Acta Pacis Westphalicae II C 2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1645-1646 / Wilhelm Kohl
15. Johan Oxenstierna an Königin Christine Osnabrück 1645 Dezember 29/1646 Januar 8
–/ 15/–
Osnabrück 1645 Dezember 29/1646 Januar 8
Pr.: Stockholm 1646 Januar 26/Februar 5
Ausf.: DG, A I 1, LEGAT. [ 3], 903–913’; Konzept: J. Ox. Slg. A
Reise Oxenstiernas nach Münster, um mit den Franzosen über die kaiserlicherseits bereiteten
Schwierigkeiten zu sprechen. Allgemeine Gespräche mit den Kaiserlichen über den Zustand des
Reichs. Gravamina der Evangelischen. Prinz Eduard. Bitte der Venetianer um Beistand. Beratung
mit den Franzosen über die Kriegsschuldfrage, freies Geleit, Zulassung einiger Stände, Paß für den
portugiesischen und den lothringischen Gesandten, Antworten der Kaiserlichen auf die französische
Proposition. Verfahrensfragen. Zulassung des Residenten Rosenhane
Eder Kgl. Maj. hafver förmodeligen af min och her Salvii samfälte under-
dånigste relation, daterat här i Ossnabrug den 15. huius [ 15./25. Dezember] ,
förnummit, dät the hinder, som the keijserlige oss hafva lagt i vägen, så-
väll medh keijserlige leigdens vrånge uthtydning som någre ständers för-
stötningh uhr the här anstälte rikzconsultationer, vore då mästeparten lyfte
sin koos, och at man förthenskuldh hade gott funnit at jagh skulle ryckia
öfver till Munster, at ther göra med the Frantzöske fullmächtige aftal i itt
och annat, som vidh replicquen kunde komma i consideration. Thet giorde
jagh och dagen therefter och kom then 17. huius [ 17./27. Dezember] till
Munster, notificerandes då strax them Frantzöske min ankompst
mig therpå särskildt beneventera och nomine communi begära een stundh
efter middagen på then nästfölliande dagen, efter the hade äntå een lijten
räst igen af theras julehälg, then the för middagen ville ända och slutha.
The keijserlige, grefven af Nassou och Volmar, som, förän jagh kom till
Munster, hafva hoos residenten Rosenhanen begärat vetta när jagh anlände
och finge therom part, mälte sigh och strax an. Then admitterade jagh
sampt Portugiserne, Venetum, the Hessiske, Culenbackiske, Wurtenbergiske,
Baden-Durlachiske och Nassou-Zarbrückiske.
Spagnierne låte någre dagar efter hoos her Rosenhanen oblique sigh anmälda
och Savoijern genom een sin adelssman. Men efter vår julehälg var för-
handen och ringa tijdh öfver till conferencerne med legatione Gallica, hafver
jagh migh låtit excusera. The keijserlige discurrerade hoos mig och, när
jagh giorde them revisiten igen, föga annat än in genere om propositions-
punchterne, som röra om statu Imperii Romani. Gravamina, som the evan-
geliske näst tillförende hade gifvit öfver, tyckte the vara svåra och alt för
tungt, at reservatum ecclesiasticum skulle ophäfvas. Om thet skedde, sade
the, at man innan kort skulle see then catholiske religionen uhr Tyskland
uthrotat.
Portugiserne recommenderade medh gråtande tårar printz Eduardz elibera-
tion och theras ägen säkerheet på thenne ohrten. The sade sigh hafva fåt
efterrättelsse uhr Italien, att the Spagniske vore till värka at ställa inquisition
öfver printz Eduard, sökiandes lägenheet at komma honom om lijfvet. Thet
mäste som the skola hafva emot honom, är, at han skull hafva sagt: Dulce
est mori pro patria! Hvilket the så uthtyda, at han reeda underhanden och
löster uhr sitt fängelsse, ändå mehr skulle villia göra sigh deelachtigh af sin
broders rådh. Them lofvade jagh alle möijelige officia, såväll printzens
förlossningh såssom uthvärkandet af passet för theras säkerheet här vidh
tractaten.
Venetus urgerade tractatens fortsättiande och in specie begärte, at hoos
Eder Kgl. Maj. republicens interesse, som Generini med mehra varder
sökiandes, måtte på nytt med få ordh i bästa måtton ihugkommas.
The andre alle recommenderade hvar sitt interesse, at thet måtte nu vidh
replicquens fattande tagas i acht.
Den 18., 19., 20., 21. och 22. huius [ 18./28. Dezember – 22. Dezember/
1. Januar] hafver jagh efter middagarne tilbracht uthi conferencerne med
plenipotentiariis Gallicis
part om thet som på både öhrterne sedan sidste sammanvahrun passerat var.
Sedan ginge vij bägge chronornes propositioner och the therpå gifne svar
sampt ständernes theröfver giorde guthachten
Vgl. [S. 5 Anm. 3] .
öfvervägade och ransakade thet eene och andre uthi them fattandes ther-
üthur någre resultata, som skulle komma i replicquerne, eftersom thet här-
efter particulariter blifva mält. Och på thet jagh the Frantzöskes intention
uthi thet eene och andre däste bättre måtte märkia, hafver jag lagat, at the
först hafva tagit then Frantzöske propositionen
Französische Proposition II vom 1./11. Juni 1645: J. G. von Meiern I S. 443–445.
lige svar
Kaiserliche Antwort auf die französische Proposition II: J. G. von Meiern I S. 628–632.
