Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
146. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christina Osnabrück 1648 Februar 14/24
Osnabrück 1648 Februar 14/24
Ausf.: DG 12 fol. 259–265’; Eingangsvermerk Stockholm 1648 März 2/12.
Plan der evangelischen Stände zur Aufnahme der Beratungen über Verfahren und Gegenstände
der Verhandlungen unter dem Gesichtspunkt der Aufrechthaltung des bereits Vereinbarten. Rei-
henfolge der Gegenstände. Hessen-kasselsche Satisfaktion. Serviens Treueversprechen gegenüber
Schweden und seine Frage nach dem Verhalten der Schweden gegenüber Bayern, wenn dieses die
kaiserliche Seite verläßt. Avisen.
Eders Kongliga Maijestätt hafver förmodelig af vår den 7. huius afgångne un-
derdånige skrifvelsse med mehra uthi nåder förnummit, det evangeliske stän-
dernes deputerade då vore sinnade, at giöra praeparatorier till deres nu i 3
vekor suspenderade consultationer, dervid förnembligest ville aftala de modo
et materia agendi. Till den ända vore de den 8. dito på rådhusset här tillsam-
man och låte sedan genom deres ordinarie utskott oss insinuera, det de, icke
uthan stor passion betrachtandes, at tractaten var råkat lijkasom i een djup
sömpn, ähre förorsakade vordne, at tänckia på erkläckelige medel, derigenom
han kunde opmontras och komma till gångz igen; enkannerlig så, at man
mehra, ähn härtill ähr skedt, kunde försäkra sig och binda de käijserlige och
catholiske vid det, som ähnnu afhandlat blefve; undanböijandes der hoos alt
det, som för detta hafver gifvit dem tillfelle, at protahera värket. De hoppades
fördenskull 1., att vij intet vorde uthslåendes till träda ihoop igen med de
käijserlige, förandes immediathandelen med dem på sätt och vijs, som för
detta oss emillan ähr vordet observerat; 2. hade de funnit gott, till blifva vid
deres förre praesupposito, at intet remittera något af semel accordatis, öfver
det de allaredo af een god intention och frijvilligen hade gjordt; men icke
desto mindre 3., at höra de expedient och accomodationsmedel, som de käij-
serlige och catholiske lenge hade rosat af, doch lichväl hollit bak om bärget,
med hvilka de ville förmoda, vij sedan vorde med dem communicerandes. Att
man altså deröfver icke måtte spilla lång tijd, vore de 4. kombne på det oför-
fängelige förslaget, om icke oss måtte behaga att tillstädia, så dem på vår sijda
som catholicos på de käijserlige, at vara uthi serskilte bijcambrar med tillstä-
des , så at der skulle något proponeras af caesareanis, som vij icke kunde gilla,
man strax deröfver kunde hempta deres, evangelicorum, mening. Den refere-
rade igen de käijserlige, der så behöfdes, conferera med catholicis derom; och
altsså den ene mot den andre in loco et stante pede sig förklara. Man kunde
och, när det ene vore således med det andra jämkat, strax låta fattat i pennan
och komma till underskrifft och bekräfftning. Der vij intet hade något emot
denne modum, så ville de i lijka måtto gifva dem käijserlige den vid handen,
derjämpte och optäckiat dem catholiske och sondera dem i det öfrige, om de
icke ville skaffa sig fullmacht, till att nomine totius corporis infinna sig med
denne act. Skulle singuli, hvarom de tvijkade, intet villja taga på sig, så ville
lichväl vara af nöden, at de andre förklarade sig till, näst Käijsaren, chronorne
och den, evangeliske, at maintenera det som slötes. Hvad materiam anlan-
gade , sparte de till bättre tijd och när man komme till at drijfva saken, då det
beqvämmare låte sig tala derom. Skulle de giörat före, så kunde det, tyvärr,
intet så hemligit hollas, at icke de käijserlige och catholiske finge vettat, och
blefve dem altså mehra till skada ähn fromma.
Vij betygade emot dem till svar, dät oss, icke mindre ähn dem, högt ginge
tillsinnes, at fredznegotiumet var kommen i een sådan decadance. De viste
förmodelig väl af anteactis, at det intet häfftade på oss. Vij sporde elljest
gierna, at de togo sig med denne åhåga des reassumption och befordran an.
