Acta Pacis Westphalicae II C 2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1645-1646 / Wilhelm Kohl
44. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christine Osnabrück 1646 Februar 2/12
–/ 44/–
Beratungen der Stände über die Frage, ob die fremden Kronen für Reichsfeinde zu halten seien,
Pässe der Portugiesen, Schönebeckisches Projekt, Amnestie. Religionsfreiheit in der Pfalz. Behand-
lung der katholischen und evangelischen Gravamina. Unentschiedene Haltung der Evangelischen
gegenüber den schwedischen Satisfaktionen
Bitte um Mäßigung bei den Satisfaktionsforderungen. Übergabe der schwedischen Vollmachten an
ihn. Restitution von Kurpfalz. Trauttmansdorffs Vorwurf mangelnder französischer Friedensliebe.
Pommern, Entschädigung Kurbrandenburgs in Schlesien. Bremen und Verden. Nachrichten aus
Riga. Konferenz mit d’Avaux. Hessische Forderungen.
I nästförledne veeku nästan hvar dagh, för och efter middagen, hafva
ständerne här i fursten- och ständernes collegio hållit sessiones och luppit
igenom förtalet och första classem af replicquen. Som then Magdeburgiske
(hvilken nu sitter medh i furstenrådet uthmed directoris bordh, ungefär
som Churtrier in collegio electorali, för hvilken admission hanss herre oss
hafver tillskrifvit, som lit. A uthvijsar) och then Lunenburgiske oss i för-
och går sampt andre då och då hafva berättat, skall uhr prooemio vara
proponerat: 1. om chronorne icke böra hållas för Romerske rikssens fiender
Vgl. das Protokoll der Sessio publica III vom 27. Januar/6. Februar 1646: J. G. von Meiern
IIS.290ff.
Österrijkeoch Beijern hafva sustinerat affirmativam, men ständerne hafva
rådt directoriumet, at then samma quaestionen, såssom then thertill sin
fulkomlige uthredelsse fordrade repetitionem et discussionem omnium
caussarum belli, togo stoor tijdh och brachte med sigh någre acerbiteter,
måtte sättias afsijdes och dissimuleras, gifvandes the evangeliske, och med
them then Wurtzburgiske
Johann Philipp von Vorburg (gest. 1666), Kurmainzischer Geheimer Rat und Amtmann, Propst
zu Münster im Granfeld, Bevollmächtigter des Fürstbistums Würzburg: APW, [III D I S. 350] .
thet the inthet kunde falla Österrijke och Beijern bij; 2. hafver Österrijke
meent at chronan Sverige vore kongens af Spagnien fiende, aldenstund
thenne var uthur huuss Österrijke och cronan Sverige hafver declarerat
sigh hostem domus Austriacae
J. G. von Meiern II S. 295f.
chronornes, Sveriges och Spagniens, fullmächtige här och i Munster inthet
vella bestå, at theras principaler äre declarerade och oppenbare fiender, så
behöfde inthet ständerne läggia sigh theri och föra them tillsammans, efter-
som ständerne thessföruthan inthet hade at göra och befatta sigh thermedh.
Och 3. för samma orsak ville icke häller ständerne mängia sigh i then
Portugiske saken, at råda till eller från om passet, som chronorne uthi
prooemio begära för the Portugiske gessandterne
Protokoll der Sessio publica VI vom 31. Januar/10. Februar 1646: J. G. von Meiern II
S. 328ff.
dan Lusitanici inthet mehra stå efter än bara säkerheeten här på tractaten
och i rijket, skall een deel med theras meeningar hafva therhän fallit, at så
frampt Frankrijke ville för then saken oppehålla tractaten, måtte man på
Keijssarens sijde eftertänkia meddell och vägar at villfara Portugiserne,
eftersom the sielfva skole hafva någre förslagh, huru passet skulle kunna
ställas och gifvas uthan kongens af Spagnien praejuditz. 4. hafva ständerne
inthet vellat vetta af Schönbeckiske projectet mehra än at theruthi måtte
något finnas som them inthet binder, uthan elliest tienar till at bättre inrätta
thenne tractaten
J. G. von Meiern II S. 296ff.
förbehölle sigh facultatem addendi etc .
