Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
342. Rosenhane an Joh. Oxenstierna und Salvius Münster 1645 Mai 19/29 Pr.: Osnabrück 1645 Mai 21/31
342
Ausf.: J. Ox. Slg. B II; Kopie als Beilage D der Nr. 343
Besprechung mit Servien, Contarini u. Vulteius: Stellungnahme der kaiserlichen u.
brandenburgischen Gesandten zur Paßfrage für Stralsund, Mißstimmung wegen
einer kaiserlichen Flugschrift, Teilnahme der Reichsstände, Waffenstillstand, Klage
über Aufschub der Proposition II. – Besuch Serviens: Religionsfragen in Proposition.
I går klockan 2 sände her Servien til mig och begärte, jagh ville föllia honom
til her Contareni, hvilket jag och tillijka medh her Vulteio effterkom. Förste
discursen begyntes thermedh at, effter mediatores förledne veeka hafve på
the keijss. vägnar them försäkrat, at Eders E. E. då reeda skulle hafva pass-
portet för Strålesundh eller och stå uthi Eders E. E. vilkohr att affordradt,
när Eders E. E. så behagade; och man sedan ifrån den orthen inthet hafver
förnummit något därom, så motte han gerna veeta, om dhe keijss. annorle-
des hade sig betänckt heller hvadh hinder kunde vara i vägen kommit; där-
opå her Contareni frågade, om jag hade fått tidender, hvadh som vore pas-
serat , sedan Eders Excell., her Oxenst., hafva hållit ett pacquet och hafft dhe
Brandeburgische och flere furstl. gesandter til gäst, och som jag dhertil
neekade, sade han sig hafva förståt Eders Excell. då medh them skulle hafva
kommit öfvereens och at greffven af Witgenstein vidh sin ankompst där
skulle hafva inkastadt någon difficultet och at dhe keijss. icke dess mindre
hafva lofvadt uthlefverera passet, så snart Eders E. E. voro färdige medh
propositionen. Skulle thet ännu inthet vara skiedt äller något dröijes, så
ville han strax til the keijss. och urgera därupå och förnimma, hvadh or-
saken monde vara. Interim beropade han sig som offtast dherupå at Eders
Ex., her Oxenstierna, hafver honom lofvadt, at man för den orsaken inthet
ville dröija medh propositionen, uthan lijkväl fahra fort och affsättia thet
andra så länge til sin tijdh och rum.
Thernäst begynte her Servien besvära sig öfver den schriften, som the
keijss. här uthspridt hafva, hvarigenom the eendeels villia retractera, hvadh
the genom mediatores tilförende hafva resolverat, brukadt dhertil en
oordentlig väg, gått mediatores förbij, förorsakadt derigenom misstanckar
hoos andra, lijkasom man heemligen tracterade, förbittra sinnen emot
hvarannan genom sådane incivil och famos libeller, som the tilförende
någre reesor hafva giordt; begärte fördenskuldh, at mediatores ville taga
sig det ann, förnimma utaf them keijss., om the sådant ville bestå och
dherhoos förkomma, at sådane procedurer inthet offtare motte öfvas.
Thetta syntes Contareni i förstonne icke aldeles väl uptaga, synnerligen
effter nu tridie resan ähr, at han har urgerat deropå, hölt och icke vara
af den vichtigheet, at man skulle göra något därom; ty hvar man skulle
antaga sig alle sådane flijgande schrifter, så finge man annat inthet göra och
finge man aldrigh fredh, theremot skulle han sig påminna, quod spreta
exolescunt. Ther nu her Servien hermedh inthet gaf sig tilfridz, uthan
ytterligare stodh upå at, om keijss. förneeka schriften, så vore nog och hadhe
han inthet mehr att seija; men om the bestode henne, så vore thet en iniuria
och iniquus procedendi modus, jemväl och som toucherade mediatores,
hvilke themedh blefve förbijgångne. Andre pasquiller, som personal
ähre, hafver han aldrig antagit sig, oansedt han hade sedt, huru Volemar har
i een schrifft uthropadt honom för een impostore; men sådant, som tou-
cherar negotiatione sielff och ifrån ingen annan kan här komma än them som
hafva om slike saaker veetskap, meente han, at man så aldeles inthet kunde
förachta och låtha passera. Blef gubben omsider förtörnadt och mente, man
hade inthet annadt at vänta, när man sielf til sådane schriffter gifver occasion
och orsak. Han hade sielf befunnit, at the puncter, som h. Servien effter the-
res berättelse hafva upsatt, inthet vore rätt fattade, och begynte altså heffigt
defendera them keijsersche, hvaröfver the kommo i vidlhyfftigh contestation,
deri Contareni sig heelt förifrade seijandes sig förmärckia honom vara
dijt kommen at göra sigh tortur (som han thet ordet brukade) och at jag
och Vulteius vore dher som vittne öfver honom och at han sådan modum
inthet förstodde, hvilken ifver han dogh strax lät falla, då jagh enskyllade
migh inthet til den ende vara dijt kommen, uthan ville mig heller på sådant
sätt absentera.