Uthi proaemio på thet keijserlige svaret till Frantzöske propositionen
noteradess: 1. at the keijserlige ville kasta skulden på the Frantzöske, som
hade the ifrå Decembri uthi nästförledne åhr intill dominicam Trinitatis
[ 11. Juni n. St.] i thet varande och nu tillända löpande emot ord och
afskeedh drögt tijden och förhalat medh sin proposition; hvilket legatio
Gallica inthet ville låta sittia på sigh, uthan hölts vara nödhvändigt, at man
på cronornes sijda uthi replicquen justificerade icke allenast causas belli och
the hinder, som på ofvanbemälte tijdh äre infallne, remonstrerandes: 1. at
orsakerne till kriget komme ifrå Keijssaren, 2. at han hade hindrat ständernes
ankompst och consequenter var orsaken, at legatio Gallica måste i stället
för sin real proposition för itt åhr sedan in Decembri stå på praeliminar-
execution förmedelss ständernes convocation till thenne conventen; 3. måtte
man och hålla them keijserlige före, at the, sedan propositionerne och the
keijserlige svaren vore uthkomna, hafva oppehållit och hindrat chronornes
replicquer med the onyttige disputer, som the här i Ossnabrug hafva fördt
på bahnen: 1. om interpretatione salviconductus Caesarei och 2. öfver någre
ständers admission, hvilke grefven af Trautmanssdorf nyligen hafver ophäf-
vit och sielf nästan beskylt sine colleger, at the hafva theri varit alt för
suspicieux och granlaga.
II. Att man nu såssom förr måtte förbehålla sigh facultatem addendi ulterius
explicandi minuendive.
III. Effter the Portugiske gessandterne anhöllo om pass, at kunna säkert
stå här på tractaten, fans för gott, at man skulle i ingången till replicquen
röra therom och fordra pass för them, såssom gessandter af een cronornes
foedererade och adhaerent, gifvandes vederparten then impressionen, at man
inthet ville släppa then saken, förän man blefve theri nögd och tillfridz stält.
Om the keijserlige ville i lijka måtto hafva pass för hertigen af Lottringen,
vore legatio Gallica resolverat att svara: 1. dät hertigen af Lottringen hade
in particulari tracterat med Frankrijke, 2. förthenskuldh hade Gallia, när
praeliminaria tracterades, uthslagit och refuserat gifva pass för honom till
thenne tractaten, och 3. thesse två saker vara lyka och uthan comparaison.
Om the keijserlige äntå difficulterade passet för Portugiserne, skulle thet
inthet oppehålla tractaten. Men med the Spagniske ville the inthet angå,
med mindre them i thetta fallet skedde itt nöije.
Uthi sielfva keijserlige svaret till Frantzöske propositioners 1. articell remar-
querades:
1. Thesse orden: „Placet ut bellum et omnes hostilitates inter Sacram Cae-
saream Maiestatem et Sacrum Romanum Imperium eiusdemque etc.“ , att
Keijssaren ville veckla heela Imperium emot Frankrijke, som hade Frank-
rijke fördt krig emot heela Römerske rijket och alle dess ständer, hvilket
såsom the inthet ville bestå, altså resolverades, at the ville them keijserlige
thenne saken behörligen låta remonstrera och beropa sigh på 1. Romerske
rikssens ständers ägen iudicio, eftersom the evangeliske i theres guthachten
inthet döllia sin meeningh, 2. cronorne vara sinnade at begrijpa och com-
prehendera Romerske rikssens ständer i thenne tractaten såssom sine ad-
haerenter.
2. Att the keijserlige föreslå een vapnhvijlo, hvilken the Frantzöske impro-
berade och sade sigh villia uthslå, hållandes vara bättre, at man här tracterar
om sielfva friden, än slijkt, som synes vara ansedt at vinna tijdh.
II. Then andre funderar sigh på then föregångne och efter ofvantill i then
förre articlen anförde declaration behålles som han är.
III. Till the orden i keijserlige svaret: „Porro autem domini plenipotentiarii
Gallici articulo 12mo infra declarant placere sibi etiam“ , ville legatio Gal-
lica svara, at then reciproque securitet, som the keijserlige fordra af Frank-
rijke, vore billig och therföre, såssom legatio Gallica hade i sin 12. articell
generaliter rördt om then saker, altså vore the nu sinnade specificera henne
bättre och inrätta sin 12. articell ungefär på thet slaget, som then 17. är i
then Svänske propositionen , så lagandes, at een ligue guarrantie oprättades
medh ständerne.
Thet 2. som remarquerades i thenne articelen, var uhr thesse orden:
„Declarant Caesareae Maiestatis plenipotentiarii id postulatum eiusmodi
esse in quod consentire neque suprema eius inter Christiani orbis principes
dignitas etc.“
stoort och importerade med sigh een souverainitet och superioritet, then
Keijssaren skulle villia tillmäta sigh öfver andre potentater i christenheeten,
hvarföre ville the låta reprochera them thetta ordet. Om ther stodo „prima“
meente the, at thet inthet hade så stoort at betyda.
Thet 3 die, som remarquerades, var till thesse orden: „Salvis tarnen semper
iuribus tam Imperatori quam eiusdem ordinibus et statibus ipsisque regi
catholico ex Imperii legibus et constitutionibus et signanter ex transactione
Burgundica anno 1548 ab Imperio confirmata etc.“
kunde vetta, hvartill thetta förbehållet var infördt och therföre ville hafva
dess förklaring. Men i specie ville the låta sigh höra, det transactio Burgun-
dica allrig är kommen i observantz och eij bör i thetta fallet komma i con-
sideration. Thet och status evangelici i sitt betänkiande synes innuera.