Om oss måtte de intet tvifla, at vij någon giörlig occasion, at gå med veder-
parten till handels, skulle sättia uhr act. Men vij merckte nogsampt, oss intet
kunna komma med honom till rätta, om icke ständerne sjelfva slogo sig med
alfvare deremillan. Ty hvad conditiones man hade med honom den ena tijden
effter den andra afhandlat, resignerade han ähntå effter sitt hufud och god-
tyckio . Det var då mächta väl, at de förvarade sig, det de intet ville vijka ifrån
deres för få vekur sedan uthgifne declaration, de måtte man holla det för de-
res rätsnöre. För våre personer blefve vij ferme vid det, som een gång tam
bono titulo et iure ähr förafskedat. Det kunde ingen med raison förvijsa oss
derföre. Att vij allena skulle gifva effter och vederparten intet, vore icke e
reputatione eller securitate. Ville man ändrat, så hade vij orsak nog, at och
giöra det uthi Eders Kungliga Majestättz och chronones particularsak. Men
effter det ähr res mali exempli, hade vij stått dermed an! Det vore fuller een
sak at höra, hvad media compositionis vederparten achtade föreslå, ehuruväl
man kunde sig lätt praefigurera, at de icke myckit lära doga. Men eo ipso
gofve man sig blott och syntes villja admittera retractioner. Kunde doch salva
rei substantiae skee, så vore vij dermed tillfridz. Det maneer, de ville bruka in
modo et forma tractatus, till at taga bort priora obstacula pacis med, ville vij,
ut nihil intentato tum relinquatur, quod ad promovendum negotium spectare
possit, fuller tillåta, men vij sågo in ipsa actione sådan svarheet, at man intet
stort dermed skulle kunne erholla, önskade lichväl gierna, att annors måtte
gå. Det kunde och vara något ratione loci att considerera dervidh, såframpt
de käijserlige och catholiske ville denne modum approbera. Locum tertium
viste man intet at eligera, uthan det moste skee genom reciproque visiter. När
vij då komme så när, at det ena och andre vore genomlupit, kunde man uthi
2 eller 3 af ständernes närvaru på hvarthera sijdan (collegialiter behöfdes
det intet at giöras) adjustera det, som res Imperii anginge, och låtat så under-
skrifvas .
På detta replicerade fuller ständerne något, men effter de, som oss synnes,
allenast intendera, at hoc eodem actu vijsa sig hafva ius concurrendi cum Im-
peratore in sancienda pace et decernendo bello, var summan på snacket, at de
ville tala med de käijserlige och catholiske härom, hvilket vij intet kunde dem
vägra. Desse hafva, som deputati oss sedan berättade, i förstone vändt her-
emot allehanda difficulteter, omsijder lichväl begiärat dilation, att communi-
cera och öfverleggia saken sin emillan. Emedlertijd hafver varit maximum
thema för de evangeliske, at disponera dem till att taga emot denne modum,
efftersom de intet hafva fijrat at besökia hvarandra derom. I synnerhet hafva
Altenburgerne och de andre af huus Sachssen luppit mest dermed intill den
12. dito , då de käijserlige hafva sig derhän förklarat, att de fuller intet låta sig
mehrbemälte förslag de modo misshaga; men hade icke obilligt betänckiande,
at komma med oss tillsamman, icke vettandes, hvad vij ville giöra. Ifall vij
blefve vid vår sidste dem föresatte fråga och derpå fattade resolution, kunde
de intet progrediera. Man nödgades uthan fruckt gå tillbakars, effter de intet
förmåtte, att handla emot det, som deres instruction medbrachte, dermed de
altså genom evangelicorum tillskyndan satte sig i skimpf och spott. De höllo
fördenskull tjänligest, att evangelici först drogo antingen deres instrument el-
ler catholicorum opsatt till consultation, debatterade den ena puncten effter
den andra och sedan per scripta, som de hafver gjordt, expectorerade sig emot
dem igen. Skulle det vara nödigt, så kunde man derpå collationerat och adju-
sterat in praesentia statuum och således med hast komma deruhr. Den Chur-
sachsiske vore och på den meningen, hoppades fördenskull de andre händade
och så detta bort.
De catholiske hafva och nästan sådant svar gifvit den och lagt det dertill, att
emedan detta stältes i värket, kunde de andre af deres religion, som ähre i
Mönster, härom adverterass och komma hijt öfver, då tijd nog vore, at tala
om något modo.
