Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
228. Königin Christina an Carl Gustaf Wrangel Stockholm 1648 April 22/Mai 2
–/ 228 /–
Stockholm 1648 April 22/Mai 2
Kopie: RR (sv) fol. 702’–707’.
Resolution auf den Bericht vom 6. April: Billigung der Absicht Wrangels, angesichts der Weige-
rung Turennes, sich mit ihm zu vereinigen, allein in die Oberpfalz und gegen Bayern zu gehen,
jedoch unter größter Vorsicht. Ablehnung seines Vorschlags, mit den Kaiserlichen in geheime
Verhandlungen zu treten, wie es Frankreich mit Bayern getan hat. Großes Ansehen Bayerns bei
allen Reichsständen. Beabsichtigte diplomatische Schritte in Paris und Münster wegen des schädi-
genden Verhaltens Turennes. Weisung, ein erneutes Waffenstillstandsangebot Bayerns anzuneh-
men , aber keine Verhandlungen mit den Kaiserlichen zu führen.
Såsom vij på sidst herifrån afgångne post månde i vårt bref förmäle, her felt-
marskalck , at vij på tå ankombne posten förige Eder skrifvelse sub dato
Winsheimb den 6. passato, förtröstandes Eder ther hoos om vårt uthförligare
svar theropå vidh denne post, altså hafve vij nu sedermeera contenta af
samme Edert bref hoos oss och medh vårt rijksrådh öfverlagt och vele Eder
härmedh vår förklaring och mening theröfver icke förholla.
Vij sij väll och kunne döma uthur mareschallens de Touraines långsame för-
hahlan , så och emoth Eder, när I conjunctionen medh honom och motionen
at gå inni Öfverpalz starckt urgerat haafve, invände åthskillige excüser, att
Franckrijke icke vill träda Beijerfursten för när, men at een heembligh intelli-
gence dem emellan moste vara, hvarföre och aldenstundh Frantzoserne icke
hafve dertill velat förstå och gå medh Eder ini Öfverpfalz, ty sij eij heller vij
annat consilium thervidh af Eder hafva varit at taga, än at I medh Touraine
hafve samsat Eder at köra fienden, så dee keijserlige som dee Beijerske, inn
öfver Donauströmen, sökandes till at bringa them till action, emädan Tou-
raine voro Eder vidh handen. Men ther han sedan icke ville gå medh Eder,
voro I sinnande, at allena gå inni Öfverpfalz och trängia ini Behmen, så långt
och gott I kunde, befahrandes der hoos, at Frantzoserne läre gå åth Rhenströ-
men och Eder een stor svall af fienden påvältras. I för Eder person råde och,
at ingen stat hereffter må giöras på Frantzosernes conjunction, uthan såsom
Frankerijke spelar medh Beijern, så tycker och Eder icke vara orådsampt, at
och uthi tractater och actioner gjorde thetsamme medh dem keijserlige, på
det Frantzoserne deraf motte fatta een så stor ombrage, at dee medh större
ifver motte förstå till conjunction och cooperation medh vår armee. Sedan
förfråge I Eder, huru I Eder hafva till förholle, ther Churbeijern, som sagårne
gå, gjorde hoos Eder nye ansökningar.
Vij moste billigt beklaga ett så stort afseende hoos Franckerijke vara på Beij-
erfursten , at mareschallen de Touraine icke hafver velat gå medh Eder inni
hans landh och qvarteer Öfverpfalz och ther stå medh armeerne, tilldes gräset
på marken begynte vexa och I kunde coniunctis viribus sedan gå inni Beijern,
at ther fatta sedem belli.
