Acta Pacis Westphalicae II C 2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1645-1646 / Wilhelm Kohl
192. Königin Christine an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1646 September 19/29
–/ 192 / [ 209 ]
Stockholm 1646 September 19/29
Rückwirkungen des französischen Ausscheidens aus dem Krieg auf die schwedischen Satisfaktions-
forderungen . Gefahr der Vereinsamung Schwedens durch die Friedensbegierde der evangelischen
Reichsstände. Endgültige königliche Resolution wegen der Satisfaktionen
Pommerns, mindestens aber Vorpommern mit Wollin und den Odermündungen einschließlich der
Lizenten und Seezölle. Jurisdiktion über die Stadt Stralsund. Wismar. Bremen und Verden.
Modalitäten von Partikularverhandlungen mit Kurbrandenburg über Pommern und Entschädigung
des Kurfürsten im Falle eines Erwerbs von ganz Pommern durch Schweden. Frankreich und Holland
als mögliche Vermittler in dieser Sache. Pommerscher Herzogstitel. Erbrecht Schwedens auf ganz
Pommern, möglichst auch die Neumark und den gesamten Kurstaat beim Aussterben des jetzigen
brandenburgischen Hauses. – Befriedigung des Militärs.
Vij hafve nu een longh tijdh bortåth fast vidh alle ordinarie poster haft
Eder vekendtlige rapporter öfver fridztractaternes förlopp och tillståndh i
Osnabrügk och Münster och af them effterhanden inkombne förnummet,
huruvijda både ständerne sielfve, deels sin emellan, deels dee evangeliske
medh them keijserlige commissarierne, jämväll och I medh thesse, vore
kombne i Tyske rijckssakerne, serdeles amnistiens extension och dee evan-
geliske ständernes gravaminum, eenkannerligen ecclesiasticorum afhielpan-
de , ther bemälte evangeliske hafve sigh uthi sit sidste svar och gegenerklä-
rung theröfver uthelåtet och I tänckte till uthantvarda Edert svar på thet
för nogon godh tijdh sedan öfverlefvererade keijserlige conceptu instru-
menti pacis, så snart I theröfver fulkombligen hade concerterat och afskedat
medh dee Frantzösiske commissarierne på nogon medellohrt eller at thesse
på giorde förtröstningh hade kommet till Eder i Osnabrügk.
Vij hafve och sedt, både af Eder såväll som residentens Schering Rosen-
hanes bref, hvadh han hafver kunnat förfahra om fridztractaterne och deres
på nogon tijdh hvijlandes reassumption i Münster emellan dem Frantzösiske
och keijserlige och emellan dem Spaniske och Generalstatiske commissa-
rierne , ther the alle komma tämmeligen när slutet på then ohrten och alt
synes omsider läre på oss, och serdeles vår och Sveriges chronos satisfaction
(then alle styrckia och önska motte komma på Förpomern, condominio af
Wismar sampt stiffterne Brehmen och Vehrden sub iure archi- et episcopali)
ankomma. Therföre och Trautmansdorf skulle vara sinnadh, sedan i Münster
alt vore aftalt, en passant i Osnabrügk göre Eder sin ytterste ouvertüre, som
Rosenhanen i sitt sidste breff tädan uhr Münster af den 30. Augusti [ 9. Sep-
tember ] particularius härom förmähler.
När vij nu tage desse sakers tillståndh och concurrentier, jämväll och våre
ordrer, som på nogon tijdh tilbakar äre gångne till Eder, för oss och till
deliberation, befinne vij fuller oss uthi ett vårt bref till Eder hädan afgånget
den 21. [ 31. ] Martii förleden hafva resolverat temmeligen lindrigt uthi vår
och chronans satisfaction för dee orsaker och occurrentier, som oss tå
thertill moveradhe; men sedan af andre vichtige betänckiande hafve vij
samme resolution skärpat och styfvat uthi andre fölliande och i våre bref,
afgångne then 23. [ 23. Mai/2. Juni 1646 ] och 30. Maii [ 30. Mai/9. Juni
1646 ] , såsom och then 8. Julii [ 8./18. Juli 1646 ] författade ordrer, ther
vij monde befalla Eder, at åter stå på hele Pomern.
