Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
212. Rosenhane an die Königin Münster 1644 September 5/15
212
Münster 1644 September 5/15
Ausf.: J. Ox. Slg. B II [ nicht nach Stockholm gesandt ]; Kopie als Beilage A der
Nr. 221; [ am Anfang gekürzt; außerdem lautet die Anrede abweichend von der
Ausf.: E. Ex.].
Gespräch mit den französischen Gesandten und St. Romain über kaiserliche Voll-
machten . Kriegsnachrichten.
E. Kongl. Maij:tt fogar jag underdånigst at förnimma, thet jag i går effter
middagen var hoos den Frantzösche gesandten, d. h’Avaux, tijt som her Ser-
vien och een stundh effter ankom, sampt beggies residenterne Beauregard
ifrå Cassel och S:t Romain. Jag berättade effter E.K.M:tz legaters ankomp-
ne breef och ordre, huru the keijsserlige gesandter i Ossnabrüg oachtadt,
at the så länge hafve tergiverseradt medh fullmachternes uthvijsande, före-
bärande kongen i Danmarcks saak, så hafva the nu lijkväl omsijder släpt then
praetexten och låthit sig uth genom decanum i S:t Johannes collegio, at the
voro sinnade att låtha framtee och collationera fullmachterne; hvarmedh
sedan E.K.M:tz legater vore tilfredz och på både sijdor eensee om sättet sådant
at förrätta sampt tijden och rummet, är thet och fulbordadt och fullmachterne
in originali öfversedde, hvilken på the keijss. vägnar är lydandes som co-
pien förmäler, then jag vidh thetsamme h:r d’Avaux öfverlefvererade.
Sådant kom be:te gesandter oförmodandes före, at the keijss. nu så slätt skulle
stille tigandes gå förbij, thet the härtil hafva stådt så styfft upå och snart ett
heelt åhr dragits medh; doch judicerade the sådan förandring förorsakas af
duc d’Anguiens progresser, samt thet at feldtmarskalken var kommen uthur
Holstein, ther the hafva förmeent hafva honom såssom uthi sacken och at
han nu hafver vändt sig åth Tysklandh igen.
Jag påminte therhoos sådant ibland annat kunna förorsakas af thet, at Keijs-
saren inthet finner then medhielp af kongen i Danmark, som han hade för-
modat , och effter allom kunnigt ähr, huru beggies ministri och officerare
ähre malcontent ifrån hvarandre skilde, skulle han herefter icke väll kunna
bruka then praetext och för kongens skuldh oppehålla tractaten, uthan ther-
medh til at contentera ständerne, hafver nödgas altså göra någon begynnelse,
hvilket the och bekände således vara, och begynte theröfver referera the
beskyllningar, som the keijss. och Danske sinemellan på hvarandre kastadt
hafve och huru the thermedh vore åthskilde.
Sedan vore the curieux at veeta, huru med fullmachternes öfverseende var
tilgångit, theropå jag berättade, så mycket mig var therom vitterligit …
Thereffter frågades, huru fulmachterne blefve uptagne och hvadh feel på
een sijda och annan theruthi vore observerade; hvilket emedan jag inthet
kunde them berätta, begynte h. d’Avaux at upläsa fullmachten och i för-
stonne observerade Keijssarens tituln inthet vara lijka lijdandes medh then
som i greffven af Nassow och Wolemars fulmacht befinnes, och gaf thet til
orsaak, att, effter K. E. K. M.:t brukar sin heele och fulle titul uthi fullmach-
ten til E.K.M:tz legater gifven, så hafver Kaijssaren theremot velat bruka sin
store och fulle titul, men emot Franckrijke hafver han thet inthet behoff,
effter kongen i Franckrijke brukar een ringa och lithen titul. S:t Romain på-
minte therhoos, huru ambassadeuren, h. Salvius, vidh uprättade praelimi-
narslut i Hamborg för någre betänckiande hafver medh flijt åstundadt Keijs-
sarens store titul, men sedan be:te h. d’Avaux uthi läsande på fulmachten
kom til repetitionen af samma longe titul tribueradt Keijssarens her fader,
som döder ähr, giorde han sig theröfver otalig och hölt thet heelt öfver-
flödigt refererandes, huru Franckrijke med samme skähl kunde räkna up
een hoop furstendömme och greefskap eller och repetera up nomen Galliae
så offta, som tilförende skedt ähr, om thet vore thermed allenast att fylla
papperet.
När fullmachten var. uthläsen, sade han, at han befinner henne lijka med
then som keijss. gessandterne här i Munster them hafva communicera låthidt
och kunde then väl passera och hvadh theruthi synes betänckeligit väl låtha
sig uthtyda; och hade the föga giordt therom, hvar the keijss. icke hade först
begynt grondera öfver theres fullmacht, dogh begynte han sedan movera
thesamme feel, som the tilförende uthi then keijss. fullmacht här hafva
noterat, nemblig att the göras fullmechtige til tractera de viis, mediis ac
conditionibus pacis och icke til at concludera pacem ipsam, hvilket han hölt
nödigt här skulle insättias, såssom och ther E.K.M:tz confoederati et ad-
haerentes väll nämpnas framme näst E.K.M:tz titul, men uthi sielfve po-
testet och fullmachten, som tribueras gessandterne at tractera, blifva the
utheslutne, thet han sammaledes observerade.
