Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
200. Königin Christina an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1648 April 1/11
Stockholm 1648 April 1/11
Kopie: RR (sv) fol. 572–575’.
Bestätigung der Weisung vom 25. März, Frankreich in allen seinen Forderungen beizustehen,
wenn die Reichsstände ihre Anliegen geregelt haben und Schweden zur Unterzeichnung des Ver-
trages drängen sollten, jedoch nur bis zum Abschluß des deutschen Friedens. Wichtigkeit der
Satisfaktion der schwedischen Soldateska. Vorbehalt der Königin, sich über das Ausmaß der
Hilfe für Frankreich im Ultimatum später zu äußern. Mahnung an Frankreich, seinen Bündnis-
verpflichtungen nachzukommen.
Vij månde på sidste och den 25. passato härifrån afgående posten förtröste
Eder om vår ytterligare förklaring om thet I förfråge Eder uthi Edert bref till
oss sub dato Ossnabrügk den 6. eiusdem, huruvijda I å sijdo lijchtonne och,
sedan alle andre saker voro richtige, skole lägge Eder uth för Franckerijke.
Sedan hafve vij then saken nogare efftertänckt och medh vår rijksrådh theröf-
ver communicerat. Och är theropå Edert andre bref af then 23. passato
Gemeint ist der Bericht vom 13./23. März 1648 ( [ Nr. 181). ]
met oss tillhanda, uthi hvilket I förmäle och des bijlagor vijdare förklara, at
authonomiepuncten och deriblandh jämvähl den för Erfländerne och Slesien
hade nådt sin richtigheet effter det temperament, som I theri hafve måst göra
opå Romerske Rijksens ständers gottfinnande och åthnöije, dertill medh och,
att dhe öfrige och strijdige gravamina och deriblandh puncterne om Augs-
burg och dee andre ständerne äre omsijder adjusterade, såsom och, at vår och
chronans medh förafskedade satisfactionspunct sedermehra i någre styker var
ändrat, serdeles om condominio i Wissmar och dhe byar, som furstlige huuset
Holstein hafver under stifftet i Hamburg, ty hafve I och then illustrerat och
tillijka medh aequivalentierne förmedelst een ny subscription bracht till per-
fection , tänkandes strax theropå taga landgrefvinnans af Hessen-Caßel saker
och interessen före.
Af hvilket alt vij sij och nogsampt dömma kunna, at desse långlige tractater
mehr och mehr läncke sigh till ändan, men serdeles är theraf icke svårt eller
mörckt till märckia, at ständerne i Romerske Rijket inthet länge lära oppe-
halla sigh medh slutet eller friden, när the alstinges i sine anlägenheeter äre
richtige. Och är inthet till tvifla, at dhe sedan skole pressa Eder, till att göra
den puncten om soldatescans contentement och afbetalning klar. Och ther
then voro skäligen erörtradt och erhållen, skole the och tilläfventyrs yrckia
på Eder, at underskrifva pacterne och fridzslutet, förrän Franckerijke i sine
saker, serdeles om Lottringen, Burgundh och keijserlige assistentien till Spag-
nien , kunde blifva richtigh. Men såsom I fuller billigt moste adprehendere,
hvadh conseqventier opå sådant ständernes hastige slut kunne förorsakas, och
kasta theropå thet ena ögat, befahrandes thet värsta, altså vill häremoth icke
skicka sigh, at I Eder theraf movere, mindre turbere låte, men resolute een
vägh som annan gå häremoth, och hvarcken ogrundade persuasioner eller
hoot theropå inthet skall lära feela, låte i någon måtto förendra och kullstöta
Eder härtill förde intentioner. Och fördenskuldh vele vij Eder härmedh flijte-
ligen hafva förmanat och befallat, at I medh högsta flijt, ijfver och alfvar
drifve och stå på desse tu tingh, soldatescans contentement och Franckerijkes
interesse, anlägenheeter och postulater, så at desse tvenne saker blifva i fridz-
tractaterne afhulpne.
