Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
184. Königin Christina an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1648 März 18/28
Stockholm 1648 März 18/28
Kopie: RR (sv) fol. 368’–371’.
Bestätigung des Berichts vom 28. Februar. Befürchtung, die evangelischen Stände könnten, um
nicht länger im Krieg zu bleiben, auf die Forderung der Religionsfreiheit in den Erbländern
verzichten, besonders nachdem ihnen das Reformationsrecht in ihren Territorien zugestanden
wurde. Weisung zur Durchsetzung des Religionsfreiheitsprinzips auch in den Erbländern notfalls
gegen die Stände. Bedeutung der Satisfaktion der schwedischen Miliz für den Abschluß des Frie-
dens . Unterstützung Frankreichs in seiner Forderung nach Verzicht des Kaisers auf Hilfe für
Spanien nach dem deutschen Frieden. Ablehnung der Zulassung La Cours zu den Osnabrücker
Verhandlungen. Forderungen Turennes wegen des Übergangs der Weimarischen Truppen zu den
Schweden, möglicherweise bloßer Vorwand, um die Konjunktion mit dem schwedischen Heer
abzulehnen.
Vij sij af Edert breef sub dato Osnabrugh den 28. passato Eder besvär och
occupationer, att I tå icke kunde giöra oss uthförligh underrättellse om saker-
nes och tractaternes förlopp, men förorsakandes deraf opskjuta thet till näst
dedan afgående post. Så myckit vij elljest af Eder särskilde och theruthur le-
gations cantzelijet till våre tjenare här gångne relationer förnimme, skole I på
gjorde sluth i justitia-puncten hafve förehafft authonomiepuncten, thervidh
förmeenas, att exercitium religionis skall blifva vidh thet tillståndet, som thet
var anno 1624. Men i Erflanden skall Keijsaren det inthet vidare villja tilllåta,
ähn i det trychte instrumentet finnas. Hervidh och befahres först, att stän-
derne skole sådant heller veela acceptera, ähn blifva i kriget. Och sedan, när
then så och militiens och landgrefvinnens puncter voro richtige, att Francke-
rijke skall lära giöra endan på värcket svår medh Lottringens och Burgundz
comprehension, så och medh then adsistentie, som Keijsaren vill effter friden
praestera Spagnien och fördenskull thes plenipotentierade för the orsaker
skole difficultera subscriptionem instrumenti. Så sij vij och, hvadh vexle-
skriffter Eder och Servient emillan ähre passerade uthi then Frantzösiske resi-
dentens admission till den conferentier, som giöras emillan Eder och them
keijserlige.
Hvaropå vij Eder nådeligen icke vela förhålla till underrättellse om vår me-
ningh , att vij medh Eder befahre, thet the evangeliske chur-, furster och stän-
der å lijchtonne heller skole vela remittera ett värkeliget uthi then puncten
angående libertatem religionis och des frije excercitium, ähn låta kriget längre
continuera. Efftersom dee och förmene sigh hafva frit vilckor till acqviescera i
denne, såsom them sjelfvom och Rommerska Rijket angående saken; serdeles
sedhan afftaldt ähr, att hvart ståndh skall hafva ius reformandi in sua provin-
cia vel territorio. Men såsom then ähr en saak, theri och vårt och Sveriges
chronos säkerheet verserar och hafver till en stoor deel bracht vår ellskelige
konglige herfader, glorvärdigst i åminnellse, i vapnen, att den transferera på
Tyske botn, så kunne dee och oss eller Eder icke förtänckia, att I och therom,
och särdeles att religionspuncten blifver i thesse tractater så förvahrat, att
man icke hafver till befahra en recidivance i Tysklandh. Derföre hafve I till
att giöra Eder flijt, att denna höge saken icke allenast i Erflanden, uthan och
jämväl i Romerske Rijket må blifva väl conserverat och förvahrat. Men skulle
och Tyske ständerne sjelfve låta sigh medh thet som tillbjudas contentera,
uthställandes tilläfventyrs den praetensionen om libertate religionis et exerci-
tii uthi Erflanden anten till något instrumentum a part eller och till en Rijkz-
dagh , eller och finna något annat expedient, thervidh the kunna förbehålla
sigh potestatem, att vijdare herom tractera medh Keijsaren, tå ähr fuller en
orsaak, att I icke kunne sättia Eder emot ständernas egen benöijellse, särdeles
så myckit liberum exercitium religionis in Imperio anlanger. Men effterdy vij
sij af the conferencer och tractater, som föras, både af the keijserlige plenipo-
tentiarii såväl som ständernes deputerade, att icke ens mehra af them nämb-
nes och hafves en reflexion opå vår soldatescas contentement, och vij stoorli-
gen befahra, att, när alt annat blifver richtigt och thetta punctum allena öfver
ähr odeciderat, skole ständerne icke vele vara soldatescan i något synnerligit
och anseenligit till villja. Derföre, och på det värket icke må studza och
stadna på armeens satisfaction, tycker oss, I giöre hvadh skähl och rådh ähr,
att I ståå hårdt opå authonomien i Erflanden, fast den puncten in Imperio
skulle medh ständernes contento blifva slättat och afftalt. Rationes, hvarföre I
thet giöra måste och icke kunne förlåta Erflanden, hafve I deels uthi Eder
instruction och förre tillskickade ordrer, deels och skole Eder icke falla be-
svärlige , att finna vidh handen.
