Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
222. Rosenhane an Joh. Oxenstierna Münster 1644 September 14/24 Pr.: Osnabrück 1644 September 15/25
222
Eigh. Ausf.: J. Ox. Slg. B II; Auszug als Beilage C der Nr. 225
Gespräch mit d’Avaux über Vollmachten. Vermittlung zwischen Schweden u.
Kaiser. Behandlung Thuilleries in Kopenhagen. Schreiben an Reichsstände.
I går äffter middagen var jag hooss h. d’Avaux och föredrog honom the
ärenden, som E. Ex. emot mig haffver mentionerad och först om fullmach-
terna
Vgl. [ Nr. 216 ] u. [ 218 ] .
E. Ex. meening vidhlyftigare uthförde. Thärpå han frågade, om E. Ex.
medh the keijsserl. sädan någon communication hafft hafver och theras
meening förstått. Thärtill jag svarade, att man väll expresse aff them inthet
haffver förnummit, dåch igenom andra så vida förstått, att the förvänta svar
ifrå sine colleguer här i Mönster och sädan varda sig förklarandes, som
man förmodar och the sig haffva låtit märkia intet skola haffva att desiderera
uthi E. Ex. fullmachter, uthan skole bliffva richtige att träda till huffvud-
saken , såframt thet stode i lika terminis här i Mönster, hvartill the giffva
skullden, att Frantzoserna ähre orsak, som intet bliffva vidh mediatorernes
förslag om sine fullmachters richtigheet. Thäröffver jag märkte, att han
bleff något häpen och illa tillfredz säijandes, thet vore likväll gått, att vij
bleffve vidh ett maneer och likheet uthi fullmachterna, mais pour dire la
verité, sade han, ils ont raison, thet kan väll inthet vara in substantia, som
stort hindrar, jag har thet aff begynnellsen strax sagdt, gaff så skullden på h. Ser-
vient , att han har varit orsak thärtill och the feelen annoterat; sade och, huru
han nyligen har förbrått honom, synnerlig nu sädan han har förnummit
E. Ex. intet tänkia till att göra thär stor difficultet om.
Begynte sädan något emot Cataloniern och S:t Romain, som och vore till-
städes i hans cammar, tala om h. Servien och refererade them E. Ex. mee-
ning om fullmachterna och huru E. Ex. them thärom haffva tillkrifvit och
sädan uprepade the feel, som h. Servient haffver annoterat, önskade åter på
nytt, at the måtte komma alla äffter ett maneer. Jag svarade uppå thet han
förmeente, man skulle rätta sig äffter them, att sådant vore ondt att göra,
äffter the ännu sinemellan intet ähre eense äller ähre komne att debattera
thärom, uthan the som ännu intet ähre färdige, kunna bättre rätta sig äff-
ter them som färdiga ähre, och taga sig thet formular att äffterföllia äller
och att the kunde så mycket förmå, thet theras fullmacht bliffver godh känd
och the sammledes nöija sig medh then keijserl., så bliffver hvar vidh sitt.
Thet han förmente inthet kunna skee och at the inthet häller vore sinnade
att läggia sig thärom, uthan ville ingå medh vederparten, ehvad the i full-
machternes correction begärte, som jag tillförende haffver förmäldt.