Nu oansedt thenne sidste resolutionen nogre resor effter hvarandre till Eder
uthi våre bref och skriftelige befalningar är itererad vorden, lijkväll sedan
vij nu sij och kunne nogsampt dömma af the nu nyligen emellan them
Frantzösiske på ene och them keijserlige och Spaniske commissarierne på
andre sijdan förde procedurer, at ändogh deres inbördes tractater holla hårdt
(som ock icke annars kan vara och skee emellan store, mächtige och så högt
invecklade potentater), så äre the lijckväl på alle sijdor temmeligen högt
avanceradhe, sedan Franckrijke i monge måttor och postulater hafver gifvit
effter, och hvadh theraf kan restera, synes sigh uthan mindre difficulteter
låte emellan them öfvervinna. Kommer nu Franckrijke medh them till slut
och fridh, tå vill thet, att vij effter thes dictamine föllia effter, förmenandes
oss medh skähl icke kunne eller böre protrahere tractaten för vår satisfaction
skuldh; kan Franckrijke och icke komma till friden, tå vill thet hafva oss
medh sigh bundne och stående i kriget förmedelst inbördes alliance.
Sedan äre och Holländerne så vijda kombne uthi deres tractater medh
Spagnien, at dee nepligen och uthan desto större incident och emergentie
skole finna nogon annan ähn fridligh uthgångh. Dertill medh är och till
befahra, at när det kommer till ihlhälningen, läre dee evangeliske ständerne
(som desföruthan äre nogot vanckelmodige, inbördes, oeense, in diversas
partes distraheradhe, och inthet lijtet turberade af Chursaxens och Chur-
brandeburgz förde consilier) anten löpa sähr, eller låte bemälte churfursters
förvirringh hoos sigh gälla, bequämandes sigh Keijsaren och emoottagandes
dee conditioner, som dee kunne nåå, låtandes dem fahra, som dee elliest
åstunda och consequenter lämbnandes oss kriget eensame på halsen eller
och förorsakandes oss till den resolution som kan vara oss till skada, despect
och lijkasom aftvungen; synnerligen effter ingen tvifvell är, at vederparten
skall sökia dee naborlige konungar och republiker theri at inflächta.
Desse saker och theres concurrentie hafve vij fuller nu på nogon tijdh
adprehenderat och såsom vij them finne och pröfve vara af stoor considera-
tion , så hafve vij och them hoos oss och medh vårt elskelighe rijckzrådh väl
öfverlagt, och såsom vij pröfve nu äfven vara det rätte tempo till at fathe
een ultimam et extremam resolutionem häruthinnan och befinne icke vara
oss och vår chrona tilldrägeliget at bestå allena i kriget, så hafve vij och oss
öfver vår och chronans satisfaction endtligen förklarat som föllier:
Först anlangande Pomern, endogh vij vele at I till föllie af våre förre
befalningar skole insistere och bestå på hele Pomern, thet at kunna nå
under oss, våre effterkommande successorer och Sveriges chrono in per-
petuum , nyttiandes i then passu the keijserlige commissariers och ständernes
tillhielp; lijckväl ther thet effter tenterade alle medell icke kan erhollas och
inge skähl kunne gälla, tå äre vij tillfridz, at I å våre vägnar falle gradatim
från eene platzen till den andre i Hinderpomern, lämbnandes och cederandes
churfursten dee platzar, som närmest liggia Nyemarck uppe i landet, och
sedan gåendes uthföre och vidh siösijdan inntill des I komme på Stettin,
Wollin, stifftet Cammin och Colberg medh tillhörige empter och lähn nåhr.
Kunde I tillaccordere oss Stettin, vore thet een högh saak och vele I ther-
uthinnan göre Eder möijeligste flijt. Men kunne I thet icke nåå, uthan
Pomern moste delas i två delar och consequenter Stettin cederes, tå må I
gifve thet effter, dogh medh denne condition, at Wollin föllier Förpomern
och alle trij uthlåpen af Odern blifva therunder. Kunde I och therhoos och
under Förpomern erholla stifftet Cammin, Colberg och hvadh mehre ther-
under hörer, såsom och nogre andre platzar som kunne lända vår stat till
styrckie och försäkringh, tå försij vij oss till Eder, at I thet tage uthi godh
acht och göre theruthinnan Edert bäste.
