Acta Pacis Westphalicae II C 2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1645-1646 / Wilhelm Kohl
64. Rosenhane an Johan Oxenstierna und Salvius Münster 1646 Februar 28/März 10

[p. 187] [scan. 227]


1
–/ 64 /–

2

Rosenhane an Johan Oxenstierna und Salvius


3
Münster 1646 Februar 28/März 10

4
Ausf.: DG, A I 1, Resident ., 141–143

5
Kopie: DG, A I 1, Legat . [ 4 ], 359–360 als Beilage D zu Nr. 70

6
Gespräch mit Trauttmansdorff: Französische Satisfaktionen, Gravamina der Stände und andere
7
Hindernisse für einen baldigen Friedensschluß. Freie Religionsausübung der Evangelischen in den
8
kaiserlichen Erbländern. Lob Trauttmansdorffs für die schwedischen Unterhändler.

9
Grefven af Trautmansdorff besökte mig i går och kom strax i begynnelsen
10
til at beklaga sigh öfver den slätte apparence här vore til een tidig endskap;
11
och det förnembligast för Franckrijkes obstination och obilligheet til at
12
begära thet som aldrig kunde cederas, effter Elsass vore den skiöneste
13
provincie och bäste uthi heele rijkedt och Keijssaren inthet tilhörig och
14
fördenskuldh inthet kunde abalieneras. Franckrijke hade ther heller ingen
15
praetension upå och ingen iustam belli causam, förmedelst hvilken the
16
någon satisfaction kunde praetendera. Dogh vore them så mycket offererat
17
och af den importence, at the sig thermedh måtte låtha nöija. Thet samma
18
hade och stenderne här erkändt och alle trij collegia varit samhellige, ja
19
Trevirensis

36
Der Erzbischof von Trier, Philipp von Sötern, war als Anhänger Frankreichs von den Spaniern
37
gefangen genommen worden. Vgl. besonders Joseph Baur : Philipp von Sötern, geistlicher Kurfürst
38
von Trier, und seine Politik während des Dreißigjährigen Krieges II, Speyer 1914; Hans Sturm-
39
berger
: Zur Geschichte des Kurfürsten Philipp Christoph von Sötern. In Trierisches Jahr-
40
buch
1956 S. 5–22.
sielf, som dogh är een dependent af Franckrijke, hafver väl
20
bekandt, sig vara thess vän, men theremot ingen förrädare moot sitt äget
21
fäderneslandh.

22
Jag svarade thertill, at stenderne vore inthet arbitri och våre iudices, och
23
ther the så ville tahla, såge man at the inclinera till continuationen af krijget
24
och ringa hopp gofve til fredlige tanckar.

25
Hvartill han svarade, att the til den endan vore hijt kallade och hade
26
Franckrijke genom sine vocationer förtröstadt them uppå, at the här måge
27
föra sine frije vota och bruka sine privilegia och iura suffragii, hvilke the
28
nu ähre i värket att göra. Hade the inthet blifvit hijt kallade, så hade värket
29
snarare och bettre kunnat vinna sin framgång. Men ther på cronornes sijdan
30
ingen moderation spöries och man altså inthet kan uthrätta, måtte man låtha
31
liggia thet man inthet kan lyffta. Han förmodde, att måttet skulle för oss snart
32
blifva fölt, at vår herre skulle see dhertil och giöra deruthi een förandring.

33
Jag förde honom vidh tillfälle til sinnes, huru Keijssaren tilförende inthet
34
hafver varit så scrupuleux och inthet medh så långt betänckiande, heller
35
stendernes inrådande hade skänckt bort heela furstendömmen, tagit ifrån

[p. 188] [scan. 228]


1
den eene och gifvit den andre, såssom medh Churbeijern, Saxen, Wallen-
2
stein , Racozi och flere vore kunnigt, då han dogh thermedh inthet hafver
3
uthrättadt eller någon fridh har kunnat bringa tilväga, hvarföre han då nu
4
håller thet, så omöijligit heller så nytt, effter usus rerum gifver thet medh,
5
at inge krijg så ähre endade, att icke någon förandring dheropå är folgdt.
6
Och vore thet inthet disreputerligit, at cedera necessitati och heller något
7
lijda än hazardera altsammans. Keijssaren vunne theremoot mehra än han
8
tappade etc., som jag thet medh mehra discurendo påminte.

9
Men han svarade dhertil inthet synnerligit, uthan exciperade theremot, jag
10
nämbde Calenbärg skulle varan gifvit general Tilli

34
Das Herzogtum Calenberg war Tilly als kaiserliche Donation zugesprochen worden. Vgl.
35
W. Havemann : Über das Auftreten Tillys in Niedersachsen ( Forschungen zur deutschen
36
Geschichte I, 1862, S. 397–412, hier besonders S. 406f.).
, thet han neckade och
11
kom sedan på andre discurser.

12
För thet andre var hans störste besvär, som han moverade och räknade til
13
störste hinder för tractatens lyckelige affgång, at evangelici inthet vele
14
beqväma sig in gravaminibus ecclesiasticis, hvilket han mechta commo-
15
verade sig öfver, seijandes at the förslagsmedel, som the sedan hafva pro-
16
ponerat , ähre värre än som gravamina sielve och sådane som catholici aldrig
17
i evigheet kunna ingå, uthan heller ville döö och låtha slå ihiäl sig; ty medh
18
thesse postulater vore likasom the ville taga siäl och lifvit uthaf them. Han
19
kom väl icke til at röra in particulari, om hvilken punct honom mäst vore
20
offenderade, män så kunde jag märckia, at honom var mäst therom til
21
görande, at protestantes icke måtte hafva fritt religionsexcercitium i Keijssa-
22
rens erfländer. Ty skulle thet tillåtas, sade han, så hade vij innan kort flere
23
protestantes i landet än papister och altså nye rebellioner och nytt krijg.
24
Han despererade fördenskuldh aldeles, at thenne tractatus gravaminum
25
skulle något gott föda utaf sig.

26
För det öfrige frågade han, om någon af Eders Exell. skulle snart komma
27
hijt, och om the nyligen hafva fåt breef ifrån Sverige. Jag svarade, att Eders
28
Exell. få medh hvar postdag, men han förmeente, Eders Exell. ännu inthet
29
hafva kunnat få svar om ett synnerligit ehronde, som skulle vara öfver-
30
schrifvit , frågandes huru monge dagar posterne gå, och om the inthet
31
snarrare kunne komma, när något vichtigt är för händer. Han berömbde
32
dherhooss Eders Exell. modum tractandi och moderation, seijandes sielfve
33
materien hafva varit sig misshagelig, men maneeret gott och berommeligit.

Dokumente