Acta Pacis Westphalicae II C 2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1645-1646 / Wilhelm Kohl
10. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christine Osnabrück 1645 Dezember 15/25
–/ 10 / [ 21 ]
Osnabrück 1645 Dezember 15/25
Pr.: Stockholm 1646 Januar 6/16 Ausf.: DG, A I 1, Legat . [ 3 ], 815–817’; Konzept: J. Ox. Slg. A
Gegenbesuch Trauttmansdorffs. Kaiserliche Pässe. Zulassung Magdeburgs. Einschluß der Refor-
mierten in den Religionsfrieden. Pommern. Gravamina evangelicorum. Anspruch Frankreichs auf
das Elsaß und Breisach. Schwedische Satisfaktion. Bestrafung des Pfalzgrafen bei Rhein. Grava-
mina der Stände. Titelfragen mit Venedig.
Uthi nästföregångne breef af den 8. huius [ 8./18. Dezember 1645 ] är aller-
underdånigst mält, dät grefven af Trautmanssdorf hade sändt oss sin full-
macht at besee, om hon vore acceptabell, jämväll lofvat oss nöijachtige pass
för Erffurt och Strålssundh, men lickväll skickat medh fullmachten sådane
som vij inthet kunde taga emot. Vij desidererade uthi samma pass, att the
inthet vore 1. grundade på praeliminarsluthet och Keijssarens generalleigdh
och 2. eij heller underskrefne af Trautmanssdorff såssom Keijssarens princi-
palfullmächtige här in loco stodder, uthan af Lambergh och Crane. Thet
senare feelet bleeff strax emenderat och oss tvenne pass tillhanda sände,
them Trautmanssdorff tillijka med sine colleger hade underskrifvit. Men
efter thet förre feelet var substantial och äntå obotat, kunde vij them
förthenskuldh inthet hålla för gyldige.
Den 9. [ 9./19. Dezember ] giorde grefven af Trautmanssdorff oss revisiten,
då vij accepterade fullmachten för goodh och remonstrerade än yterligare,
thet före feelet, som vij hade noterat i passen. Han lofvade, strax och efter
sin heemkompst sände oss passen inrättade in desiderata forma, som copian
under lit. A thet mehra vijsa kan. Orsakerne hvij vij hafva achtat nödigt,
at stå så styft therpå, äre Eder Kgl. Maj. här tillförende i underdånigheet
öfverskrifne. The Strålssundiske äre ändå uthan keijserlige pass förtreeste
och väntas hijt i thesse dagar. Thet mästa hafver varit, at conservera prae-
liminarsluthet och then keijserlige leigden i sitt rätta förståndh; hvilket och
förmedelss erhållelssen af thesse passen är för thenne gången giordt och
skedt och then quaestionen sluthen. Bägge sijdors deputati, nembligen the
ifrå Munster hijt sände medh creditivet under lit. B och så månge af här
församblade corpore statuum committerade till at conferera öfver admissions-
punchten
Vgl. J. G. von Meiern II S. 127ff.
burgensium admission förmedelss reverset under lit. C richtig giord
Disputen emellan ständerne af then oförändrade Augssburgiske confessio-
nen och the reformerade om thetes fulkomlige begrijpande under religions-
friden svallnar mehr och mehr. Reformati som hafva ingen synnerlig godh
tillförsicht till papisterne och theras assistenze i thenne saken, begära at
våre religionsförvanter villia nu föruth förvissa then therpå at, när directo-
rium Austriacum kommer ini furstenrådet igen och then 4 punchten i vår
proposition kommer under omfrågan at debatteras, the som äre af then
oförändrade Augssburgiske confessionen, skola villia så förklara sigh, som
reformatorum förslagh lyder under lit. D.
The Pommerske landständernes deputerade
Auf Beschluß der Wolgaster und Stettiner Stände wurden die Deputierten nach Osnabrück ent-
sandt , wo sie im Oktober 1645 eintrafen. Max Bär : Die Politik Pommerns während des Dreißig-
jährigen Krieges S. 161f. Der Gesandtschaftsbericht der Deputierten ist veröffentlicht in Bal-
tische Studien IV (1837) – VI (1839); vgl. im Literaturverzeichnis Verhandlungen.
