesitz von wiedereroberten habsburgischen
Gebieten. 1621 nahm Maximilian Oberösterreich in Pfandbesitz; dieses räumte er 1628 wieder.
Dafür verkaufte Ferdinand II. ihm unter Anrechnung der Schuldforderungen die Oberpfalz und
die rechtsrheinische Unterpfalz. Für die Oberpfalz leistete Ferdinand II. mit Oberösterreich
Bürgschaft. – Die ebenfalls 1620 versprochene pfälzische Kurwürde erhielt Maximilian 1623.
Vgl. S. Riezler V S. 135f., 232ff., 313ff. – Über einen späteren Schadensersatzvertrag
1638 vgl. ebd. S. 528.
och Danm. för dette af Sverige
Gemeint ist die Kriegsentschädiigung in Höhe von 10 Tonnen Gold (= 1 Mill. Reichstaler),
die Schweden im Frieden von Knäred 1613 an Dänemark zu zahlen sich verpflichtet hatte; als
Pfand hatte Dänemark Göteborg und die Festung Älvsborg behalten. Vgl. Sverges traka-
tater V, 1 Nr. 21 S. 211–223, M. Roberts I S. 71.
och platzer af Sveriges chrono, ded uthan recompence inthet står till att
tillåtha, och där ded skulle medh * * * ingen ville ded till äfventyrs kosta
månge man, mycken peningar och ståås ändå hazard, om man ded igen
finge; 8. så hafver och churfursten af Saxen i sin tractat och andre dette
postulatum *** in genere gillat, som tractaterne uthvijse; flere argumenta
kunne ändå finnes i denne materien.
[34.]
Ded kan fuller hända, att dhe keyserske och catholiske stender, ju dhe
evangeliske ochså, och sielfve interponenten skole sökia desse argumenta
att förläggia och vele vijse, inthet medh skähl fordras måge, anten att dhe
föregifva, krig hafva varit och det annorlunda inthet kunne beläggias, än
alt kommer i sitt förre lagh, eller att Tyskland är uthödt af oss och af
vårt förvållande eller att sådan satisfaction vore medh vederpartens indig-
nitet och disreputation conjungeret eller annat slijkt.
På sådane fall moste commissarierne beqväma sine svar åth hvars och ens
egenskap, som sådant föregifver, acta i kriget att måste förgätas och op-
häfvas, men skälige praetensioner altidh att hafva sine rum och böre medh
skäl contenteras. Tysklandh vara genom dhe margfaldige store armeer, som
Fridlendern och *** begynt att förödas, och sedan en och annan så Tysk
furste som kongen i Danm. sedan kongen Gustaff Adolph af Sverige,
H. K. M:tz salige högtährade K. her fader, och nu sijdst kongen i Franck-
rijke tillijka medh H. K. M:t hafver trachtat effter att uprätta sakerne igen
och alt förhielpa till sitt förrige lagh för dhe mar[g]faldige orsaker, som
hvar och en serdeles och dhe samptligen i gemeen hafve hafft därtill;
så hafver ded icke annars kunnat tilgå, än att däropå någon hafver most
tagas i landen, särdeles medh den margfaldige ständernes förandring, der
den ene hafver hängt sigh den ene och den andre den andere vedh och ded
underståndom chargant, som af ligen , unionen , Leipsiger bundet
benoske [!] föreningen , förbunden medh kongen i Danm.
M:tz s. her fader, H. K. M:t sielf
Zu den Bündnissen der Stände des Heilbronner Bundes mit Frankreich vgl. J. Kretzschmar I
S. 475ff., II S. 532ff., III S. 21ff. – 1635 Oktober 17/27 traten Herzog Bernhard von
Sachsen-Weimar, 1636 Oktober 11/21 Landgraf Wilhelm von Hessen-Kassel mit ihren Truppen
in französische Dienste; vgl. J. Kretzschmar III S. 103, M. Ritter III S. 600, 603, R.
Altmann S. 154.
till att see och döma. Bundzförstöringen eij heller kunne oss eller vårt förvål-
lande tilskrifvas, men dem och deres desseiner, som hafva undertrycht
Romerske rijket och den correspondence, som fremmande kongar och
potentater medh des rijkes ständer hafva hafft af ålder, uphäfvet och draget
Spanien därin till rijksens ledemoters undertryckning, såsom och på alle
sijdor injurierat den ena grannen effter den andre, särdeles s. kongen
Gustaff Adolph och Sveriges chronan, emot hvilcken han oförskäligt tvenne
reesor sende sitt folck och armeer i Pryssen etc .
Att sådant postulatum icke heller drager någon indignitet heller disre-
putation medh sigh, är medh exempel någon till bevijsa och grundar
sigh på billighheet, dhe eröfrade platzers restitution, månge stenders lyffte
och promisser och andre skääl och argumenta. Hvadh meera af een eller
annan kan seijas och infinnas, ded moste in loco och effter commissa-
riernes discretion beqvembligen svaras på och deres flijt och försichtigheet.
[35.]
Kommer nu saken så vijda, att satisfactionen gilles och vedertages af
interessenterne och blifver så satt i discurs, hvadh för satisfaction som af
S[veriges] chrona begäres, då hafve H:s K. M:tz commissarier först till
att förfahra dem Keyserskes så och interponentens intention och mening
och såframpt dhe falla på en summa penningar, måste H. K. M:tz commis-
sarier remonstrera des offertes disproportion, så store expenser vara giorde,
så mången stålt Svensk man däröfver hafve gutit sitt blodh och enkanner-
ligen den incomparable hielten, kongen Gustaff Adolff den store, att man
medh ringa summa inthet kunde vara tilfridz och inthet kunne heller
finna någon proportion därtill, för uthan ded att hvar man än lofvade en
anseenlig summa, som medh äran kunde vedertagas, så vore han doch för
denne tijden inthet till att betala och moste altså medh hypotheken och
visse terminer försäkras
till egne besvär och difficulteter och vålla, att ingen stadig vänskap föllia
moste, hvilcket nödig är förmedelst denne tractat att måge undanböijas.
Medh sådane och desslijke discurser, som tijden och vederparten gifve
vedh handen, moste H. K. M:tz commissarier sökia beqvembligheet att
komma på taal om ett anseenligit förstendöme i Tyskland, hvilcket där ett
sådant H. K. M:t och Sveriges chrono blefve inrymbdt, opdragit och cede-
rat, serdeles sub jure feudi a caesare et imperio recognoscendi; kunde ded
tillåtas utan alt ded Romerske rijkz besvär och kostnadt, utan all des
afsaknadt intill des styrke och säkerheet, såsom commissarierne dette
behörligen doch uthan H. K. M:tz och chronans förklaring heller medell
nogsampt kunne remonstrera.