Sedhan i fall I icke skulle mehre kunne nåå och vinna ähn Förpomern och
Rügen medh Wollin af Hinderpomern, tå hafve I eenkannerligen therhoos
till at sij opå tvenne saker, them I hafve till göre Eder flijt at få een richtig-
heet uthi: 1. Om licenterne eller siötollerne i Förpomern at kunne erholla
under oss och chronan, remonstrerandes till denne ändan, huru slätt och
ringa Förpomern i sigh sielff äre af räntar och inkompster, at den som skall
å våre vägnar dersammastädes föra gubernementet medh den stat som sigh
bör, icke kan theruthur hafva sin föda, mindre nogot erkläckia till landzens
regeringh, collegiers och civile betientes, jämväll och guarnisonernes under-
holdh , fast alt ginge tilbakar, som åth particulare betiente är confererat
vordet. Och derföre moste I stijft anholla, at oss och Sveriges chrona af
Romerske rijket, serdeles Keijsaren och churfursterne bevillies siötollerne,
hvar icke in perpetuum, då på een långligh tijdh af åhr, så högt I thet kunne
drifva, fast man samme licenter nogot lindra och moderera skulle emoot
thet the nu äre. Och förmode vij, at thette så mycket mindre oss och
Sveriges chrono i Förpomern skall difficulteres, som andre chur-, furster
och ständer i Romerske rijket hafve deres tollar uthi sine hambnar, och är
för dette konungen i Danmarck uthan nogre synnerlige skähl then Glüch-
stadiske tollen af Keijsaren vorden bevilliat
Vgl. J. G. von Meiern I S. 143.
vårt postulatum som medh så godh skähl och billigheet fordres, icke kunne
tillåtes?
2. Att tillijka medh och om Stralsundh måtte blifva aftalt, huruvidh vår
såsom landzfurstligh öfverheets jurisdiction skall sträckia sigh öfver staden
och des gebieth, ifrån det dato desse pacta och fridzfördragh slutes; och
theremoot huruvidh samma stadh bör oss respectere, at vij framdeles icke
må råka medh hvarandre häröfver uthi disputer, som medh tijden kunne
svåre vidlöftigheter uthaf sigh förorsaka. Och är bäst at sådant skeer på
thenne tractaten, at hvarken landzfurstlige öfverheten skeer för nähr i des
högheet och regalier eller staden emoot skähl och välhärbrachte privilegier,
men at denne icke mehre vindicerar och tillväller sigh än honom medh
rätta och fogh tillstår, som fuller klages vara skedt i förre och serdeles
sidstafledne furstes
godh försichtigheet drifva och igenomgåå.
Till det andre, om Wismar, så holle vij före vara bäst, säkrast och bequämest,
at oss Wismars stadh medh Pöhl och Hvahlfiskan, så och ett ampt eller tu
näst therhoos liggiande, motte såsom ett lähn och uthan respect på förre
hertigh och landfurste blifve oss, våre effterkommande och Sveriges chrono
updragne och tillslagne. Men så frampt dette postulatum skulle gifva store
difficulteter, synnerligen at hertigen för ingen deel vore thertill att disponere,
tå ville vij heller af thette postulato nogot i des conditione et qualitate låtha
fahra och emottaga medh hertigens villie, än blifva i kriget bestående. Och
i dett fallet absoluta cessio icke vore till erholla, moste I icke desto mindre
förbeholla oss och Sveriges chrono allena then macht, frijheet och tillståndh,
at läggia inni staden och taga theruth vår guarnison och förordna eller
förandra commendantskapet effter vårt godhtyckie, och at commendanten
och guarnisonen ingen vore obligeradh eller drogo nogon respect opå annan
än oss, våre effterkommande och chronan; dertillmedh och, at Hvahlfisken
och des förbygning tillijka medh heele hampnen må stå och blifva till vår,
våre effterkommandes och chronans disposition och gottfinnande; föruthan
dette at ett ampt eller tu motte tillslås vallbygningen och förordnes till
fortificationens uppehollande och räntarnes sampt tiensternes disposition
stånde hoos vår commendant. Sidst och, at anten landet Mechlenburg motte
till guarnisonens underholdh contribuere ett vist, åhrliget eller monadtliget,
som man kunde blifva eense om och i synnerheet determinerat; eller ju, at
till denne tarfven erholles och obtineres licenten vidh Warnemynde och i
Wismar på een godh eller ju nogon tijdh, och till des landet kommo sigh
före igen och kunde een sådan contribution uthgöra. Elliest hafve vij väl
af Eder inkombne skrifvelser förstådt, at både dee keijserlige commissarierne
såväll som ständerne råda oss till acceptere Wismar under ett condominio;
såsom vij nu inthet vetthe, hvaropå ett sådant condominium består och
huruvidh vår och chronans ius och jurisdiction thervidh skulle sigh sträckia
och hvadh respect ständerne eller borgerskapet borde draga respective till
oss och hertigen, eij heller är af Eder therom nogot vordet rördt till oss,
altså kunne vij och nu oss theröfver icke till nogot vist förklara. Hade I
theröfver Eder inlåtet i nogon discurs eller kunne ännu förnimme hvadh ett
sådant condominium medh sigh egentligen förer och importerar, låtandes
oss thet vetthe, tå ville vij oss theröfver förklara. Nu vij therom ingen
synnerligh kundskap hafve, moste vij therom vårt iudicium och resolution
så vijda suspendera, att vij vidh thenne ovissheten af particulare requisiter
icke kunne dertill fullkombligen förstå annat ähn at oss i gemehn fuller
synes vara gott, at borgerskapet kunde och, ther condominium af oss blefve
accepterat, borde giöra och afläggia både oss och chronan sampt hertigen
såsom tillijka landzfurstligh öfverheet, deres eedh.