Thet 4 de påminte jagh vidh thesse orden: „Sicuti vicissim coronae Galliae
neque directe neque indirecte bellis et controversiis, quae inter Maiestatem
Suam Imperialem et sacrum Imperium ac coronam Sueciae nasci possent
sese immiscere neque adsistere etc.“ , nembligen at theruthur synes, dät
Keijssaren hafver i sinnet at föra krigh på cronan Sverige och vill föruth
afskära cronornes inbördes bundh och assistence. Legatio Gallica sade sigh
villia them keijserlige låta vijsa, at thet rapporterar och skickar sigh illa,
at Keijssaren vill förekomma Frankrijkes och Sveriges mutuelle assistence
allena förthenskuldh och af thet fundamentet, efter Frankrijke vill vara för-
vissat om, at Keijssaren inthet må assistera Spagnien emot Frankrijke. Om
Keijssaren attacquerar Sverige såssom Imperator medh rikssens macht, så
kan Gallia assistera Sverige, efter thet löper emot thenne tractaten. Och
måtte man beflijta sigh, at een ligue garantie oprättades med ständerne och
komme i rätt laagh. Then samma skulle vara krafftigh at hålla Keijssaren
inom sine skränkar!
IV. Till thesse orden: „Et sicuti in hunc finem anno 1641 in comitiis Ratis-
bonensibus talis amnestia etc.“ , bleef resolverat, at man efter uthfärdigade
propositioner, såväll in genere som in specie, skulle stå på amnestien ifrå
anno 1618 och thetta the keijserliges förslagh förstöta och ogilla, efter then
Regenssburgiske amnestien vore 1. limitata till personerne och negocia,
2. skulle fuller nu effectus suspensivus vara casserat, men intempestive, förän
tractaten vore sluttin och därtillmed är then ofulkomligh, 3. improbera
ständerne thenne amnestien i theras guthachten.
V. Thenne articlen blifver, som then är i Frantzöske propositionen; allenast
the nästföregångne blifver på ofvanbemälte sätt inrättat.
VI. Samma besked hafver thet medh thenne.
VII., VIII., IX. Uthi the keijserliges generalsvar på thesse 3 articler remar-
querades: 1. thesse orden: „Quarum rerum causa vel ratione ipsis cum
coronis exteris neque communio aliqua intercedat neque bellum susceptum
vel gestum hactenus etc.“ , att the keijserlige villia separera och skillia
externum bellum ab interno. Så emedan the hängde nu så tillsamman och
externum bellum flöto af then innerlige oroon och the ingrep, som ständern
vore emot theras rätt och privilegier tillfogat, måtte man vijsa then keijser-
lige, huruvijda then communionen vore och at cronornes securitet vore
bruttin i ständernes nedertryck.
2. At thet missförståndh, som hafver varit emellan ständerne, inthet vore,
som the keijserlige föregifva, penitus compositum ständernes guthachten
och quereler vijsa fast itt annat.
In specie i thesse ofvanbemälte tre punchter, nembligen den VII., ville
legatio Gallica fråga, hvadh Caesareani meente medh thenne exceptionen
„Salvis tarnen iis, quae [ad] Imperatorem et collegium electorale solum
pertinent, [et] salvis eorundem iuribus et praeeminentiis“ ; jämväll thesse
orden: „Omnia intelligendo iuxta morem ex antiquo in Imperio receptum“
om thet skulle förstås på then gambla tijden, som var under Tiberio?
VIII. Uthi thenne articulen och under thesse orden: „Modo non sint contra
Imperatorem et Imperium“ , tyckte legatio Gallica, at man skulle sättia:
„Modo non sint contra Imperatorem qua Imperatorem et Imperium ipsum“.
Moot Keijssaren, som dragas icke af rikssens, uthan sitt ägit och sitt huus
interesse, måtte ständerne göra och ingå foedera.
IX. Uthi thenne articulen remarquerades af legatione Gallica vidh thesse
orden: „Reliqua quae sunt in propositione Gallicana huic articulo adiecta
de [non] eligendo rege Romanorum pendente vita Imperatorum magis
adversa[n]tur etc.“ , att legatio Gallica meenar, electionem regis Romano-
rum kunna skee medan then förre Keijssaren lefver, så frampt eligendus är
af it annat hüüs än Keijssaren som då lefver; och thet alt at hielpa chur-
fursternes frija vahl och hindra hüüs Österrijkes arflige succession. Uthi itt
sådant rikssens tillstånd, ther electores finna rådeligit, at een successor må
vällias, så hafver man mehr at see på rikssens tarfver än Imperatoris viventis
villia och privatinteresse!
X. Uthi thenne articulen om fångarnes förlossning bleef resolverat, at man
på både sijdor skulle ännu med alfvare stå på printz Eduardz eliberation.
XI. Thet Caesareani hade sätt uthi theras svar, at commercia måtte sättias
så väll i Frankrijke som Tysklandh uthi thet laagh the vore för thetta kriget,
sade legatio Gallica, at the ville vijsa them keijserlige then olijkheet, som
är emellan Keijssarens macht i Romerske rijket och then som kongen i
Frankrijke hafver i sitt landh; att Keijssaren inthet är så absolut som kongen
i Frankrijke och therföre them inthet hafva at tala om Frankrijke!