[36.]
Kommer nu på taal, hvadh ded skulle vara för ett, då är Pomern att
nembna, 1. för des lägligheet skull, att ändoch ded ligger långt ifrån, så
är det doch så, att ded någorlunda kan kommas till; 2. att des regerande
herrar ähre nu uthdöde och praetendenterne altidh hafva hafft ded i posses-
sion och fördenskuldh lätteligare sigh förmedelst annadt aequivalent
kunna låta åthnöija och ***; 3. så är och H. K. M:t i samme hertigdömme nu
besitten, medh pacter och alliancen derin komma och icke annorlunda
än förmedelst vapn eller tractat att bringa deruthe, och fördenskuldh
skäligst att lempnas H. K. M:t i hender.
[37.]
Vedh denne discurs måste väll antecknas, hvadh som af en och annan
i denne materie blifver talet och hvadh miner den ene eller andre gör
häröfver: Dhe keyserske commissarier, dhe churfurstlige och stendernes
deputerade, enkannerligen dhe Churbrandenburgiske och i synnerheet
kongen i Danm:s sin interponentz sändebudh.
Och måste H. K. M:tz commissarier särdeles låtha sig vara anläget att
bevijsa des postulati billigheet så emoth den ene som den andre på sätt och
vijs, som sagt är, eller elliest tijden, talet och hvars och ens intention kan
fordra och medgifva, beståendes däropå styfft, att satisfactionen annorlunda
än medh pennan icke väl kan göras.
[38. ]
Härvedh moste dhe sädan stå styfft och åthminste pro forma bruka och
nyttia dhe Frantzosiske commissariers rådh och adsistence, när dhe sij
vederparten icke vara därtill inclinerat, doch så att dhe inthet förlåtha sig
däropå och fördenskuldh heelt försichtigt tractera dette värcket.
Kunna dhe ochså förmå dhe evangeliske förstars och stenders i Tysk-
landh, som medh H. K. M:t i förbund äre eller varit hafve och sigh till
satisfactionen för dette hafva obligerat, att medarbeta i denne saken, deres
hielp och undsättning skole H. K. M:tz commissarier vete försichteligen att
nyttia och bruka.
I en summa commisarierne skole använda alt deres förslag och kraffter
denne chronans satisfaction att sättia i på heele Pommern. Och der ded kan
bringas till väga, då icke allenast arbeta därpå att föras i afskedet, uthan
ochså låtha sigh vara anlägit, att ett rätt formerat länbref, såsom andre
sådane chur- och furstlige lähn pläga uthgifvas, blifver formerat och
medh fördraget tillijka under Keysarens handh och sigill uthantvardat in
solennissima forma medh så godh rätt och rättigheet i alle måtto oförkor-
tadt, som dhe uthdöde hertiger af Pommern ded besuttit hafve, bättre än
nåås kan, men icke verre; hvilcket kan sijs så af dhe almenne instrumenter,
som af ded Pomerske, som i archivo där blifver förvarat.
[39.]
Belangande landstendernes privilegia, dem skole commissarierne sökia
att skiuta till H. K. M:tz och landständernes afftaal och förlijkning; men
där vederparten ändeligen står opå att deres erhollande i lähnbrefvet skall
införas, kan ded fuller generaliter ihugkommas, doch så, att H. K. M:t
icke adstringeras till dhe sijdste hertigers, enkannerligen den aldrasidste
hertig Bugislases recesser, tractera[n]des ju dereffter att niuta i så motto frij
handh; item moste och arbetas opa biskopzdöme Camin medh dhe geestlige
godzen och praelaturerne att tilslås och tilägnas H. K. M:t och chronan
per expressum. Item att licenten
eller ju på 8 eller 10 åhr och hvadh sådant meera kan vara.
[40.]
Och moste medh synnerlig flijt därhän sijs, att sådan satisfaction heller
Pomerske lähn icke allenast gifvas på H. K. M:tz person heller afföda,
uthan på H. K. M:t des sucessorer till rijket och Sveriges chrono såsom
samptligen och respective interessenter i alt ded, som uthståt är i dette
kriget.
[41. ]
Skulle nu om Magdeburg och Halberstadh
något annant lähn up i rijket, då moste ortarnes obeqvembligheet och
situation för H. K. M:t och Sveriges chrono remonstreras och sådane
rijksens lähn föreslås churfursten af Brandeburg till recompence och att
proportioneras emot Pomern till ett aequivalent.
[42.]
Såframpt nu dette alt inthet vill föreslå och inthet accepteras, så skole
H. K. M:tz commissarier berätta sigh ingen vijdare instruction hafve,
aldenstundh H. K. M:t icke hadhe förmodat dette att skole kunne uthslås
eller förvägras såsom ett så skäligt postulatum och begäre därföre tijdh att
referera sådant heem, att taga ändeligen resolution och skole således differera
saken till vijdare beskedh.
[43.]
Belangande soldatescans contentement
högeligen låta vara anlägen, att tillväga bringa hoos vederparten heller
ju hoos dem evangeliske stender, sedan bevijsandes så vijda behof görs, att
vara skäligen och väl funderat, 1. att sådant är Heilbrunisken afskeden och
föreningen lijkmätig, uthi hvilckens krafft armeerne ähre tagne i dhe
allierede stenders edh och förplichtelsse så väll som Sveriges chronas;
2. alt, hvadh som i den tijden var vunnet, blef uthdelt till armeernes con-
tentement, såsom medh Wurtsburg är till att sij; 3. så är och aldeles oskäligt,
att Sveriges chrono skall draga en sådan last allenast för Tyskelandz
frijheetz skuldh; 4. skall eij heller nepligen någon välbetänckt döma rät-
vijst vara, ded Sveriges chrono så månge ädle landh skulle efftergifva uthan
sin armees betalning eller att uthan desse större nytta taga en sådan börda
på sigh; 5. så hafver och churfursten af Saxen ded allareda gillat och
Keysaren sielf i sine resolutioner icke contradicerat, allenast att ded på dem
evangeliske uthkomme.
[44.]
