Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
197. Die Königin an Joh. Oxenstierna und Salvius Stockholm 1644 Juli 20/30 Pr.: [Osnabrück 1644 September 6/16]
197
Konz. von Gyldenklou: Kgl. Koncepter ; Kopie RR 990’–996
Haltung des Kaisers gegenüber dem dänischen Kriege. Schwedische Rechtfertigung
Vermittlung zwischen Kaiser u. Schweden. Einladung an die Reichsstände. Voll-
machten . Verhandlungen mit Dänemark. Kriegslage. Schwedisch-französische Kon-
ferenz . Benfeld. Bündnis mit Rákóczy; französische Subsidien für ihn.
Auf Nr. 161, 164, 166, 173, 176 u. 183 [folgt Zusammenfassung der eingegangenen
Berichte ].
Aff allt detta sij vij till en godh deel fiendens så Keijsarens och hans ahn-
hangs på eene som Danmarckz på andre sijdan consilier, them thee för denne
tijden till vårt argaste och samfält macht emoth oss före. Keijsaren såsom
han här till dags under praeliminarierne (som doch hafve varit af ringa im-
portantz ) hafver söcht till differera fridztractaten och sättia allt på spitzen
af vapnen och krigitz uthgångh, så insisterar han allt fort samme sine con-
silier och gör det nu så mycket mehra, som det hafver större adparence till
kunne få och vrijda skullden af krigetz långvarachtigheet inopå oss och
sielf under skeen af en ny socio belli at draga handen ifrån tractaterne. All-
denstundh nu af desse fiendens deseiner och practiker icke mindre en lång
tractat ähn ett långvarachtigt och svårt krigh ähr till praesumere, ty hafve
I uthi gemehn detta fiendens opskååf medh tractaten till öfvervinna medh
tolemodh och försichtigheet. Men vår mehning om fridztractaten så i modo
tractandi som conditionibus pacis blifver vidh den instructionen och för-
klaringh , som I för detta af oss hafve bekommit. Och vele vij förmoda,
at, ther I kunne komma till tractatz, skuldhen tå icke skall medh skähl
kunna läggias inpå oss.
Men aldenstundh nu genom denne occasionen och praetexten sökes af
fienden orsaken till vår calumnie, ty vill vara af nöden, at I på Eder sijdo
dem förlägge, så godt sigh medh skähl, rådh och förnufft af Eder låter göra.
Först måste I våre höge orsaker, hvarföre denne strijdhen och kriget är
opkommit emillan oss och konungen i Danmarck, uthur vårt manifesto och
af Eder egen vettenskap öfver hans förde procedere emoth oss på behörlige
orther rätt och omstendeligen uthföre och uthtyda och våre och våre sakers
emoth Danmarck tagne resolutions justitie vetta till förklara beflijtandes
Eder i synnerheet therom at thee och vijsa, thet vij icke för någon andre
potentater, landh och kongerijken angående orsak eller och för vårt Tyske
krig skulldh (ehuruväl vij theruthinnan högt äre af Danmarck vordne
offenderade), men för den förföllielsse, våldh och orätt, som konungen i
Danmarck för sin particular nytto skull oss tillfogadt och dermedh affronte-
rat hafver, ähre råkade i detta Danska kriget och dess difficulteter. I synner-
heet hafve I till remonstrera, at detta Danska kriget och den orsak, hvaraf
thet är opvuxit, intet går Romerske rijket eller Keijsaren ahn, men ähr en
particular saak, som begge desse Nordiske rijken inbördes toucherar och
consequenter icke bör dragas dijt uthi konungens i Danmarck interposition,
och ehuruväl then i förstone var oss acceptabel, så är doch densamme seder-
mehra genom hans förvollande vorden oskähligh, och at han sielf hafver
giordt sigh heelt incapabell till vara interponent emillan oss och Keijssaren.