Uthi förste classis 1. puncht, om amnestien , skall director hafva, som
ständerne säija och efteråt befinna, brukat itt catholiskt streek, i thet han
hafver in genere discurrerat om then punchten, men ad deliberandum pro-
ponerat allena terminum a quo, såssom then ther i replicquen står främpst,
villiandes uthan tvifvell therunder sondera ständernes meening om alt thet
öfrige, hvilket han och hafver obtinerat. Ty efter the evangeliske hafva sigh
föreenat at vara hvarannan lijke i votis, och Magdeburg, som förer näst
Österrijke första votum och står lijksom i avantguarden för the evangeliske,
meenandes propositionem directorii vara stält på heela amnestiepunchten,
sade sin meeningh generaliter och specialiter öfver alle contenta af then
artickeln, hafva the andre evangelici (undantagandes Hessen-Darmstat, som
suspenderade sitt votum till een annan gång uthan tvifvell för then Marpur-
giske saken , som är Darmstadt tilldömbd under thetta kriget) uthi 29 votis
fölgt Magdeburg och fallit oss i replicquen bij, rådandes till een universal
och olimiterat amnestie sampt Prager fridens abolition. Directorium Austria-
cum hafver i collegio principum i skämptvijs leet åt Magdeburgern, at han
voterar pro illimitata amnestia och ville hafva igen the 4 empterne, som
Chursachssen hafver förmedelss Prager friden bekommit undan stifftet
Magdeburg
voterat, hvarken varm eller kall.
The Pfaltziske illfänias något öfver Sachssen-Altenburg, som skall hafva i
sitt voto rördt något kallsinnigt om caussa Palatina. Uthan tvifvell kommer
thet theraf, at the Pfaltziske skole hafva, som Altenburgici och Lampadius
oss för några dagar sedan och till Eder Kgl. Maj. vij med sidste brefvet af
den 26. passato [ 26. Januar/5. Februar 1646] i underdånigheet månde, skrif-
va, jämpte them andre reformerade något hårdt ståt på iure reformandi,
villiandes the Altenburgiske och andre härmed komma Pfaltz till at admittera
liberum excercitium af vår religion uthi Pfaltz, så frampt han skall med theras,
the Augsburgiske confessionsförvanters, votis komma therin igen.
Altenburgici, Lunenburgensis, een af the Wetterauiske och then Lubekske
David Gloxin, * 16. März 1597 Burg auf Fehmarn, † 26. Februar 1671 Lübeck: ADB IX
S. 241–244 ; A. Matthäi: Dr. David Gloxin 1597–1671. In Familiennachrichten
für das Geschlecht Niemeyer 9. Stück (Halle 1927); L. Heller: Der Lübecker
Bürgermeister David Gloxin. In Neue Lübische Blätter 1837 S. 81ff.; Bildnisse II
S. 4; APK 9490f.
vore then 29. passato [ 29. Januar/8. Februar 1646] efter middagen, var then
dagen sedan för middagen var voterat öfver amnestien
Sessio Publica IV; vgl. J. G. von Meiern II S. 300.
dorff, urgerandes än yterligare på tractatum gravaminum med begäran, at
han efter sin gode förmögenheet och tillsäijelse ville poussera the catholiske
och så laga, at samma tractat blefve här i Ossnabrug förderligast anstält.
Effter Lampadii ord skall Trautmanssdorff, som tillförende hafver i thet
eene och andre tesmoignerat moot them all godhvilligheet, då hafva varit
förstält och otåligh, hållandes them evangeliske för, att the hängde sigh alt
för mycket till the främmande chronorne, gafve them slijke hårde conditio-
nes och materier, som vore i propositionerne och replicquerne framstält,
i händerne, såssom ibland annat, at amnestien skall tagas ifrå anno 1618
och blifva universal och aldeles olimiterat, jämväll alle gravamina här af-
hielpte, ställandes thermed thenne tractaten på extremiteter. Offvanbemälte
deputati hafva excuserat sigh defectu commissionis at tala i the andre stän-
dernes nampn om amnestien, men hafva lickväll för sigh och å sine herrers
och principalers vägnar vijst Trautmanssdorff: 1. at chronorne inthet hafva
här på conventen sluttit sin emellan at stå på ofvanbemälte terminum a quo
ifrå anno 1618 och thet andra som är proponerat, uthan theras foedera äre
therpå inrättade. 2. Eij heller nytt ibland ständerne, aldenstund han, Traut-
manssdorf, viste sigh påminna, at thet var på thet slaget voterat på collegial-
dagen anno 1636 och i Regenssburg sampt Frankfurt på respective rikz-
och deputationsdagarne; och förän thet skedde, kunde the inthet see huru
missförståndet emellan hufvudet och the andre ledemoterne i rijket och
consequenter kriget skulle kunna ophöra.