Bevillies soldatescans contentement, så låter H. K. M:t till vederpartens
förlijkning [,den som] honom ded betala skall, uthan däröfver quanto och
tijden blifver disputerat, så skole commissarierne hafva dheras budh till
armeen och den saken ställa i deliberation medh feltmarskalcken och dhe
förnämbste officerer begärandes, att dhe sig vele samsettia öfver quanto
och tijden heller terminerne. Och holler H. K. M:t ded för rådeligst och
skäligst, att, till att undfly alle fåfänge och förtretelige discurser, remonstran-
cer och contraremonstrancer, men låta komma heele contentementet an på
någre månaders soldh, 2, 3 eller flere, och att allenast generalerne och någre
signale officerer förbehålles ett extraordinari contentement, doch att dette
öfverlägges medh feltmarskalcken och dem förnembste officerer, så att
limpan blifver hoos H. K. M:t och mishag föllier ju hoos vederparten.
[45.]
Så måste och där gifvas acht opå att ju något nu strax uthdeeles vedh och
förän notificationen af fredzbeslutedt inkommer, och att visse stender lofva
för ded öfrige, och soldatescan medh hypotheken försöries och försijs.
[46.]
Komme och andre, som hafva tient och ähre uthur kriget skilde, att fordra
deres förtiente soldh, så skall och deröfver medh feltmarskalcken och dhe
förnembste officerer i armeen öfverlegges, hvilcke som verde äre att dragas
till contentement; och så månge commissarierne finna att vara af någon
consideration och icke medh * * * och ovillie ifrån oss skilde, dem skole
dhe och antaga till befordring, men resten låta fara, och dette alt väll och
försichtigt dijudicera.
Effter såsom alt detta flitigt och medh gott efftertänckiande moste för-
rättas, så att b[ör]dan må velias ifrån H. K. M:tz skuldrar, lämpan må
blifva erhollen och invidien undanvriden; och att H. K. M:tz commissarier
således spela deres verck, att dhe sigh meera för mediatorer emellan veder-
parterne, serdeles där lasten på dem evangeliske uthfaller, och H. K. M:tz
soldatesca bruka låtha, än att dhe anten vederparten skulle emotsäija heller
och offendera soldatescan.
[47.]
Där ochså vederparten medh denne puncht sigh skulle tilbiuda, att vele
contentera armeen medh förbehåldh, att den i deras tienst skulle träda, så
moste H. K. M:tz commissarier ingaledes därtill bevillia, uthan allenast
simpliciter sökia contentement och afdanckning medh förbehåldh att be-
hålla uthur samme militie, hvadh som H. K. M:t till sin egen stats säkerheet
behöfver, och så sin egen nation, och att resten blifver frij att gåå och låta
sigh värfva hvarest hvariom och enom teckes, och att dette alt uth-
tryckeligen i afskeden införes.
[48.]
Där man och öfver satisfactionen och soldatescans contentement blefve
ense, så är af nödhen, att commissarierne till resten af den Svenske nationens
contentements försäkring och hypothek behåller chronan i henderne
Wissmar, Hvalfisken och Wernemynde sampt licenterne eller ju åthminste
effter långvårig dispute Hvalfiske och Wernemynde medh licenten, så och
rättigheet att hafva sin upbördzmän, om ded så behagar, i Wissmar och
Rostock, och ded anten på ett anseenligit taal af åhr, 11, 10 eller 12, eller på
deelning, allenast att garnisoners underholdh blifver fördt till afkortning
förminskas.
[49.]
Så måste eij heller någon * * * platz restitueras, förän notificationen är
inlefvererat, enkannerligen att Wissmar erhålles, det lengste man kan, såsom
en hypothek för soldatescans contentement och särdeles, som sagt är, Hval-
fisken och Wernemynde; tå komme och i dette fallet Minden, Nijenburg,
Landzberg, Drisen eller andre platzer i betenckiande eller och någre nye,
som ligge beqvembligen; ded alt in loco och effter interessenternes god-
tyckio är att decidera.
[50.]
Ingen platz moste restitueras, förän ratification blifver inlefvererat effter
afskeden på alle sijdor. Myckit mindre skall armeen anten afdankas eller
distraheras eller tillåtes medh officererne att tractera, förän alt är giordt och
effterkommit, som lofvat blifver och ratificationerne på alle sijdor öfver-
antvardade.
Men så snart dette är fulbordat och ratificationerne in salvo, så moste
platzerne, så månge som uthan om Pommern äre belägne eller icke per
expressum reserverade, hvar och en till sin egendombs herre restitueres och
öfverantvardas, allenast att chronans stycken och ammunition blifve
affördt och hijt förskaffat.
[51.]
Att och då först uthur armeen välias visse officerer och regementen, som
behålles i chronans tienst och uthur armeen försterckes, och blifve sompt i
Pomerske festningarne förlegde sompt effter H. K. M:tz förordning till
Lijfzland transporterade. Men att resten af armeen, sedan den deels är con-
tenterat, deels på sitt contentement försäkrat, blifver meneerligen afdanckat
och medh * * * åthskild, att sökia tienst hvarest dem teckes, derom doch
framdeeles vijdare information föllia skall.
[52.]
Om nu dette icke så aldeles vill gå och kan henda sigh, att något nytt
emergeres förandrat rådslag till bettrings eller varningz, då moste H. K.
M:tz commissarier bruka beste discretion, att nyttia till H. K. M:tz
tienst och conditionernes förbättring, hvadh lyckan och fortunen gifve vedh
handen; och om vederpartens enbendigheet eller interponentens partialitet
eller lyckans vedervärdigheet gör något anstött och förvinner rådslagen, att
commissarierne då holla saken in integro på sådant sätt, som öfligit är i dhe
fallen, anten förvändandes mandati def[ec]tu[m] eller att man behöfver
bättre information, eller att man vill göra favorabel rapport etc. och sökia
således till vijdare beskedh att uppehålla tractaten och behålla frije hender.
[53.]
Blifver man och ense, så moste instrumentet författas på Latin och där-
uthi observeras, att H. K. M:t icke af dem keyserske eller andre commissa-
rier tituleres medh kongelige vyrde, uthan medh titulen af K. M:t, hvilckens
skäl nogsampt är att bevijsa och hoos dem keyserske att anhålla, att H. K.
M:t icke annorlunda hereffter af keyserlige rådh och ministris tituleres, så
frampt att dhe icke vele, ded man dem brefven skall tilbakars senda.
[54.]
Så moste och ratificationen skee af Keysaren och stenderne anten i ett
eller diverse instrument, så och cessionen på Pomern ratificeras in specie af
churfursten af Brandeburg på hans och hans heele huses vägnar, så att alle
* * * måge således blifva forekombne och afhulpne.
