Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
244. Rosenhane an Joh. Oxenstierna Münster 1644 Oktober 25/November 4 Pr.: Osnabrück 1644 Oktober 27/November 6
244
Eigh. Ausf.: J. Ox. Slg. B II
Gespräch mit d’Avaux, Rorté u. St. Romain; Eindrücke von deren Verhalten.
Jag förmärkte utaff h. d’Avaux vedh min sidste visite, att thet stod intet allt
vääll till. Han var mera retenu, än han plägade vara. Thär gick och så con-
fust till medh discurser, i thet residenterna, som meera förde ordet än han,
fölle in i taalet medh ett och annadt, att jag intet kunde allt så distinct no-
tera , som jag ville, icke häller fick jag så svara, som jag hade ärnat och be-
redt mig. Hans vagn stodh och på gården, att han ville reesa i kyrkian, ty då
var heeligt, att jag måtte göra kårt. Rorté tyckes vara mycket animosus emot
oss, S:t Romain mera listig och håller bakom bärget, dåch picquant, jag
menar och, han haffver mästa directionen i cantzliet, ty om ankommande
breff äller hvadh som affgå skall gör allt d’Avaux påminnelse till honom.
Och han veet och göra thärom relation igän. Och ähr han i stort credit hooss
h. d. Avaux. The gå bägges till disch hooss h. d’Avaux som domestici, män
intet till h. Servien, uthan the bliffva budne. H. d’Avaux bruker emot mig
samma caeremonier som tilförende, möter mig neder i sin förste dör och föl-
lier mig mitt neder på gården, thär min vagn står. Uthi sittiande i cammaren
brukar han åthskilligt särtiandes sig stundom främst stundom vidh dören
äller skårstenen. H. Servien, förän han bleff siuk, begynte och småningom
ändra sine ceremonier, föllgde mig först några pass långre än vanligit,
sädan neder på gården, brukar nu och en annan stool än tillförende lik med sin.
Mediatores och Frantzoserne vore i går och förgår länge inpå qvällen till-
hopa , och går ingen dag förbij, att icke på någonthera orten en conference
hålles. Jag tror, Rorté reeser intet härifrån, förän the ähro richtige med sine
fullmachter.
Rätt nu, som jag thetta skriffver, kom baron de Rorté att valedicera mig och
reser i mårgon härifrå. Jag frågade, huru vida the vore komne. Män han
låtz intet vetat, älliest komme vij på thän materiam som tillförende, hvare-
mot jag ytterligare brukade the argument, som i E. Ex. breff förmäles, och
hinner nu thet inthet allt att utföra. Om visiterna, som han begynte urgera
på, förebar jag osäkerheeten och föreslog, om h. d’Avaux interim ville be-
gynna , hvilket jag senast intet fick tillfälle att mentionera emot h. d’Avaux
siällff; män han mente med osäkerheeten har intet betyda och, äffter h. Ser-
vien var sidst, tvifflade han, om h. d’Avaux skulle kunna görat; sadhe och,
E. Ex. hadhe giffvit honom förtröstning, att E. Ex. ville komma hijtt; dåch
hvar thet intet kunde skee, föreslog han åter Harcotten.
Jag tackar Gudh och ähr aff hiärtat gladh för the godhe tidender ifrå vår flåta.
Män thet ähr löijeligit, att Frantzoserna intet vela veta thäraff. B. de Rorté
sände i går mårgon, frågade, hvad tidender jag hadhe thärom, äffter the då
reda hade fått express ifrå Ossnabr. thärom. Och äffter jag intet viste, låff-
vade jag advertera honom, när jag finge vetskap däraff, thet jag och i går gior-
de . Män han har intet svara thärtill. I dag snackade vij om åthskillige andra
tidender, män på thet taalet ville han intet komma. Ita invidia non desinit comi-
tari fortunam. Gudh giffve oss lycka, fast the skulle sprida däröffver. Hvadh
E. Ex. i sidste breff förmäler, vill jag på behörligit maneer utföra, dåch tror
intet jag får audience för tisdagen …
PS.: Han berättade, att stillestånd var giordt i Frisland till Martii månad och
att greff Eberstein var död.