XII. Uthi thenne articulen ville legatio Gallica på the keijserlige påminnelse
till then 3 die punchten och eftersom vij hafva giordt i vår 17. artikell
specifera och bättra uthföra securitatem futurae pacis.
XIII. Öffver thenne punchten om Frankrijkes satisfaction discurrerades
mäst i alle fyre conferencerne och i then efterste sade legatio Gallica, at
Frankrijk begärar till sin satisfaction sampt till sin ägen och sine allierades
här i Tysklandh securitet heela Öffver- och Niderelssas med alle the privi-
legier, rätter och rättigheeter, som landtgrefverne af Elssas och erkieherti-
gerne af Österijke thet innehafft hafva, recognoscerandes och tagandes
ofvanbemälte Öffver- och Nederelssas af Keijssaren och Romerske rijket
cum iure feudi. Jämväll ville Frankrijke begära fästningen Philipzburg med
dess pertinentier och angräntzande ohrter så månge, som kunna finnas
nödige till bemälten Philipzburgz underhåldh och subsistentz.
XIV. Att man persisterar på landtgrefvinnans af Hessen-Cassell Furstlige
Nådes satisfaction, såssom then ther hafver giordt sigh betient af thet
allmänne väsendet och än står i vapnen medh chronorne.
XV. Sammaledes at man skulle bestå på thenne articulen, som then är i
Frantzöske propositionen.
XVI. Ut Caesari „et foederatis ac adhaerentibus, [et] nominatim [Carolo]
duci Lotharingiae“
Herzog Karl (IV.) von Lothringen, * 6. April 1604, † 18. September 1675, Herzog 1625–
1634. Seit 1634 regierte Nikolaus Franz, * 6. Dezember 1609, † 27. Januar 1670. Vgl.
S. Fitte: Das staatsrechtliche Verhältnis des Herzogtums Lothringen zum Deutschen Reich
seit dem Jahre 1542. Straßburg 1891 ( Beiträge zur Landes- und Volkskunde in
Elsass-Lothringen XIV). APK 15566–15572.
J. G. von Meiern I S. 632 ad 16, hier frei dem Sinne nach angegeben.
Legatio Gallica ville svara härtill: 1. att Keijssaren och hans adhaerenter i
Tysklandh skulle få alt sitt igen af chronan Frankrijke undantagandes the
landh och öhrter, som Frankrijke behåller för sin satisfaction. 2. Quant a
duc de Lorraine, rien, och lijka mycket ville Frankrijke gifva Spagnien
igen som Lottringen.
XVII. Thet vore billigt, at the som å cronornes sijdo skulle begrijpas ini
thenne tractaten, måtte nämpnas.
XVIII. „Executioni mandentur etc.“ , såframpt ratificationen föllier. Rati-
ficatio fiat et per Imperatorem et status Imperii. Thet föll i consideration,
om man skulle vidh uthgången af tractaten fordra een rikzdag till samma
ratification eller, om thet vore nogh, at ständerne som här äre, ratificerade
tractaten med Keijssaren, eftersom denne tractaten är ändå een rikzconvent
och alle ständer hijt convocerade.
Till vår propositions
Vgl. [S. 42 Anm. 3.]
Gedruckt: J. G. von Meiern I S. 617–623.
efterfölliande noterade:
1. Att efter the keijserlige strax i ingången af samma förtal villia bränna
Keijsaren hvijt för världen, som vore han oskyllig till thetta kriget och at
thet så länge continueras, så måtte man då, som i then Frantzöske är mält,
justificera causas belli et morae med därtill tienlige argument, men in specie
referera sigh på thet scriptum, som nyligen var afgåt till the keijserlige om
salviconductus Caesarei rätta förståndh teendes, dät the hafva varit plichtige
på vår fordran gifva nonstatibus pass, eftersom the och omsijder, sedan
tijden och tractaten länge var förhalat, thet hafva giordt. Icke mindre hafva
the och oppehållit värket med exclusione quorundam statuum.
II. Att vij ville med slijk condition, som i propositionen är förordat, hålla
oss vidh Schönbeckiske projektet, tagandes therüthur thet som kan tiena
och adapteras thenne tijden och förefallande saker.
III. Att å Eders Kgl. Maj. sijda vij behöllo oss före, nu som förr, facultatem
addendi etc. alt intill ändan på tractaten.
IV. Att vij jämpte them Frantzöske uthi proaemio till replicquen anhålla
om it pass för the Portugiske gessandterne, såssom the ther äre hijt sände af
kongen i Portugall bägge cronornes allierade och adhaerent.
Uthi sielfve vår propositions och keijserlige svars I. articell remarquerades:
1. Aff the orden: „Placet ut bellum, quod inter Sacram Caesaream Maiesta-
tem et sacrum Romanum Imperium eiusdemque electores, principes et sta-
tus, regem Hispaniarum catholicum et domum Austriacam etc.“ , att the
keijserlige i lijka måtto, som the hafva infördt i sitt svar till then Frantzöske
propositionen, ville göra heela Romerske rijket till Sveriges fiende. Hvilket,
som man inthet ville eller kunde thet bestå, altså resolverades, at å Eders
Kgl. Maj. vägnar man lijka med then Frantzöske ambassaden måtte här
behörligen remonstrera, moot hvem kriget vore begynt och moot hvem
thet ännu föres, och at the protesterande ständerne sielfve inthet äre med
them keijserlige theri eense!
