Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
76. Axel Oxenstierna an Joh. Oxenstierna Stockholm 1643 Dezember 13/23 Pr.: Minden 1644 Februar 7/17
76
Eigh. Ausf.: J. Ox. Slg. B II; Druck: C. C. Gjörwell S. 101–103
Drohende Auseinandersetzung mit Dänemark.
Om mitt och flere de Dinas tilstondh veet Lars Månson Dig best at berätta;
och ähr ded efter Gudz vilie lijdeligt, han erhollet till vårt gagn härefter,
och haffve Dig sampt Din käre hustru sig altidh befaledt till Eder välmåge
och vår hugnedt. Alt anned står, des Gudh loff, hoos oss efter vanan och
väl till. Men ded Danske procedere i dette förledne åhredt uthbrustet, de
Danske stemplingar på alle ortar och fattade consilium till krig emot oss,
fruchtar jag, at, förähn man veet ordh aff, gör en ruptur aff fredhen emellan
desse tu rijken och förorsakar oss at så gärna bindha vår hest vedh hans
gärdsgårdh, som förvente honom hoos oss. Tijden moste giffvat, och om
eller nähr Du hörer däraff något vist, då troo vist, at där ähre orsaker till;
fuller kan jag besinna, at ded skall mutera månge consilia och giuta sakerna
i ett annedt kerl, men så hoppes jag, at Gudh kan och settia ded såväl som
mykedt annedt sig härtill menniskiohopp teet hafver. Vår correspondence
skall fuller däröfver till en tidh lijda någon anstöt, men moste medh tåle-
modh och hopp öfvervinnas. Får Du däröfver rescontre eller förnimmer,
at ded vill illa uthtydas, så remonstrera tempore et loco, huru högelig vij
ähre injurierade, huru mykedt contraparten committeret, hvadh fahrlig
dessein emot oss åå färde och at vij ifrån vårt förehaffvande till ded gemene
besthe intet fördenskuldh afflåtha; hoppes at Danmark låther beveka sig
till raison. Dette, som Du sielff förstår, varder Du vetandes at taga i acht;
men så länge Du hörer, at ded ähr stilla, så tijg och Du stilla. Men brister
ded oss emellan, så veet Din devoir och troo ded vist, at annedt rådh nu
intet finnes, såframpt vij icke vele låta draga oss nätet öfver halsen. Jag
schriffve gärna mehra, men hinner intet. Den högste Gudh Dig och Din
k. hustru mildeligen bevare…