Vij troo och väl, at Eder icke skall falla svårt at disputera dem keijserlige
det tilbakar, at vij icke behöfve vårt bref medh månge argument om kon-
gens interposition at opfylla; therföre I och skole ännu stå deropå och, så
offta det kommer till pass, så hoos dem keijserlige commissarierne som hoos
våre bundzförvanter drifva därhän saken, at den Tyske tractaten måtte
bliffva fortsatt anthen uthan interponent eller och reipublicae Venetae le-
gatus dertill förmåås, efftersom I väl vette och påminne Eder vår förre i
thenne sakan till Eder öfverskrefne meningh.
Men ther så ähr, at dee keijsserlige vele ändteligen draga den Danske sakan
under den Tyske tractaten och bestå der fullt och fast opå, som gessanterne
genom decanum hafve emoth Eder sigh förlyda låtit, så at den blifver den
förnämbste praetext at opskiuta tractaten hoos Eder, tå måste I näst ofvan-
berörde oförrychte perseverantie och giord remonstration af thess inkastz
obilligheet skiuta opå Eder resolution oppå denne de keijserske commissa-
riernes förklaringh om den Danske tvistens pertraction till den Tyske tracta-
ten medh excuse af defectu mandati, men disputerer alltidh det förre, at den
Danske sakenintet hörer dijth, brukandes iblandh andre och enkannerligen
detta argument, at emedan åthskillige ähre dässe bägge Nordiske rijkens
vänner såsom General Staterne af dee förenade provincier i Nederlandh,
Hänsestäderne och churfursten af Brandeburg, hvilke alle hafva tillbudet
deres interposition emillan oss och konungen i Danmarck och skrifvit begge
parterne therom till, och vij på vår sido dem mehrendeels hafve svarat icke
uthslåendes, men vedertagandes deres mediation, som I och hafve till sij
och androm vidh lägenheet och till den ände och förehafvande at berätta
uthaf dee härhoos gående copier, deels af deres bref och deels våre svar
theropå under lit. A, B, C.
Dessföruthan hafver och konungen i Franckerijke sändt sine visse sände-
budh till oss, som skole nu vara under vägen, så at den Danske saken icke
behöfves at opsläpas, uthan kan näst Gudz välsignelsse väl elliest bijläggas.
Men ther man ville uthslå bemälte interpositioner, tå voro intet vissare, än
at sådant skulle lända icke allenast them offererande till affront (medh hvil-
ken vij ingaledes tänke våre vänner at belägga), uthan och till at kasta then
Tyske tractaten på långe bäncken till ett märkeliget hinder i Danske sakens
bijläggande och desse Nordiske rijkens roo och fridh. Och såsom vij icke hade
täncht till mängia Keijssaren i denne saken och particulariter och allenast
angå desse chronorne, men icke publicam Germaniae causam, Eder och
thet väl kunne vetta, at hvarken konungen, rådet eller ständerne i Dan-
mark äre medh en sådan remisse af en particularsak till Tyske handelen väl
tillfridz, alltså kunne I eij heller troo, at Eder skall någon sådan ordre här-
öfver tilkomma, förrän vij finge sij, hvart uth desse interpositioner vorde
uthslåendes. Dette medh mehra slijcht vele I på det höfligste odh maneer-
ligste vetta till förebringa och använda. Och effter Eder väl ähre bekände dee
keijseriskes intention och motiver så och den resolution hertigen af Beyern
och ligan i detta fallet hafve kunna taget och therom genom bref konungen
i Danmark tillskrifvit, pousserat och förvissadt, drifva thet och nu på Fran-
kofurter conventen, nembligen at mängia detta bägge chronornes krigh
ihoop medh deres saak och således derivera kriget och dess last och fahra
ifrån sigh inopå dee Nordiske rijken och landen, och kunne desse dee
keijseriskes och legisternes consilia af deres procedere väl afdömas och
pröfvas. Derföre vill och vara af nöden, at I serdeles undanböije detta, dogh
medh godt maner och försichtigheet, at I icke gifve Eder någonstädes blott,
men behålle frije händer och saken öpen och frij at resolvera uthi framdeles
på sätt, som skee kan, och förloppet af tijderne så och sakerne kunne thet fordra.