2. Effter kongen i Spagnien inthet nämpnes i vår proposition och the keijser-
lige lickväll i theras svar till thenne artiklen sättia honom i raden medh,
så kom i deliberation, om man skulle låta honom therinne, som the keijser-
lige hafva honom satt eller blifva vidh thet förre opsattet. Resultat bleeff,
at ehuruväll Spagnien inthet hafver sigh annat än fiendtlig stält emot chronan
Sverige, såväll med vapn som secours i penningar och andre saker, Keijssaren
till bästa och assistentz och Sverige till skada, lickväll och emedan Spagnien
märkiandes att Sverige håller och skattar sigh för sin fiende, måtte lätteligen
arrestera thenne tractaten, så tyckte man bättre vara, at man i then första
punchten af then Svänska propositionen sågo öfver Spagnien och komme
honom, som skedt är i then 2. artiklen, ihugh.
Thet 3 die, som i första punchten remarquerades, var, at the keijserlige hafva
i sitt svar specificerat terminum a quo, nembligen at the ville inthet räckna
thetta kriget längre tilbakar ähn ifrå anno 1630; resultat, att man måtte
insistera propositionen och antingen här i thenne artiklen eller then 3 die,
ther man och hafver rördt om termino a quo, skulle them med tiänelige
argument vijsa, at såframpt man vill hafva een beständig och godh fridh,
så måste man för alt släkia under then första gnistan af kriget och inthet
lembna någon eldh under askan. Och såssom thet var allom oppenbart, at
Römerske Keijssaren hade anno 1628 och 1629 fördt krig emot chronan
Sverige ini Preußen och långt tillförende giordt Östersiön osäker, hindrat
commercia, fördrifvit Eders Kgl. Maj. bundz- och religionsförvanter i landz-
flychtigheet och annat mehra slijkt, som springer uhr the Bemiske motibus,
föröfvat. Altså vore billigt och tienligit till fridens bättre fäste, at man och
togo terminum ifrå sielfva källen till heela thenne oreedan.
Thet 4 die vore the orden som the keijserlige hafva i sitt svar tillsatt och lyda
så: „Ut nec eius nec ullius alterius rei causa vel praetextu ex hoc bello
etc.“ och något under „occasione huius belli etc.“ . The keijserlige synes
med thesse orden: „Ex hoc bello et occasione huius belli“ villia leeta sigh
een annan praetext antingen af Lijfland eller någon annan slijk saak emot
Sverige, och therföre fans bäst at the orden strökes uth igen.
Thet 5 te remarquerades i the orden: „Alter alteri etc.“ , at, efter cronorne
inthet vissare hade at vänta, än Keijssaren skulle sökia at revenchera sigh
igen och cronornes säkerheet består i theras confoederation och beständige
correspondence, så måtte man nu i thenne tractaten see till at chronorne
hafva frije händer till at reciproce assistera hvarannan secundum foedera
sive nunc durantia sive quae de novo ex communi consensu possent nasci.
Therföre tyckte man at the orden måtte bättre expliceras.
Thet 6 te som remarquerades, var i thesse efterfölliande orden; „Posthac
quicquam hostilitatis aut inimicitiae, molestiae vel impedimenti, quoad per-
sonas, statum aut securitatem per se vel per alios, clam aut palam, directe
vel indirecte, specie iuris aut via facti, in Imperio aut uspiam extra illud
etc.“ . Effter jagh och her Salvius hafva meent, at thesse orden svarade
moct then 3 die punchten i then Frantzöske propositionen och legatio Gallica
tyckte, at ehuru noga the orden vore circumscriberade, så hade the lickväll
i thetta fallet mehr anseende aff itt vanligit formular och meente therföre
vara bäst, at then saken fattades i een specialartikell eller och at man satte
thertill i then första, at Keijssaren inthet skulle per se vel per principes
vicinos tillfoga chronan Sverige någon skada. Therunder kunde man bättre
begripa och förstå Pålen och andra flere.
Uthaf thetta tillfälle förde plenipotentiarii Gallici sigh på talet om Spagniske
kriget villiandes inferera, at Eder Kgl. Maj. och cronan Sverige vore obli-
gerat, at stå i vapnen så länge thet vore lyfftat och bijlagt. Men på lychtonne
och sedan them fast itt annat bleef uhr alliancen för ögonen stält, släpte
the thet och bekände, at the inthet kunde skatta thet vara obligatorium,
men efter Frankrijke ville använda all flijt at ända samma krigh, så förmodade
the, at the skulle såväll i then tractaten, som the andra kunna gå pari passu,
väntandes af oss alle möijelige officia. The sade, at the ännu stodo i förre
terminis medh Spagnien och vore inthet närmare än som i förstonne.