The ginge sedan til puncterne effter hvarannan, och såssom the på både
sijdor förklaradt sin mening, befunne the, at ther ingen stridh var och at
the keijss. medh oskiähl een sådan schrift hafva uthgå låthidt; ty hvadh the
i 2. punchten bestå på Franckefurtische conventens translation, befinna the
thetsamma uthi her Serviens upsått. I the orden lesquels colleges ils enten-
dent devoir estre composez des deputez qui ont esté jusque icy à Francfort
et qui viendront etc.; hvilke ordh nogsampt uthtyda och restringera the
föregående i samma punct. Sammaledes uthi then 6. bekände Contareni
vara the keijss. meening, qu’ ils ne demanderont que les formes et clauses
ordinaires et pratiquées, som orden lyda, men then explicationen, som
effterföllier, at thet förra ähr förståendes medh verification des parlements,
ähr inthet positive sagt, lijkasom thet vore så förstått af them keijss., uthan
at Fransösche gesandterne så hafva thet uttydt emot mediatores, hvilket
the fölliande orden sur ce que nous avons representé nogsampt uthvisa;
hvilket alt Contareni så motte omsider bekänna; och emedan altså ingen
tvist var in merito causae, uthan om processen och modo, hvilket media-
tores mehr anginge, altså lofvade Contareni, at the ville drifva then saken,
och begärte, h. Servien ville sig thermedh gifva tilfridz.
Iblandh discurserne öfver 2. puncten dref Contareni thet som han altidh
plägar giöra, at stendernes närvarelse på thenne orten inthet nyttiade, uthan
mehra vore hinderlig i fridzvärkedt och at the på thetta sättet inthet kunde
bevijsa sig något ius sufragii hafva. Ty uthi diaeta och conventu generali,
circulari et deputationis viste han väl them hafva sitt votum. Men the
modos föruthan kunde han inthet see, huru the här skulle concurrera, medh
mindre een rijkzdag blefve hijt skrefven eller een af the andra modis brukade.
Ty han vill icke förmoda, at cronorne, som praetendera stendernes legum
fundamentalium conservation, skulle theremot stå upå någon ny och
opractiserlig förandring. Her Servien enskyllade thetta och distinguerade
emellan ordinariam viam, som i förtalte modis består, och extraordinariam,
hvilken i sådan fall kunde brukas uthan förkränckelse af theres constitu-
tionum och legum. Eliest ähre stenderne sielfve här, som kunna bevijsa
rättigheet och förenas om modo, som the bäst kunna.
Om suspensione armorum kom och til discurreras, hvartil her Contareni
rådde seijandes sig inthet hafva hördt eller läsidt någon fridh vara sluthin,
ther icke någon suspensio armorum ähr föregången; deremot h. Servien
bevijste impossibiliteten och huru sådant näpplig stode til practisera. Den
förste och sidste h. Contarenis klagan och lååth var, hvarföre man icke kom-
mer uth medh propositionen, och at på sådant sätt ingen fred är at vänta, så
länge vij lefva. Och ehuruväl man sökte att änskyllat och gifva honom
godh förtröstning, kunde man dogh inthet stilla hans otåligheet, och ville
inthet troo, hvadh man honom lofvade, seijandes sig som offtast vara
bedragen. Her Servien tilbödh vädia medh honom, at han innan 10 eller 12
dagar skulle see förandring. Men thertil ville han häller inthet. Ifrån Conta-
reni fölgde vij her Servien uth spassera til ett lithet huuss han hafver legdt
sigh een half mijl ifrån staden.