Hvadh gravamina anlangade, förde the honom till sinnes, det Keijssaren
icke allenast hade bevilliat at the måtte här komma under handelen, uthan
han, Trautmanssdorff, hade och gifvit ständerne godh förhopning om sin
villige befordringh; the ville icke häller tvifla om rummet, uthan höre
therföre at then tractaten bäst anstältes här i Ossnabrugge, effter gravami-
num afhielpande var å Eders Kgl. Maj. vägnar här proponeradt, och thet
var aftalt och förlijkt, at hvadh som hijt hörde skulle här blifva tracterat;
införandes therhoos: 1. at om the catholiske ständerne i Munster ville
opiniastrera och stå på at tractatus gravaminum måtte ther anställas, måtte
chronan Sverige sigh opponera och theraf förorsakes nya opskof uthi
hufvudhvärket; 2. at the förnämste catholiske ständernes gessandter, såssom
Maintz, Cölns, Beijerns etc. vore här och them kunde ännu adjungeras
någre fleere af theras meddell.
Någre dagar therefter, nembligen i förgår, äre oftaberörde catholicorum gra-
vamina hijt öfversände och nu reeda komne ad dictaturam
Antwort und Gegen-Beschwehrden der alten Catholischen Religion zugethaner Chur-,
Fürsten und Stände auf die von den Augspurgischen Confessions-Verwandten Fürsten
und Ständen am 15. Dec. 1645 zu Oßnabrück übergebene Gravamina, dictatum 2./12.
Februar 1646: J. G. von Meiern II S. 539–565.
på 21 arck tätt skrefne. Huru the äre i Munster inhändigade åth them
evangeliske och hijt öfversände, vijsar bijlagan under lit. B. Om loco trac-
tatus och huru snart the kunna tagas före, är än ovist. Så snart the blifva
afskrefne och vij få een copia, vella Eder Kgl. Maj. vij then ödmiukligen
sända tillhanda.
Den 29. passato [ 29. Januar/8. Februar 1646], så snart directorium Austria-
cum och ständerne i furstenrådet hade, som ofvantill är mält, i hastigheet
luppit igenom amnestien, och evangelici aff bägge religionerne besinnandes
at the inthet ännu vore förlijkte om iure reformandi, uthan at the vidh een
så fatt saak och, ther directorium skulle them proponera, måtte publice
råka sigh imellan i contestationer, hafva hvar för sigh, doch thet eena
parthijet thet andra ovettandes, trädt ihoop och talts medh, huru the i thetta
fallet bäst stälte sigh.
The af vår religion sände seent på aftonen then Mecklenburgiske till oss,
förmälandes at the fuller hafva öfverlagt the förslagh, som reformati hoos
oss hafva bracht på bahnen och i vårt sidsta breef till Eder Kgl. Maj. med
mehra allerunderdånigst uthföres, men inthet ännu och för sine personer
kunnandes finna them practicabell, hafva tyckt vara bäst at declinera itt
cathegoriskt svar, förfrågandes om vij skulle vella vara tillfridz, at the skutto
saken intill oss och så länge op, till thess vij, som henne hafva proponerat
och inthet än fåt svar på replicquen, declarerade Ederss Kgl. Maj. meening
och huruvijda thet som proponerat var, vore at förstå. Then Mecklenbur-
giske hade nepligen uththalt, förän grefven af Wittgenstein lät mäla sigh an
och kom strax therefter sielf i the reformerades nampn, gifvandes tilkänna,
huruvijda thet var kommit in publicis consultationibus, så at the alle vore i
then meeningen, dät gravamina och bland them quaestio de iure reformandi
förmodeligen skulle nu först komma fram, förthenskuldh begärandes vetta,
om the Augssburgiske confessionsförvanterne hade sigh på reformatorum
förslagh förklarat. När vij thet neekade, hållandes före at the såväll som
andre inthet hade trodt, at amnestiepunchten inthet skulle så hastigt kunna
debatteras, så badh han, Wittgenstein, i the andres nampn, at vij ville ännu
fordra någre af them Augssburgiske till oss, at förnimma om thet kunne
finnas någon af bägge partherne lijdelig accommodation eller och, i fall
tijden vore för knapp, vij då ville råda Augustanos at opskiuta then
quaestionen.