Dette är så Kong. M:tz villie och meening öfver fridztractaten, ther-
effter commissarierne hafve sigh till rätta.
Actum ut supra.
Nebenmemorial I
Stockholm
1641 Oktober 5/15
Kopie: Riksregistraturet 1641
Bijmemorial, sielfve hufvudinstructionen bijfogat till underrättelsse för
H. K. M:tz till fredztractaten medh Keysaren förordnade commissarier.
Actum Stockholm.
1.
Endoch hufvudinstructionen klarligen uthvijser H. K. M:tz mening och
villie öfver dhe mestedels emergentier, som kunna infalla för och i tractaten,
och där något af nys kunde opväxa, så hafve commissarierne dem anten
directe eller indirecte uthur instructionen att döma och effter sin egen
discretion att ihugkomma, hvadh H. K. M:t och rijket kan lända till godo
och sökerheet; lijkväll effter något är infallit för deres afreesa, som synes
behöfva någon förklaring, så är sådant nödigt funnet att påminnes och uth-
tydes, och kan ded hijt, som föllier, tydas och dragas.
2.
Först att commissarierne uthi tractaten så och uthi beslutet icke förgäta
kongen i Spanien, ded missförstånded så väll medh honom som medh
Keysaren blifver uphäfvet, vele, att man behöfver bestå, något fult krig vara
fördt medh honom, uthan effter occasione belli cum imperatore, någre
fiendtlige acter här och där äre på ene och annan sijdan förelupne, att för-
denskuld alt missförståndh och hvadh mehra hostilitet föregången ähr så
väll medh Spanien och dess dependenter och adhaerenter som Keysaren etc.
uphäfves och blifva förgäten, och all vänskap så väll som commerciernes
öfning åter restituerat och på både sijdor till landz och vatns öpnat.
3.
Blifver man om freden eense och platzerne, som H. K. M:t hafver ännu
hender emellan, skole restitueres till sine egendombs herrar, så är af nö-
den, att platzerne alle nampngifvas, på ded icke framdeles deröfver måge
infalla disputer.
Kan nu Pomern medh freden för Sveriges chrono erholles, så restitueres
Keysaren och huus Österrijk och Benfelt och hvadh platzer man ännu
innehafver och holler i Slesien eller kunde i medler tijdh eröfra i Keysarens
erfveland.
Sedan så sätties Erfurt i sin egen frijheet medh uth * * * af H. K. M:tz
garnison, doch att man gör dhe Erffurters sak så godhe man kan genom
tractaten.
Item Ossnabrugge staden sätties och i sin frijheet, hvilkens vilckor moste
accorderas, ded bäste skee kan, emoth biskopen, men elliest biskopz-
dömet Ossnabrugge till sin biskop. Biskopzdömet Minden, om mögeligit
är, till Brunswijkiske och Landbergiske herrarne, såframpt dhe blifva
hoos oss ståendhe heller opå frije fötter. Nijenburg, * * *, Wolfzburg
* * * till hertigarne af Luneburg * * * och sådane platzer till churfur-
sten af Saxen * * * och flere städer i Alte Marcken, Landzberg, Drisen,
Franckfurth och * * * till churfursten af Brandeburg, Wissmar, * * *, Hwal-
fisken, Wernemynde, Pla[u], item medh mindre man deruthinnan på chro-
nones eller soldatescans vägnar beholler någon panträtt och hypothek, åth
hertigarne af Mechelburg, och där man androm flerom något hafver ifrån,
att ded till sin egendoms herre blifver igen gifven å sådan dag, som man
blifver eense öfver.
4.
I tractaten om Pommern, såframpt ded till förlijkning uthstår, skole H:s
K. M:tz commissarier taga i acht, att nåå icke allenast churfurstens af Bran-
denburgz consens därtill, uthan och dhe andre margrefvers af Branden-
burg; såsom och att churfursten af Beyern dertill bevillier och sin praeten-
sion resignerer, på ded Sveriges chrono på Pomern emoth alle praetendenter
må blifva försäkradh.
Diese vermuteten Ansprüche der bayerischen Wittelsbacher dürften auf eine Entscheidung Kaiser
Ludwigs des Bayern auf dem Reichstage zu Frankfurt/Main 1338 zurückgehen; danach wurde
dem damaligen Markgrafen von Brandenburg, Ludwig von Wittelsbach, endgültig die Lehnsober-
hoheit über Pommern-Stettin entzogen und auf den Kaiser übertragen. Die brandenburgischen
Markgrafen (damals aus dem Hause Wittelsbach) sollten aber nach dem Aussterben des pommer-
schen Herzogshauses, damals repräsentiert durch die beiden regierenden Herzöge Otto und
Barnim III., als erste erbberechtigt sein. Vgl. M. Wehrmann I S. 136; ders., Streit; J.
Schultze, Brandenburg S. 45; M. Sczaniecki S. 94ff. mit Angabe der weiteren deutschen
und polnischen Literatur.
5.
Sijdst är och ded icke till förgäte, att man fuller moste göra all sin flijt till
att solenniter och under handen afhandla alle dhe tvister, som emellan oss
och vår vederpart är; men så moste commissarierne låtha sigh särdeles vara
anläget, att icke solennisera något slut, förän medh dem Frantzösiske
tractaten saken och kommer till ända, och fördenskuldh, när vår sak är
richtigh, skole commissarierne låta sigh vara befallat, att drijfva så på
vederparten som på Franztösiske commissarierne, att ded och kommer till
ända, på och medh sådane maneer, som ded sigh bäst göra låter, seendes för
all ting däropå att förbundet medh Franckrijke må göras ett nöije. Men om
dhe såge, att man heelt inthet ville på Frantzösiske sijdan till billigheet,
moste commissarierne hålla saken något uppe, att få resolution hädan, men
lijkväll drijfva saken så starkt dhe någonsin kunne. Hvadh meera feelar till
deres underrettelsse, hafva dhe på giorde rapporten att förvänta resolution.
Actum ut supra.
Stockholm 1641 Oktober 5/15
Kopie: Riksregistraturet 1641
Secrete bijinstruction, gifven af H. K. M:t åth sine till fredztractaten
förordnade commissarier h. Johan Oxenstierna, her Thuro Bielke, riksens
rådh, och her Johan Salvio, hofcantzler, uthi den artikeln om H. K. M:tz
och chronans satisfaction.
1.
