Acta Pacis Westphalicae II C 2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1645-1646 / Wilhelm Kohl
37. Rosenhane an Johan Oxenstierna und Salvius Münster 1646 Januar 24/Februar 3
–/ 37 /–
Münster 1646 Januar 24/Februar 3
Audienz bei Longueville: Ausschluß La Bardes, Reise Trauttmansdorffs nach Münster, Zusammen-
arbeit beider Kronen Frankreich und Schweden, Gesandtschaft Saint-Romains nach Schweden, fran-
zösische und schwedische Satisfaktionen.
Idag för middagen hade jag audience två tijmar lång hoos duc de Longue-
ville och förebrachte honom the fyra ehronden, som Eders Exell. sidste
breef om förmålte, såssom först, huru Eders Exell. hade hördt och uptagit,
hvadh La Barde på theres vägnar hade förebracht, och huru Trautmansdorff
deremot hafver låthit sigh märckia at veela reesa hijt öfver, giörandes sig
hoppning, at komma medh Fransoserne bättre tilrätta, hvilket ryckte con-
firmerades af thet som Polnische gesandterne hafva uthspridt, jemväl thet
som Witgenstein hade berättadt, hvilket alt oansedt Eders Exell. inthet
achtade, uthan hölle sig försäkradt på theres trooheet och försichtige con-
duicte häreffter såssom härtill, hade Eders Exell. lijkväl af förtroende villiat
låtha them sådant veeta.
Hvartil han svarade, at han inthet undrar, at fienden numehr än någon
tidh tilförende uthsprider sådane tidender och giör sig hoppning hoos een
heller annan något at kunna uthrätta, sedan the hafva sedt och förnummit
then desconcert, som är lupin them allierade emellan, hvilket inthet annars
kan än föda een sådan frucht utaf sig, såssom han tilförende hafver prae-
viderat , och man än ytterligare varder förnimmandes. Ty oansedt intentio-
nen kan vara godh och man inthet hafver til befahra på een sida heller annan,
så är lijkväl apparencen sådan som gifver them anledning til sådane menées
och, ther the mehra icke uthrätta, så vinna the lijkväl tidh och nepplig
skole förstå til någon redelig fridh, så länge the gå hafvande medh sådane
tanckar.
Jag svarade mig inthet veeta utaf något sådant tilfälle, som them kan vara
gifvit, uthan meente jag tvärtemot, at man nogsampt vijsar them contrarium
och vidh alla förefallande lägenheeter förtager them the tankarna så myckit
som möijeligit, men at vederparten må flattera sig af någon fåfeng hoppning,
kunde man inthet hindra.
Hierbei habe Longueville begonnen, über das zu klagen, was Rosenhane im letzten
Brief berichtete, hauptsächlich über drei Punkte: den Ausschluß La Bardes, die
katholischen Stifter und darüber, daß die schwedischen Gesandten in ihrer Replik
erklärt haben, keine Feindschaft mit Spanien zu haben. Longueville bitte, daß alles
nach Schweden berichtet werde, wo allein über die quaestio om executionen af
alliencen entschieden werde. Fördenskuldh, oansedt the inthet äre bundne til
the resolutioner, som ifrån Sverige i thet fallet kunna ankomma, alden-
stundh dher någon interpretation skal göras i alliencen, så bör thet skie af
beggies principalerne och kan den eene däruthi inthet föreskrifva den andra,
dogh lijkväl een gång för alla och til at veeta, huru man hereffter däruthi
skal hafva at förehålla sig, jemväl och til att uttyda theres meening och
sakzens beskaffenheet, och i synnerheet at tesmoignera thet the ingen
advantage och förmånn sökia för cronan Sverige uthi La Bardes admission,
uthan pur och simple execution af alliencen, haffva the velat affärda Saint
Romain til Sverige, thet samma thermedh mehra til at repraesentera .