Friedrich Runge, pommerscher Kanzler, * 17. März 1599 Greifswald, † 25. Dezember 1655
Kolberg. ADB XXIX S. 683–684 . F. Roth , Auswertungen R 888.
tera inthet lijtet, att Churbrandenburg hafver een reformerat, som förer
thet Pommerske votumet i furstenrådet, och at then samma hafver fahrit
uth något obetänktsampt emot våre religionsförvanter i thenne quaestionen.
Jämväll apprehendera the, at här äre såväll hoos oss som the evangeliske
ständerne klagemåhl inkomne uhr landh Cleve, hurusom then Lutherske
församblingen blifver ther trängder af reformatis! Vij underlåta inthet at
menagera sådant efter Eders Kgl. Maj. intention.
Gravamina evangelicorum blefve oss rätt nu solenniter inhändigade genom
visse deputerade, nemligen den Magdeburgiske, Darmstädtiske, Frankiske
grefvernes och stadens Bremens abgesandter
J. G. von Meiern II S. 138 gibt als Datum den 15./25. Dezember 1645 an, nennt als
Deputierte aber nur die Bevollmächtigten von Magdeburg, Hessen-Darmstadt und Nürnberg.
och på samma stundh sändt andre deputatos
The äre temmelig långe och vidhlyftige. The catholiske hafva inthet än
gifvit fram sine.
Uthi ofvanbemälte revisite, som grefven af Trautmanssdorff giorde till
oss den 9. huius [ 9./19. Dezember 1645 ], och min, Johan Oxenstiernas,
particularvisite till honom i förgår [ 13./23. Dezember 1645 ] sade han, at
mediatores i Munster hade på legationis Gallicae anmodande begärat heela
Elssas och Brisach till satisfaction; hvilket postulatum han hölt vara 1.
iniquissimum, efter Elssas hörde omyndige barn till
Das Elsaß stand dem Erzherzog Ferdinand von Österreich, Grafen von Tirol aus der Innsbrucker
Linie, * 17. Mai 1628, † 30. Dezember 1662, Sohn des Erzherzogs Leopold, ehemaligen
Bischofs von Passau († 13. September 1632), und seiner Gemahlin Claudia Medici († 25. Dezem-
ber 1648), sowie seinen Geschwistern Isabella Clara (* 12. August 1629), Sigismund Franz
(* 27. November 1630) und Maria Leopoldine (* 6. April 1632, spätere Gemahlin Kaiser
Ferdinands III.) zu. W. K. Prinz von Isenburg , Stammtafeln I Tafel 18. Alfred Over-
mann : Die Abtretung des Elsaß an Frankreich im Westfälischen Frieden. In Zeitschrift
für Geschichte des Oberrheins N. F. 19 (1904) S. 79–111 und S. 434–478 sowie
ebd. 20 (1905) S. 103–145. Vgl. auch Der Kaiserlichen Abgesandten bei dem Westfäli-
schen Friedenskongreß im Mai 1646 verfaßtes Bedenken von der Wichtigkeit des El-
sasses und der Festung Breisach, auch was dem deutschen Reich daran gelegen sey,
das solches an Frankreich nicht überlassen werde. In Wissenschaftl. Magazin f.
Aufklärung hrsg. von E. Posselt I (1785) S. 369ff.
2. disproportionerat och eftertänkeligit för Keijssaren och rikssens ständer.
Om thet skulle skee, så hade, som hans ord var, Frankrijke icke allenast
öppen dör at ryckia ini Tysklandh medh een armée och på vahldagar ther
efter sitt gode tyckio turbera churfursternes frije vahl, uthur och kunde
förmedelss then conquesten krächta in och läggia under sigh Lottringen
och the andre provincierne baak efter Elssas. Keijssaren såge fuller at
Frankrijke uthan satisfaction i landh inthet vore at stilla, och therföre hade
han, Trautmanssdorf, efter gifvin ordre slagit förre Metz, Tuell och Verdun
sampt cessionen af Pignerola och Mayenvic, torde och förstå till at Brisach
blefve raçerat. Ville legatio Gallica inthet vara tillfridz thermedh, uthan stå
på sin begäran at få Elssas, kunde heela världen see, at intentioner vore till
krigh och inthet fridh. Frankrijke hade fuller någon avantage i handen och
giorde mycket af jalousie och thet inrotade bittre haatet, som thet bör till
Spagnien; men tijderne kunde vända sigh och thetta them igen heemburit,
om the icke tempererade thenne lyckan med billige fridzconditioner.