Endoch H. K. M:t sigh hafver förklarat i hufvudinstructionen öfver den
artikel om satisfactionen och söker den att settia på ded heele hertigdöme
Stettin-Pomern att lempna H. K. M:t och chronan under lähnsrätt att er-
kenna och anamma af Romerske Keysaren och rijket till everdelige ägo, och
vill fördenskuldh, att H. K. M:tz förordnade commissarier dette ährendet
medh högste flijt, troheet och all mögeligh dexteritet drijfva skole effter in-
structionens lydelsse på föresatte orter, icke låtandes sigh därifrån medh
hoot heller andre maneer lätteligen * * *, men heller skiuta up saken och
sökia i medler tijdh att göra rapport och intaga ny ordre och befalning, som
till äfventyrs af tijdernes förandring sigh ochså kunne låta förandra.
2.
Lijkväll effter H. K. M:t ded nogsampt veet, mercker och seer, att H. K.
M:t och Sveriges chrono denne satisfaction i Pommern icke allenast diffi-
culteras af vederparten och mäst alle Tyske furstar, enkannerligen chur-
fursten och ded huus Brandenburg, hvilckom lähnet genom hertigarnas
frånfälle öpnat ähr, uthan * * * H. K. M:t och chronan af alle naboer och
flere konungar och republiker, doch i synnerheet af kongen i Danm.,
som nu agerar interponent och sigh därtill fögo bättre än trängdt hafver af
ingen annan orsak, än att på allehanda sätt hindra, ded Pommern H. K. M:t
icke effterlåtas motte, hvaruthaf H. K. M:t väll kan döma och afftaga, att
hele tractaten sigh på denne punct lätteligen skall kunna stöta och heelt
sönderrijfvas och ofruchtsampt aflöpa.
3.
Skulle man nu kunne öfver alle andre stridige puncter blifva eense,
särdeles att amnistian således extenderas, att dette rijkes säkerheet därigenom
någorlunda vore att erhålla och Romerske rijkes ständer sielfve gifva sigh
till fredz, armeerne ochså på något sätt contenterades, så att den bördan
Sveriges chrono afdrages och afvelerades, så att ded på satisfactionen allena
skulle ankomma, så ändoch man inthet bör låtha uthan deste större orsak
skrämma sigh och stå alle extremiteter till ded ytterste emoth; lijkväll H. K.
M:t betrachtandes ded store besvär, som rijket påhänger af krigedz conti-
nuation, sedan den fahra, som rijket kan påvexa och lätteligen röra des egen
stat och grentzer, såframpt Gudh någon merckelig olycko i krigzväsended
förhängde, sedan naboernes afvundh och jalousie, den dhe, såsom dhe dher
nu sittia i roo och sambla kraffter, lätteligen på oss skulle uthgiuta och
således vedh tilfälle inveckla oss i nye och flere krig och farligheeter och
komma oss att quittera ded för åhengande fahra skuldh, som medh bättre
skääl och någon reputation nu elliest skee kunde. Sijdst synes tarfven att
krefia, ded dette rijket på någon tijdh till roo komma motte och lijdeligen,
för än stillestånded medh Pålacken
Zwischen Schweden und Polen wurde 1635 Sept. 2/12 zu Stuhmsdorf unter französischer Ver-
mittlung ( d’Avaux) ein 26jähriger Waffenstillstand geschlossen ( bis 1661 Juli 1/11); vgl.
Sverges traktater V, 2 Nr. 41 S. 333ff.; C. Wejle; F. Pulaski/L. Tomkiewicz und
K. Ogier I. II. Über Polen vgl. auch Nr. 17 Art. 16 ( S. 239 ).
Dy hafver H. K. M:t befunnet gott sin ytterste meening och intention
commissariernes troheet, tystheet och försichtigheet att förtroo alt till H. K.
M:tz och rijksens tienst att mesnagera.
4.
Medh få ordh till att seija och beskrifva: Kan heele Pommern, nembligen
begge Hinder- och Förpommern, till chronans satisfaction icke erhollas och
ettdera skulle tilbiudes, som i sådane fall troligt ähr, och * * * allaredo
hafver föreslaget Förpomern medh land to Rugen, så måge H. K. M:tz
commissarier, sedhan all flijt fåfengt på heele Pomers erhollande är användt,
därtill bejaka och sigh medh Förpomern och land to Rugen låta contentera,
doch görandes sin flijt, att biskopzdömet Camin medh öen Wollen och
alle trij Oders uthlop: Peinen, [Swine och D]iffen[ow] H. K. M:t och chronan
motte erholles och Förpomern tilslås; fastän af Wolgastiske regeringen ett
lähn heller 2 i samme stadhen och emoth Stetin eller Oderströmen skulle
afstås igen, så ville och ded tages i acht härhoos, att licenten
H. K. M:t och chronan förbehollen anten till everdeligit heller ju på een
anseenlig tijdh af åhr, ochså af Rostock och Wissmar medh Wernemynde
och Hwalfisken.
5.
Kunde commissarierne erhålla en summa p[ennin]g[a]r af een million
heller 2 * * * mehra heller mindre öfver Förpommern, däruthinnan göra
dhe deres flijt och till des hypothek Wernemynde och Hwalfisken medh flere
anlägne orther. Doch om Caminiske stifftet icke kan erhollas och icke någre
penningar nåås, så må ded blifva medh Förpomern och land to Rugen
medh alle sine rätter och rättigheeter i Romerske rijket, kritzen holler i
sigh sielf, såsom ded bäst och reputerligst är af hertigarne för dette besuttet
och nutet vordet.
6.
Vill nu icke heller dette gå, ded som lijkväll troligt är, icke att skole uth-
slås, medh mindre rerum facies i Tysklandh vore heelt förandrat och veder-
parten till chronans satisfaction biuder een summa peningar och till des för-
säkring någon hypothek, så låther H:s K. M:t ded ochså vara i sitt värde och
vill sigh heller dhermedh åthnöija låtha, än i dette kriget längre uthhärda.
Commissarierne skole fördenskuldh, sedan alt ded förrige är disperat,
låtha komma satisfactionen på penningar an och sigh först öfver quanto och
sedan öfver försäkringen förlijka
Der Gedanke, Pommern oder Teile davon wenigstens als Hypothek in schwedischen Besitz zu
bringen, taucht wohl zum ersten Mal auf in Oxenstiernas Memorial für Lars Grubbe an den
Reichsrat 1634 Febr. 2/12 Art. 7 ( AOSB I 11, 1 S. 170ff. Nr. 113; übersetzt von E.