Kunne I och uthi medier tidh draga thee Tyske ständerne till tractaten,
deruthinnan I måste göra Eder flijt, så vijdh och at, ändoch I förnimme dem
hafva resolverat in contrarium, I lijkväl intet underlåthe at ähnu poussera,
förmana och invitera dem dertill, på thet I må kunna anthen förmå dem
dertill at niuta deres cooperation Eder till godho eller ju, ther ingen vill
thertill förstå, at vij då framdeles, ther vij skulle nödgas at göra nogot dem
oåthspordt och föruthan, må hoos dem och andre interessenter vara excu-
serade .
Nyttier och dee tvister, som opvexa emellan dee Fransösijske å ene och dem
keijsserlige och Spaniske commissarierne i Munster på andre sijdon, sär-
deles hvadh dem allaredo är opkommitt emillan om differentien eller fehlen
i procuratoriis. Och efftersom Franssosernes förslagh och expedient häri at
finnas på alle sijdor om en viss form, ähr heelt raisonabelt, så correspondere
och I theröfver approberandes, hvadh thee häri göre, sökiandes deres mu-
tuelle cooperation i vår dessein och lagandes på bäste sätt I kunne, at vår
saak må löpa coniunctim medh deres och opskofvet af tractaten theruthe
(ther något skulle vele oss imputeres) må finnas på begge orther, så Munster
som Ossnabrugk, förväntandes, hvadh Gudh och tijden gifver i denne saken
för uthslagh. Efftersom vij icke vele misströste, än at såssom fienden är
orsakan till desse dilationer, så kunne och det näst Gudz disposition så
snart lända oss till gagn som till skada.
Thenne ähr sålunda vår resolution och förklaringh öfver deth interroga-
torio I begäre blifva informerade uthi anthen den Danske saken skall
remitteras till den Tyske tractaten theruthe eller till andre orther, rijkernes
gräntzer eller annorstädes; derhoos vij allenast medh fåå ordh mentionere,
at, tå Danske rådet skrefve våre och rijksens rådh till in Februario och
begäradhe en tractat, synes väl, at thee Danske tå ville låta komma sakan à
part till tractatz, deropå vij och in Martio them svarade, såsom copierne
theraf för detta ähre Eder communicerade. Men sedan hafve thee opå vårt
ellskelige rijkzrådz bref svarat och uthslaget sådan tractat, som I sij af copien
under lit. D, uthan tvifvel ståendes i handel öfver en alliance medh Keijssaren
och hans ahnhangh, som nu vill berättas vara sluten, deroppå vij allt sedan
intet hafve svara låtit; och ligger i lijka måtto härhoos under lit. E, hvadh
princen i Danmarck uthi konungens frånvahru hafver gifvit den chur-
brandeburgiske afskickade Schulenburg för ett bref till churfursten i
interpositions saken, thertill han svarar dubie et indirecte, så at vij ähn
icke vist kunne pröfva, hvartuth Danmarck medh tractaten syffter.
Belangande defensionsvärket vidh Rehnströhmen och Westphalen, Neder-
saxiske creitzens invecklande och dee keijsserlige Gallasiske och Hatz-
feldische armeernes intent therope i Öfversaxiske creitzen och alles sam-
fällte intenderade dessein emoth oss, vår armee och siökanten theruthe, så
är fuller ingen tvifvel, at fienden från alle kanter, hvadan han kan, skall
sökia till tryckia oss och vältra kriget hijt neder. Och ändoch vij väl befinne
Eder icke kunna thet hindra, men sådant moste skee medh vapnen, så vele
I doch göra Eder flijt at hindra desse och andre fiendens fahrlige practi[c]her
och förehafvandhe emoth oss, i thet Eder står till göra. Fäldtmarskalken,
her Torstensson, hafve vij befalat och varnat at hafva ögat häropå och
tvifle intet, än at allt hvadh som kan skee till förhindra, förstöre och distra-
hera desse attentata genom Königzmarck, medh mindre eller och genom
fälltmarskallken sielf medh större macht blifver väl och tijdigt taget i acht.
