Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
372. Joh. Oxenstierna und Salvius an Rosenhane Osnabrück 1645 Juli 24/August 3
372
Osnabrück 1645 Juli 24/August 3
Konz. von Mylonius: J. Ox. Slg. A II; Kopie als Beilage D der Nr. 373
Besuch d’Avaux’: Vorwürfe der Vermittler gegen Schweden wegen Ablehnung des
Lengericher Schlusses u. Anfragen der Vermittler zur französischen Proposition II.
D’Avaux, som kom i förgår hijt och reste i dag tilbakar åt Munster,
hafver här talt medh oss om effterfölliande saker: 1. Berättade han, at media-
tores i Munster beskylla oss, som kastade vij allahanda hinder i vägen för
tractaten och lade oss i de saker, som Käijsaren och ständerne anginge,
eenkannerligen at vij inthet ville vara tillfridz medh det the churfurstlige
hafva nu sidst slutet i Lengeriche om modo consultandi, uttydandess alt
sådant, som hade vij ingen lust till tractaten.
Hvarmed han gaf oss tillfälle at particulariter uprepa, hvadh här emillan
oss och stenderne och emillan thesse inbördess, altsedan propositionen var
uthlefvererat, är passerat, män först och främst, hvadh orsaker man hafver
haft at läggia sig emot formam ordinariae deputationis, hvilket vidh-
lyfftigare utfördess och nu hållas vara öfverflödigt at här införa, effter her
residenten tillförenne är bekant, hvadh considerationer vij härutinnan
hafva om deputationsdagen.
Sedan och derhoos effter d’Avaux föll oss utij den saken bij och sade, at
hanss colleger och han vore af samma mening och resolverade at stå medh
oss för een man emot deputationem ordinariam, men syntes vara illa infor-
merat om Lengeriche slutet, hållandess han före at deputatio ordinaria voro
dermedh heel casserat och een annan forma consultandi i stället funnen, som
skulle uthan praeiudicio communis causae kunna passera, men ville af oss
derföre disputeras, effter de churfurstlige ämna henne till Munster, thet
han inthet låtz ville affectera och drifva, uthan hölle för een indifferent ting
menandess, at man deri måtte lämna ständerne sitt vaal, efftersom legatio
Gallica vill detsamma giöra och inthet adprehendera och taga illa op, om
ständerne ville blifva här.
Så hafva vij märkiandess, att vederparten hafver smert dem om munnen
medh then ähran och thesse deraf syntess vara kitzlige, remonstrerat honom,
at förmedelst Lengeriche slutet hade the churfurstlige allenast strukat namp-
net ut på deputationsdagen och litet förandrat färgan, men in effectu be-
hållit honom, som han förr hafver varit i Frankfurt; oss inthet mera sökia,
än at samptelige ständerne måtte hafva sitt frija vaal och de furstliges och
stättiskes såväl som dhe churfurstliges rationes blifva ansedde, så at de sig
emillan pläga consilia och affatta conclusa, efftersom vanligit är och hafver
varit i Romerske rijket. Skulle vij see genom fingren medh de churfurstlige
och låte de andra ständerne blifva öfverdyflade, procederade vij straxt i be-
gynnelssen emot vår proposition och öpnade Käijsaren dören at under-
tryckia först de furstlige och sedan, när ingen vore mer öfver, the churfurst-
lige ock; hölle vara bäst, at, effter de furstlige voro nu till verka at gifva sin
mening fram öfver Lengriche slutet, man låtha them jämka sig sinemillan,
eftersom vij hade någon kundskap deraf at de furstlige och stättiske inthet
skola hafva så obillige consilia och förslag; och emädan denne conventen,
som de ville hafva till Munster, vore i siälfva värket deputatio ordina-
ria , hoppadess vij, at, såsom legatio Gallica denne medh oss improberar,
hon och altså skulle taga de rationes, som vij hafva deremot, i consideration.
Han kunde föga säija dem emot, uthan sade, at, der ständerne inthet kunna
dragass till Munster, gå de om med at få dem in locum tertium såsom till
Warendorff sökiandess och tilläfventyrs, at tractaten måtte medh tiden och
förass dit ifrån bägga orterna Osnabrug och Munster. Vij stälte derhän,
hvadh de käijserlige deri hade för händer; om the thermedh omginge, kunde
det inthet annars vara än misstänkeligit för oss och uthan tvifvel ansett at
skilia ständerne, som äre hijt inviterade af cronorne, härifrån till at finna
lägenheet at menagera conventet allena at tillbaka drifva cronornes och
framsättia huus Österrijkes intention. Om translatione tractatus till een ort
antingen Warendorff eller som de här säija till Cöln, det vore een opracti-
cerlig ting, deröfver han nu långe sedan hafver hört våra rationes.
Till det andra gaf han oss tillkänna, at mediatores hade hoos dem anhållet
om trij ting, 1. att den clausula addendi demendi etc., som är uthi praefatio-
nen , måtte utlåtess, på det at man icke deraf måtte hafva occasion at häffta
in hvadh man ville och altså in infinitum vidga och opdraga tractaten; 2. att
legatio Gallica ville sig förklara, om hon hölle medh oss i den 17. punchten
och huru den vore at förstå; 3. att legatio Gallica ville uptäckia sin mening
öfver Galliae satisfaction. D’Avaux mente, man måtte i tiden säija det ut,
eftersom han och sade, at Gallia ämna begära Elzas och Philipssburg, vil-
liandess veta af oss, hvadh å K.M:tz vägnar vij ville hafva, på det vij kunna
oss conformera och stödia under hvarannarss dessein. Öfver desse 3 ville
han hafva vårt sentiment.
Thet svarades först in genere, at, efter vij hade på både sidor skriffteligen
och tillsammanss gifvit ut våra desideria, voro billigt, at vederparten svara-
de derpå een gång och inthet förrut och i plåchevijs fodrade eller och vij
gofvo några declarationer öfver punchterne, eliest och der det inthet blefve
observerat, kunde vij inthet gå d’un commun concert och lijka steeg, som
härtill är skedt och alliancen medh sig förer. In specie sades, 1. det man in-
thet tyckte kunna så begifva sig then clausulan icke för det, man vill uphålla
tractaten, män hafva lägenheet at pro re nata sättia itt och annat till eller
och taga derifrån, hvilket borde vara fritt, intill dess tractaten ändass.
2. Then 17. punchten var oss emillan concerterat och fördenskuldh hade varit
bäst, at hon hade blifvit uthi therass proposition, hvilket d’Avaux låtz gilla,
män sköt skulden på Servien, som skulle hafva varit deremot. Han
mente lijkväl, at the ville sig nu conformera medh oss och ändå giöra plus
amplement. 3. Öfver satisfaction discurrerade vij fuller något, män sade
honom inthet cathegorice lämnandess det alt till tidhen, hälst så länge de
käijserlige svara på våra punchter och replicen skall göras, begärandes då
någon närmare uptächnung, kunde det som man då bäst funne skee …