Skulden gåfve the een deel på Spagnien, som genom Castel Rodorigo
Manuel de Moura y Cortereal, Marquis de Castel Rodrigo, † 1652, 1641–1644 spanischer
Botschafter am Kaiserhof, seit 1642 auch in Münster, seit 1644 Statthalter der Spanischen
Niederlande. Kurze Biographie in Diccionario de Historia de España II (Madrid 1952)
S. 602. Vgl. seine Cartas … al rey Felipe IV, tocantes al gobierna de Flandes en el
año 1644. In Colecciòn de Documentos inéditos para la Historia de España LIX
S. 415–550. APK 4652.
andre slijke ville divertera Generalstaterne härifrå, een deel och på General-
staternes drögzmåhl. Thesses gesandter sades tå vara å vägen och väntes
till Munster. Thet påminte legatio Gallica ex occasione, at ifall kriget med
Keijssaren skall för kunna bijläggias än thet Spagniske och Gallia förthen-
skuldh måtte behöfva folck, så frågade the, om icke Frankrijke skulle kunna
få antingen heela eller och een godh deel aff Eders Kgl. Maj. armée, när
then afdankas. Jag svarade, at thet var ännu godh tijdh at tala therom, ville
lickväll komma thetta ihug och refererat till hörige ohrter.
II. I thenne artikeln hafva the keijserlige åter igen satt „sacrum Romanum
Imperium“
J. G. von Meiern I S. 619 ad 2, Zeile 2.
samma. Hvilket för the orsaker som i then förre artiklen äre anförde, inthet
gillas och at man therföre står på at thet uthstrykes.
III. Uthi thenne artiklen remarqueras:
1. At the keijserlige kalla och achta amnestien, som i Regenssburg giordes,
universalem et illimitatam; hvilket them kan förehållas och vijsas vara fast
annorledes 1. med them som i then samma äre uthslutne och förbijgångne,
2. lembnar han the såren aldeles oheelade, som ifrå anno 1618 till 1631 äre
giorde; 3. vijsar then inpå Prager handlingen, som inthet annat är och kan
skattas före än itt armistitium, jafast mehra itt krig emot cronorne. 4. Hvar-
före och såframpt Keijssaren vill hafva een beständig fridh och roo i rijket,
så är alldeles af nöden, at han inrättar amnestien ifrå anno 1618 och lagar
at alla spoliati må uthan någon exception och limitation restitueras, eftersom
thetta är berördt vidh then Frantzöske propositionens examine med mehra.
2. Att the keijserlige hafva i sitt svar uthelåtit thesse orden: „Iuncti fuerant“ ,
och behållit: „Etiamnum iuncti sunt“ , villiandes uthan tvifvell thermed
annullera foedra [1], som ständerne hafva hafft med Eder Kgl. Maj. och
Sveriges chrono och under amnestien allenast begripa them som nu äre i
vapn eller adhaerera chronan; hvarföre man så mycket mehr hade orsak at
stå på och drifva dätt articlen blifver, som han var fattat och giorder.
Den IV. och VII. artiklen handlade om ständernes besvär och gravaminibus.
Hvarest een fråga inföll, om cronorne icke måtte see till thet the kunde
blifva arbitri gravaminum. Resultat: Thet tycktes vara bätter, man blefve
i the terminis, som vij hade proponerat i then 7 de artiklen, nembligen at
bägge religionsförvanterne i rijket sökte på görlige sätt at slijta och ända
sine missförståndh tillijka med thenne tractaten och at cronorne (betrach-
tandes at thet vore billigt, man hulpe till een förlijkningh och honorabelt
för cronorne, at ständerne hafva i the keijserliges fullmächtiges åsyn låtit
andraga sine besvär för chronorne) giorde theri adiutabilem operam, haf-
vandes och nyttiandes thet grepet pro re nata, at accomodera sine interessen!
Duc de Longueville frågade någre gånger sine colleger, hvij legatio Gallica
inthet hade rördt något i sin proposition om ständernes besvär. Men the
andre svarade inthet annat thertill än at thet vore nu een annan tijdh än i
sommars, och therföre kunde Frankrijke thet nu bättre göra. Ther brede-
vidh och efter the evangeliske ständer vore råkade sinemellan i dispute
om religionsfriden, så fans vara bäst: 1. at man talade thet minste man kunde
om then saken, differerandes then till een annan tijdh, 2. explicationen öfver
then 4 de artiklen och hvadh theri röres om the reformerade, vore hoos oss
som then hafva proponerat.
På den V., VI. och VII. artiklerne i then Svänske propositionen och then
7., 8. och 9 de i then Frantzöske propositionen är lijka svarat af the keijser-
lige, och therföre hafver man at achta hvadh som är remarquerat på thet
keijserlige svaret till ofvanbemälte 3 Frantzöske punchter.
Uthi den VIII. artiklen fans bäst, at efter the keijserlige hade uthlåtit the
orden: „Sive ex haereditariis Imperatoris sive aliis etc.“ , och thet som
ofvantill är mält om amnestien, bör och komma här i consideration, man
tå måtte stå therpå at Keijsarens haereditarii subditi såväll som andre, som
ifrå Behmiske krigets begynnelsse hafva hängt vidh thet eene eller andra
parthijet, måtte indistincte therunder comprehenderas.
IX. Refererade jagh feldtmarskalkens her Torstenssons sentiment om fån-
garnes förlossningh, nembligen at thet måtte skee efter thet oprättade
chartellet.
X. Hvadh Sveriges chronos satisfaction vidhkommer, therom taltes mäst i
alla conferencer, då legatio Gallica med åtskillige contestationer lät sigh
höra benägen at stödia under och, så mycket möijeligit vore, hielpa thertill
at Eder Kgl. Maj. och chronan måtte få een godh och nöijachtig satis-
faction.