Med Eder Kgl. Maj. och Sveriges crono vore fast een annan sak. Missför-
ståndet vore nu nyligen opkommit och skulle therföre, när man på både
sijdor hafver rätta alfvaret, kunna förlijkas och tagas bort med alle sine
rötter, så at emellan Keijssaren och Eder Kgl. Maj. skulle efter träffat fridh
kunna plägas godh och förtroligh correspondence. Han sade sigh hafva
hördt, thet någre villia ställa i tvifvell, om Eder Kgl. Maj. och chronan
Sverige borde satisfaction. Thet sade han är inthet at tala om. Chursachssen
hafver slagit thet förre och Keijssaren långesedan hålletet vara billigt, at
then måtte Eder Kgl. Maj. vederfaras. Och hvar thet icke vore, så måste
man äntå göra något till at hielpa sigh ex praesenti malo, säijandes therhoos,
at samma satisfaction borde praesteras inthet af the evangeliske allena,
uthan alla rikssens ständer ihoop; bodh at vij ville sättia then punchten
skrifftelig op; han ville tillsee at, hvad som görligit vore, måtte skee och
effectueras.
Therpå är svarat, dät vij inthet än egenteligen viste, hvadh Frankrijke på
thetta fallet hade slagit förre och skulle villia fordra. Thet viste vij, at
Frankrijke såväll som Eder Kgl. Maj. skattar störste deelen af sin satis-
faction bestå theri, at man nåår een behörlig säkerheet och at then samma
funderar sigh till een godh deel, ja mästeparten, på Römerske rikssens
ständers förrige vällfunderade frijheet och at hvar och een blifver restituerat
och satt i thet laag som then var, förän kriget begyntes, aldeles som cronor-
nes propositioner lyda. Frankrijke altt härtill, så mycket oss hafver varit
vitterligit, hafver hafft een godh och oprichtig intention och förmodelig
then med sielfva värket varda bevijsandes. Oss, nu sedan obstacula äre uhr
vägen tagne, vara resolverade, at komma ihoop medh legatione Gallica, till
att göra aftal i itt och annat som tienar till replicquen, villiandes då öfver-
läggia , om then skall skee mundt- eller skriffteligen på een gång eller
styckevijs.
På ständernes restitution svarade Trautmanssdorff, at Keijssaren inthet viste
af någon som vore orestituerat, sedan then i Regenssburg suspenderade
effectus amnestiae vore oplöst och sedan at amnestien inthet kunne tagas
längre tilbakar, alldenstundh thet vore ingen som för then tijden vore
kommen ifrå sitt . Palatinus ad Rhenum hade gripit efter Keijssarens crono
och therföre med rätta hade förtient sitt straff. Om han nu finge Neder-
pfaltz igen, vore thet nogh och mehr än thet sigh borde. Öffverpfaltz och
churdigniteten kunde han inthet een gång vänta igen. Aequilibrium Imperii,
som man förmedelss Palatini restitution söker, kunde äfvensåväll erhållas
genom Beijern. Palatinus vore reformerat och, ther han och hans anhang
finge öfverhanden, argare moot the rätta Augspurgiske confessionsförvan-
terne än Beijern eller andra catholiske. Om Churbrandenburg skulle nu döö
sin koos uthan lijfz arfvingar, så föllo churvurden till een catholisk.