Evangelici hafva derpå remonstrerat dem 1., att vij inge billige medell, till at
få een önskelig ändskap på värket, vorde refuterandes; 2. det ofvanbemälte
beskyllning var captios. De hade med deres actioner vijst sig draga een annan
respect på Käijsaren, ähn det de skulle i någon måtto schimffera hans mini-
ster . Hvad de 3. hade föreslagit, vore in bonum finem rättat. De hade pro
tempore intet annat expedient kunnat drabba, till at facilitera handeln med.
Skulle caesareani vela opponera sig och movera deröfver difficulteter, luppe
det emot den offta contesterade fridzijfver. Skrifftvexling födde intet annat
ähn vijdlyfftighet och itt oändeligit tracterande af sig. På den Chursachsiske
kunde de 4. intet hafva större regard ähnsom på itt singulare votum. Det
bunde intet lasset. Att catholici 5. ville skrifva till Munster effter de andre,
borde intet holla oss här oppe.
De käijserlige hafva altså ändteligen låtit detta hoos sig giella och annuerat till
meerbemälte föreslagne form, men på det de måtte hafva något obiectum
tractandi, hafva de begiärat, evangelici ville extrahera differentias uthi de
länge ventilerade stycker, då de ville sig deröfver så föranlåta, som Käijsarens
intention ähr lijkmätigt.
De catholiske hafva och declarerat sig härtill, lofvandes sig villja notificerat
till Munster, doch lichväl intet vänta på svar. Pro resto hafva de, doch först
den Wurtzburgiske, gifvit obligation ifrå sig till guarantien, der någon skulle
komma och vela klandra på det som slötes. De trodde lichväl intet, at någon
skulle understå sig, at sättia sig de facto deremot, uthan allenast verbotenus
contradicerat.
Dermed komo de evangeliske till oss refererandes med een glad mine det,
som här förbemält ähr; de producerandes der hoos under littera A bijfogade
differentiers extract, amnestiae och gravaminum articler allenast ångående .
Någre specialpuncter hade de låtit uth till sjelfve conferencen, förebärandes,
det de hade causserat månge betänckiande hoos dem, at der inryckia alle spe-
cialiter , förmeente sig dermed intet hafva gjordt hufudsaken någon praeju-
ditz . Densamma ville de och tillställa dem käijserlige uthi hopp, at han derpå
ginge till handelen igen med dem.
Effter sådan deres anbringan svarade vij dem ordenteligen och först: Det vij
undrade oss, att caesareani hade velat bruka een så slätt exception emot dem.
De hade intet at klaga öfver, det andra beskimpfade dem. De skiemde sig ju
sjelfv, idet de viderropade deres gifne parole, som de på käijserlige fullmacht
och instruction sampt de catholiskes skrifftelige heimbställung funderat. An-
nat måste de intet sig inbilla, ähn att vij varde stående firmi och fixi vid det
som ähr accorderat. Ville de, evangelici, annors giöra, moste vij låtat derhän.
De hade reda tagit prof af hvad det båtade dem, at de hafva begynt släppa löst
och relaxera det, de med äfvenså god skiäl som vij kunne behaupta. Ju mehra
de gofvo effter, ju mehra trängde de käijserlige och catholiske på dem. Det
vore och missligit, om de ähn låto sig nöija dermed, fast man ähn alt ihop
cederade. Näst det öfrige moste man hafva största ögat på religionens conser-
vation . Huru ville de rijma sig med conscientz, at vij således, som vederparten
vill hafva, skulle med autonomia exponera våre troesförvanter och tillstädia
deres extirpation uhr alle catholiske länder? Det vore ju efftertenkeligit, hälst
nu sedan man een gång hafver salverat dem. Uthi iustitiae puncten hade man
tvenne förnämme mål: Den 1. scopus ähr een aequabilis och opartijsk iustitia,
hvilken någorlunda kan gå, effter man hafver budit sig till, at på den hen-
delsse antingen actor eller reus, eller och både, vore evangeliske, förordna och
sättia iudicantes numero pares evangeliske och catholiske. Den 2. ähr paritas
dignitatis. Det vore flere evangeliske chur-, furster och ständer i Romerske
Rijket ähn catholiske, och lichväl ville man in camera hafva flere assessores af
denne religionen ähn den andre. Vij trodde intet dem vele lijda, at catholici
skole således praescribera dem leges. Sedan tyckte vij, de aestimerade icke
sakerne effter deres natur. Det ville intet taga lag, at man skulle draga com-
munia förre och sättia specialia tillbakars. När man tillijka afhjelpte det ena
med det andra, skulle man in effectu spörja, at alle vorde unanimiter confere-
randes sijna ytterste kraffter till compositionen.
