Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
247. Rosenhane an Joh. Oxenstierna und Salvius Münster 1644 Oktober 31/November 10 Pr.: Osnabrück 1644 November 2/12
247
Ausf.: J. Ox. Slg. B II
Besuch bei d’Avaux: Kriegslage, Mitteilung an Reichsstände über Stand der Ver-
handlungen, Gerüchte über Axel Oxenstiernas Krankheit, Kriegslage in Spanien. –
Besuch Serviens: Kriegslage, Vollmachten, Mitteilung an Reichsstände, Torstensson
wegen Subsidien.
Herr d’Avaux förekom mig medh den visiten jag achtade göra til honom
förledne tissdag, i thet han sielf kom til mig emellan 3 och 4 effter middagen.
Hans första propos var at gratulera den victorien, som Hennes Kongl.
Maij:tt til siös emot Danske flottan var vederfahren, önskade, at flere så-
dane therpå föllia motte, eenkannerlig at feldtmarskalken, herr Linnardt
Torstenssohn, motte och hafva samma lyckan emot Gallas på thet at sådant
kunde befordra oss til een godh fridh; jag berättade effter hans begiähran,
hvadh omstendigheeter mig vore vitterlige om samme victorie, och frågade
sedan, hvadh han hade therom ifrån herr Thuillerie eller elliest af andre.
Han svarade, at h. Tuillerie inthet hafver berättadt therom mehr, än ther
var för ångest och fruchtan på färde af thet the hafva spordt den Svänske
flottan vara mycket starkare i siön, än som theres the Danskes vore. Elliest
berättade han, at Cleyn, som är i Ossnabrügk, skulle hafva schrifvidt hijt
och tribueradt then Svenske flottan victorien. Han frågade sedan om feldt-
marskalkens, h. Gustaff Horns, tilståndh, therom jag inge particularia viste
berätta; ty heller om herr Linnardt mehr, än hvadh sidst inkom, nembl. at
den eena ligger för Malmö och den andre för Bernburg förskantzade.
Therifrån kom han til berätta, huru the omsijder vore föreenade om ful-
machterne och at theruthi var alt richtigt, allenast at the änthå inthet den
föreeningen underschrifvidt, hvarvidh kan skee någre scrupler öfver ett
ord eller annadt kunde infalla, thet han dågh meente inthet hafva at betyda.
Jag gladde mig theröfver at the så vida vore kompne, frågade och, huru
snart han förmeente fullmachterne in originali kunde blifva inlefrerade.
Han sade, at thet innan tree monader väl inthet kunna skee, dogh i medier
tijdh, som Eders E. E. så finna gott, kunde man begynna talas vidh om
tractaten, synnerligen om stendernes uthskickade sig nu ville instella; af thet
tilfälle föreslog jag effter Eders E. E. begiähran, om han icke hölle rådeligit,
att man nu schrefve uth och kungiorde stenderne, huru vida medh praelimi-
nar tractaten vore kommit, på thet the thereffter så mycket mehra motte haf-
va orsaak sig at instella, hvilkedt han hölt gått och meente man väl thet mot-
te göra, dogh allenast heelt kort och mehra til at förstendiga them, hvadh här
vore passeradt än som til at göra någon ytterligare invitation. Han var och
i den förhoppning, at the hereffter skulle komma och sig inställa, och miss-
tröstade inthet, at tractaten icke skulle vinna sin fortgång, när the nu an-
komma och man medh alfvar griper saken ann. Jag moverade thet som
Contareni berättade om rijksdagen i Regenspurg och Brandeburgische ge-
sandtens slätte afskeedh vidh håfvet; han bekiände thet så väl vara, men at
man dogh kunde hoppas thet bäste.
Sedan frågade han, hvadh tidender jag hade från Ossnabrügk; theropå be-
rättade jag, huru jag hade schrifvit Eders E. E. til om the förandringar, som
the någre reesor emot mig hafva mentioneradt och hållit af nöden i fulmach-
terne at införas, och at jag therupå hade fådt svar och för hvadh skääl Eders
E. E. hafva hållit onödigt den clausulen de sociis et adhaerentibus uthi
Eders E. E. fulmacht at inryckia och det emot vederparten at disputera,
hvilke jag sedan, som Eders E. E. bref förmäler, uprepade, thertil han föga
svarade, uthan allenast medh någre ordh sade, at thet lijkväl hade varit gott
at förtaga vederparten thermedh alle andre vidrige tankar. Sedan berättade
jag Eders E. E. resolution om reesan häremillan och hvadh impediment af
the Bremiske och Danske härtill hade varit, thet han och så slätt förbijgick
seijandes, at medh the Bremiske inthet hade at betyda och at the medh sådan
act inthet skulle vele göra sig til hostis totius Christianitatis, och syntes
såssom han om thesse tvenne materien inthet hade ärnadt inlåtha sig i snack,
uthan tvifvel intil dess han hade förnummit, hvadh baron de Rorté hade
förrättadt, uthan begaf sig på annadt tahl och frågade så noga effter, om jag
hade nyligen breef uthur Sverige och af hvadh dato. Orsaken kunde jag då
inthet märckia, uthan som jag sedan förnimmer motte vara derföre, at här
ähre tidender hoos somblige uthspridde, at rijkzcantzlerens excellentie
skulle vara opasslig och fallit uthi een apoplexiam, thet Gudh nådeligen af-
vände! Desslikest frågade han om rijksdagen och H. M:ts cröning, som
seijes uthi Decembris monadt skola angå?