För det tridie, medh ertz- och stiffterne Brehmen och Vehrden, blifver thet
vidh then resolution, som är af oss tagen och till Eder i vårt bref den
8. [ 18. ] Julii öfverskrefven; och thervidh påmint, at vij af inge mensibus
papalibus och slijke dispositioner kunne vettha, men oss och chronan moste
tillstå regeringen såsom öfverheet, herre och biscop öfver landet, capitlet
och flere ständer och undersåthere, iure archi- et episcopali at exerceres,
och stiffterne under oss, våre effterkommande Sveriges konungar och chrono
at förblifva, men af Romerske rijket at recognosceres in perpetuum, fast dee
evangeliske ständerne skulle sigh medh ett vist taal af åhr om the evangeliske
stiffterne låthe benöija, therunder vij uthi thet fallet thesse stiffterne Brehmen
och Vehrden icke vele hafva begrepne och förståndne, alt efftersom vij
härom monde Eder uthförligare tillskrifva den 8. [ 18. ] Julii förleden.
Härvidh vij icke kunne underlåthe at påminna och befalla Eder thette till
observere, nembligen at om vår och chronans satisfaction kommer på För-
pomern och hvadh therhoos är förmält, Rügen och Wollin sampt Wismar,
stiffterne Brehmen och Vehrden, I tå hafve ett öga opå, huru I må kunne
stärckia och förbättre thesse stiffter medh nogre andre och flere ohrter,
vidh Nyenburg eller omtrent; kan det och inthet gåå, tå kunne I Edher
medh thet som förr och här ofvantill är förmält, åthnöija och befrijdiga
låthe.
Och aldenstundh vij hafve förstådt af Eder inkombne bref, thet churfurstens
af Brandeburgz deputerade vidh fridztractaterne tilbiude sigh at ahngå medh
Eder een particulartractat öfver Pomern, sampt hvadh tilbudh deres herre
låter giöra om een alliance; så endogh vij bestående på förre resolutioner
härtill fuller hafve hafft betänckiande, at theröfver låte läggie Eder i tractat
medh höghbemälte churfurste, lijckväll effterdij vij till denne resolutionen
öfver vår och chronans satisfaction och benöijelse medh Förpomern, som
ofvantill är beskrefvet, och thertill vij af berörde och andre skähl kombne
och beveckte ähre, sampt Wismar, Brehmen och Vehrden; hvarföre finne
vij icke oskäligt, thet I emoot churfurstens gesandter Eder förnimma låthe,
at sedan dee hafva örckiat opå een afsönderligh tractat och Frantzösiske
commissarierne Eder tillstyrckt, at höra hvadh i then saken vore till giöra,
hafve I recommenderat oss saken och till svar fådt vår befalningh, thet I
skole förnimme, hvadh fullmacht dee hafva och, ther then nöijachtigh varder
befunnen, tå at ahngå medh them tractaten uthi thet ehrendet. Lägger Eder
fördenskuldh i tractat medh them och förrän I komme till negotiationen
fordra deres fullmacht af dem till besij, huruvidh dee ähre beordrade at
tractera medh Eder öfver Pomern och, ther I befinne henne kunna giöra
tillfyllest, kunne I lofve dem häremoot Eder fullmacht at medh förste Eder
öfverskickas och dem blifva uthantvardat. Men i sielfve tractaten medh them
urgere I först cessionem totius Pomeraniae och uthlofva dem all starck och
möijelig cooperation at hielpa churfursten till ett aequivalent och lägliget
vederlagh, begärandes af dem förnimma, hvadh dee åstunda. Vele dee chur-
furstlige icke vijka från Hinderpomern, tå kunne I gradatim gå uthföre och
cedere den ene delen af Hinderpomern effter den andre inopå Stettin nähr.
