Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
167. Königin Christina an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1648 März 4/14
Stockholm 1648 März 4/14
Kopie: RR (sv) fol. 320–324.
Bestätigung der Berichte vom 14. Januar. Bedenken gegen die von den Reichsständen beschlos-
sene Abfolge der Verhandlungen. Wichtigkeit der Abfindung der Soldateska und dazu nötige
Beschlüsse über das Quantum der Satisfaktion. Zustimmung zur Anerkennung des hergebrachten
kaiserlichen Titels. Verbleib der Geschütze in den Festungen. Beantwortung der Frage Serviens
nach dem Verhalten Schwedens gegenüber Bayern nach dem Bruch des Waffenstillstandes.
Vij hafve sedt af Eder samfälte underskrefne och ther hoos särskilt till oss
från Eder, her Salvii, gångne breeff uthur Osnabrugh den 14. passato näst den
communication, I giöre oss om dee evangeliske ständernes deputerades con-
sultationer och conclusa de modo et materia agendi, att i Ossnabrugk på alle
sijdor är bevilljat en novus tractandi modus, thervidh alle, så the catholiske
som evangeliske ständer, skole hereffter vara i tvenne camrar, när I och the
keijserlige hvarannan ömsom besökia. Och att ständerne inclinere till, att
först erörtra publica et communia omnium statuum såsom autonomien och
justitien, villjandes sedhan particulares causas, serdeles soldatescans contente-
ment och landgrefvinnens interesse afhjelpa. Sedan sij vij och, hvadh för dif-
ficultet är serdeles hoos Frantzoserne, om Keijsaren skall gifvas then titulen
semper augustus och huru expedient ständerne giöre, att vij det uthi subscrip-
tione pactorum kunne tillbevillja. Så ligga och både, dee keijserlige såväl som
ständerne, och i synnerheet dee evangeliske Eder ahn, att the styckor, som
ähre fundne in occupatione locorum, måtte vidh locorum restitutione lemb-
nas ther qvar. Sidst och förnimme vij af Edert breff, att greffve Servien hafver
sonderat Eder, om vij skulle vela taga emot Beyerfursten ännu, ther han ville
slå sigh ifrån Keijsaren och sättia sigh stilla, och hvadh I honom theruppå
hafve svarat.
Att nu ständerne på alle sijdor hafve placiterat then berördhe modum trac-
tandi och vele vidh alle visiter och conferencier, som holles emillan Eder och
them keijserlige, vara ther hoos i tvenne camrar, thet måste I så låta vara gott.
Men att dee vele föruth tractera och afhjelpa Rijkssakerne, enkannerligen the
förnemste: autonomiam och justitien, och sedhan dee voro erörtrade, då taga
soldatescans contentement och causam Hastiacam [!], så och the öfrige parti-
cularia , som the kalla, före, thet ähr af större consideration. Kunne I förmå
dee keijserlige plenipotentierade och ständernes deputerade, att tillijka slätta
alle saker, theruthinnan förmodhe vij, att I giöre Eder högsta flijt, serdeles att
icke allenast in genere blifver quaestio an och att soldatescan skall få sin be-
tallnigh bevilljat, uthan och, att quantum måtte blifva specificerat, effter dogh
ingen fridh in effectu kan blifva, medh mindre militien af ständerne theruthe
blifver förnögdh och hon om ingen förnöijellse kan blifva försäkrat, medh
mindre hon de quanto blifver förvissat. Och ähr thenne puncten icke till att
hålla för en så heelt particularsaak, som the vele uthtydas, men näst Gudh är
armeen thet förnembsta movens, att ständerne kunne och få tahla om sine
och Romerske Rijksens ahnlägenheeter. I påminne Eder nogsampt, huru högt
vij Eder thenne saken för detta hafve recommenderat, och fördenskull tvifle
ingalunda, att I ju låte Eder till thet högsta och yttersta soldatescans satisfac-
tion icke allenast till quaestionen an, uthan och determinationen quanti vara
befallat, besinnandes, hvadh för stoor fahra heela vår staat och krigsväsende i
Tysklandh skulle råka uthi och blifve underkastadt, ther armeen till sitt inter-
esse skulle sättias tillbakar eller få vetta, att hennes consideration icke toges
vidh tractaterne i tillbörligh observantz. Om hvilkens adfection till att be-
hålla , oss fast mehra anläget ähr, än vij förmeena så stoor fahra å färde vahra,
att ständerne under sigh sjelfva, särdeles så hastigt, skole förlijka sigh medh
hvarannan och medh Keijsaren, eller medh breef kunna förmå armeen till
defection och att läggia vapnen neder. Och hålle vij fast eventyrligit vara,
sedan Rijkssakerne vore afhulpne, om ständerne skulle till erkläckeliget veele
förstå, men heller invenda sin vahre omögeligheet och låte afhandlingen om
quanto eller des distribution iblandh sigh komma på några doctorer an, som
skulle sökia till svatza oss armeen uthur händerne och henne sin välförtjente
satifaction [!] undraga. Detta förhoppes vij, att I och hoos Edre väl öfverväga
och besinna, hvadh difficulteter heri kunne infalla och fahrligheeten endstå,
ther icke punctum satisfactionis militum rätt blifver handterat och genom-
drifvet . Men skulle uthöfver all förmodhan ständerne så obstinate och stifft
stå på och sådant propos inhaerera, inthet villjandes höra af soldatescan, förr-
än alle theras Rijkssaker voro afhulpne, tå omsijder och ther ständerne de
facto förfare i sine saker om, till att dem contentera och lempan och justifica-
tionen causae nostrae för verlden att bijbehålla, så och till att förekomma alle
besörgelige consequentier, måste I vara betänckte opå något expedient, ther-
medh I kunne obligera ständerne och dem keijserlige, att soldatescan skall
och må icke allenast in genere och om an voro försäkradt, uthan och otvifvel-
achteligen och på alle händellser blifva in specie betalt och consequenter de
quanto förnögdh. Sättet hertill kunne vij Eder inthet föreskrifva, men ställe
Eder i sköön och dijudication, att pro re nata och som conferenciern medh
dem keijserlige och sjelfve ständerne kunne gifva Eder vidh handen, att till
resolvera, men att I eij dertill komme, uthan på sistonne, som herofvantill
förmältes.
