Acta Pacis Westphalicae II C 2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1645-1646 / Wilhelm Kohl
13. Königin Christine an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1645 Dezember 23/1646 Januar 2
Stockholm 1645 Dezember 23/1646 Januar 2
Kopie: RR, 1319’–1324
Zugeständnis des Titels Exellenz an die Gesandten der Generalstaaten. Äußerungen des Grafen
Wittgenstein über Abtretung Pommerns und Satisfaktion der Kronen. Austausch Pommerns gegen
Jägerndorf. Anspruch Frankreichs auf das Elsaß. Französische Gesandtschaft in der Türkei.
Türkische Kriegspläne. Einschluß der Kalvinisten in den Religionsfrieden. Spanische Angebote zur
Gewährung von Handelsvorteilen an Schweden. Tod Christoph Ludwig Raschs.
Vij bekomme på sidste post Edert samptlige breeff af then 24. Novembris
sidst förleden [ 24. November/4. Dezember]
APW, [II C 1 Nr. 443] (S. 857ff.).
Salvi särskildt af samma dato , innehållandes en relation öfver then som i
Munster emillan Eder och åthskillige gesanter vidh visiter och revisiter var
passerat. Vij förnimma theraf tillståndet och ähre medh Edert procedere
väl tillfridz och, såsom vij sij af Edre rapporter, thet I högeligen desidere-
radhe vårt betänckiandhe öfver the keijserlige commissariernes svar på
propositionen, förrän I uthlåte Eder vijdare i repliken, så hafve vij och
uthförligen skrifvit Eder till vår meningh therom den 10. Novembris
[ 10./20. November] och sände brefvet i cifrer afsatt och in duplo härifrån
i den 15. [ 15./25. November]
Vgl. APW, [II C 1 S. 843 Anm. 1] .
förmodandes at thet nu Eder väl och säkert ähr inhändigat. Theraf hafve I
till att sij vårt betänckiande öfver sakerne. Och vette vij ännu för denne
tijdh samma vår resolution inthet till förandra eller stort till förbättra,
allenast emedan vij af Edre breef förnimme någre saker af mindre impor-
tantie vidh lägenheet och visiterne passera, theröfver vårt betänckiande
Eder kan vara nödigt, ty förklara vij oss på dem, efftersom dee i bemelte
Edre breef blifva ihugkombne och förmälte.
Först, huru I Eder skole förhålla i titler och ceremonier emot General-
staternes ambassadeurer, när dee komma till fridztractaten, så var fuller för
både åhr 1640 såväl som i fiohl 1644 therom temmeligen myckit rördt och
söckt af Generalstaternes ambassadeurer, som tå här vore, att the måtte
hedras medh titulo et praedicato excellentiarum, såsom i visiter mötas såsom
andre souveraine princers legater; men omsijder ehuruväl theri saken hoos
oss förorsakade temmeligen betänckiande, resolverade vij lijkväl entligen
ex consilio, att vela deferera den republikens ambassadeurer titulum excel-
lentiarum och ähr deropå strax vidh den Danske fridztractaten giord emot
dem een begynnellse, i ty icke allenast Frantzösiske ambassadeurer de la
Thouillerie uthan och våra commissarier på den tractaten hafve stödze och
altijdh vidh congresser och möthen hedrat dem medh bemelte praedicato
och gifvit dem högre handen och förträdet hooss sigh i gångh och säthe.
Derföre vij och vele, att I på Eder orth och theruthe tractera General-
staternes ambassadeurer på lijka sätt och aldeles som Frankerijke dem tracte-
rar och som respublikens af Venetiens gesante blifver handterat. Och effter
vij förspörie, att desslijka ceremonier taga dagh från dagh och förändras,
så giöre I och vijssligen, att I så myckit cautius theri gå, som någon otienst
kunde förorsakas af ett strängt vägrande eller någon disreputation af en
lätt och obetänckt consens, efftersom och thet hafver sine godhe betäncki-
ande, att ingen churfursteligh gesante särskildt och när en eller fleere icke
raepraesentere Imperium eller collegium electorale gifves titulus excellen-
tiae.
Sedan hvadh grefven af Witgensteins öfver Pomernes cession förde afvoge
discurser , så och hoos andrum giorde förbygninger jämväl och hans för-
slagh till chronans satisfaction anlanger, så låta vij alt sådant i sitt värde.