Vij hafve thet her allenast ex occasione af vår soldatescas postulati postposi-
tion velat emot Eder beröra, förseendes oss till Eder nådeligen, att I gå her-
medh heelt caute och icke tillstädia, att armeens contentement blifver det yt-
tersta , som sedan alt annat ähr richtigt, icke skall kunne erhollas och i så
måtto ingen fridh blifva sluthen. Fördenskuldh och på det fiendens [!] execu-
tion icke må studza på soldatescans satisfaction allena, kunne I stå på liberum
exercitium religionis och des erhollelse i Erflanden och vidh thetsamma re-
currera till tractaten om soldatescans förnöijellse af ständerne i Rommerske
Rijket. Vij tvifle och inthet, att I ju äre medh oss sorgfäldige om thenne
höghnödige saken, väl besinnandes af hvadh importantz och consequentie
den ähr.
Men elljest hvadh Franckerijke anlanger, ähr icke uthan, att man hafver till
förvanta af des plenipotentierade någre besvär, ther I elljest i våre saker och
interessen blifva richtige medh them keijserlige [och] ständerne. Derföre, och
endock vij icke troo eller afsij, att tractaterne och deras sluth läre löpa så
hastigt, lijkväl effter I ähre sålengt stadde från oss och occasionerne lätteligen
kunne löpa Eder uthur händerna, ty vele vij hafva Eder befallat, att I och
medh alfvar adsistere Franckerijkes commissarier i the förbemälte ehranden,
och serdeles then adsistentie, som Keijsaren post pacem medh Franckerijke
vill giöra Spagnien, att vij af Franckerijke icke må vidh våra sakers richtigheet
spörja alt för stoor opposition, men finna expedienter till des gravaminum
skählige afhjelpande.
Men hvadh then Frantzösiske residentens admission vidkommer, sij vij inge
synnerlige skähl och orsaker, hvarföre han skall admitteras till den conferen-
tier , som anstellas. Och derföre giörs icke behof, begynna medh honom något
nytt, när I elljest förfahre i then saken effter alliancen och praeliminartracta-
ten .
Ett måste vij her hoos Eder påminna, thet vij och inthet tvifle Eder af felt-
marskalcken her Wrangell allaredo vara tillkommet, nembligen om den dis-
püten marschallen de Touraine hafver vår feltmarskalck moverat, ity han
äsker igen och tillbaker den troupper, som medh stoor ovillja och disgusto
ähre uthi förleden sommer gångne från honom till vår general Königsmarck.
Om nu detta ähr allenast en excüse af Touraine, att han icke hafver velat sigh
medh vår armee conjungera eller och något annat, thet kunde vij fuller icke
vetta, men troo fulleligen, som och någre vele för senningh berätta, att con-
junctionen ju ähr skedd. Medhan vij lijkväl befinne hvarken vara practicabelt,
att samma troupper gå i Frantzösisk tjenst tilbaker, eij heller vår armee till-
drägeligit , att gifva andre igen och therigenom försvaga oss, och thet mäst ähr
thenne praetensionen icke vara de tempore, ther vij stå i full persecution af
fienden och kunde honom store advantager afvinna, ty tyckes oss vara rådeli-
get , att I reprochera dem Frantzsösiske plenipotentierade (såsom the ther
gåfvo i förledne sommer sin consens, till att troupperne måtta gå till Königs-
marck ) thenna importance act, som vij hvarken till sjelfve praetensionen
finne vara funderadt, eij heller desse tijder och sakers tillståndh uthi någon
måtto tilldrägeligh, och begäre, att dee afmana Touraine ifrån sådane praeten-
sioner och förmå honom till action och cooperation medh vår feltmarskalck
emot fienden.