Gravamina som ständerne kunne hafva, vill Keijssaren här låta ransaka och,
om möijeligit är, afhielpa, eftersom thet och vore resolverat, at the skulle
här i Ossnabrug tagas före. Orsakerne, at gravamina skole här komma i
handell, gifves före, 1. at å Eders Kgl. Maj. vägnar vij them hafva berördt
i propositionen och inthet legatio Gallica; 2. ville nuncius, som är i Munster,
inthet höra af then saken. Han, Trautmanssdorf, hade och så inrättat sine
saker, at han tänkte mäst hålla sigh oppe på thenne ohrten och stundom
ryckia öfver till Munster. Moot mig, Johan Oxenstierna, lät han sigh märkia,
at han hade een specialfullmacht inrättat på hans person allena, at tractera
med oss. När vij ville, vore han redebogen at vijsa henne.
Grefven af Wittgenstein och then Maintziske principalgessandten, greef
Cratz
Wittgenstein gör nu inthet så stoort buller. Han sade sigh och the andra
undra, at Trautmanssdorff är så liberal i quaestionen an, i thet han strax
gillar, at Eder Kgl. Maj. måtte hafva något. Att churfursten må få behålla
Pommeren och vij inthet röra therom, slår han, Wittgenstein, stifft Bremen
och Wissmar förre, at å Eders Kgl. Maj. vägnar thet måtte begäras. Men
hafver och elliest med maneer låtit them Brandenburgiske förstå, det vij
inthet hade eller tilläfventyrs väntade någon ordre, at träda i någre particular-
tractat öfver Pommeren, uthan at thet är bäst, then saken kommer på
generaltractaten; hvilket the syntes taga hårdt och illa vidh sigh.
Jagh, Johan Oxenstierna, ämnar i morgon förfoga migh till Munster , at
göra i itt och annat aftal med legatione Gallica. Hvadh thera kan förefalla
och vij sedan Eders Kgl. Maj. allernådigste ordre tillföllie taga oss förre,
skall efterhanden underdånigst hörsamligen berättas.
Then Venetianiske envoyén
Vgl. [ S. 25 Anm. 1 ] .
här i staden så länge han fick svar ifrå Contareni om inscriptionen. Contareni
skall hafva föreburit, at respublicen skrifver så till andre kongar och ginge
inthet gärna från sin förre vahna, icke desto mindre ville han therom skrifva
till republicen och saken behörligen remonstrera, rådandes han, Generini,
at fortställa reesan; hvilket han och giorde, reesandes härifrå then 12. huius
[ 12./22. Dezember 1645 ].
B: 819 Corpus catholicorum an das Corpus evangelicorum [Kopie ]. Münster 1645 Dezember 12
C: 820–821 Revers Dr. Krulls
Johann Krull, Bevollmächtigter des Erzstifts Magdeburg. Nach J. A. Olearius ( Hauptstaats-
archiv Düsseldorf, Stolberger Leichenpredigt-Sammlung Nr. 14204) ist er am 20. Februar 1610
in Halle a. d. Saale geboren und am 21. November 1668 gestorben. Er studierte 1628 in Jena,
1629 in Leipzig, 1633 wieder in Jena, wo er den Lizentiatengrad erwarb. 1640 war er Syndikus
des Domkapitels zu Magdeburg, wurde 1641 zum Offizial ernannt, promovierte 1643 in Jena
zum Dr. jur., ging 1645 nach Münster und Osnabrück, wo er drei Jahre unter den evangelischen
Fürsten und Ständen das Directorium geführt. 1649 wurde er zum Hof- und Justizrat
ernannt, ging zum Nürnberger Exekutionstag und wirkte 1652–1654 als magdeburgischer
Gesandter in Regensburg. 1654 wurde er Geheimer Rat, 1655 Vizekanzler, 1659 Kanzler.
In Regensburg vertrat er 1663 bis 1668 neben Magdeburg auch Sachsen-Gotha, Weimar und
Eisenach. APK 14213.
1645 Dezember 11/21 [ Druck: J. G. v. Meiern II S. 130 ]
[ ohne Kennzeichnung: ] 865–888 Gravamina evangelicorum. Ohne Datum
Die evangelischen Stände lieferten ihre Gravamina den schwedischen, kaiserlichen und kurmainzi-
schen Bevollmächtigten am 15./25. Dezember 1645 aus. Vgl. [ Nr. 12 ] , 2. Absatz (S. 32f.) und
[ S. 28 Anm. 5 ] .
Meiern II S. 522ff. ]