Och när thette hårdt hafver hollet, och I thet icke kunne beholle, men moste
gifve dem förtröstningh om Stettins tilbakalefvereringh, tå moste I taga i
acht, at I endeligen till Förpomern och Rügen per tractatus beholla Wollin,
görandes therofvanopå Eder högste flijt at extendere Förpomern så långt
I kunne och serdeles förbättrat medh Camin och Colberg och therunder-
hörige lähn och empter, så at thesse häreffter till och medh Förpomern må
conjungeres, men för ingen deel cedere Wollin, efftersom vij eij heller troo,
at churfursten för des skuldh skall vele afskära tractaten. Och moste I uthi
thette fallet serdeles derhän drifva, at churfursten gör oss i våre öfrige
postulatis all godh assistence, at dee kunne erhollas. Och såsom till media-
torer i thenne handelen medh churfursten af Brandeburg föreslås Frankrijke
och Generalstaterne genom deres commissarier mediationen at förrätta; så
är theröfver thenne vår meningh, at så frampt dee Churbrandeburgiske
deputerade theropå icke mehre örckia, behöfve I eij heller therom nogot
röra eller gifva thertill af Eder sielfve nogon ahnledningh, men örckia
deropå, at i tractaten må och skall brukas Franckrijke och Hollandh för
interponenter, tå kunne I thet medh skähl och maneer declinere, före-
gifvandes mediationen föga annat caussera ähn långe processer och tijdz-
förhahlingar , och at i thenne tractaten inge mediatores giöres behoff, men
saken oss bäst emellan kunne vara och stå till afhandla. Ty ther vij kunne
blifve oss emellan eense (som är förmodeliget), behöfves inge andre ther-
öfver . Skulle vij och icke blifva eense, tå hielper eij heller honom nogon
mediation, men låter sigh strax sij och yppa. Eij heller hade I om thenne
saken nogre expressa mandata. Men ther I sij, at afslaget på mediationen
förorsakar nogon offensam, serdeles hoos Frantzösiske commissarierne, tå
må I endtligen förklara Eder till acceptationen af deres interposition, men
inge andres, för serdeles skähl och respecter skuldh. Medh denne Hinder-
pomerns cession eller tractat deröfver tilltroo vij Eder flijt och trooheet, at
idkeligen vaka på vår och rijkzens styrckia, välståndh och heder.
Och effter thet icke lijtet incommoderar vår stat deruthe, så frampt till
cessionen skall förstås, men skall och förorsaka nye quaestioner och trätor
öfver titlarne och vapnen, ty hafve vij tänckt på desse expedienter: Först
synes fuller bäst, at der hele Pomern kunde erholles, churfursten då sampt
hans huus afträdde Pomerske titlarne och vapnen, men så frampt Hinder-
pomern heelt heller een deel deraf blefve honom och hans huus förbehollet
och han söckte at beholla titulen och vapnet, såsom det nu finnes, så kunde
det hafva sine skähl och vore vij icke obenägne dertill medh den condition,
at vij och våre effterkommande i lijka motto föra titlarne och vapnen, såsom
dee nu finnes af hertigerne af Pomern, och at dette churfurstlige huus Bran-
deburg , bestående i churfursten Georg Wilhelms, så och Onotzbachiske [!]
och Culenbachiske linien, motte föra titelen och vapnet af hele Pomern
såsom härtill, doch så at oss, våre effterkommande Sveriges konungar och
chrona effter förbemälte chur- och furstlige echte manlige affödes afgångh
Hinderpomern måtte odisputerligen tillfalla och åther medh Förpomern,
såsom det nu ähr, conjungeres. At och ständerne i Hinderpomern oss, våre
successorer och chronan medh eedh och in eventum motte obligeres och
altså investitura simultanea bevillies. Hvilket alt förmodeliget är at kunna
respectu ulterioris Pomeraniae nunc cessae erhollas och eij medh skähl
uthslås. Derhoos vill thet ock tagas i acht, at titelen och vapnet af Pomern
icke extenderes på nogot annat Brandeburgz churfurstlige eller annat huus
som kunde komma at succedere, ähn på förnombdne 3 linier. Om I och
skulle kunna conjungera Nymarck medh Hinderpomern och at falla till oss,
våre successorer och chronan in casum extinctae modernae familiae electo-
ralis Brandeburgicae eller och at I kunde in dictum casum tillholla oss och
chronan successionen in totum marchionatum et electoratum, det ställe vij
till occasionen och Eder discretion at dijudicera, hvadh sigh bequämbligst
göra låter, och tvifle inthet, at hvadh I uthi så måtto giöra kunne, det I
deruthinnan ingen flijt och möda sparandes varde.
Denne är så vår endtlige förklaringh öfver vår och chronans satisfaction.
Dee andre puncterne om Romerske rijckzsakerne och ständernes interesse,
såsom och om soldatesquans contentement ahnlangande, förblifver vidh
våre förre bref och ordrer; och holle vij vederpartens förslagh om at dee
evangeliske contentere them våre och dee catholiske ständerne dem keijser-
lige , icke vara orimmeligh.