Schieche S. 122) und kehrt später immer wieder; vgl. Nr. 17 Art. 35 (S. 250) und Nr. 16
Art. 8 (S. [228, 26] .
7.
Summan heller quantum skole dhe taga ded högste dhe kunna, remon-
strerandes ded svåre krigedz kostnadh och dette upmutzandes medh chur-
furstens af Beyerns och Saxens upsåth och praetensioner emoth Keysaren
des egen herre; kommandes effter lång discurs på 10 millioner rijkzdaler och
så stannandes till ded sijdste på 4 millioner rijkzdaler och des billigheet
besköniandes medh churfursten af Saxens offerte för 5 heller 6 åhr sedan,
som då tilbödh 25 t[onno]r guldh rijkzgylden .
8.
Försäkringen moste tagas i en hypothek af heele Pommeren om nåås kan,
och så af Rostock och Wissmar medh des dependentier eller ju åthminste af
Förpommern, Caminiske stifftet och föreskrefne öijer, så väll som Werne-
mynde och Hwalfisken och så licenten
Sveriges chrono till garnisonernes uppehelle motte blifva deputerat, item
att chronan i så motto inthet besvär hvarcken rijkz heller *** måtte påbiudes
heller anmodes, uthan hypotheken lämpas utan last och börda, och att
commissarierne i alla motto sökia på dette fall H. K. M:tz och rijksens
försäkring att göra effter lagen och sedvana så godh, fast och obesvärligh,
som någonsin sigh göra låther.
9.
Dette är så H. K. M:tz yttersta villie och mening, den commissarierne
hafva att taga i acht, för än alt annat skall * * * och tractaten ofruchtsampt
aflöpa, doch icke uthan till ded aldrayttersta komme härtill, sedan alt annat
fåfengeligen är försökt. I lijka motto steller H. K. M:t commissariernes
dexteritet och försichtigheet herom, på hvadh sätt dhe detta alt finna be-
quembligst att drijfva anten solenniter heller i particular conferencer och i
secreto medh vederparten, churfursten af Brandenburgs fulmechtige heller
förmedelst interponenten, och tiltroor commissariernes trooheet och för-
sichtigheet alt att drijfva till H. K. M:tz och rijksens gagn, säkerheet och
reputation.
10.
Men där dhe och sij inthet alfvar vara hoos vederparten, så moste dhe alt
således mesnagera, att dhe sigh icke i otijdh förlöpa och H. K. M:tz ytterste
villie uptäckia, men på ded fallet sökia saken att justificera och all tingh
holla in integro.
Nebenmemorial II
Dieses Nebenmemorial (Auszug und Regest in Urk. u. Aktenst. V 1 S. 14ff.) dürfte
abgefaßt worden sein, um durch frühzeitige Abmachungen mit Brandenburg in der pommerschen
Frage jeder für Schweden nachteiligen und lästigen Vermittlung, insbesondere derjenigen König
Christians IV. von Dänemark, zuvorzukommen. – Über das gespannte Verhältnis Branden-
burgs zu Schweden seit der Landung Gustav Adolfs und die beiderseitigen Ansprüche auf Pommern
vgl. M. Bär , J. Kretzschmar und C. Th. Odhner; zu den dänischen Vermittlungsver-
suchen vgl. J. A. Fridericia. Zum Verhalten gegenüber Brandenburg vgl. außerdem Nr. 17
Art. 9–11 (S. 236f.).
Stockholm 1641 Oktober 5/15
Kopie: Riksregistraturet 1641
Bijmemorial, hvareffter H. K. M:t vill, att des till fredzhandligen i Tysk-
landh förordnade commissarier h. Johan Oxenstierna, h. Thuro Bielcke och
h. Johan Salvius sigh uthi tractaten medh churfursten af Brandenburg och
hans förordnade förhålla skole.
1.
H:s Kongl. May:tz förordnade commissarier skole veta och väll taga i
acht, att H. K. M:tz och Sveriges chronos satisfaction på ingen orth medh
landh kan förrettas och praesteras uthan medh Pomern, effterdy alle andre
äre aflägne och icke kunna medh Sveriges chrono sammanfogas förmedelst
seglatz och skepzflotta mehra än Pomern och Mechelnburg, som desföru-
than hafver sine regerande herrar H. K. M:tz fiender.
2.
Skall nu satisfactionen skee förmedelst Pomern, så är af nöden, att chur-
fursten af Brandenburg, på hvilcken nu lähnet fallet är, gifver dertil sitt
samtycke, hvarföre H. K. M:t holler rådsampt, att, såframpt man om stille-
ståndet blijfver ense och churfursten teer någon benägenheet, H. K. M:tz
commissarier då accepterade alle tilfällen, att komma i discurs och con-
ference medh churfurstens rådh och commissarier öfver Pomerns cession
och ded för effterfölliande orsaker skuldh, 1. att ded doch måste tracteras
medh dhem och är derföre så gådt, att man för veet sigh churfurstens in-
tention som sedan; 2. blifver man medh honom eense, så är heele saken
vunnen och all difficultet ophäfven; blijfver man icke eense, så kan man så
sedan som för tractera derom genom andre; 3. den Danske interpositionen
är ingestädes farligare och oss vedervertigare än in puncto Pomeranio,
hvarföre bättre är den remotis arbitris än solenniter att tractera; 4. och kan
man således confidentius afftala de aequivalente.
3.
Gifz än tilfälle på churfurstlige sijdan till conference öfver Pommern,
så är skähl, att den accepteras och nyttias; gifz icke, så måge H. K. M:tz
commissarier den sielfve sökia, enkannerligen anställandes dheres discurs
per occasionem därhän, att mädan churfursten af Brandenburg jempte chur-
fursten af Mentz äre af ded churfurstlige collegio deputerade att vara öfver
fredztractaten , så vore H. K. M:t sådant kärt och sågo ingen heller därhoos
och däröfver än honom; item medh dette tilfälle är inthet tvifvell, att de
Churbrandenburgiske skole per indirectum komma närmare och offerera
sigh till att befordra tractaten, och om dheres herre motte blifva informerat
af H. K. M:tz desideriis, att vele hielpa befordrat, att sakerne motte komma
till ett godt fredligt uthslag.