Och tyckte migh |:att de hafva ders facit giordt, sam skulle Eder Kgl. Maj.
heela Pommern och Wismar:| med alle behör |:till den hambnar:|, när |:Schle-
sien och stifften :| nombes; |:därtill stutzade de ochgrufvade sigh, opponerade
sigh medh all macht emot stiffterne:|, säijandes |:att de hvarken för sin consci-
ens eller honeur skulle:| kunne |:i denne saken vara oss secundera, Påven:|
vore äntå |:icke godh på Franckrijke:| och söker på allehanda sätt at svarta
thet. Skulle han och andre som äre illa affectionerade, få thet med Frankrijke,
at thet |:hielpa till att abalienera kyrckiegodzen:|, så vore elden löös och
inthet vissare än |:een liga in Italia:| at vänta och therpå |:någre tusendh
man Keijssarn till secours.:| The gessandterne skulle och, om man ville
offenteligen röra på then strängen, nepligen drista sigh at |:stå i Munster:|.
Vij |:motte man:| de resto |:och uthom stiffterne begära:| hvadh vij funne
gott, theruthi |:ville de bijvalla:| och vänta samma |:officium uthi Franck-
rijkes postulato.:| Jagh hafver mött them theruthi med alle tienlige remon-
strationer, |:men inthet vijdare:| kunnat |:böija dem ähn därtill, att dee:|
omsijder sade, |:när Eder Kgl. Maj. endtlig ville begära sin satisfaction uthi
stiffterne, Eder Kgl. Maj. ville då anseenda hafva därmedh opå de evange-
lische biscoperne och in specie Bremen:|, ehuruväll the fruchtade, |:att där
kung i Danmarck:| måtte apprehendera thet alt för mycket och thet såret,
som inthet är ännu väll läkt groo op igen. |:Osnabrügg, Minden och Ver-
den:|, doch vore the inthet så stijfva på thetta, när the hörde, hvadh beskaf-
fenheet thermedh var, ville the |:inthet eens höra om:|, dels för ofvanbemälte
orsaker, dels och för |:bischop Frantz Wilhelm
Franz Wilhelm Graf von Wartenberg, Bischof zu Osnabrück und Regensburg, Koadjutor von
Verden, Administrator von Minden, kurkölnischer Minister, * 1593, † 1661. ADB XLI
S. 185ff . NDB V S. 365 . Außer der dort angegebenen Literatur vgl. Annegret Knoch :
Die Politik des Bischofs Franz Wilhelm von Wartenberg während der westfälischen Friedens-
verhandlungen (1644–1648). Diss. Bonn 1966 (Masch.-Schr.). APK 18630–18636.
anhanget, och then the inthet villia i thetta fallet offendera. Kunde Eder
Kgl. Maj. |:bekomma Bremen och Vehrden:|, unthe |:Franckrijke dedh
gärna:|, ville icke hällra läggia sigh theremot, eller thet postulatum på något
sätt contrecarrera, men stödia under och secundera thertill, kunde thet inthet
väll, thet ville the i erhållelssen af thet som man vordo begärandes |:uthom
stifften:| desto bättre göra.
XI. Att man måtte favorisera landtgrefvinnans Furstlige Nåde thet bästa
man kunde och vore bäst, at Hennes Furstlige Nådes fullmächtige satte
dess interesse op skriffteligen och låthe thet tillställa them keijserlige per
legatos coronarum. Sedan när man kommer ini handelen och till then
punchten, som handlar om landtgrefvinnans Furstlige Nåde, kunde man
fordra them Hessiske till tractaten och låta them sielfva vara med och tala i
Hennes Furstlige Nådes saak.
XII. Militiens contentement skulle man och drifva, och efter jag vänter
feldtmarskalkens her Torstenssons sentiment öfver then punchten, så gick
jagh och honom så obiter förbij.
XIII. Restitutio locorum: 1. Ratione termini måtte skee två månader efter
signaturam, så frampt ratificatio kunde skee innan een månadt, 2. ratione
rerum restituendarum tycktes vara bäst at the stycker, som hafva tillförende
varit uthi platzarne, måtte blifva quar och restitueras, men the som vore
antingen tecknade med Eders Kgl. Maj. vapn, elliest gutne eller och tagne
af fienden och tijt satte, måtte föllias af och tillstå Eders Kgl. Maj. och
Sveriges chrono.
XIV. Att man måtte bestå på then artikeln och tillsee, at Keijssaren inthet
lembnas något corpo i fält uthom guarnisonerne.
XV. Thenne artikeln blifver som han är, salva tarnen ulteriori declaratione
et specificatione.
XVI. Att thet vore gott, dätt dee som skulle begripas under thenne tractaten,
måtte nämpnas förän han slutes.
XVII. Thet som tillförende till then Frantzöske propositionen och therpå
gifne keijserlige svar är remarquerat om ligan som här kunde fattas, bleef
här och opreepat. In specie noterades, at Imperator och status inthet vore i
svaret nämbde. Hvarföre hade man at see till och laga, dät thenne articeln
blefve rätt formerat och bracht på gång, at man thermed kunde låta see
och vinna cronornes intention.
XVIII. Att man inthet hade att bijda efter eller gifva vederparten hopp om
något armistitio. Pax armata manu melius quaeritur!
Effter vij therhoos, såväll nu i thesse conferencer som ofta tillförende,
hafva befunnit olägenheet theraf, at bägge cronornes propositioner inthet
äre sigh lijke i ordningen af punchterne, är för gott och rådeligit ansedt
at föra och redigera them bägge i fyra classes och under hvar classe sättia
vissa capita tijt the förre alle articuli kunna refereras och dragas, eftersom
thet och då strax är skedt och pro memoria så opfördt som bijlagen thet
med mehra uthvijsar. På thett sättet kunna sakerne gå lijka på bägge ohrter
och then eene vetta, huruvijda then andra är kommin.