Thärifrå kom han såsom förr att tala om modo agendi, hurusom thet skulle
tillgå. Jag refererade mig uppå K.M:ts resolution, att H:es M:t haffver låtit
sig behaga mediationem Venetam äller och att agera sine mediatore, hvilket
thera som the ville. Till thet förre svarade han inthet, uthan sade thet intet
väll skulle kunna skee uthan mediation. Ty at således conferera allt igenom
en secreterare, thet hade ingen art. Jag replicerade, att the väll siällffve kun-
de komma tillhopa såsom och igenom subdelegatos, som fullmachterne
thet uttryckeligen förmå och förmäla. Ja han bekände thet väll, män dåch
märkte jag, att han icke väll behagat . Jag påminte honom sädan thän dis-
curs här hades medh h. Salvio, i thet man hölle disreputerlig för cronorne
att regulera sig uthi alltt äffter vederpartens villia och commoditet, när them
behagade att tractera äller intet, att man alltså skulle pendera thärutaff och
exponera sig således för värden, att fördänskull vore bättre, att man retire-
rade sig på någon tidh härifrån, och i fall att nu vederparten ytterligare thär-
uthi skulle continuera och thänne Lambärg måtte kan skee bliffva läggian-
des ett åhr som thän andra och intet uträtta, om honom icke tyckte à propos,
att man reassumerade samme tankar jag förslog. Han svarade, ouy mons:r,
vous avez raison. Thet ähr sant, att thet ähr skamligit, att man skulle rätta
sig i allt äffter them och affbida theras lägligheet och vore fördänskull intet
aff vägen, att vij alla äller någre aff oss sig retirerade. Män man måtte först
vara försäkrat, att the intet allffvar hade att fara fort, ty uthan godhe skääl,
thärmed man kunde justificera sig för värden, vore intet rådeligit att rum-
pera en sådan försambling. Jag exaggererade olägenheeten vidh Ossnab. i
ett och annadt, synnerlig för påstarna ur Sverige och fördänskull huru lägligit
hade varit att bliffva vidh siökanten; thet han och siällff bekände, jämväll
och S:t Romain önskade jag föreslog, om thet ännu icke skulle kunna skee.
Män han obijcerade strax nuncium, som thärtill intet skulle förstå. Jag före-
slog än, om the bleffve qvar i Mönster och E. Ex. bleffve i Bremen, så syntes
thet skulle kunna skee. Jag tror intet, sade han, att the käijserlige thärtill
skulle bringas, mais, dit il, allors nous en à Mayence, så kunde mess. les
plenitpoteniaires de Suède vara i Frankfurt och vore intet långt emellan.
S:t Romain ladhe thärtill, hvarföre icke häller alla i Frankfurt och på en
ort, thet kunde och väll skee, sade han, och vore så mykit bättre. Jag sva-
rade , att thet vore så myckit längre och olägligare för oss att haffva corres-
pondence ifrån Sverige.
Sädan påminte jag honom om påstväsendet igenom Danm. och till siös, som
han låffvade att skriffva om, thet han bekände reda vara skedt och att the
haffva skriffvit thärom till mons:r de la Thuillerie och vänta svar.
Aff thän occasion frågade jag, hvadh tidender the hade ifrå h. Tuillerie och
hvar han vore stadd. Han svarade, att han var i Köpenhampn, män att the
icke väll kunna förstå, att han bliffver thär så slätt tracterat, icke allenast i
framresan åt Sverige, uthan noch värre och slättare nu, när han kom tilbaka.
Kongen i Frankrijkes breff tillika medh theres gesandternes, thet han låff-
vade mig copia utaff, sade han vara för några dagar sädan till alla Tyska för-
star affsänt, män intet till ständerne i Francfurt i synnerheet. Jag refererade
thärhooss, att E. Ex. och hade ärnat skrifva them till, som med h. Servien
vore i Ossnab. discurerat och han uthan tviffvel berättat hade, dåch haffva
thärmed låtit bestå till vidare betänkiande och i medier tidh höra theras advis.
Män han svarade thärtill intet. Om the åthskillige gifftermåler discurrerade
jag och omsidher med honom och vijste honom förtekningen och mäste
deel hööllt them ogille, synnerlig the två, som Frankrijke angingen, som vore
madamoiselle d’Orléans och duc de Mantou, sammaledes sadhe han sig in-
tet kunna tro thet Englische gifftermål med Käijsarens dåtter och att Käijs.
thet intet skulle göra. H. Servien haffver i två dagar med sitt fruentimber
och suite varit ut på landet, som the mena i Harcotten på jacht, och kom i
afftons heem, alltså har jag intet fått taallt med honom …