Dette eller desslijke tilfälle måste H. K. M:tz commissarier försichtigt
nyttia och förmedelst dhe ofvan förklarade tvistige puncters afhielpande 1.
om amnistiens förklaring och extension, 2. om Sveriges chronos satis-
faction och 3. soldatescans contentement, begifva sigh merckeligen och
effter hvart annat till den puncten om chronans satisfaction, bevijsandes
först des billigheet af 1. uthståndne omkostnadh, besvärligheeter, undragne
olyckor och skada, 2. exempel och 3. stendernes lyffte i Heilbrunn och vedh
alle alliancer, så och att 4. ingen ded hadhe ogillat, item churfursten af Saxen
jempte andre ded altidh in genere gillat och en summa penningar, ehuruväll
oproportionerat, tilbudit .
Sedan moste H. K. M:tz commissarier remonstrera, att sådan satisfaction
i penningar inthet kan skee, 1. att ded en chrona inthet anstår, 2. myckit före-
lupet, som medh penningar inthet kan värderas, 3. ingen proportionerad
penningesumma kunne upbringas och eij heller nämbnas, 4. blefve en orsak
till evigt missförstånd och förnyelsse af förtreet, och altså effter en tijdh
förde discurser och conferencer på sidstone komma till satisfaction i landen.
4.
Där må andre ortar föreslås, som äre Magdeburg , Ossnabrugge, Minden
eller någre förstendömen i Slesien eller något annat sådant, serdeles Brehmen
och Verden
Bremen und Verden samt Magdeburg und Halberstadt als Ersatz für einen Teil Pommerns
anzunehmen, empfahl der Reichsrat dem Kanzler bereits 1634 Jan. 14/24 ( HSH 28 S. 10. Die
Bedenken Oxenstiernas bezüglich Bremens wegen der damaligen Ansprüche Dänemarks und
bezüglich Magdeburgs wegen kursächsischer Ansprüche in Memorial für Lars Grubbe 1634
Febr. 2/12 Art. 6 ( AOSB I 11, 1 S. 170ff. Nr. 113; übersetzt von E. Schieche S. 122).
H. K. M:tz commissarier remonstrera deres aflägenheet och obeqvämb-
heet till att regeras härifrån, och såsom Bremen och Verden myckit skall
liggia Danm. i ögonen; altså hafve commissarierne att invända kongens
sons i Danm. possession, därifrån han inthet vore att persuadera och H.
K. M:t icke heller söker medh denne tractat annadt än vänskapz erhol-
lande med Danm.
5.
Där och den churfurstlig Brandenburgiske gesandten invände ded pro-
ject
Axel Oxenstierna hatte dem brandenburgischen Kanzler Siegmund von Götze nach Auflösung
des Frankfurter Bundes-Konvents am 18. Januar 1635 zu Mainz ganz Pommern – jedoch
unter für Brandenburg kaum annehmbaren Bedingungen, die das Herzogtum praktisch vorläufig
in schwedischen Händen gelassen hätten, angeboten und sich mit Magdeburg, Halberstadt und
einem pommerschen Hafen als Satisfaktion begnügt; vgl. J. Kretzschmar III S. 69f. – Die
Stifter Magdeburg und Halberstadt (außer Pommern) für Schweden zu beanspruchen, hatte
Oxenstierna schon einmal erwogen; vgl. die verkürzte und veränderte Fassung der Nürnberger
Bedingungen von 1632 in AOSB I 7 S. 712 Anm. 4.
Götz hade giordt öfver Magdeburg * * * och en hampn i Pomern, så
hafve H. K. M:tz commissarier först att invända ovetenheet af samma han-
dell, 2. att den icke heller är bracht till någon fulkombligheet och kan skee
icke eens till tractat, 3. uthan i den staden sedan project hafver varit ansedd
till att erholla vänskapen emellan H. K. M:t och ded churfurstlige huset, och
att förekomma all vijdlyfftigheet och mehra ondt, så ähr derpå fölgdt ded
churfurstlige husetz afträd ifrån chronan och denne longe feigde och örlig,
som churfurstens landh och heele [R]omerske rijket hafver turberat och
uthödt och Sveriges chrono öfver all skähl märckeligen graverat, och altså
till ded 4:de stelt sakerne och consilierne heelt i ett annat postur.
6.
På sidstonne skole commissarierne komma på Pommern, att inthet an-
nadt landt heller hertigdöme finnes, som någorlunda kommer i considera-
tion till Sveriges chronos satisfaction och ded alt för dhe skähl, som i hufvud-
instruktionen införes. Och efftersom inthet tvifvell är, att den churfurstlige
skall på sin sijda deducera churfursten af Brandenburgs rätt till hertig-
dömet Pomern af keyserlige belähningar, familiare pacter medh Pomern,
dheres edh och homager, förde titeln i månge åhr och annadt slijkt, så hafve
commissarierne sådane rättigheeter och praetensioner inthet att disputera,
låtha dhem så blifva i sitt värde, och att H. K. M:tz fördenskuldh alt hijt
marggrefverne icke hafva disputerat eller förvägrat titeln, men dette alt
fundera sigh på denne fredztractat och des afftaal, sahl. kong Gustaff Adolff
vara af Keysaren och * * * tvungen till sin och Östersiöns defension; der-
öfver vara solliciterat af churfursten af Brandenburg så väll som andre
åthskillige Tyske förstar hoos sahl. Kongl. M:tt sielf att antaga sigh dhe
opprimerades redd[n]ing och förlossning medh lyffte af adsistence, som
skedde a:o 1624 genom Bellin
Pryssen genom Knesebeck
Gemeint sind wahrscheinlich die Unterredungen Levins von dem Knesebeck mit Axel Oxenstierna
in Elbing Januar 1628 und Februar 1630; beide hatten aber den Zweck, die Schweden zum Abzug
aus Preußen bzw. Stralsund zu bewegen, um nicht von dem Angriff der kaiserlichen Heere in
Mitleidenschaft gezogen zu werden. Vgl. N. Ahnlund S. 470f., 568f., AOSB I 1 S. 137,
15 Nr. 132 S. 103.
landz sak och H. K. M:t att vele taga den an. Sedan H:s K. M:t då var trädd
deruthi och sigh föruthan den andre medh hertigen och hertigdömet
Pomern hadhe förenat och förbundet, att vara af störste deelen enkanner-
ligen churfursten af Brandenburgh förlåthen och således satt i store diffi-
culteter och fahra af sin egen stat och heele väsendh; icke churfursten heller
alt sedan hafve velat träda till alliance
den 14. artikel
In diesem umstrittenen 14. Artikel behielt sich Gustav Adolf das Recht vor, bei dem zu er-
wartenden Aussterben des pommerschen Herzoghauses das Herzogtum Pommern so lange unter
Sequester zu halten, bis der Kurfürst von Brandenburg, der erbberechtigt war und die Eventual-
buldigung der pommerschen Stände entgegengenommen hatte, den Vertrag anerkannt und Schweden
die Kriegskosten erstattet haben würde. Vgl. C. Th. Odhner S. 15f., M. Bär S. 74ff.
