Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
40. Die Königin an Joh. Oxenstierna und Salvius Stockholm 1643 September 28/Oktober 8 Pr.: Minden 1643 Oktober 15/25
40
Kopie: RR 1057’–1060
Anreise. Ausbleiben der französischen Gesandten. Haltung Dänemarks. Neutrali-
tätsansuchen des Stifts Hildesheim.
Auf Nr. 22, deraf vij förnimme, at dhe Danske gesanterne ähre kombne till
Osnabryggh; vidh hvilken occasion hooss oss I Edher förfråge, huru I
Edher skole förholla medh Edhert ahnresande dherhän, serdeles i fall the
Frantzösiske commissarierne länge skulle blifva uthe.
Nu ställe vij afsides och till sin orth, hvadh motiver kunne vahra, som
förorsaka Franckerijke till ett så långt drögzmål, holle och onödigt at
förmähle, hvadh af fienden och andre kan uthan tvifvel sökes till draga oss
från Franckerijke genom något hastigt ahnresande eller ju genom nogot
drögzmål kasta oss blasme och calumnie opå hoos verlden. Dett holle vij
för heelt skäligt och giörligit, at I förblifve och oppeholle Edher uthi
Minden och icke movere Edher derifrån till Osnabrygge, förähn I vist
förnimme dhe Frantzösiske commissarierne så nähr kombne, at I Edher
emillan kunne rådhslå och afskedha, icke allenast om Edhert ahnreesande,
hvar till sin ort, uthan och förnämbligen, huru sielfve hufvudhsaken bäst
ähr och bör företagas och tractaten at ahngååss och det helst på någon
beqvämb och säker ort emillan Osnabryggh och Munster.
Hvar nu dhe Danske commissarier bedhie och förmahne at förr rykkia
fort uth på Osnabrygge, tå contestere och betyge I uthi Edher svar till
dhem våhr höge affection och åstundan till sättie ett så helsosampt och
högt nödigt värck forth, at på vår sida hvarken hafver varit, ähr eller skall
blifva något feel at fördrua [!], myckit mindre hindra fridztractaten. Edher,
her hofcantzler, hafve nu i så monge åhr varit för dhen orsaken på våre
vägnar såsom ordinarius legatus deruthe. Edher, her Johan Oxenstierna,
hafve såsom extraordinarius legatus I nu heele tu åhren legat i Tysklandh
och vänter theropå at tractaten motte begynnes och forthsättias, men i
synnerheet för något tijdh sedhan och ther ähn intet hördess af någon
annan, hafve hafft af oss befallning at begifva Edher nährmare Osnabrügge
och nu både till hoopa såsom våre ordinarii legati och commissarii till
fridztractaten ähre stadde i Minden och der vidh handen at resa till Osna-
bruggh , så snart I sij Edher kunna komma till tractaten, så at intet mehr
eller drögzmåhl finnes hooss oss, men heller af sådant Edhert ahnresande
till Mindhen ähr gifvin fienden så myckin stöörre orsak, anledning och
tillfälle at ryckia fort och skynda värket.
På Keijsarens och Spagniens sijdho höres ähn icke vist någon vara kommen
till Munster och ovist, om och dhee i Osnabrugge ähre hafve commission
af Keijsaren at tractera fridhen. Föruthan dette hafve I till repraesentere
dhem Danskom vår conjunction och alliance medh Franckerijke, som till-
lijka medh det på alle sidhor giorde och placiterade praeliminarslutet
förmår och oss tillbindher at icke begynna, fortsättia eller ändha någon
fridztractat uthan simul och coniunctim, men alt bör mäthes för enahenda.
I kunne och medh godt fogh excusera Edher, at I icke förre kunne reesa
ahn till Osnabrugge, ähn I sij Edher kunne komma till tractatz, nembligen
nähr I vist få förnimma ju åthminstone, om och dhe af vedherparten an-
komme , medh hvilke I skole tractera. Men besynnerligen våhre bundz-
förvanthers , konungens i Franckerijkes commissarier ähre så nähr, at och
dhe kunne ahnreesa och till lijka begynna och fortsättia tractaten i Munster.
Skulle och af dhem Danske commissarierne pressas så hårdt och inständigt
och I sij, at medh dhe Frantzösiskes nalckandhe löper för longt uth, då må I,
her hofcantzler, heller allena på någre få dager reesa till Osnabruggh under
någon mehra privat ähn publik occasion, såsom hadhe I nogot om accom-
modamentet för ambassadan eller slijkt ther at beställa, men icke inlåte
Edher i någon tractat medh dhem Danskom, myckit mindre medh någre
keijserlige ministrer, therigenom I skulle gifva occasion till irringh, ombrage
och vederligh adprehension hooss Franckerijke, vijdhare än hvadh I vidh
någon visite, then Edher dhe Danske commissarierne eller I dhem giöh-
rande vorde, kunde afsij contenancen af sakerne och i synnerheet vore af
Edher bäst munteligen at remonsteras them Danskom, hvadh behöfves till
våhr justification och lämpa och till Edhert godhe och skälige excuse, at I
icke kunne förr begifva Edher till Osnabruggh, ähn I vist förnimme, medh
hvem I skole tractera och enkannerligen dhe Frantzösiske commissarier
till begge p[arters] handelsplatzerne ankomme. Såsom nu detta väll står
af Edher, her Salvi, thersammestädess till deducere, altså förfoghe Edher
uthan drögzmåhl tädhan tillbaaka igen åth Minden och der till lijka medh
her Johan Oxenstierna afbijdha dhe Frantzösiske commissariernes an-
kompst .
Bestätigung eben eingetroffener Briefe [ Nr. 28 u. 29 ]. Vij sij, Edher hafva fattadt
dhen resolution att förblifva i Minden, till dess dhe Frantzösiske commissa-
rierne komme så nähr Munster, som I nu ähre Osnabrugh. Sådant kommer
medh ofvanberörde tagne förklaringh öffverens och såge vij gierna, at,
nähr dhe Frantzösiske nalckes, I då kunde på bådhe sijdhor Edher emillan
strax aftaala, huru värket ähr till begynne, drifve och fortsättie, at alliancen
och praeliminarslutet blifve i deres tillbörlige observantz.
Diejenigen, die um Neutralität Hildesheims oder anderer Exemtionen ansuchen,
brauchen nur dann an Torstensson oder hierher verwiesen zu werden, wenn deren
Ansuchen dem Kriegswesen von Nutzen ist. Wenn die Angelegenheit jedoch schwierig
u. bedenklich ist, dann sind sie an die Verbündeten, Frankreich u. Hessen-Kassel,
zu verweisen.
P[er] B[rahe], G[ustaf] H[orn], C[laes] F[lemming], A[xel] O[xenstierna],
G[abriel] O[xenstierna] B[engtsson].