Nu ehuruväll vij, som tillförende är mält, viste våre religionsförvanters
meeningh, läthe vij lickväll them inthet märkiat, uthan lofvade alle möijelige
officia. Och efter thet var långt lijdit på qvällen och consultationes skulle
then andre dagen begynnas klockan 8 för middagen, så at vij inthet komma
åth at kalla någon till oss, så sände vij andre dagen Mylonium till the Alten-
burgiske och then Lunenburgiske, at gifva them part om Wittgensteins
anbringan, nembligen at the reformerade, i fall inga accommodations-
meddell än vore på färde, vore tillfridz at saken opskötes; hvilket the
gärna hörde.
Lampadius är strax farin till then Hessen-Casselske och hafver tesmoignerat
moot honom vår åhuga och omsorg för bägge parthierns accommodament.
När nu så vijda kom och punctus gravaminum bleef förestält, hafver direc-
toriumet inthet moverat om reformatis; står altså then quaestionen stilla
och i förra terminis.
Nu sedan första classis är föreluppin emellan ständerne som här äre, står
till at förnimma, om the villia hålla theröfver med them andra furstlige i
Munster, och sedan collegia sin emellan, re- och correlationes, eller om the
ämna först gå igenom och debattera heela replicquen med alle punchter
och efterst anställa samma re- och correlationer.
Oss tyckes nu thet skulle vara bättre at the fore så igenom alle punchterne,
på thet at man, förän ständerne komme till slüuth öfver negotiis Imperii,
finge höra theras meeningh om satisfactionspunchten. Och therföre ställe
vij nu therhän, huru vij thetta vijdare öfverläggia och finna beqvämligast
till Eders Kgl. Maj. tiensts och interesses befordringh.
Lampadius sade oss igår, dätt ständerne hafva sin emellan sluttit, at ehuru-
väll the föreenas öfver then eene och andre punchten, så skulle lickväll
inthet hållas för sluttit och bijndigt, förän här blefve een allmän förlijkningh
och simultanea obligatio öfver alle punchterne. Evangelici befara starka
oppositioner uthi catholicorum votis och förthenskuldh svåre re- och cor-
relationer. För hvilken skuldh, som samma Lampadius oss berättade, evan-
gelici hafva aftalt, at såframpt catholici ville efter vahnan, oachtandes alle
billige skääl och gode argument, trängia genom per maiora, the tå ville
samma sine vota öfversända Keijssaren skriffteligh med thertill tienlige
remonstrationer; och ther the på then ohrten inthet villia blifva attenderade,
heemdraga chronorne sine besvär och ther fordra hielp och unsättningh.
Genom hvilket tillfälle han, Lampadius, kom till at tala om the fahrlige
consiliis, som huus Österrijke hafver ifrå een lång tijdh fördt och Ferdinan-
dus secundus under thetta kriget sätt i värket, varandes alle therhän diri-
gerade, at nederkufva ständerne, betaga them alle meddell och få them till
een perfectam et absolutam obedientiam, eftersom huuss Brunssvijk var,
när Eders Kgl. Maj. herrfader, glorvärdigst i åminnelsse, kom uth på Tyska
bothn, temmelig hårdt tillsatt, så at hans herre på then tijden hade uthaf 72
ämbter inthet mehra än 6 qvar; the andre 66 vore honom af Keijssaren
fråntagne och hijt och tijt förpantade. Att sådane desseiner vore studssade
och ständerne satte i thet postur, at the nu kunna och tåras säija them
keijserlige sanningen och sine nödtorffter här förebringa, hade the näst
Gudh ingen annan at tacka än Eder Kgl. Maj. och chronan Sverige, som
hafver tagit sigh an theras älende och så mascule satt sigh emot oppressores
libertatis, hafvandes i een så rättmätig saak spoordt Gudz thens allrahögstes
nåde och bijståndh; på hvilken the än yterligare ville lijta och communem
caussam manligen förträda.
Thenne Lampadii och andre slijke discurser mehra, som the evangeliske
göra emot oss, äre fuller goda, men man hafver ännu så lijtet spordt effectum
till Eders Kgl. Maj. värklige contentement. Theruthi tala och låtha the höra
sigh frigidissime.
