Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
8. Axel Oxenstierna an Joh. Oxenstierna Stockholm 1643 August 19/29 Pr.: Minden 1643 September 4/14
8
Eigh. Ausf.: J. Ox. Slg. B II; Druck: C. C. Gjörwell S. 84–88
Verhältnis zu Salvius.
1643 August 1/11 . Et merker jag aff Din schrijffvelse, ded du uptager någre
saker, som passera, medh offence och tycker alt ded som skeer, at vara Dig
disreputerligt. Kan fuller hendha, at Dins socii humor och actioner giffva Dig
orsak och tillfelle till eftertenkiande och mishag. Men så moste jag lijkväl ded
seija som Din fader, at i sompt kantu fuller haffva skäl at icke troo för väl,
men så fahr Tu lijkväl vilse i månge motto. Du schrijffver Dig solliciteras af
feltmarskalken at disponera Salvium til penningeadsistence och subsidiernes
erlägning, ded Du menar Dig lijten heder vara. Så schrijffver Du och, at S[ al-
vius ] formalizerar öfver ded orded caput legationis och at Dig tycker best, ded
han drager til Osnabrygge at beställa om logementerne etc. Käre Son, mig
ähr ledt, ded jag sijr Dig således at döma om saken. Skulle ded vara Dig en
vanheder at disponera en annan til penningeuthlagning? Din commission ähr
rettat på fredztractaten eller interimsvijs på Pomerns redressement; och ähr
därvedh ingen annans embete heller commission uphäffven eller förandradt.
S[alvius] hafver så nu som tilförende med sine vahnlige ährenden at beställa,
däriblandh subsidiernes infordring och disposition efter giffven ordre
honom ähr fortrod och continueret, och Dig ingen ting hvarken gifver
heller tager. Ähr ded mig ingen skam, ja ähr ded Hennes M:t vår drotning
ingen spot at solliciteras aff feltmarskalken till at disponera S. därtill, som
något mehra haffva at seija, huru skulle ded Dig tydes till spott? Icke ähr ded
Dig en vanheder, at Dig icke en frij disposition ähr giffven öfver alt. Och om
Du rett vore betenkt och hade däraff så myken experience som jag, skulle Du
intet åstunda, men vara gladh, ded sollicitationen intet directe gåår på Dig,
utan Du bedes befordrat hos andre, så at om Du ded veest rett at menagera,
skal tacken och hedern blijfva Din, om något uthrettes; men om ded recuseras,
invidien och odium at falla på en annan uthan Din skuldh. Foruthan ded så
veestu väl, at ock här hema iblandh regeringen hvar hafver sit embete, och
hvar doch nog uthij sit at göra, och at ingom någon vanheder derföre
tilvexer, at han understundom måste bedja en annan, ja inferiorem därom. I
lijke motto veet jag icke, hvadh ded ähr för en phrasis nyligen uppkommen,
som så ofta nembnes, caput legationis. Ded kan fuller honoris ergo så
nembnas, men icke äffven aff Dig sielf. Jag hafver i min tijd månge lega-
tiones och commissioner förträtt och forrettedt, understundom ensammen,
understundom collegialiter medh andra. Mest hafver jag hafft fremsta
ställedt och lijkväl någre gonger hafft andhre för mig; men om capite
legationis eller commissionis hafver jag intet heller litet hört och hafver
fuller i begynnelsen ståt frembst och en annan nedrigare haft directionen,
men och understundom ståt mit uthij och doch fört directoriumet. Här
hema veest Du, at regeringen föres aff 5 och ingen hafver mehr at seija ähn
den andhre. Jag vil fuller hedra drotzeten at kalla honom principem senatus,
men derföre hvarken vijka honom, och om han sielff vil berömma sig
däraff, rådes jag, at ded goffve honom lijten respect. Du och de andhre
commissarierne til fredztractaten ähre colleger eadem potestate in illo
actu et eadem dignitate, allenast at I stå differente loco; och vore better,
at I inbördes ährade hvarandhre, ähn som så otijdigt dömma en sådan saak.
Där ock något vanitatis förelupe, vore bettre, at Du såget och låtes intet
merkia, men medh firmo consilio et opportuno affvende alle olägenheeter.
Jag må bekenna emot Dig som min son, at dette mig misshagar, och ville
gärna, at Du skulle vara realer än låtha Dig aff sådane små handlingar
movera. Tro säkert, at hvadh här befales skeer medh resolution och med
skääl och at jag intet skal lijda Dig anmodas någon affront, nähr jag ähr
tilstädes, uthan ähr öfver Din heder jalouser ähn öfver min. Men at Du
sielff dömer om sakerne något selsampt och considererar Dig sielffva
intet, ded moste jag påminna Dig, men kan annorlunda intet bettrat. Aff
samma fundament kommer här, ded Du urgerar, at Salvius skulle föruth
resa till Osnabrygge, lijkesom ingen vore, som eliest kundhe laga där et
bordh heller benk till uthan han. Och kan jag fuller besinna, huru han skall
döma om Din intention, när han sijr Dig vela haffva sig til en förare. Ded
vore gott, at hvar dömdhe en annan aff sig sielff, så committerades intet
sådane errores. Jag schrijffver dette aff faderlig frihet och affection allenast
til Din underrettelse och beder och råder Dig, ded Du, som en sådan svår
saak hafver på dig, icke låther turbera Dig vedh sådane minutier, och där
Dig ähn möter något fortreteligt, at Du ded rett dömer och manerligen
til Din rette reputation hanterar. Jag hadhe väl mehra till at schriffva, men
posten löper nu på timan aff…