Grefven af Wittgenstein hade varit hoos oss och tesmoignerat, det han effter
sin herres churfurstens ordre intet kunde taga sig amnestiae och iustitiae
puncten an, förähn man vore försäkrat, at Calviniani och skulle hollas för
Augustanae confessionis sociis . När det vore skedt, ville han conformera sig
dem andre, ex uno ore tala med dem och der så omtränger bjuda Käijsaren
hufvdet. Äfvenså hade och han, churfursten, gjordt, tilldess han fick sitt
aequivalent färdigt. Ett lijka exempel hafve vij och hafft med de Brunssvijk-
Luneburgiske. Den Wurtenbergiske hafver icke heller velat bekymbra sig om
något annat, förähn hans herres sak blef klar. Der vore altså ögonskenligit, at
sådana specialia lågo ochså värket i vägen. De måtte man häfva dem tillijka
undan. Det ähr rätta konsten, at hjelpa sig och andre deruhr. De så platt ginge
causam Hasso-Cassellanam och soldatescans contentement förbij och ville
skufva dem ned på effter kielkan, gofvo oss och de tanckar, at derunder måtte
sticka itt förborgat praeiudicium. Vij kunna ingalunda tillstädia, at de tvenne
saker skole blifva till effter satt. De Frantzöske gesandterner tala ijfrigt för
Hennes Furstliga Nådes interesse. Gref Servien vill intet hädan, förähn det
blifver perfectuerat. De Hessiske deputerade liggia oss och honom an. Man
måste intet så praecise föllja ordningen, uthan låta alt gå pari passu. Dermed
vore ty occasioner till vijdlyfftighet afskurne, elljest hindra och oppeholler
det ena det andra. När ständerne kommo i gott förstånd sin emillan, finnes
fuller medell, att adstringera Käijsaren till fridh. Det ähr att befahra, att sol-
datescan , som hafver näst Gudz bijstånd kommit det till, vill, at hvar och een
hafver här frije hender, till att negotiera för sigh, icke kastar om och grijper
till andre consilier, der hon märker, at man så trögt ville det erkienna, men
deremot skulle hon myckit encourageres och få lust att fächta, ja våga lijf och
blod för publico, om han hörde aliquam sui rationem haberi.
Evangelici togo detta temmeligen vid sigh, gifvandes oss till förstå, det vore
fahra värdt, att icke tractaten deröfver ginge sähr, om vij skulle eenträgit
härpå persistera. Bode, vij ville intet låta oss vara emot det procedere, som de
funne raisonabelt. Ordningen till deliberera vore hoos de käijserlige och ca-
tholiske . Effter de lanternerade, nödgades man grijpa deruthi med dem. Med
desse differentiers extradition hade de ponerat, att alt det andre var richtigt.
De måste afsee, hvad caesareani derpå ville giöra. Att praeferera privata publi-
cis , vore contra omnem rationem et charitatem. På sådant sätt kunde man
lätteligen förderfva hela brasset. Ratione ordinis hade de ingen quaestion.
Skullan vore intet hoos dem, att de bägge saker intet företoges. De hade
månge gånger varit åth de catholiske derom. Men det var omöijeligit, at
bringa dem dertill, förähn ständerne blefve enige sin emillan. De ville intet
låta anmoda sig, till at gifva sine fiender satisfaction, den de inge andre ähn
sine vänner unna. Derföre hade de most reservera sig emot dem, och viste väl,
att ingen frid vore att vänta, förähn militien blifver förnögd och landtgrefin-
nans Furstliga Nådes saak erordtrat. De hade nå hvar befallning och orsak, i
synnerhet de af huset Sachssen för erfförbrödringen
Die zwischen Kursachsen, Kurbrandenburg und Hessen-Kassel bestehende Erbverbrüderung
sollte nach dem evangelischen Gutachten vom November 1645 vom Kaiser bestätigt werden
( Meiern I S. 814 ). Die drei Häuser wandten sich Anfang Mai 1647 deswegen an den Kaiser
( ebd. IV S. 305f.). Hessen-Kassel verlangte am 16./26. März 1648 die Aufnahme in das Instru-
mentum Pacis ( ebd. V S. 614).