Therifrå komme vij at tahla om staten i Franckrijke och besynnerligen om
theres krig i Catalonien, hvilkedt han förmeente nu lyckeligen skola gå för
sig, sedan comte d’Harcourt blir dertil förordnadt. Jag frågade theropå,
utaf hvadh orsak the icke heller hade attacquerat Navarre, effter the skulle
föra krig i Spanien, så ligger thet them så när på grentzen, och ther the hade
större praetension upå och rätt at behålla, jemväl och större ähra at recupere-
ra itt kungerijke än at hielpa Catalonierne; thet han och bekiände så sant vara
och at han altijdh hade varit vidh samma meening, thet och cardinalen haf-
ver intenderadt, när the ginge til Fontarabie; men sedan the af een terreur
panicque låthe skräma sig therifrån och revolten i Catalonien i medier tidh
inföll, hafva the ther engageradt sig. Andre sådane discurser hade vij mehr,
som inthet angå thetta väsendet och jag onödigt håller Eders E. E. medh at
besvära.
I dag sende jag budh til h. Servien och begärte audience och tänkte at be-
sökia honom, men blef af honom sammaledes praevenieradt, i thet han då
reda achtadt sig hijt och kom klockan 3 och hade såssom h. d’Avaux samma
ährendet til at gratulera den victorien, som H. K. M:ts skiffs flotta emot the
Dansche erhållit hafve, tesmoignerade theröfver een stor contentement för
sin persohn och syntes thet göra medh större assecurance än then andra,
frågade och particulariter effter ett och annadt och begärte, jag ville låtha
transferera på Latin, hvadh jag therom hade, thet han ville låtha sända til
Franckerijke, och meente, thet skulle blifva väl uptaget. Hvadh ifrån h.
Thuillerie therom var schrifvidt, refererade han på samma sättet som d’Avaux.
Sedan begynte han förtällia, huru the om fullmachterne vore eenige och
effter lång dispute thet omsider erhållit, att vederparten i sine fulmachter
hafva mått införa then clausulen, at them var potestas gifven tractandi de
viis, mediis et conditionibus etc. et concludendi pacem ipsam, och sådant
på både sijdor cum sociis et adharentibus; thet han något vidlyfftigare
uthförde, medh hvadh besvär the thertil äre kompne och hvadh intention
vederparten hafver hafft at betiäna sig den occasion, om the skulle hafva
låthidt thet fahra; sammaledes huru thet vore emot praeliminarslutedt och
thet som the til stenderne hafva uthschrifvidt, om the skulle låtha betaga sig
at tractera annorledes än coniunctim cum sociis. Och oansedt thet hafver
gådt något långsampt, meente han, at the lijkväl häruthi hafva giordt itt
godt värck. Hvadh jag påminte h. d’Avaux om notification til stenderne,
huru vida the vore richtige, föreslog han utaf sig sielf och hölt thet vara
rådeligit, at man therigenom olbigerade them at skynda sig fram. Han
tviflade och inthet, at the icke skulle komma, och förmeente altså, när the
hade fått concertera medh Eders E. E., at the sedan kunde skrijda til
hufvudsaken.
Upå hans frågan, hvadh i Ossnabrüg var passerat, berättade jag, såssom
tilförende är förmält til h:r d’Avaux. Mehr frågade han inthet therom,
uthan sade, om han inthet hade varit siuk, skulle baron de Rorté longt til-
förende hafva kommit til Ossnabrügk och insinueradt Eders E. E. theres
meening. Sidst förmälte han, at feldtmarskalken, herr Linnardt, hafver
schrifvidt them til och påmint om vintersubsidierne och synnerligh om
något kunde avanceras foruth
vore ingen tvifvel, at thet icke hade sin richtigheet, berömbde och högeligen
feldtmarskalken, huru han och andre redelige officerera äre värde, at man
gör dem all adsistence, som är möijelig…