Acta Pacis Westphalicae II C 3 : Die schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646 - 1647 / Gottfried Lorenz
63. Axel Oxenstierna an Johan Oxenstierna Stockholm 1646 November 28/Dezember 8
Stockholm 1646 November 28/Dezember 8
Eigenhändige Ausfertigung: J. Ox. Slg. B: II, E 979, fol. 323–325 = Druckvorlage; Eingangs-
vermerk Osnabrück 1646 Dezember 15/25. Druck: Gjörwell S. 326–329.
Kritik an den Kaiserlichen übergebenen schwedischen Satisfaktionsforderungen: Pommern. Antwort
auf Klagen Johan Oxenstiernas. Privata.
Ich habe Nr. 30 am 26. November/6. Dezember erhalten und ersehe daraus sowie
aus Nr. 31 i hvadh terminis tractaterne nu beroo och hvadh för et uthslag
I medh et Latinskt scripto öf:r chronones satisfaction gjordt haffve. Ded
ähr för seentt att göra därpå någon påminnelse. Hade fuller tjäntt at vara
cautius stelt, men sedhan ded ähr uthsleptt, lather ded sig kan skee icke
corrigera. Ähr ded så att tilfelle giffs genom churfurstens tergiversation, att
I kone med skääl och heder extenderat till Golno, Colbits och Colberg, så
görer Eder flijt. Och bek〈e〉nn〈e〉r jag ded att där hela Pomern kundhe
behollas uthan churfurstens samtycke, allenast att Keijseren och rijksens
stender därtill consenterade att guarantere oss därvedh, då ville jag holla
denne condicion bettre ähn Förpomern och Stetin etc. med hans vilje.
Ehuru därom ähr och hvadh difficulteter sig upröra, så moste man doch
arbeta efter möijelighet och intet latha aff ded som fäderneslandes ähr
[til] tjänst och sig göra lather. Men nähr man intet kan koma fortt aff åth-
skillige orsaker, dem man somptt må seija, somptt moste förtiga, så moste
man gåå så vijdt man 〈kan〉. Troo intet, käre son, att Dine besvär och
difficulteter mig ähre obekende, icke heller att jag annorlundha ähn som en
välmenande fader dömer därom. Jag kenner Dina besvär och aestimerer
dem, sosom de där Dig tryckia och Din godhe dessein förhindra. Personerne
som agera i verldhen, enkannerligen de som mitt fäderneslandz interesse
under henderne haffva, kenner jag med deres humorer och desseiner, haf:r
varitt för dem framme och finner ähnnu dageligen min deel. Hvadh hinder
och skadha rijken och regementen däraff taga och hvadh förtreet et ährligt
hjärta och vittigt huffvud däraff tilvexer, ded vijser alle dagars förfarenheet
så och alle historier uth. Jag kan sjelff medh sanning seija, hadhe mig Gudh
min conscientie och ähran icke fast hollet, jag hade för sådane orsaker skuldh
longe sedhan quiterat min charge. Eftersom jag aff hjärtadt önskade två
tijmar att tala medh dig, att Du mig rett förstå motte uthij ded jag beten-
kiande haf:r att schrijffva. Men käre son, ded ähr ingen konst at förtryta
eller klaga sin nödh, men ded ähr konst att botha henne. Hvadh dig möther
som löper emott Kong. M:tz och fäderneslan〈dzens〉 tjänst, ded söök till
at förekomma såvijdt Du kantt och förståår medh skäligt sätt och maneer;
kantu in probabilibus icke komma fort, så undanböij olyckan alt ded Du
kantt, eller ju sök den att förminska; ähr ded så att vägarne och vädred
intet lämpna Dig stånd, uthan föra Dig affsijdes, så hjelper intet att stretta
emot. Seneca säger enstädes: Non insistamus nimium destinatis rebus, sed
eamus quo nos casus tulerit. Emoot alt sådant moste arbetas; men nähr alt
anned slåår feelt, brukas patientia, och accommoderas till tijdhen. Och dette
ähr ded extremum som brukas kan, hvilkedt där ded icke så menageras,
sosom fuller mångom och esomoftast besvärligt faller, skall befinnes at icke
sellan hela verkedt sönderbrythes och förgåås. Rem publicam habere melius
est aliquam quam nullam; sic consilia, si non optima, saltem mediocria
amplecti satius est. Dette schrijff:r jag till Dig sosom min son och ville att
Du ded ene och ded andhra rett aestimerar. Men tror doch försäkert at jag
Dine besvär väl veett och dem med Dig högt aestimerar, gärna dem bothan-
des om jag kundhe; men nähr det för orsaker skuldh intet skee kan, vill
jag icke heller att Du Dine affunndzmän till gly och behag skall latha merkia
Ditt misnöije och at de kone göra Dig sjuk: Esto bono firmoque animo,
nec nimium in secundis elato, nec in adversis fratco.
Privata.