I förgår var secretarius legationis Caesareae, Schröder
Wilhelm Schröder († 13. Oktober 1679), Sekretär des Grafen Trauttmansdorff. Seine Laufbahn
beschreibt Lothar Gross : Die Geschichte der deutschen Reichshofkanzlei von 1559–1806
(Wien 1933) S. 391–393. Angaben über seine Tätigkeit bei den Friedensverhandlungen enthält
auch das Werk von Bedrich Sindelar : Vestfdlkj mir a leskd otázka (Prag 1968), wie das
Haus-, Hof- und Staatsarchiv Wien freundlichst mitteilte.
och berättade på grefvens af Trautmanssdorfs vägnar, thet han, grefven,
hade med then posten fått visse tijender om Turkens store krigzrustningh
till siös och landh, i thet han ville attacquera Venetianiske staten med een
stark skeepzflotta till vaten och å landet medh tvenne armeer; och emedan
heela christenheeten vore theri interesserat i Venetae reipublicae vällståndh
och man hade orsak på alle orther at contribuera sine rådh tillsammans,
huru samma christenhetenes arfffiende vore at mötha och studssa, förän
han tager öfverhanden och komme ini Tysklandh, så begärte grefven at å
Eders Kgl. Maj. vägnar vij på vår ohrt ville disponera ständerne, at the
uthi Imperii negotiis icke stå på extrema. Till at mehra confirmera honom
i then meeningen om fahran aff Turken, vijste jag honom någre aviser,
som vij hade therom, och contesterade Eders Kgl. Maj. ijfver och alfvare
at låta sakerne komma till een billigh och nöijachtigh accommodation.
Sedan påminte han, secretarius, om fullmachten, som Trautmanssdorf hade
begärat under Eders Kgl. Maj. ägin handh. Och efter then samme jämpte
Eders Kgl. Maj. breef af den 10. passato [ 10./20. Januar 1646] var samma
dag för middagen hijt öfverkommin, och her Crane tillförende bracht oss
Trautmanssdorfs tillhanda, funne vij för gott at jag, Salvius, inhändigade
Trautmanssdorff then som nu var hijt sänder, tagandes theraf tillfälle at
tala med honom om the andra sakerne. Hvilket jagh och idagh för middagen
giorde, tillställandes honom efter Eders Kgl. Maj. allernådigste ordre then
samma som är inrättat efter vår förre. Han laas inthet uthi henne medan
jagh var ther. Om the härefter desiderera något, thet står therhän. Så mycket
tyckte mig, at the inthet skulle något mehra fordra än fullmachten i sådan
form, som then förra var, efter jag sade then vara så fatt, och Trautmanss-
dorf rörde inthet vijdare therom.
Therpå kom han strax at snacka om tractaten och berörde principaliter 3
ting, nembligen 1. caussam Palatinam, 2. gravamina och 3. coronarum
satisfactiones; thet öfrige tycktes han föga achta, uthan finna rådh före.
Palatinam caussam hölt han vara extravagant och een obillig och omöijelig
sak, at Palatinus skulle fulkomligen kunna restitueras; sade sigh inthet hafva
hördt af Palatini plenipotentiariis. The måtte man gifva sigh an hoos honom,
at finge höra theras postulata. När jag svarade, thet Palatinus är nu så ofta
bränder och varnader för particulartractat, att thet nepligen vore at råda
honom nu under universaltractaten at handla något à part, svarades mig,
at han inthet intenderade at tractera med honom à part universaltractaten
till förfångh, uthan åstundade höra och vetta hanss desideria.
Sedan hölt han vara omöijelig at gravamina skulle kunna således, som evan-
gelici föreslå, afhielpas; catholicorum gravamina, som nu och vore fram-
komne, hade fundament och skääl medh sigh; hvadh som the kunno uthan
laesione conscientiae et honoris göra, varda the catholiske, till at vinna
friden, inthet uthsättiandes; at the skulle in totum och i evigheet abalienera
bona ecclesiastica, vore inthet at förmoda.
Uthi satisfactionspunchten besvärade han sigh åter öfver Frankrijke, at thet
tesmoignerar ingen lust till friden. Meente, at Saint Romain vore reester åt
Sverige till at hindra tractaten, begärandes at å Eders Kgl. Maj. vägnar vij
ville modererar them in hoc passu och hielpa till een förderlig ändskap.