sion uthan Pomerske landens tilhielp, att hafva blifvit stående och sedan så
myckit mehra vorden förnöijet, som Prageske freden deremellan är kommen
och H. K. M:t och Sveriges chrono för fiende emoth alle skähl förklarat
och öfver all sin förtienst fiendligh alt härtill af churfursten tracterat vorden,
ja Pomern sielff öfverdragit och förödt, att nu inthet annat öfrigt är, än
medh vapnen eller tractat snoo sigh häruth, och således Sveriges chrono
villiandes och ovilliandes blefven af dem, som han kom att hielpa, särdeles
churfursten af Brandenburg, först inthet adsisterat, sedan förlåten, som fiende
förklarat och sidst förfölgdt vorden, att man må icke så stort ded chur-
furstlige husetz gamble rätt i Pommern, som hvadh sedan är passerat,
hafver att sij och huruledes man medh skähl och bequembligheet kan räta
häruth igen.
7.
Dette föreskrefvne och annat slijkt af samma argument limitere att
justificera H. K. M:tz och chronans saak och fundera des postulati billig-
heet. Men måste och derjämpte tees och vijses, att Pommerns cession till
H. K. M:t och Sveriges chrono icke kan vara churfursten så högt betäncke-
ligit, 1. där honom ett aequivalent i landh och rentor blefve gifvit anten
medh Magdeburg heller een deel af Slesien
churfursten och des huus ligge alle sådane landh ju så läglige som Pommern;
2. så kunde och churfurstendömet så vijda blijfva beveekt af chronan och
hafve förmedelst en godh alliance en ståteligh stöd af chronan emot alle sine
vedervertige och desföruthan en fast adsistence i alle rijkz- och kreitzsaker.
8.
Ähr ded så, att till Pommerns cession bejakas, så må om aequivalente con-
sulteras, och H. K. M:tz commissarier lofva på sådan fall all adsistence hoos
Keysaren och dem andre ständerne, efftersom vedh hufvudtractaten dhe
sigh och på sådant fall ded churfurstlige huus Brandenburgs recompence
och vedergelning till ded högste skall låta vara anlägit och uthi dette alt
föllia Brandenburgz egen åstundan, tagandes allenast i acht, att dhe icke
blifva medh discurser förledde.
9.
Men såframpt den churfurstlige deputerade komme så vijda, att han
Förpommern medh land to Rugen till Sveriges chrono vill cedera och
förbehålla sigh Hinderpommern, så moste commissarierne fuller höra den
andre uthan och förfahra i grunden des intention, men icke bejaka därtill,
altidh remonstrerandes, att sådan dismembration och division vore Sveriges
crono odrägeligh och fahrlig, enkannerlig mädan lasten för store pålades
och halfve deelen af Pommern till den bruden inthet ville förslå, häreffter
däruthinnan Strålsundh är belägen medh sine merckelige privilegier och
fördenskuldh H. K. M:t sådant inthet står till att rådha; hvarföre och alt
vedh denne punct caute och varsampt måste tilgå, allenast att man den nytta
på sådant fall må hafva af denne discurs, att, om man icke kan sigh aldeles för
* * * doch rättelsse hafva må om vederpartens intention.
10.
Blefve man eense om Pommern, att ded H. K. M:t och Sveriges chrono
hereffter föllia skall, och komme sijdst vapnedt och titeln på taal, att chur-
fursten dem behålla ville, så måste och fuller deröfver och in contrarium
disputeras, att den, som cederer rem ipsam, hafver inthet att vara sorgse om
titeln eller vapnedt, sedan att ded, som till recompence gifves, åther kommer
medh sitt vapn och titeln i staden, och måste altså därpå stås, att titeln och
vapnedt af Pomern blefve aflagdt; men såframpt däropå allena skulle
studza, då kunde man sökia ett expedient, anten att churfursten ded brukade
allena i sin lijfztijdh och sedan aflades, att dhe andre vapnet * * * ded straxt
afstode, eller, där ded än ändeligen skulle effterlåthas, att bruka titeln och
vapnet, att ded uthtryckeligen förbehålles, att huus Brandenburg ingen rätt
heller rättigheet sigh derunder hereffter till Pommern tillägna skulle och
häreffter i Pommerske ständernes homagio uthelåtes, såsom och H. K. M:tz
och des Sveriges chronos undersåther icke vara skyldige sådan titel marg-
grefverne att gifva, men uthan sitt praejudicio att låta passera.
11.
Slås något före om Brandenburgiske recesser till Pommern på H. K. M:tz
eller des affödas dödzfall, så ähr dedsamme därpå att svara, som i hufvud-
instructionen förmäles, att cessionen af Pommern moste dirigeras icke
allenast på H. K. M:t och des afföda, uthan på Sveriges chrono och Kong.
M:tz successorer till chronan för där förtalde skähl skull.
12.
Hvar nu så händer, att något afftal häröfver medh churfursten af Branden-
burgs deputerade göras kunde öfver Pommern, så att man * * * villie och
resolution motte vara försäkrat, så vore dett gott, att sådant medh någon
skrifft certificerades, hvar icke medh skrifft af contract, doch lijkväll af reso-
lution, så att man hade något att fota sigh opå och förene sigh om coopera-
tionen till begge parternes nöije och säkerheet.
13.
Dette hafve H. K. M:tz commissarier samptligen att taga i acht, men om
dhe icke få tilfälle tilhopa att tractera deröfver, uthan anten her Johan Oxen-
stierna kommer till taals medh någon af churfurstens geheime rådh af annan
occasion heller hoffcantzlern, her Salvius, får tilfälle i Hamburg att komma
i discurs deröfver medh någon churfurstens förtrogne och fulmechtige, att
då endera söker föreskrefne conference, och, om ded således, som sagt är,
vill uthslå * * * allenast att ded observeras, att, där ingen inclination hoos
dem Brandenburgiske finnes därtill, ded allenast må uptagas och ty-
das för particular obindelige discurser och heele saken till tractaten blifver
in integro, hvadh som och i sådane fall kunde förelöpa, att ded commis-
sarierne emellan sub fide silentii och förtroligen communiceras. Actum ut
supra.