Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
407. Rosenhane an Joh. Oxenstierna Münster 1645 Oktober 7/17
407
Münster 1645 Oktober 7/17
Eigh. Ausf.: J. Ox. Slg. B II
Gespräch mit d’Avaux über La Bardes Stellung in Osnabrück. Klage über seine
Mißgönner in Schweden.
Mons:r Villegat var rätt nu här och befrågade, om jag något ährende hade
med honom till Ossnab.; alltså till att bruka dän lägenheten låter jag E. Ex.
härmedh i hast förnimma, att h. d’Avaux var för en stund sädan hooss mig,
berättade ibland annadt dättsamma, som duc de Longeville i dag låt mig
förnimma om keijsserl. propositionens utleffvererande. Däräffter gaff jag
honom tillfälle att tala om la Barde säijandes mig haffva förnummit en ny
resident vara ankommin, som skall till Ossnabr.; därtill han strax svarade,
att la Barde ähr ingen resident, uthan ambassadeur till Schweitzerland och i
dän qualitet här respecteras aff them; begynte alltså berätta, huru duc de
Longeville respecterar honom därföre och huru h. Servien har giordt thet-
samma , då allraförst när b:te h. Longeville, h. d’Avaux och la Barde komme
utaff pourmenaden och stege in hooss h. Servien, då hade h. Servien låtit
honom gå för sig näst äffter h. d’Avaux. Sädan haffver d’Avaux giffvit
honom förste visiten, dässlikest och h. Servien och han, la Barde, ännu
besökt ingenthera igän. Han sade och kungens breff så förmäla, att, äffter
ingen på hans vägnar ähr i Ossnab., så haffver han förordnat son ambassa-
deur en Suisse, le sieur de la Barde, pour y estre à son service, och äffter han
alltså intet kallas resident äller att han där skulle residera, så kunde the annor-
ledes intet respectera honom än som skedt vara; förmeente och, att media-
tores skulle göra thetsamma, dåch syntes likasom han thet icke alldeles
skulle approbera, uthan skööt sig uppå härtigen och Servien, som thet hade
begynt. Jag frågade, huru han praetenderade bliffva achtat i Ossnab., äffter
cronorna emellan tillförende så föraffskedat ähr, att residenter skole bliffva
på både ortarna och man tilläffventyrs intet väll skulle kunna gå därifrån
uthan bägge sidors communication och gåttfinnande; hvaruppå han
förmodde, E. Ex. skulle tractera honom, såsom the på ändalijktone haffva
giordt baron de Rorté. Jag haffver ännu intet sedt honom, uthan låter
bestå med min visite, till thäss jag däröffver förnimmer E. Ex. betänki-
ande .
Hvad jag i dag fick ifrå Paris, sänder jag E. Ex. sammeledes, hvad som
aviseras ifrå Sverige. E. Ex. befinner därutaff ibland annadt, huru missgyn-
nare haffva ändtlig gått därmed om att min tiänst i fäderneslandet skulle
mig ifråtagas. Jag haffver intet att säija däremot, äffter thet ähr ett giordt
värk och intet kan förandras. Jag måtte lijda min öffverheet och låta mig
nöija, allenast kommer thet mal à propos för thänne tiden, i thet att Gallia
söker att honorera sine ministros och håller sig thet för en ähra, att the
ähra i någon godh charge och dignitet, och däremot bliffver mig dän ringa
dignitet jag härtill haffver hafft, betagen; och fruchtar jag mera, thät skall
uttydas mig till en disgrace och därpå fölliande föracht äller och fast ringa
respect, när thet nu kommer ut ibland Frantzoserne och flere på thänne orten.
Dässföruthan blir jag och destituerat, när thänne commissionen ändas, att
jag till intet haffver at bita. Jag vet, thet ingen tillförende vara hänt, kan icke
häller veta, hvaruthinnan jag haffver förbrutit mig. Dåch thätta, som i
störste förtroende till E. Ex. förskiutandes thet öffrige till tiden och min
nådige öffverheet, samt gode befodrare, skall icke dässmindre i medier tid
göra min tiänst, thet bästa jag kan …
PS.: I ett annadt breff förmäles r. cantzl. Ex. haffva sig låtit märkia intet väll
tillfredz med thänne förandring med Östergöttland. Jag beder tiänstlig
E. Ex. tädan sända the små lappar tilbaka igän och intet illa uptaga, att jag
med sådant lapperij E. Ex. besvärar och att thet intet måtte lända authori
till förfång, hvad han i postscripto i breffvet gärna hade förbårgat.