Jagh försvarade Frankrijke så gott jag kunde och rådde at the ville på sin
sijda förklara sigh på replicquerne; chronorne hade sagt sin meeningh och
vänta nu på them. Då begynte han åter exaggerera stoorheeten af Eders
Kgl. Maj. postulato, nästan på sätt och vijs som förr, men frågade omsijder,
om Eder Kgl. Maj. skulle villia vara tillfridz med Förpommeren på the
conditioner Lutzou
see, at thet vore inthet at tilbiuda, hållandes först och främpst tienligast at
Pommeren blefve heelt och hållit ihoop, och sedan at the andre begärte
styckerne i satisfactionen lades på köpet, så replicerade han först om Hinder-
pommeren, at churfursten af Brandenburg och the andra ständerne, som
theri interessera, ehvadh man och ställer them för ögonen, villia durchauss
inthet förstå till cessionen af heela Pommeren; därtillmed slogo kongen i
Pålen sigh theri, praetenderandes på heela Hinderpommeren, som han sade
sigh sielf hafva fåt breef af kongen. Vij bekomme igår efterrättelsse ifrån
residenten Rosenhanen, at thet skulle vara ratione Stolpe, Rugenwalde och
Schlawe
Vgl. [S. 124 Anm. 1;] Baltische Studien V 1 S. 29; Urk. u. Aktenst. I S. 211 Anm. 2;
B. Ph. von Chemnitz: Kgl. Schwedischen in Teutschland geführten Kriegs IV 6 S. 39.
Contarini hafver i thenne saken andragit hoos Rosenhanen, och huru rex
Poloniae hafver om samma sin praetension skrifvit, af bijlagorne under
lit. C, D; vidh så fatte saker, ther chronorne stå uthi fiendskap med hvar-
annan och Pålen låther sin praetension reeda förliuda, sade han, Trautmanss-
dorff, nogsampt vara at see, hvad oroo heela Romerske rijket hade at befara
på then sijdan, om Eder Kgl. Maj. och chronan Sverige skulle få Pommeren
och Pålen ville asserera sin praetension med vapnen. Eders Kgl. Maj. skulle
icke allenast bättre försäkra sin stat i Förpommeren, om Hinderpommeren
blefve i Churbrandenburgs händer, och lades med Oderströmen lijka som
itt bollvärk emellan Pålen och ther, uthan ständerne i Romerske rijket, som
nu inthet mehra fruchta än krigh, skulle fatta mehra affection till Eder Kgl.
Maj., om Eder Kgl. Maj. skilde them uhr then fahran och lembnade them
alle i fridh och roo.
Schlessien tyckte han inthet vara at tala om. Mig syntes, at han skulle villia
cedera Jägerndorff och Crossen åt Churbrandenburg för Förpommeren;
ty när vij komo på then discoursen, sade han, at churfursten nu besitter
Crossen, vore med ingen rätt, uthan per conniventiam; icke heller vore
hans, electoris, praetension på Jägerndorff med fundament; landet vore
inthet confiscerat, uthan lagligen heemfallit
Vgl. [S. 36 Anm. 2] .
ville göra, skedde amore pacis. Wissmar, sade han, vara Tysklandz och
hertigens ögnesteen och therföre omistandes .
Omsijder när jag honom Eders Kgl. Maj. postulati aequitet förestälte och
theremot, huru otienliget thet var för Keijssaren at biuda och een drottning
att taga emot så lijtet som Förpommeren är, lät han sig höra, at om man
skulle på Keijssarens och ständernes sijde något mehra gifva efter, så måtte
tilläfventyrs stifft Bremen kunna föllia; hvilket han uthmålade af dess
commode situation för Sverige och af bägge huffvudströmarne Elben och
Wäsaren. Jag sade, at Verden icke häller kan separeras therifrå. Therpå han
fuller i förstone svarade, at thet var ondt at hafva något at beställa mitt die
phaffen, såssom Frantz Wilhelm, icke desto mindre och, om inthet mehr
fattades, så måtte man finna rådh i then saken.
Jag replicerade, at vij ingen annan ordre hade i thetta fallet, än som vårt
förre postulatum lijder; ville lickväll thetta referera greeff Johan Oxen-
stierna och saken vijdare eftertänkia.
Han badh at, om vij ingen annan ordre hade, vij då ville per posta skrifva
härom till Eder Kgl. Maj. och saken behörligen remonstrera, tesmoigneran-
des therhoos, at hans herre, Keijssaren, vore sinnat at contentera Eder Kgl.