Nu effter Eder dessein heraf inthet lijtet är turberat och försat vorden, och vij
af sidst inkombne adviser förspörje, at sedan I tillijka medh Frantzoserne
hafva bracht fienden inn öfver Donauströmen, skole I medh vår armee vara
gångne inni Öfverpfalz och Touraine nidh i Franken, ty vele vij Eder till Eder
anstälte motion lycke och välsignelse af Gudh önskat hafva. Och tvifle inthet,
at I ju skole till gå säkert och, ther fienden skulle blifva Eder vidt öfverlägen,
äre itidh betänckte opå, huru armeen bringes in salvum. Vij kunne fulle ännu
icke vist afsij, anten Frantzoserne under Touraine läre gå åth Rhenströmen
tilbakar igen eller och blifve någon tijdh liggande i Würtenberger landh och
Franken, eller som någre adviser lyda, blifva stående i stifftet Bamberg. Och
moste sådant tijden uthvijsa. Och derföre hafve I, så vidh desse närvarande
tider som elljest, föga facit till göra Eder på nogon real eller beständigh con-
junction medh them, utan göre Eder så considerabell, at I kunne för Eder
sjelfve emot fienden agera. Men kunde I anten nu eller framdeles nyttja dem i
någon motto, anten dee äre på nogon korth tidh och vidh förrättande af nå-
gon importante impressa och förehafvande action medh Eder at conjungera
eller och agera särskildt, thet är af Eder at deputera in lucrum.
Vij sij af Edert bref, at I utaf een skäligh och grundat ifver till befordring af
vår och thet gemehna väsendes tjenst hafve förvijtat Touraine den respect och
comportement, Frankerijke sätter på Beijern. I hafve och derbredevidh dis-
cursvijs hotat honom, at såsom Franckrijke entretenerar Beijern, så vorde och
I häreffter görandes thetsamma them keijserligom, hvilcket skall hafva gene-
rerat och förorsakat een starck adprehension hoos Touraine, och är af Eder
inthet illa gjordt, at I medh hårda ordh och medh opväckelse af een nyttige
ombrage hafve sökt, at bringa honom therigenom till conjunction medh
Eder. Men hvadh Edert consilium in specie anlangar, at man å vår sijdo i
tractater och actioner skulle spele medh them keijserlige, som Franckrijke gör
medh Beijerfursten, thet är een saak af stort efftertänckiande. Att göra Frant-
zoserne een ombrage och therigenom draga honom från then opå Beijern haf-
vande respect, thet kan fuller hafva sine gode skähl. Men at det skall skee på
dett sättet, at vij skulle vidh armeen låta speele medh them keijserlige i trac-
tater och actioner, thet finne vij hvarken våre förre förde consilier och dessei-
ner , eij heller vårt krigzväsende tildrägeliget. Till ingen fuller hafva vij oss
säkert at lijta och förlåte, men på oss sjelfve, men det interesse, som oss och
Frankerijke combinerar, finne vij hoos huus Österrijke icke vara funda[men]
belli. Och fördenskuldh moste man taga sigh till vahra, at, ithet man söker till
ombragera vår bundzförvante Franckrijke och entretenera vår fiende medh
nogre tractater, Franckerijke af een vän icke blifver oss och chronan een
ovän, och vij uthi så motto af all adsistence i krigh och fridztractater varda
förblottade.
Dertill medh, som vij förnimme, skole ständerne i Osnabrügg och Münster,
icke allenast dhe catholiske utan och jemväll dee evangeliske, hafva deres
store ögemärken och afseenden på Beijerfursten så vidt och, at dee högeligen
befahra och ganska ogärna sij, at Beijerns armee skulle tillfogas nogon ruin.
Hvarföre, och såsom vij befinne oss och våre saker mera tildrägeligare, at vij
gå realement i vårt väsende och blifve oss altidh och een vägh som annan
lijka, altså är och härmedh vår nådige villje och befallning, at I undflij alle
tractater, thet vari och allenast spegelfächtande eller hvadh nampn the hafva
vele, medh dem keijserlige, men remittere dem till sin ohrt, ther the nu i så
månge åhr äre drefne och negotierade vorden. Men emoth Frantzoserne må I
väll tala skarpt och medh hoot, såsom I thet ville göre emoth dem keijserlige,
men låter lijkväll ingalunda thertill komma, på thet I genom det I söke, till
göra Franckerijke een ombrage och bringa thes trouppar till starkare con-
junction medh Eder, I icke förorsaka thes offension och aversion ifrån oss.