På Eder sijdo vele I och styrkia och animera så Köningzmark som landt-
grefvinnan , at dee ifrigen emoth fienden collaborere, och till den ände
hålle landgrefvinnan i godh humor. Vij sij och, hvadh för osäkerheet
theruthe ähr kring våre guarnizoner vidh Weserströhmen och i Westphalen
och huru fiendtlige partierne passa Eder och the andre opp och enkannerli-
gen förspärra passagen för posterne och hafve interrumperadt dee emillan
Hamburg och Ossnabrugk gående bref. Vij kunne fuller häropå denne
sijdhon och för denne tijden intet göra därtill, men måste låta sådant
komma på vapnen ahn theruthe, så godt sigh göra låter, och ställe till Eder
discretion och godtfinnande, hvadh I kunne göra till praestera passagen frij
för brefven anten medh lijka och reciproce comportement emoth erchie-
biskopen opletandes på andre orther hans och dee Danskes bref eller och
medh dhe keijserskes och Frantzöske gesanternes intervention hoos ehrchie-
bispen , dogh at I uthi fåfänge måhl icke behöfve för then orsaken till prosti-
tuere vår respect, men lijkväl göre däri, hvadh ex occasione et pro re nata
kan komma Eder till måtto tagandes för all ting Edre persohner i godh
acht.
Om congressen i Harkotten kunne vij Eder föga tillskrifva, men ställe Eder
sielfve i sköön at reesa hijt en eller både, effter som dhee Frantzösiske
ministerne sigh deremoth förhålle. Vij skrefve Eder medh l’Aignier till
… [ Nr. 172 ], hvadh vår meningh var om visiterne, thervidh then saken
och kan bevända, nu allenast påminne Eder, at I sij Eder väl före, så at I
gå säkert, och elliest vidh förefallande conferencer och tractater medh dem
Frantzöske försichtigt.
Belangande Benfeldiske districtens befrijelsse för dee Weimariskes irruption
och inquartering göre I väl, at I den oredan förebygge hoos dhe Frantzösiske
commissarierne och them recommenderat hafve thess territorii conservation.
Elliest och uthöfver detta hafve vij för högnödigt befunnit at recommendera
Eder den sakan medh princen Rakoczy. Vij förnimme af fäldtmarskallkens,
h:r Torstensons, skrifvelsse uthur Hadersleben den 3./13. Junii, at han
hafver skrifvit Eder till om dee penningar, som han hafver Rakoci pro-
mitteradt och begärat af Eder, at I ville så begå sakan hoos dee Frantzösiske
commissarierne, at dee alle penningaerne praestere och, ther så kan skee,
halfparten af follket; therom skall han och hafva skrifvit till comte d’Avaux
och baron de Rortei. Vij begäre nådeligen, I vele göra Eder högsta flijth, at
thet som bemälte vår fälltmarskallk på bägge chronornes vägnar och till
deres märkelige nytto hafver negotierad och slutedt medh Rakoci, måtte af
konungen i Frankerijke blifva ratificeradt och fullgiordt i sielfve värket,
serdeles medh penningesubsidio, hvadh fälltmarskallken honom, princen,
hafver måst uthlofva at blifva praesteradt. I göre oss en stor tiänst, ther I
kunne förmå Frankerijke till taga på sigh alle penningerne, som baron de
Rortie, tå han här var, hafver ment kunna ske, fast vij skulle praestera follket,
efftersom vij och förnimme, at fälltmarskalllken ärnar låta Rakoci (ther han
icke står i tractat medh Keijsaren) inrymmes Olmitz och Neustadt medh de-
res officerere och guarnizoner. Vij tvifle intet, I söke häri vårt och rijksens
bästa och at denne lasten dragas ifrån oss, och I på Eder sijdo uthi thet I
förmå hålle princen i godh humor…
M[atthias] S[oop], J[acob] d[e] l[a] G[ardie], C[arl] C[arlsson] G[ yllen-
hielm ], A[xel] O[xenstierna], K[nuth] P[osse].