Maj. och ständerne på alla görliga sätt, anhållandes än yterligare at vij ville
moderera ständerne i sine desideriis till möijelige förslagh. Skulle Keijssaren
obligeras ad extrema och alla billige vägar uthslås, vore han för Gudh och
heela världen excuserat, om någon större fahra fölgde härefter. Skulle thet
gå alt för hårdt och inga tilbudh vella achtas, vore bättre accommodera sigh
quocunque modo medh Turken och roopa honom till hielp; han lefde
lickväll i then förhopningen, at Eder Kgl. Maj. skole få och avantageuse
förslagh inthet slå uth.
Hvadh the Strålssundiske lade igår in hoos oss om sitt interesse, thet vijsar
lit. E.
I morgon vänta vij Pommerske landhständernes deputerade
tvifvell vella och något säija.
Vij vore i aftonsse till gäst hoos grefven af Wittgenstein , och ehuruväll
the sungo sin förre vijsa om Pommeren, så tychtes lickväll på hans och
hans collegers taal, at churfursten torde fuller någorlunda förstå till cessionen
af Förpommeren. Wittgenstein sade, at Schvitzarne skole villia assistera
Keijssaren med 12000 man, till at hindra thet Frankrijke icke må få Elssas.
Jagh, Johan Oxenstierna, fick i förgår med posten breef ifrå generalgouver-
neuren i Rijga, her Gabriell Oxenstierna
af then eftertänklige ouverture, som hertigen af Churlandh
Jakob Kettler, Herzog von Kurland, * 28. Oktober 1610, † 1. Januar 1682. ADB XIII
S. 540–546 . APK 14315f.
åt secreteraren Hellmes, om Bregij
i Preussen
relation under lit. F medh mehra betygar.
Och efter duc de Longueville inthet håller oppe med sine plainctes öfver
Eder Kgl. Maj. och Eders Kgl. Maj. betiente, men eenkannerligh öfver oss,
för thet La Barde inthet bleef admitterat, men uthan all tvifvell allenast för
thet at stiffterne äre nämpnade vordne, uthan hafnu fierde gången med lijka
ijfver rifvit them op för residenten Rosenhanen, som innelagde copia af
hans breef under lit. G uthförligare innehåller, hafve vij achtat vara nödigt
icke allenast at ressentera thet emot La Barde, uthan och vijsan hvad hertigen
af Churlandh hafver låtit notificera Eder Kgl. Maj. om Bregijs discurser,
tagandes tillfälle och occasion at kallan till oss, at få part om thet som i
tractaten var passerat; eftersom vij thet och giorde igår efter middagen,
då vij honom förtalde hvadh tienligit var af thet som i then förledne veekun
var passerat, jämväll at vij ville lefverera vår fullmacht till them keijserlige
och yterst om the två andre sakerne. Han lofvade alt villia behörligen öfver-
skrifva, och meente at Bregij, såframpt han thet hade talt, hade thet giordt
aff oförståndh.
Lijtet efter middagen idag kom d’Avaux hijt i staden. Hvad residenten
Rosenhanen skrifver om hans reesa, thet är under lit. H. Han notificerade
oss efter bruket sitt arrivement. Hvarpå vij och honom straxt besökte, till
at få vetta hans ährende, förän posten ginge bortåth Sverige. Han sade
sigh vara kommin först till at vijsa thermed världen och thenne conventen
then förtrolige correspondence som är emellan bägge chronorne, 2. att
gifva oss part om thet som i Munster var passerat, nembligen at ständerne
hade i förledne veeku begynt och med all flijt plägat consultationes öfver
chronornes replicquer, hvaruthinnan the skole vara nästan lijka när komne
som här, men inthet viste han berätta, huru vota skulle vara fallne i then
eene eller andre punchten; 3. sade han, at the keijserlige ingen tingh hade
them sedan praesenterat och budit; 4. at mediatores hade af sigh sielfva
föreslagit een vapnehvijlo emellan parthierne på två eller tree månader,
allegerandes at här vore nu någon apparence till tractatens gode sluut, så
länge armeerne stå nästen i lijka postur emot hvarandre; skulle thet komma
till een hufvudhaction och eenthera deelen tappa, måtte thet åter igen kasta
hinder och vidhlyftigheet i handlingen. Hvilket d’Avaux så refererade efter
mediatorum ordh och förslagh och låtz fuller inthet villia säija legationis
Gallicae sentiment; men thet släpte han lickväll fram, at vederparten hade
fattat mehra moodh, sedan feldtmarskalken Torstensson hade quitterat
armeen, hållandes så förre, at rikztygmästaren Wrangell
Karl Gustav Wrangel, schwedischer Reichsfeldzeugmeister und Generalmajor, * 13. Dezember
Skokloster, † 25. Juni 1676 Spieker auf Rügen. SMK VIII S. 428–429; Birger Steckzén:
Carl Gustaf Wrangelsfälttåg 1646–1647 (Uppsala 1920); Henry von Baensch: Geschichte
der Familie von Wrangel vom Jahre 1250 bis auf die Gegenwart I (Berlin u. Dresden 1887);
Gerhard Eimer: Carl Gustaf Wrangel som byggherre i Pommern och Sverige. Ett bidrag till
stormaktstidens kunsthistoria. Stockholm 1961 ( Acta universitatis Stockholmiensis.
