Acta Pacis Westphalicae II C 3 : Die schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646 - 1647 / Gottfried Lorenz
137. Rosenhane an Johan Oxenstierna Münster 1647 Februar 11/21
–/ 137 /–
Münster 1647 Februar 11/21
Eigenhändige Ausfertigung: DG A I 1 , Resident . p. 541–546 = Druckvorlage. Kopie: DG,
A I 1 , Legat . [ 6 ] fol. 183–184’ = Beilage A zu Nr. 142.
Visite bei Longueville und Contarini: Schwedische Satisfaktion. Unterredung mit Longueville:
Französische Bemühungen, den Kaiser und Spanien zu trennen; Bayerns Rolle hierbei; Bm. Osna-
brück ; Türkischer Krieg und satisfactio militum resp. Abdankung der schwedischen Truppen;
französisch-spanische Verhandlungen. Niederländisch-spanische Verhandlungen.
Sädan jag i förledne lögdags hinte fram och hijtt öffver till Mönster, besökte
jag i måndags härtigen aff Longeville och i tisdags h. Contareni, hvilke
bägges mächta gladde sig öffver the gode tidender att sakerna i Ossnabr.
såvida vore avancerade och H. K. M:tz och cronans particularsatisfaction
till ända bracht och advantageusement ärhullin, görandes sig däraff dän vissa
förtröstning att freden däruppå med thet första oundvikeligen måtte föllja,
hvilket the bägges med stor längtan syntes desiderera och åstunde.
Ibland annadt kom jag på discurs med härtigen om Spansche tractaten och
dän separation the förmente bringa till väga emellan Käijsaren och Spanien
och förnam att han fullkomlig hade dän håppningen att dän skulle ärhållas
där man beständigt stode däruppå, låt sig och märkia att the Bäyersche
märkeligen skulle hjällpa därtill och att thet skulle lända cronorna till stort
advantage om Käijsaren däruthi skulle difficultera; ty på sådant fall skulle
the Bäyersche gå ifrå honom och adjungera sig cronorna, hvarigenom thässe
så mycket bättre conditiones skulle kunna ärhålla. Hvad för complot Frant-
zoserne måtte haffva med them Bäyersche, kan jag intet veta, män synes
härutaff att the något måtte haffva under händer, om the aff them ike bliffva
bedragne om sin resa till Ossnabr., som här utsprides, äller om stifftet
Ossnabr., som h. d’Avaux hotas på att han skulle iffras öffver, förmällte
han intet. Män Contareni commoverade sig något däröffver och uptog thet
för en drögsmål i tractaten och en orimlig ting att Frantz Wilhelm dätt
skulle mista, män sädan jag remonstrerade honom beskaffenheten aff samma
stifft och hvad rationes man kunde haffva på evangelische sidan att stå
däruppå, hade han intet stort att säija däremot, uthan tror om thet stode i
hans händer, han skulle dätt snart låta fara.
Thet förnämbsta som han älljest moverade var om dätt Turkische kriget,
styrkiandes för all ting därtill att H. M:t skulle när freden slutes i Tyssland
låta sin armee gå Käijsaren till hjällp emot Turken, hvilket han exaggerade
skulle vara en så berömmelig christelig och nyttig saak, och enkannerlig
därföre att man på sådant sätt bäst kunde affkomma [medh] soldatescans
contentement och theras affdanknig, ty Käijsaren måtte sädan betinga med
them att hvad the aff Turken occuperade och intoge skulle bliffva theras
äget, så att generalerna och officerer kunde värffva sig därigenom försten-
dömer , greffvedömer och härskaper och vore intet hinder i vägen att the
ike kunde gå intill Constatinopel.
Jag replicerade däremot att H. M:t såsom vidt afflägen intet kunde directi
engagera sig uthi något krig emot Turken, och till att giffva sin armée under
Käijsaren gevallt vore betänkeligit, äffter thet icke allenast syntes farligit
att Käijsaren in ipsa pace et finito bello Germanico bliffver för Turkens skull
armatus, uthan så myckt värre skulle vara om vij däroffvanpå desarmerade
oss själlffve och goffve honom våre ägne vapen och armeer uthi händer och
gjorde honom därmed alltså mera formidable, och om thet skulle vara
rådeligit in amico nuper reconciliato och incertae fidei heemställte jag honom
själlff att döma.
Däruppå han svarade att man thässe inconvenientier kunde förekomma på
thätta sättet, först att kriget intet fördes directe uthi H. M:tz nampn, uthan
allenast att Käijsaren därmed gjordes en assistence, dåch icke på thet sättet
att armeerna skulle fullkomlig incorporeras med Käijsares fålk, uthan H.
M:t skulle alltid haffva macht att revocera them när han ville. Och till att
förekomma att Käijsaren tanquam perpetuo armatus icke måtte bliffva oss
formidabel, vore thätta thet bästa medlet att vij brachte honom i krig med
Turken; ty äffter vij dässöruthan intet kunde hindra att han ex metu för
Turkens angränssande och infall icke måtte bliffva armatus, så vore bättre
att vij då engagerade honom således att vij intet hade till befruchta och
cronorna alltså durante bello Turcico kunde stabiliera och försäkra i sine
nye conquestes och rätta sig därin som the bäst ville, och till att bringa
Käijsaren därtill vore intet bättre medel än att bägges cronorna gjorde
honom bistånd med fålk och medel och komme honom alltså på språnget.
Han måtte sädan see huru han komme därut. Thätta var alltså hans ratio-
cination om thet Turkeska väsendet.
Om Spansche tractaten berättade han sakerna däruthi bestå att sädan media-
tores nyligen haffva på Frantzosernas vägnar öffvergiffvit ett upsått aff någre
och fämtio articlar, ähre Spanierna uthi värket att fatte däruppå ett svar i
dän form som the mente fredzslutet skulle conciperas, och mente han så
snart Tyske tractaten löper till ända, att dän Spansche freden däruppå väll
måtte föllja. Ty haffva Spanierna allt annadt giffvit äffter (sade han), så
måtte the väll släppa Piombino och Porto Longone därtill.
På hvad sätt Hollenderna haffva försäkrat Frankerike vid sidste theras slut
med Spanierna, finner E. Ex. aff theras här bifogade clausula.
Annadt förefaller här intet.