Thet kom och oss emellan i consideration om replicae modo, om then
skulle skee skrifft- eller mundteligh, på een gång eller och punchtevijs,
sampt på hvadh dagh; jämväll om residenterne på både ohrter skulle vara
tillstädes icke allenast näst replicerandet skedde, uthan och sedan under
tractaten. Ständerne här i Ossnabrugge hafva med all flijt anhållit och drifvit
at replicerne, åt minstone vår, måtte skee in scripto. Trautmanssdorf hölt
vara nogh, at the man finge satisfactionspunchten på paperet. Men greff
Nassou och Vollmar syntes falla på ständernes meeningh och hålla bättre,
at man satte thet eene och andre skriffteligen op. Legatio Gallica ville inga-
lunda thertill, uthan hade allehanda förelagor och argument at öfvertala
mig till lijkformigheet. Och efter thet syntes vara betänkeligit på vår sijda,
1. at på paperet specificera satisfactionspunchten, som han skulle framställas
och vij pro 2. inthet hade kunnat medh maner böija undan för een uthför-
ligare förklaring öfver then IV. artiklen om the reformerade och theras
begripande under religionsfriden. Ty satte jag mig inthet emot the Frant-
zöskes intention at replicera mundteligen, men tesmoignerade likväll thet
andra vara bättre och favorabler hoos ständerne. Doch efter legatio Gallica
fölle så högt therpå, ville vij tillsee hvadh som görligit vore och i thet
närmaste vij kunne accommodera oss efter them i thetta fallet. Theri vore
vij strax eense, at replicquen måtte heel på een gångh skee och förrättas
den 27. huius [ 27. Dezember 1645/6. Januar 1646] på bägge ohrterne
tillijka.
Störste difficulteten var om residenterne. Plenipotentiarii Gallici ville hafva
La Barde medh icke allenast i thenne acten uthan alla conferencer .
Füller äret alliancen conformt, men efter i Munster förelöpa någre
actus, thertill residenten Rosenhanen inthet admitteras mehr än se-
cundario och till een blott communication, så hafver man icke obilligt
ståt an och difficulterat, at så simpliciter städia La Barde till. Legatio Gallica
föregifver, att nuncius inthet vill lijda Eders Kgl. Maj. resident hoos sigh
eller ther han är och låtit vara illa med honom tillfridz therföre, kastandes
honom före, at han på thet sättet skulle kunna göra sigh inutil i mediationen.
Thetta till at stoppa och compensera, så säija the, at the, så snart the hafva
föredragit mediatoribus någon saak eller fåt af them svar på sin anbringan,
ville träda afsijdes i een cammar eller och föllia Contareni heem, låtandes
honom, Contareni, i theras praesentz säija residenten Rosenhanen hvad som
var föreluppit. Nu äre lickväll 3 actus så passerade: 1. när legatio Gallica
gör någon ouverture moot mediatorerne, 2. thesse åt the keijserlige och
the keijserlige igen svaren och 3. mediatorernes rapport till the Frantzöske.
På ofvanbemälte sätt som the Frantzöske föreslå, kommer Eders Kgl. Maj.
resident ingestädes rätt medh, uthan allenast efteråt och till een lijten com-
munication, kan hända blifver smord om munnen med een superficial
berättelsse. Om residenten Rosenhanen skulle fulkomligen skee itt nöije
och han blifva admitterat till första och 3 die acten, så vore thet inthet äntå
nogh emot thet som legatio Gallica praetenderar här för La Barde. Ty om
han skulle tillstädias på sätt och vijs som begäras, så vore La Barde här
medh och hörde hvadh som brachtes till och från the keijserlige. Och för-
thenskuldh och så länge residenten Rosenhanen inthet blifver i alla ofvan-
bemälte actibus fulkomligen tillstodder och fordrat (hvilket på then ohrten
synes vara ogörligit), hafver man tyckt vara bäst, at La Barde höllo sigh
och här ifrå slijka conferencer. Hvadh som elliest föreginge, kunde och
skulle honom behörligen blifva communicerat. Legatio Gallica tyckes förstå
thetta väll och inthet mehr fahra therefter. Men La Barde, märkiandes at
replicquen skulle snart skee, hafver här giordt sigh nogh omak och med
all macht vellat vara medh. Hvilket man lickväll med ofvanbemälte skääl
och remonstrationer maneerligen hafver undanbögt .
Elliest är i Munster föga mehr föreluppit. Duc de Longueville hade mig till
gäst. Han tesmoignerar medh ord och åthäfver een synnerlig ijfver till at
lefva efter alliancen och att chronan Frankrijke dragar een synnerlig och
särdeles respect på Eders Kgl. Maj. och Sverige. Jagh hafver entretenerat
honom medh thertill tienlige svar och på min och min collegas vägnar
honom och hans colleger förvissat, at på Eders Kgl. Maj. sijdo vij hafva
ordre, intention och villia at gå i thenne tractaten lijka steeg och oprichtigt
med them till värka. The oppehölle mig inpå dagen för juleaftonen och
länte mig therföre sine vagnar på halfva vägen, at jag i thetta oföret kunde
hinna med mödo fram på een dagh, var den 23. huius [ 23. Dezember 1645/
2. Januar 1646].