Och ther vij hans förslagh hade velat låtet gälla, hade man för månge åhr
sedhan i Frankefurth kunnat them nåå och vijdera theri kommit . Att han
håller oskäligt, så och för sin herre omöijeligit cessionen att ingå, thet ställe
vij till sin orth och var väl i förstonne så otroliget för kungen i Danmarck,
att vij vidh sidste fridztractat på gräntzen skulle nåå någon satisfaction i
landh, them vij dogh på Laholm mehr i siste leigde inthet hade. Nu före-
vetter medh Pommeren fast annorlunda, hvilket vij heelt och hållet till
landh och fästningar hafve i vår possession. Skulle vij nu gå till och restituera
Pommeren, som vij hafve händer emillan och der den förre churfursten och
praetendenten hafver aldramäst drifvit, att vår sahlig herfader, glorvärdigst
i åminnellse, måtte komma på Tyske botn, och sedan otvungen och oförs-
kylt hafver giordt oss så myckit ondt och ingen är medh mindre orsak
gången från oss, ähn äfvenbemelte churfurste hafver giordt, thet troo vij
icke, att någon finnes, som sådant skall gifva jaa medh; vill Churbrande-
burgh hafva refusion för Pommeren, tå måtte han söka den hoos Keijsaren,
thet vore i Jegendorff, som han förr afträdt hafver
Markgraf Johann Georg von Brandenburg, Fürst zu Jägerndorf, * 16. Dezember 1577,
† 2. März 1624, stand im böhmischen Kriege als Generalfeldobrist der schlesischen Fürsten und
Stände gegen den Kaiser in Waffen. Nachdem dieser ihn geächtet hatte, ließ ihn sein Neffe,
Kurfürst Georg Wilhelm von Brandenburg, 1620 fallen. Das Herzogtum Jägerndorf blieb in
kaiserlichen Händen. Hans Schulz : Markgraf Johann Georg von Brandenburg-Jägerndorf,
Generalfeldoberst. Halle 1899 ( Hallesche Abhandlungen zur mittleren Geschichte
XXXVII). APK 3294–3296.
och, så myckit både genus och speciem af vår och chronans satisfaction
vidkommer, vele vij att I blifve och hålle Eder vidh bemelte vår ordre af
then 10. Novembris [ 10./20. November 1645] . I bruken icke deste mindre
civilitet emot Witgensten häruthinnan, men lijkväl medh realitet vijsa honom
hvadh skähl är, och låta Eder förlika, thet I hade förmodat itt annat af chur-
fursten såsom vår vän, strödiandes skarpa sanningen och hårde ordh theri-
blandh och frågandes honom, om han sådant talar ex mandato sui principis.
Ther så voro, tå behöfve I föga till tuntla medh honom, men slår botn uhr
tonnan och säija honom uthtryckeligen, thet vij inthet vela cedera Pommern
och att sådanne consilier och discurser som han förer, inthet ähre tienlige
och competelle medh någon neutralitet, men mehra förorsaka förbittringh
i gemuterne och tiärningh i vänskapen.
Vij hafve och sedt, hvadh I förmäle om replikens tillstundande insinuation,
att Frantzösiske commissarierne hålla för rådhsampt, att den icke skeer in
scripto uthan munteligen, men att ständerne gerna sij att then skriftteligen
måtte uthlefvereras
Vgl. J. G. von Meiern II S. 178ff. : Communication der Schweden zu Oßnabrück mit
den Reichsständen über die Ausliefferung der Replic.
måste tractera medh vederparten öfver satisfactione coronae och soldates-
quens contentement väl så gott, att man tracterade munteligen och secrete-
ment, tå man och bättre kunde sondera vederparten. Män när vij derhoos
betrachte den förste puncten och ansij ständerne, jämväl och considerera
Franckrijkes intention och interesse, som allenast ex ratione status taaler
för ständerne, men vij både ex ratione status, jämväl och för religionen
skuldh och särdeles, att Keijsaren och huus Österrijke icke måtte få någon
fast foot vidh Östersiöön till vår och Sveriges chrones osäkerheet så i
publike staten som elliest för Påviske läran, som lätteligen kan giuta sin
gifft in öfver siön, therom vij hafve probet för detta uthur Pryssen. Besinne
och här bredevidh, att thet som skriffteligen blifver tracterat och aftaldt,
ähr af större krafft och icke låter sigh så hastigt retractera, hvadh en gångh
uthlofves. Derföre tycker oss vara rådeligare, att I gifve ständerne i skoon,
hvilket the helst vele uthvellia, och oss tycker att dee falla opå replikens
skriftelige uthlefvereringh. Men elliest uthom dessa respecter, som vij billigt
draga till ständerne och att krafftigare skall hållas hvadh lofvas, skulle icke
vara orådeligit att tractera munteligen, när vij icke giöre anten oss sielfve
eller ständerne skada och förfångh och särdeles, när vij vele taga vår
particularintention i acht, tycker oss att den bättre ähr genom munteligh
och secret ähn skriffteligh tractat at incaminera och erörtra.