eed och plicht, at främja Hennes Furstliga Nådes interesse. Vij ville man vara
försäkrade, att de som redelige män intet söckte något annat, ähn att alt måtte
få ett gott uthslag och enkannerlig conditionerne meliorerade för Hennes
Furstliga Nåde och soldatescan. Hvilket ofehlbart lärde skee, när ständerne
man först viste, hvad de hade sig till hvarandre att försee. Annecterade der-
bredevidh , att caesareani intet ogierna hade ett sådant intricat värket och att
det ena mängdes ihop med andre, så att inthet endera blifver fullbracht.
Men vij insisterade i det förre och tychte intet, at det blefve någon commix-
tum eller kunde gifva confusion, när alt distincte hanteras.
De låto lichväll intet öfvertala sig, uthan foro strax med deres extraherade
differentier till de käijserlige, hvilka derpå hade ämbnat, som igår incaminera
den nye modum medh oss. Doch ähr det opskuttit till nästkommande torss-
dag , effter grefven af Lamberg igår lät döpa sitt barn, och der såväl som vij
hafva at giöra med postens depesche. Imorgon ähr deres carnival eller fete
tijssdag, som han kallas; och vi öfvermorgon aske onssdag. Det ähr apparen-
teligit , det de under denna praetext vänta på svar ifrå Käijsaren öfver vår för
14 dagar dem gifne resolution. Och att de ingen ting kunne företaga uthan
nyje ordres; sedan och huru de catholiske i Munster ville sig comportera vid
detta förslaget, sampt hvad den Beyerske gesandten Krebs, som ähr på vägen
ifrå sin herre hijt åth, bringer med sigh.
Altså ähre vij ähnnu lijka när komne med tractaten, som vij vore sidst. Greff
Servien ähr ähnnu här, icke heller höres något ähn af när han vill bort. Mot
oss hafver han ähnnu intet låtet sig annat märkia, ähn at han på Franckrijkes
vegner promitterar sig jämpte sin collegam villja in generalibus terminis stå
för een man med oss, at det, som med de käijserlige ähr accorderat, skall
blifva vid afskeed. Man kunde intet gå ad speciem, uthan ville låta oss sjelfve
råda in ecclesisticis och giöra conditionerne deri, så gode vij kunne. Han hop-
pades , att man intet förtänckte Franckrijke, at det för den respect det bör
draga på sedem apostolicam och ecclesiam Romanam, intet kan annors för-
klara sig häruthi, visandes oss af detta tillfellet någre copier, som lägges här
hoos under littera B, af det, som Påven skulle hafva för någon tijd skrifvit till
nuntium i Munster och de catholiske furster här i Tyskland.
Elljest hafver han budit, till at underhanden sondera, om Eders Kungliga Ma-
jestätt skulle vela taga emot Beyern ähnnu, der han ville abandonera och slå
sig ifrå Käijsaren och sättia sig stilla. Detta synes vara mäste orsaken till hans
hijtkompst, effter Franckrijke, som nu sedan Hollendern hafver gjordt frid
med Spagnien, intet mächtar i längden sustinera och underholla någor stor
armée här i Tyskland, uthan nödgas employera all des forces emot bemälte
chrona. Myckit ähr at giöra derom till få Beyern uhr laget.
Vij hafva mött honom härpå, som det sig tjänar, förandes honom tillsinne de
månge fauter, Beyern reda hafver gjordt och hvad man hafver att troo honom
meer, excuserandes, at hvarken vij ejler feldtmarskalken, som vij vijste vara
informerade om Eders Kungliga Majestättz villja i detta fallet. Skulle man
villa oss detta anmoda, så moste vij refererat och vänta besked, hvilket han
lichväl intet ville hafva.
Hvad han hafver communicerat oss om väsendet uthi Italien, vijser bijlagan
littera C. Under D ähr feldtmarschalken Wrangels bref till mig, Johan Oxen-
stierna . Andre aviser finnes under littera E.
C: 270–276 Avisen