Sidst påminte jag honom om then keijss. titul frågandes, hvadh honom
syntes therom at the inthet blifva kallade legati. Theröfver blef något dis-
courseradt , och syntes honom först inthet vara nödigt, at man något skulle
urgera theropå, effter Keijssaren måtte kalla them, hvadh han ville, allenast
at the vore plenipotentierade, synnerlig effter titulus legati inthet vore nö-
dig eller proprie hörde til thenne commission. Dogh omsider var deres be-
tänckiande , at effter theres konung öfver plenipotentiarii. titul hafver och
kallat them legatos, som och E.K.M:t med sine legater giordt hafver, altså
för een conformitet och lijkheet på alle sijdor skulle man påminna, at the
keijss. jemväl finge samma titul, äller och, efter man föga skähl kunde hafva
at stå hårdt theroppå at E.K.M:t uthi sin uthgifne fullmacht ville thet ordet
legati uthelåta och blifva allenast vidh plenipotentierade, så ville the och på
samme sätt och thereffter låtha ställa sin fullmacht uthi Franckrijke, hvartill
jag märckte, at the mehra inclinerade och begärte uthtryckeligen, jag sådant
ville notificera E.K.M:tz legater och af them begära, the sitt betänckiande
ville meddeela, hvadh the öfver be:te keijss. fullmachter kunna hafva at
admonera.
Jag begärte och sedan förnimma, om icke utaf mediatorerne vore ett for-
mular af fullmacht oppsätt och så lempat, at the på alle sijdor vore thermedh
tilfridz och sine fullmachter thereffter kunde rätta och hurudant detsamma
måtte vara, men the nekade thertill, at sådant ännu inthet vore skedt icke heller,
at S:t Romain skulle hafva bracht någon annan fullmacht medh sig från Franck-
rijke , dogh emedan jagh viste, at mediatorerne både nuntius och Venetus le-
gatus vore i går hoos Frantzöske gesandterne, strax effter jag gick dädan, och
the tiläfventyrs något sådant motte hafva föreslagit, hafver jag i dagh til
den ende besökt mons:r S:t Romain at förnimma, hvadh för hinder hades,
och af honom förstått, at mediatorerne allenast hafva kungiordt, hvadh i
Ossnabrüg var passerat, och fördenskuldh urgerat, at man här nu motte fort-
fahra medh fullmachternes richtigheet. Men hvadh meera omstendigheeter
äre föreslagne, hafver jag än inthet kunnat erfara.
Hvadh besvär och drögsmåhl consequenter tractaten theraf skulle taga, at
man sällan och ovist hafver communication uthur Sverige och ordre ifrå
E.K.M:t, hafver jag them och repraesenterat och föreslagit, at the medh
mediatorerne ville kungen i Danmarck thertil disponera, at såväl brefposter
til landh motte passera som och par små galeyer säkert löpa heremellan
Sverige och Tysklandh, hvilket the befunne skäligt och gott och lofvade, at
the thet med flijt förrätta ville, endogh the tviflade, at nuntius icke skulle
vela skrifva kongen til, men så förmeente the, at Contareni thet väll skulle
göra, och som jag af S:t Romain förstodh, så hafva the i dag allaredo arbetat
theropå.
Thessföruthan föreslog och h. d’Avaux, at, såframt the keijss. funne något
skäligt i E.K.M:tz uthgifne fulmacht, som skulle förandras, så på thet ther-
med icke skulle longsampt eller ovist tillgå, ville the affärda een egen express
til Sverige såssom medh pacquet till ambassadeuren, h. Thuillerie, hvilket
kungen inthet kunde förneeka, och altså på thet sättet skulle man så snart
och vist hafva svar, som elliest med ordinarie posten, at thermed inthet skul-
le blifva försummat.
Föruthan thetta frågade the om feldtmarskalkens tillståndh och marche,
hvadh theraf hördes, berättade sig och hafva förnummit h:r feldtmarskal-
ken skulle hafva sändt ifrån sig 8 regimenter in i Hollstein, hvilket the syntes
inthet vara väll tilfridz medh. Endoch jag berättade thet inthet vara uthan
något folck uthur Pomeren, som gen. majoren Axel Lillie dijt medh sig
hade. I afftons sände the Frantzöscke gessandterne een adelsman til mig at
notificera, thet Philipsbourg medh storm vore intagit och commendanten
hade retirerat sig på slottet och andre dagen gifvit sig i theras discretion,
hvilken the strax hade sändt åt Franckrijke …