Huru högnödigt det är, at armeen blifver contenterat, thet vette I sjelfve väll
till dijudicere, och vij hafve Eder vår meening, förklaring och förmaningar
härom för detta åthskillige reesor gifvit till känna. Påminne Eder allenast här
hoos nu som förr, at I låte Eder soldatescans satisfaction till altmöijeliget vara
befallat och coniunctis consiliis medh her feltmarskalken Wrangell i then sa-
ken förfahre effter våre förre ordres och instructions inneholdh, at I hoos
Eder icke remittere förmyckit, eller han hoos sigh och i armeen spänner bå-
gan alt för högt, att den brister, men att et sådant temperament uti summan
och qvanto varder Eder emellan drabbat och sedan emellan Eder och them
keijserlige så och ständerne föraccorderat och sluten, att soldatescan ( hvilc-
kens adfection at bijbehålle, vij högre skatte, än ständernes, ther vij eenthera
praeferera skulle) icke må hafva orsaak till ovillje eller fahrlige conseqventier
till fridens execution vara at befruchta. Therföre är och af Eder väll betänckt,
hvadh I uthi Edert bref af den 6. passato berätte, at I åter å nyo härom hafve
feltmarskalken tillskrifvit och eenkannerligen skjute honom i sköön om
Eskens afskickande från armeen medh till Eder i Ossnabrügk, at, så myckit
honom på feltmarskalkens och armeens vägnar tillstår, hjelpa then saken af.
Hvadh Franckerijke anlangar, och serdeles at I gärna sij och önska föruth
vetta, huruvida I thes postulata skole drifva och hvar I stadna må, sedan alt
annat, som oss angår, voro richtigt, så påminne vij oss ganska väll, hvadh
alliancens rätte förståndh är och huruvijda den bör och är till extendere:
nembligen icke vijdare än till bellum et pacem Germanicam. Och therföre,
såsom vij äre förmedelst alliancen medh Franckerijke conjungerade, icke till
föra krijgh emoth dem, som utan Tysklandh äre, eller tractera någon annan
fridh, än then oss inbördes och ratione Germaniae toucherar, så går eij heller
thenne obligationen, at icke tractera eller sluta nisi coniunctim vijdare än
sjelfva conjunctionen sigh sträcker. Och är fördenskuldh härtill at förstå det
bref, vij uthi denne saken Eder tillskrefve uthi nästförledet åhr 1647 den 26.
Junii . Medan nu mehrendeels dhe saker, som Franckrijke på desse Tyske
fridztractaterne söker een richtigheet uthi den controversien om Lottringen
och Burgundh, så och den assistentie, som Keijsaren vill hafva sigh förbehol-
len , at effter friden adsistera Spagnien emoth Franckerijke, concernere och
angå det Tyske väsendet och conseqventer berörer vår obligation i thet fallet
emoth Franckerijke, dertill medh, ehuruvähl friden kan i Ossnabrügk par-
terne emellan slutas och på paperet placiteras, så kan lijkvähl något infalla,
som förhindrar fridens execution hoos vederparten. I hvilket fall, ther vij nu
icke beständigt talte för soldatescan och Franckerijke, vij tå märckeligen
skulle hafva förblottadt oss af theras respective affection och adsistence, se-
dan vij icke hade tillaccorderad vår soldatesca ett godt contentement, eij hel-
ler gjordt vårt ytterste till för Franckerijke, ty vele vij, at I icke återvända, till
att taala för Franckerijke. Men at vij nu straxt föruth och förrän vij sij, hvadh
uthgångh alle andre saker, och serdeles den puncten om soldatescan, taga,
skulle säija, hvarvidh I endtligen skole stadna och icke vijdare tala för
Franckerijke, thet är een res tenera och af den vichtigheet och värde, at i för
then skuldh, sedan alt annat voro richtigt och slutet, medh skähl kunne be-
gära 5 eller 6 veckurs respijt och frist, at förfråga Eder hoos oss therom. Och
kan ingen medh skähl Eder therutinnan förtänckia. Hvarföre I och då måste
taga Eder till vahra, at I icke praecipitera Eder i thenna saken medh någon
hastigheet, men drijfver Franckerijkes interesse och postulata imedlertijdh
hoos dem keijserlige medh störste alfvar och constantie. Men emoth dhe
Frantzösiske commissarierne kunna och böre I thervidh Eder förmärckia låta
och detta drifva, at effter I styfft stå och tala för Franckerijke, och vij lätteli-
gen kunde therigenom blifva bestående i kriget, at Franckerijke fördenskuldh
ville vara häremoth betänckt opå, att häreffter mehra och större adsistence
göre i Tyske kriget medh des starkare prosecution och förfatning, och serde-
les medh subsidiernes gode och erkläckelige förbättring och förhögningh.
Detta är så, hvadh vij Eder för denne reesan hafve at tillskrifva om det, som
synes tjena Eder till underrättelsse uthi thette Edert interrogatorio. När såvidt
kommer, at alt annat blifver richtigt, låter oss sådant vetta itidh, tå vij Eder
härutinnan effter nodtorfften och ther behof giörs medh ytterligare ordre
skole secundere.