Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
220. Rosenhane an Joh. Oxenstierna und Salvius Münster 1644 September 12/22 Pr.: Osnabrück 1644 September 13/23
220
Ausf.: J. Ox. Slg. B II; Kopie als Beilage B der Nr. 225
I går besökte jag h:r d’Avaux och begynte först snacka medh honom om
duc d’Anguiens progresser vidh Rhen frågandes, om så alt är til troendes
och i sanning passerat, som rychtet nu gemeenligen går, hvilket han be-
kände sanfärdigt vara och frögdade sig mycket theröfver förmeenandes
sådant vara af den vichtigheet för crohn Frankrijke och dess vänner, at
fienden skulle beqvämas til fridlige tankar, berömde therhoos mycket duc
d’Anguien, som går comme un petit roy de Suède med ijfver och alfvar
genom, thet han sätter sig före, och at the nu hafva två nycklar til Rhen-
strömen , som vore af märkelig consequence, önskade therhoos feldt-
marskalken mycken lycka och Rakozi beständigheet etc.
Sädan frågade jag, om han någon communication hafver hafft eller låthit
beskicka grefven af Lemberg eller elliest något förnummit, hvad för-
hoppning han hade gifvit om sitt förrättande; thertil han svarade sig inthet
hafva velat vetta af honom, aldenstundh han har hållit sig obekänd, dock
lijkväl förståt, at han hafver gifvit mechta förtröstningh til godh success af
tilstundande action; endoch han, d’Avaux, sådant inthet trodde, uthan
befruchtar ännu, at the omgå medh bedrägerij. Af thenne occasion kom han
till fråga, huru thet går i Ossnabrugk och om i then materia af fullmach-
terne sedan något vore passerat, besynnerlig huru Eders Excell. låtha sig
thermedh behaga; hvartill jag svarade såssom tilförende mig icke parti-
culariter vara vitterligit något vijdare vara nyligen förefallit icke heller, at
Eders E. E. skulle hafva sig emot them något uthlåthit, uthan jag för min
perssohn vore i den förhoppning, at oansedt något kunde vara, som be-
höfde förandring äller förklaring, dogh lijkväl, der vederparten meente
alfvar at skrijda til tractaten, så skulle Eders E. E. thet häller see och meera
önska, at man komme til debattera om conditionerne, än som til at scrupu-
lera i fullmachterne och thermedh uppehålla värkedt, och fördenskuldh
önskade, at inge större differentier vore them emellan på thenne ohrten, så
skulle man theri väl komma til rätta och på then sijdan inthet hinder vara.
Genom thetta tilfället frågade jag, om han hade läsidt then narration, som
1638 är uthgången om then tractat, som emellan marggraff Sigismund och
h. Steen Bielke 1637 är förgången, och refererade therhoos, huru jag then-
samma i thessa dagar hafver igenomlupit och hvad instantier jag hade
befunnit then tiden varit ventilerade, them jag kortligen uprepade til at
komma på mit propos om titlarna, theruthi jag sade mig hafva observerat,
huru Keijssaren i förstonne hafver gifvit H. K. M:t allenast praedicatum
serenae, sedan serenissimae och omsijder serenissimae och potentissimae,
som vore til seendes af bem:te narrations fol. 53, och efter jag nu hafver
remarquerat, at han skärer thet af och blifver allena vidh serenissima, så
motte sådant tiläfventyrs förorsaka någon difficultet, besynnerligen om
man befunne, at Keijssaren tribuerade sådan titul til kongen i Frankrijke
och andre souverainer.
Theropå begynte h:r d’Avaux göra een vidhlyfftig discours om titlar,
besynnerlig huru Frankrijkes maneer inthet är at see så noga på titlarne,
synnerlig til att bruka så offta thet ordet vestra maiestas, vestra celsitudo,
excellentia etc., uthan af Sverige och Tysklandh blifva the nu i sådant
corrumperade och måste föllia them effter. Och såssom Keijssaren kallar
kongen i Frankrijke serenissimum et Christianissimum, så låter han sig
thermedh nöija såssom medh sin propre och lijkmätige titul och är i thet
fallet potentissimi epithetum inthet i bruk, sade och, jag vil inthet troo eller
råda thertil, at messieurs les plenipotentiaires de Suède skola göra ther-
öfver någon difficultet, oansedt jag väll veet, sade han, at kongen i Frank-
rijke brukar emot H. M:tt the orden très-haute, très-puissante och très-
excellente etc. Sedan moverade jag och thet som befinnes i be:te Bielkes tractat,
at Keijssaren då hade hållit förachteligit at kallas pars adversa, hvarföre det
och då bleef uthelåthidt, och nu brukar han sielf i sin uthgifne fulmacht
samma ord emot H. K. M:tt. Thertil svarade h:r d’Avaux, cela n’est rien,
han må kalla oss partem adversam eller alteram eller huru han vill, cela
n’importe.
Omsijder frågade jag, huruvida the vore kompne medh sine saker och
hvad svar the hafve gifvit mediatorerne på theras förr anrörde anbringande.
Hvartil han svarade, at the hade varit hoos nuncium och låthit honom
veeta, at upå thet praesupposito och fundament, at the keijss. i Ossnabrüg
hafva begynt, så ville the och här sammaledes träda tilhopa och föreenas om
sine fullmachter, doch inthet elliest uthan at the i Ossnabrüg äre sinnade
at fahra fort och icke stadna thervidh. Till particularia, sade han, eller
vidare communication hafva the medh flijt inthet vellat komma, allenast
til at vinna tijdh och i medier tijdh afsee, om något alfvar är medh
the keijss. i Ossnabrüg eller inthet. Elliest bekände han, at the äre sinnade
at ingå alt, hvadh som vederparten begärer, och låtha reformera sin fulmacht
uthi hvadh hälst som the kunna föreslå, såssom om the tyckia ingången
vara för vidhlyfftig och olideligh, qu’on le change comme on veut, om the
förargas öfver the orden tractare simul et iunctim cum sociis et foederatis
etc., qu’on les efface. Begära the förandring upå desse:de viis, mediis et
conditionibus etc., ouy, nous le voulons qu’on adjoute ce qu’on trouve bon.
Altså gick han igenom och sade, at the uthi alt villia låta sig nöija, at the
dogh icke skulle hafva orsak at beskylla them, thet allenast togh han
undan, at, om the begära, thet drottningen skulle underskrifva fullmachten,
så kunde thet inthet skee, efftersom theras Éstat ne tombe en que nouille.
Sådane vore merendeels the discourser, som oss emellan fölle och jag för
thenne gång hafver Eders E. E. at advisera …