Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
87. Königin Christina an Johan Oxenstierna Stockholm 1647 Dezember 11/21
Stockholm 1647 Dezember 11/21
Kopie: RR (sv) fol. 3189’–3190’.
Versuch des spanischen Gesandten Brun, Mißtrauen zwischen Schweden und seine Verbündeten
zu säen und die schwedischen Gesandten unter sich in Uneinigkeit zu stürzen. Verbot weiteren
Umgangs mit den Spaniern. Mahnung zur Wiederherstellung der Einigkeit zwischen Johan
Oxenstierna und Salvius. Ablehnung von Oxenstiernas Ablösungsgesuch.
Vij hafve på denna sidst ankombne ordinarie posten bekommit Edert sär-
skilde blef [!] uhr Ossnabrüg den 22. passato och ther hoos thet breff och
acter, som then Spaniske ambassadeuren, Brun, hafver Eder communicerat,
greffve Johan Oxenstierna. Nu låte vij thesse vara i sitt värde. Tro och att the
hafve mehra apparence medh sigh, än att thet sigh så i sanning, som the för-
mäla , skall förhålla. Sjelffve communicationen af brefven är otvifvelachteligen
af them Spaniske och keijserlige ansedd, till att therigenom förorsaka både en
alteration emellan oss och våre allierade, jemväl och en division och jalousie
emellan Eder och hoffcantzleren her Salvium, såsom våre förordnade com-
missarier och plenipotentierade till fridztractaterne, och irra värcket medh.
Och ther sköntt i samme breff något sant vore, måste man doch mehra ansij
deras intention, som dem haffve communicerat och öffverlefrerat, och achte
sigh före, att hvadh sålunda aff vederparthen sökes för denne tijden, icke må
förorsaka något otijdigt och skadeligit missförståndh eller göra våre fiender
hopp till sådan tränning, mindre att bringa them någon fördeel. Och derföre
hålle vij nyttigt och rådeligit, vele Eder och härmedh hafva förmant först, att
I sjelfva icke låte Eder häraff movera, sedan och att I detta fördöllja och silen-
tio undertryckia, så myckit skee kan; dertill medh och på det, att denne com-
munication icke må förorsaka någre misstankar hoos dem vij måste hålla och
bruka för vår allierade, ty hålle vij före vara bäst, att I endthålla Eder häreffter
all communication medh them Spanische ambassadeurerne, serdeles effter I
medh oss väl och nogsamt vete, att ingen affection och medlijdande öfver oss
finnes hoos Spagnien och dess anhang, såsom våre oppenbare och arge fien-
der .
Eljest moste vij icke uthan mishagh förnimma, att något missförstånd och
oenigheet är emellan Eder och her Salvium opvuxen, så att I äre gångne in
partes och hvar begynner skrifva särskildt oss till och tillhanda skicka olijka
lydande rapporter; hvaraff vij sij, att vår och chronones tjenst tager och lärer
ytterligare taga, der det icke bothes en stoor anstööt i sjelfva huffvudcommi-
sionen och thenne fridzhandelen, thertill I både äre instruerade. Så förtager
och sådan träta Eder bådom all respect och consideration hoos vänner och
vedervärdige, och fördenskull vele vij Eder i lijka måtto härmedh hafva för-
mant , att I näst Gudh hafve Edert högste affseende på vår och rijksens tjenst,
så och den commission och instruction, so vij Eder och her Salvio coniunctim
gifvit haffve, och att I såsom collegae och ens herres tjenare lefvandes I sämje,
enigheet och gott förstånd och sättiandes particularrespecte och jalousier aff-
sijdes , effter Eder högste möijeligheet sökie till hjelpa denne svåre och vich-
tige tractaten till ända.
Och ändoch I uthi Edert breff underdånigst begäre, att vij ville förlåfva Eder
dädan, lijkväl, effter vij sij, att dette Edert desiderium kommer och härrör aff
den disgusto Eder och her Salvium emellan opkommen är, och vij icke kunne
profva eller affsij, huru I vidh desse tijders och sakers tillstånd och uthan vår
och rijksens tjensts hinder och afsaknadh äre dädan att licentiera, ty försij vij
oss till Eder nådeligen, att I denne åstundan borttläggie, och såsom I alt ifrån
begynnelsen hafva varit thervidh, så varde I och den ringe tijden uthöffver,
som tilbaka står, ther fördröijandes, efftersom vij och vele förmoda, att her
Salvius sigh emoth Eder så skall förhålla, som vår nådige tillförsicht till ho-
nom är och vij honom medh vårt egit breff hafva befallatt.