I dagh klockan 2 kom be:te her Servien til mig, gaf tilkänna, at han hade
ärnat schrifva Eders E. E. til och dherhoos ytterligare discurrera medh mig
om puncterne. Men som han förstodh, at jag reda hadhe rapporteradt til
Eders E. E., hvadh han senast discurrerade, och i morgon vänte Eders E. E.
betänckiande, lät han dhertil bestå, synnerlig effter han påminte sig, at thet
inthet väl skulle tiena, at han skulle schrifva dijt, medan h. d’Avaux vore
dher. Interim lät han sig lijkväl märckia medh the andre puncterne någor-
ledes kunna vara tilfridz, såssom jag senast hafver mentioneradt, allenast
thet ordett cum primis i 3 die artikeln lågh honom ännu på sinnet och fruchtade,
thet skulle såväl abalienera alla catholische stender i rijkedt såssom och
excitera Påfven och hans anhang, som therutaf skulle uttydadt til ett
religionskrieg. Jag svarade thertil, at, om Frantzoserne, som sielfve catho-
lische ähre, talte i sådana terminis, så kunde Påfven tiläventyrs förargas.
Men i thetta fallet kunde han inthet undra, at cronan Sverige talar för sine
ägne religions- och bundsförvandter och kan Frankrijke therigenom inthet
imputeras; 2. såsom the befruchta, Påfven är oss inthet mindre angeläget at
befruchta, thet vij motte förlohra all credit och vänskap hoos alle våre
vänner och evangelische ständer i Tysklandh, hvilket visserligen skulle
föllia, om the befunne oss inthet tahla för them, som the hade förmodadt,
uthan at vij så leviter ginge det störste deres besvär förbij, som är i reli-
gionen , utaf hvilken så mycken olägenheet, pressurer och missförståndh
är härkommen; 3. vore icke raiçonabelt, at vij lijka skulle procurera och
tala för them som äre våre argeste fiender och hafva hulpidt sigh til at göra
oss och våre adhaerenter all skada och förtryck och icke någon mehr af-
fection skulle låtha spöria emot them som hafva hållit sig inntil oss och
vår hielp implorera. The andre hölle sigh dogh intil Keijssaren, som inthet
skulle underlåtha at procurera för them och theras saak.
Hvartil h. Servien repliquerade, at, ehvadh cronan Sveriges legater propo-
nerade och drefve, blefve doch uptagit, lijkasom Frantzoserne sielfve thet
giorde och mehra för een finesse, lijkasom thet the igenom andre giorde,
thet the sielfve inthet ville hafva nampnet före. Sedan bekände han väl, at
Franckrijkes interesse äfvenså stort vore at conservera the protesterande
stenders vänskap och uthi ingen motto disgustera them. Men han för-
meente them sielfve vara så förnufftige, at, när them blifver remonstrerat,
at man i sielfve handelen inthet vil förlåta them, uthan på thet krafftigste
drifva theres saak, och hvadh periculum dherhoos vore, at man medh
någre ordh, som dogh föga importera, kunde draga sig ett nytt krig och
flere ovänner på halssen, så skulle the thet inthet giöra. Till thet tridie
svarade han, at oansedt sant vore, thet the catolische vore våre ovänner och
vij föga behöfde tala för them, så kunde vij lijkväl på sådant sätt giöra them
til vänner och draga them på vår sida, när the förnumme, at vij extra
religionem giorde them lijka och sökte theres välfärdh; men när the för-
numme sig blifva negligeradhe och protestantes cumprimis etc., så skulle
the thet förorsaka mehr division och bitterheet. Om the andra puncterne
blef älliest föga talat, han slööt thermedh at han förmodde Eders E. E.
skulle låtha sig behaga een conference på een tima eller någre, ännu förän
propositionen uthgofves, at man om ett och annatt kunde giöra en ful-
komblig richtigheet. Effter nu 3 veekor och öfver ähr, sedan han var i
Osnab., meente han, Eders E. E. skulle herefter hvar tridie veeka heller
offtare komma medh hvarandra tilhopa, antingen affaires presserade eller
inthet.
Föruthan thetta berättade han och, at h. Thuillerie hade schrifvit hijt, thet
han medh rijkzcantzlerens excellentie hade discurreradt om the Pålnische
gifftermåhlet, theremot hans excellentie hade högt berömdt och praefereradt
thet Brandeburgische för athskillige andragne skähl.
S:t Romain reeser i morgon til Ossnabrügk at valedicera Eders E. E. …