Stockholm Studies in History of Art VI); H. A. Karsten: Karl Gustaf Wrangel.
Hans ungdomstid och första krigarbana 1613–1638. Åbo 1916. APK 28626–28632.
vunnit officerarnes och soldatescans affection, at han äfven såväll som
Torstensson kan lijta på then; och ther något vidrigit accident skulle för-
falla eller och elliest, som sakerne nu förevetta, kunde Frankrijke uthi 3
månader inthet komma op med något corpo, at gå thermed emot fienden
öfver Rhenen. I medler tijdh lågo lasten på Eder Kgl. Maj. och skulle
lättligen kasta chronornes gode hopning öfverända; doch förordade han at
– thet var så hans discours – han ville gärna höra vårt sentiment; 5. sade han,
at effter thet löpo itt taal som hade legationes på både sijdor något miss-
förståndh sin emellan, så vore han och kommin at tala medh oss therom,
varandes han och hans colleger redebogne at afstyra, om något vore, och
laga alt i förra lagh och gode förståndh igen.
Vij gillade thet första, tackade för aperturen af thet andra och tridie. Thet
fierde togo vij ad deliberandum, effter tijden föll knapp för thenne postens
expedition, och till thet fempte svarade vij oss fuller hafva måst höra, at
något skall vara föreluppit, men inthet vetta något vara på vår sijda giordt
emot alliancen eller concerturen [!], ville lickväll vijdare när bättre tijdh
gifz tala med honom, och togo thermed afskeedh.
Näst förrän vij fore till d’Avaux, var her Schäffer hoos oss, 1. communicir-
andes copian af een resolution, som landtgrefvinnans Furstlige Nåde hade
gifvit churfurstens af Cölns gessandter om Westphaliske contributionen och
qvarteeren, som hoosfogade copia under lit. J uthförligare innehåller; 2. gaf
han tilkänna, at han och hans colleger hafva nu fåt specialordre om landt-
grefvinnans satisfaction, nembligen at Hennes Furstlige Nåde ämnar låtha
begära stifft Munster, Paderborn, Fulda, Corveij och Hirshfeldt; doch vore
the, Schäffer och hans colleger, befalte at höra vår meeningh, om vij ville
råda Hennes Furstlige Nåde till thetta postulatum. Med the Frantzöske,
som äre ömme och tendres, när man rörer om the andelige godssen, hade
the inthet befallning at tala om stiffterne. Vij hafva för thet tå infallande
avocament måst skiuta op discursen med honom till een annan gång. Hinna
icke häller något vijdare nu berätta.
B: 170–171 Die markgräflich-kulmbachischen und württembergischen Gesandten zu Münster an
das Corpus evangelicorum in Osnabrück. Münster 1646 Januar 30/Februar 9, pr. 1646
Januar 31/Februar 10 [ Druck: J. G. v. Meiern II S. 538f.]
C: 173–173’ Rosenhane an J. Oxenstierna und Salvius. Münster 1646 Jan. 31/Febr. 10 [Nr. 41]
G: 181–182’ Rosenhane an Salvius. Münster 1646 Januar 30/Februar 9 [Nr. 39]
H: 183 Rosenhane an Johan Oxenstierna. Münster 1646 Februar 1/11 [Nr. 43]
Ohne Bezeichnung: 186 Korrespondent 1517 an den Sekretär Keller. Ohne Ort 1646 Januar 23
Desgl.: 187–194 Avise
Desgl.: 200–200’ Dieselbe an denselben. Gröningen 1638 August 2/12
Desgl.: 202–202’ Avise