Vij sij och hvadh discurser föres och plages om grefve Trautmansdorffs
commission till fridztractaterne och hvilkenthera han först lärer söka till
contentera ständerne, oss eller Franckerijke. Det vari derom huru det vill,
anten han vinner ständerne allenast på sin sijdo, som vij dogh icke troo, eller
kan så stort hafva till betyda eller och att han skulle förnöija Franckerijke
med Elsas, thet och otroliget ähr, och ther så skedde, sitter dogh Francke-
rijke annorstädes så diupt i kriget, att han icke så lätteligen slipper deruth,
så tiener oss inthet annat hervidh än att I hafve noga acht på det han före-
tager och mesnagere det, så gått I kunne, men ingaledes låte I komma till
någon distraction, jaa icke till något som hafver en speciem aff distraction
emillan oss och Franckrijke eller emillan oss och ständerne. Tå ähr realiter
och talar för ständerne, för oss och för Frankerijke så vidt och att, när I
tala om vår och Sveriges chronos satisfaction, tage I fuller vidh och ahn,
hvadh Eder skäligen biudes till vårt contentement, men medh detta vilkor,
att vederparten och tillijka skaffa ständerne och Franckerijke contentement,
ståendes deropå, att ingalunda vela komma häri till något sluut medh veder-
parten, medh mindre och desse blifva satisfacieradhe.
Belangande thet Franckerijke så offta och inständigt drifver beskickningen
hedan ifrån till Portam, så skrifve vij Eder vår meeningh theröfver sidst,
och tycker oss nu som då, att man sådant medh godh skähl emot Franckerijke
excuserer och särdeles theraf, att Turken dessföruthan nogsampt incumberer
christenheeten och effter all adparence i synnerheet lärer skaffa Keijsaren
myckit till giöra. Voro Turcken engagerat på andre sijden medh Persianen,
tå voro väl en saak, att han beskickades, men nu kriget är af honom decre-
terat och begynt att föras emot christenheeten medh stoor progress och han
uthan dess är hennes arffiende, så hålle vij så före att man hvarken böör
eller behöfver serdeles vidh närvarande sakers tillståndh medh sollicitationer
draga honom härtill eller styrckia honom i hans fahrlige upsåht. Men säkrast
och försvarligast vara, att man troor Gudh oss sielfve en rättfärdigh saak
och ett gott samvet. Det hafver sine godhe skähl, att I och taala för the
ständer som Calviniske religionen äre tillgedahn, hvadh pacem publicam
och iustitiae administrationen anlanger. Men skulle dem och per publica
pacta tillaccorderas ius reformationis
Vgl. J. G. von Meiern II S. 205 : Reformirten praetendiren das Jus reformandi contra
Lutheranos. Vgl. Julius Greiff: Das staatliche Reformationsrecht nach seiner geschicht-
lichen Entwicklung und heutigen praktischen Bedeutung (Posen 1902).
the skole sådant ställa i värcket, hvar de få footen inn och finne occasion
till. Derföre och såsom bäst ähr, att I icke beträda deres saak till en sådan
obilligheet, så ähr och väl, thet vij höre, att the sigh theruthinnan läncka
och beqväma.
Och aldenstundh dee Spaniske commissarierne så offta tala om accomoda-
tionen och vänskaps förnyellse emillan oss och deras konungh med stoora
promesser af commerciernes märkelige förökallser, ty sij vij icke ogerna,
att I vidh lägenheet sondere dem, hvadh prerogativer och förmån i com-
mercierne dee meena och täncka till offerera oss och Svenske undersåthere,
låtandes oss sedhan sådant förnimma.
Och effter Christoffer Ludwigk Rasch
Christoph Ludwig Rasche, schwedischer Diplomat, * 1584 Magdeburg, † 22. November 1645
Walle bei Bremen. ADB LIII S. 205–209 . SMK VI S. 221.
hafve förseglat hans saker, att dee instructioner som han hafver hafft i vår
kere herfaders eller vår regementz tijdh, icke må komma fianden eller andre
i händer.