Acta Pacis Westphalicae II C 3 : Die schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646 - 1647 / Gottfried Lorenz
176. Rosenhane an Johan Oxenstierna Münster 1647 März 19/29
–/ 176 /–
Münster 1647 März 19/29
Eigenhändige Ausfertigung: DG, A I 1 , Resident . p. 583–586 = Druckvorlage. Kopie: DG,
A I 1 , Legat . [ 6 ] fol. 495–496 = Beilage N zu Nr. 178.
Unterredung mit Longueville: Spanisch-französische Verhandlungen, Portugal als Hauptproblem,
Charakterisierung Penerandas; französische Haltung zu den Forderungen der evangelischen Stände.
Härtigen aff Longeville confirmerade mig i går thetsamma som jag i för-
ledne lögdags
13./23. März; vgl. [ Nr. 172 ] .
dän förnämbligen nu består på dän difficultet som finnes uthi dän Portu-
gische saken, ty ändoch Spansche gesandterna icke hade fullkomligen
relacherat Porto Longone och Piombino, som härtill haffver mäst tvistas
öffver, så hade dåch mediatores försäkrad them att the bemällte örter skulle
kunna cederas. Män Portugall ville the slätt intet veta utaff, oansedt Frant-
zoserna omsider däruppå ähre komne att the allenast ett åhrs stilleståndt
haffva föreslaget. Och där stilleståndet då icke skulle gå för sig, haffva the
sig förbehullit att måga assistera Portugal i kriget och att thet icke måtte
räknas för ruptur och contravention aff freden emellan bägges cronorna,
hvilket Spanierna väll mundtligen haffva bevilljat och bekändt sig intet
kunna hindra, uthan Frantzoserna måtte göra sitt bästa, män till att uprätta
däröffver någon skrifftelig articul, haffva the ännu intet bevilljat, hvarutaff
Frantzoserna fatta misstanka att Spanierna härigenom söke orsak mäd
tiden och theras lägenheet att bruka thätt till praetext aff en ruptur och
nytt krig, hvarföre Galli in contrarium hålla så hårt och villja thett skrifteli-
gen haffva praecaverat. Bemällte h. Longeville förmente och när thänna
puncten vore richtig att the på en stund skulle kunna sluta thet öffrige.
Män Spanierna befruchta immer fort att thet intet allffvar ähr, uthan när thet
ähr bevilljat, skole Frantzoserna komma mäd något annadt nytt såsom
uppehåller och retarderar värket; dåch förplichtar sig d. de Longeville på
thet högsta att han intet annadt hinder veet vara i vägen, uthan att the
åstunda freden mäd allffvar.
Orsaken hvarföre Peñeranda difficulterar så högt dän puncten om Portugal,
haffver jag förnummit vara dän att dän tidh Hållensche gesandterna förde
mediationen emellan bägge cronorna skulle the haffva försäkrat Spanierna
däruppå att Frankerike lätteligen skulle abandonnera Portugal och att här
intet skulle bliffva rördt därom. Däruppå Peñeranda haffver skriffvit till
sin kung och försäkradt honom däruppå, hvaröffver the i Spanien sädan
haffva inrättat sine consilia. Och håller han fördänskull neessligit att han
nu skulle skriffva contrarium; bemällte Peñeranda ähr för thässe och slike
vaniteter uthi slätt aestime hooss mediatores och flere som sig förundra
öffver hans conduicte och tribuera dänsamma skullden att hans konungs
saker bliffva så illa förestådde; hans colleguer förmå och ringa ting hooss
honom och få icke låff att säija liberi sin mening, ty snart the falla honom
emot, snäsar han them aff mäd the orden el que habla desta suerte, yo lo
tengo por traijdor de mi Rey. Mången önskar att Saviedra
Saavedra, Don Diego de S. y Fojordo: * 1584 Algezares (bei Marcia), † 1648 Madrid;
spanischer Gesandter in Münster, im April 1646 abberufen. Vgl. APW [ II C 2 S. 3 Anm. 1 ] .
igän.
Dee Frantzösche gesandterna sättia sig emot protesterande ständernes con-
tentement in gravaminibus ecclesiasticis, och synnerlig om stifftet Ossnabr.
råkade jag samma gång uthi vidlyfftig dispute med bemällte härtig, och
ändoch han i förstone var mächta iffrig, dåch uthan synnerlig fundament
och raison, opponerade jag honom likväll så många skääll och, näst annan
information om sakzens beskaffenheet, förde honom till sinnes hvad Fran-
kerike framdeles tänkte thärmäd till att vinna att disgustera evangelische
ständerna, sine ägne väner och allierade, in aequissimis suis postulatis och
däremot allenast favera en eintzig pärson, som kunde göra däm hvarken
ondt äller gått, och hvad gemut thet skulle giffva ständerna som finna
storre faveur hooss sine ägne fiender, såsom Austriacos och Bavarum, som
kämpas om att obligera sig them, än som hoos them Frantzösche, till hvil-
kom the sig allt gått haffva försedt och nu därsammastädes förnimma
störste opposition och motsäijelse, uppå hvilket allt jag förnam att han gaff
sig omsider någorledes till fredz och låt sig märkia att där han i saken bliffve
rätt informerat att thet intet skulle laedera hans conscience, skulle han icke
häller vara däremot. För thet öffrige beropade han sig på h. d’Avaux som
bätter skulle kunna discurera i dän materian och förlaggia mine rationes,
jämväll och själlff uttyda alliencen som han slutit hade.
Ett allenast var som han mäst reff mig i näsan mäd och jag intet viste att
svara till, nämblig att mons:r Chenut skulle haffva skriffvit ifrå Sverige att
H. M:tz mening intet var man skulle stå äffter stifft Ossnabr., uthan allenast
för greff Göste någre månaders contribution. Om nu någon förandring
därom ähr kommit sädan jag var i Ossnabr. kan jag intet veta.
Die Hgin. von Longueville reiste gestern ab.
PS: Bitte des Gf. Nassau um einen Paß.