Keijsarens titul: Semper Augustus, effter den ähr ett attributum, som alle
Keijsare hafve brukat och fördt, och ehuruväl fuller, när man augmentatio-
nem Imperii ansijr den på någre hundrade åhr tillbakar föga borde dem til-
lämpas ; lijkväl ther man andre derivationer vill attendera, kan des bevilljelse
oss så litet som andre konunger, the ther gifva Keijsaren then titelen Semper
Augustus, och thertill medh Invictissimus, praejudicera. Och derföre, ther alt
annat blefve richtigt, behöfve I uthi then Keijsarens titulo, Semper Augustus,
inge difficulteter giöre. Och ähr fördenskuldh af Eder väl gjordt, att I hafve
svarat och therhän Eder förklarat, att I veele gifve Keijsaren den titelen, som
andre konunger gifven. Huru då underskrifningen och i hvadh för ett instru-
ment dedh bör skee, thet lembna vij uthi Eder discretion, att förfahra uthi
medh minste vårt och chronones praeiudicio. Men oss tyckes vara bäst, att I
conformere Eder uthi instrumentets underskrifningh dem Frantzösiske com-
missarierne . Och såsom lijka synes, att dee för sigh sjelfve lära ett serdeles
instrumentum pactorum underskrifve, så synas och oss thetsamma af Eder
bequembligast och medh minste betänckiande kunne skee, efftersom och her-
till hafver varit i bruuk emillan oss och Pohlen sampt Dannemark och således
hållet, när fridzsluth ähre oprättade.
Belangande dee stycken, som vij tillijka medh platzerne och fästningerne i
Tysklandh hafve eröfvat
In ihrem Friedensprojekt vom 1./11. Juni 1645 verlangten die Schweden die Rückgabe der in
den eroberten Festungen befindlichen Geschütze an ihre früheren Besitzer ( Meiern I S. 438 ),
womit sich die Evangelischen in ihrem Gutachten vom 11./21. September 1645 einverstanden
erklärten ( ebd. S. 828). Auch die Kaiserlichen bewilligten diesen Grundsatz in ihrer Antwort
vom 15./25. d. M., jedoch sollte die Rückgabe innerhalb von zwei Monaten nach Friedens-
schluß erfolgen ( ebd. S. 622). In ihrer Replik vom 28. Dezember 1645/7. Januar 1646 ver-
langten dann die Schweden ausnahmslos alle Geschütze für sich in den von ihnen eroberten
Plätzen ( ebd. II S. 198f.).
skedh och order, det längste I kunne, men blefve hufvudhsakerne och theri-
bland soldatescans contentement genom tractaterne heelt richtiga, så att slu-
tet och friden på detta allena sigh stöte skulle, så ehuruväl vij gerna skulle sij
för rijksens heder och reputation skuldh, att sådane trophaea måtte oss tillac-
corderes . Lijkväl effter vij eij skatte them af ett så stort värde, att för them
skulle värkat stöta sigh eller ständernes adfection emot oss heelt förvänskas,
ty kunne vij och gifva oss tillfridz medh friden dem föruthan, när vij alle dee
stycken behålle, som medh vår vapn teknade ähre, anten dee då ähre gutne
herhemma eller deruthe. Och att derunder inge stycken förstodes, som vore
af oss tagne i fält, fast dee medh vår vapn icke ähre tecknade. Elljest förrän
sådant skulle i ofvenbemälte fall aff Eder blifva bevilljat, skulle vij gerna
sij, att man underhanden och skaffade någre af dee stycken, som stå i
samma fästningar, och serdeles dee som förnembst voro, derifrån nidh till
sjökanten.
Sist befinne vij Eder väl hafva svarat then Frantzösiske plenipotentieraden,
grefve Servient, om churfursten i Beyern. Och vele I detsamma hereffter be-
ständigt emot dem Frantzösiske contestera och dem remonstrera, att vij ingen
ytterligare troo till honom och hans offerter sättia kunne. Proben af hans
falskheet och otroo ähre så evidente för deles vidh siste stilleståndh, ther han
sjelff hafver thet offererat, att dee icke gifva oss något hopp till kunna taga
vidh något, som han i thet passu ahnbjuder.
Detta ähr vårt svar opå bemälde Edre breef, nästan tilltroo vij Eder att nego-
tiera uthi effter bästa förståndh.