Och aldenstundh oss synes rådeligare och nyttigare, så och af storre effect
och värkande, at vij icke allenast här sjelfve skarpt thesse Frantzosernes tergi-
versationer föreholle then Frantzösiske residenten, uthan och thet låte göre
emoth dem Frantzosiske plenipotentierade i Munster genom våre legater i
Osnabrügg, och thertillmedh hoos sjelfve Frantzösiske hofvet genom ordina-
rie ambassadeuren Schering Rosenhane, ty hafve vij icke allenast sjelfve
gjordt thet här emoth bemälte resident, som säger sigh af thenne difficulteten
ingen vettenskap hafva, men villja, hvadh vij honom förehollet hafve, till hof-
vet öfverskrifva, utan och befallat våra plenipotentierade och Rosenhanen, at
dhe medh alfvar föreholle dem hvar på sin ohrt, hvadh för een skada och
nachdehl heele krigzväsendet och then commün saken hafver taget af thette
Touraines förvägran och återholdh, at prosequera kriget i fiendens egna län-
der ; och dem seija, förmana och hoota ther hoos, att Frantzoserne ju itidh
före böter heropå, så säkert dem är, at vij skole tala för dem på tractaterne i
Osnabrügg och Munster. Skaffes och inga remedia theruthi, at tå Francke-
rijke oss medh fogh icke kan förtäncka, at och vij i fridztractaterne göre vårt
eget bäste, fast vij uthi vår soldatescans contentement skole oss uthi nogot
accommodera. Och ändoch vij väll kunna besinna, at Beijern är så starckt
medh huus Österrijke förmedelst blodzbandh och andre alliancer och interes-
sen förknippat, at dhe icke äre till skingra och separera från hvarandra, ehuru
och undertijden kunne förelöpa them emellan någre små simulteter; lijkväll,
effter vij uthi ingen motto hafve at försäkra oss om något förtroliget och gott
af huus Österrijke, synes oss vara rådeligare och realere, at I icke heelt uth-
slogo Churbeijerns anbudh, ther han gjorde någre nye ansökelser hoos Eder.
Och aldenstundh vij icke sij honom andre förslagh kunne göra, än till at å
nyo ingå neutralitet och stilleståndh af vapnen medh oss, hvarföre, och än-
dogh vij icke kunne troo, at han Eder någre förslagh theröfver görandes och
offererandes varder, serdeles sedan vij sij och förnimme, at han medh Keijsa-
ren hafver oprättat och ingådh een ny recess öfver krigets eenhällelige fö-
rande i Pragh den 24. Februarii innevarande åhr, icke desto mindre, ther han
thertill skulle kunne blifva bracht och stringerat, at han offererade Eder ett
stilleståndh, tå må I fuller emoth Frantzoserne låtes, at thet af ingen nytta
eller fördeel är, eij heller sökes af Beijern till annan ände, än salvera sigh och
bedraga oss, som vij thet och i sigh sjelff eij annat befinne, men lijkväll slår
stilleståndet medh Beijern inthet uth, uthan anställer medh honom theröfver
tractater, görandes våre conditioner så gode, som I någonsin kunne. Och i
förstonne stå deropå, at Beijern disarmeras och at han afdankar sitt krigzfolck
och till vår försäkring öfverlåter oss Ingelstet, Rhain, Augspurg och Mennin-
gen . Men såsom hvarcken folkets afdanckning eller Ingelstets öfverlåtelse
synes vara af Beijern tillåteligh, så kunne I stå på dee andre. Och ther Rain
icke är till at erholla och obtinere, tå å sydolijchtonne låte åthnöije Eder
medh dee öfrige platzarne Auspurg och Menningen, och theropå ingå och
sluta stilleståndet medh Beijern. Men det vill vara af nöden, at I gå på alle fall
ferm och icke låta turbera eller movera Eder anten af Frantzoserne, som vidh
förre tractaten medh Beijern gjorde Eder allehanda inkast och molestie, eij
heller af Beijern, ther han listeligen skulle söka till holla Eder i varande trac-
tat medh sigh ifrån krigzactionerne, men gifver honom ingen rast eller försu-
mer nogon occasion i kriget. Och är detta alt om stilleståndet till förstå, så-
frampt I sij Eder icke kunne vara fienden bastant, men ther I kunne bestå och
gå fienden, så dem Beijerske som dem keijserlige, offensive under ögonen och
spele mästare i felt, tå behöfve I af inge tractater och stilleståndh medh Bei-
jern höra, mindre at sluta.
Thenne är så vår resolution och förklaring opå ingångz bemälte Edert bref,
effter hvilcken vij försij oss till Eder, at I Eder rätte och i synnerheet till vahra
taga, at icke entretenere på ofvanberörde sätt dem keijserlige, men heller ac-
commoderer Beijern medh stilleståndh.