Er, Rosenhane, habe darauf nach den ihm erteilten Anweisungen geantwortet und
die guten Absichten Schwedens unterstrichen. Ungeachtet dessen habe Longueville
weiter über das Frankreich zugefügte Unrecht geklagt und bedauert, daß Schweden
sich selbst damit schade. Trotzdem wolle er selbst weiterhin aufrichtig und vertraulich
für den Vorteil Schwedens wirken
Die ruhigere Reaktion Longuevilles geht auf Weisungen aus Paris zurück, wie sie z. B. im
Memoire Mazarins vom 27. Januar 1646 zum Ausdruck kam: Man solle die Schweden trotz
allem mit bonne grâce et avec tant de franchise behandeln, um sie im Glauben zu wiegen,
man traue ihnen vollkommen, et que nous ne sommes pas moins assûrez de savoir tout ce
qui se passera entre les Impériaux et eux, que si Monsieur de la Barde assistoit à leur
entrevûe. – Noch deutlicher drückte sich Mazarin am 3. Februar aus: Wenn die Schweden
Frankreich hintergehen wollten, würden sie kaum so einfältig sein, durch Ausschließung La Bardes
den Verdacht auf sich zu lenken, sondern ihn zulassen und andere Wege zum Betrug finden.
Trotzdem müsse selbstverständlich genau achtgegeben werden: ebd. S. 43.
Pålackernes tidender och Vitgensteins discourser ville han i synnerheet
inthet svara, uthan förachtade thet som itt löst tahl.
Wegen des zweiten Punktes, der Gravamina der Katholiken, habe Longueville vor-
gegeben , nicht genau unterrichtet zu sein, jedoch versichert, die Katholiken zu Mäßigung
und Billigkeit anzuhalten, så at the motte låtha komma den divisionen, som i
religionerne ähr, at decideras i andre verlden och the i medler tidh lefva i
rooligheet, effter the dogh motte boo uthi itt landh och under een öfverheet
tilsammans. Er habe bemerkt, daß ein Teil der Katholiken auf einen guten Ausgang
mit den Evangelischen hoffe. Wegen der Anordnung der Punkte in der Replik hielte
Longueville es für bedenklich, die Satisfaktionsfrage den Punkten vorzuziehen, die
das Reich und die Stände beträfen. Er hielte es für das Beste, wenn beides nebeneinander
behandelt würde.
Er, Rosenhane, habe Longueville gebeten, über einen Waffenstillstand nachzudenken.
Das habe dieser versprochen, gleichzeitig aber beklagt, daß Königsmarck sich zur
Unzeit von der französischen Armee trennte, während diese in Schwedens Interesse
viel Schaden erlitt. Unterhaltung über die militärische Lage.
Föruthan thetta och hvadh som i discourserner elliest inföll, var til at obser-
vera , det han sade at mediatorerne hafva berättadt sig hafva utaf godh
handh, at Eder Exell. hafva låthit sig märckia inthet til den ende begärt
så stor satisfaction til at endtligen behållan, uthan skulle vara tilfridz at
remittera störste deelen och omsijder låthe sig nöija medh halfve Pomeren,
och at Eders Exell. hafve giordt stort utaf Franckrijkes satisfaction. Sade
han sig vara berättadt af den som godh beskedh derom viste.
Item moverade han therhoos genom een annan occasion, huru Franckrijke
medh huus Österreijke för Elsass skuldh allena härtil giöra och ingen aff
stenderne offenderat, och så myckit snarare fördenskuldh skulle komma
tilrätta. Deremot chronan Sverige igenom sin satisfaction ritar ihop medh
så månge aff stenderne och thess vänner och dependenten, hvilket så myckit
svåra är och var, som han derutaf ville slutha, at man vore i fahra och förden-
skuldh mehra borde aestimera sine allierade. Elliest repeterade han thet som
tilförende, at, dher Eders Exell. hölle för chronans interest och advantage,
at låtha påskina och gifva adparence til desunion, så ville the på sin sijda
inthet underlåtha at giöra thet samma. Han var och fulkommelig i den
meening, att Trautmansdorffs desseing egentligen är, at bringa divisionen
tilväga, och ther han sådant inthet kan uthrätta. skulle han heller släppa
saken och reesa sin koos, och vore han altså näpplig den samma, som skulle
sluta någon fridh medh oss.