Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
141. Joh. Oxenstierna an Salvius Minden 1644 März 16/26
141
Minden 1644 März 16/26
Eigh. Ausf.: Salvius Slg. vol. 11
Eigene Anreise. Über d’Avaux.
Hans breff [ Nr. 138 ]… ähr migh… väl till handa kommen. Jagh haffver
i mårgon volente Deo effter tagen resolution för fiorton dagar sedan ährnat
att bruka herrens Christi helga högstverdige nattvardh och altså mine
tankar slaget på och till behorigh och förordnat devotion, men detta
breffvet haffver migh något litet deri turberat, icke till min intentions
förhindringh, uthan att jagh haffver något dee tankarne måst quittera och
honom effter sakernes beskaffenheet svara. Jagh vill icke annars förmoda
ähn mitt till honom affgånget i förledne tijsdag väl ähr öffverkommen,
däraff han om min intention och resa till Osnabrugge ähr förständigat. Jagh
haffver och i gåår skriffvit honom till uthur badet hora 5ta, der jagh satt och
svettades, hvilket jagh tyckte migh icke kunna förbijgå, effter jagh besörgde
min meeningh honom icke skulle tijdigt nogh tillkomma och förähn han
i myckin skrifftlich communication sigh medh d’Avaux inlade. Dock seer
jagh vara fåfengt, hvadh jagh skriffver. I, herr ambassadeur, skriffve alt
föruth och fråga migh sedan till rådhz och hvadh mitt sentiment ähr om
breffven, så skedde och medh breffven till feltmarskalken. Jagh fructar, jagh
skriffver en gångh om Edre breff, att det ähr icke, såsom skrijffves, då som
jagh blijffver aff h. ambassadeuren toucherat. Excuserne h. ambassadeuren
haffver giort hoos d’Avaux om min ankompst till Osnabrugge, ähre sådane,
att jagh dem fast eller hade sendt tillbakar ähn skriffne. Jagh varder d’Avaux
annat säijandes och inthet så medh flickrandes, som jagh see skeer en annan
gratulation och contestation de joije öffver hans ankompst till Münster hade
väl tient honom jagh meenar plus reelt. Migh tycker han ähr plus mechant
qu’on ne s’imagine point. Muntligh, muntlig låter saken sigh bettre descri-
bera , alenast beder jagh, h. ambassadeuren vill migh i sina skrijffvelser medh
sådane excuser förskona och fria, om han vill, om migh skriffva, att jagh det
nu må veta, förähn det affgår; ty om det icke s[k]eer, så måste jagh en gångh
komma därmedh uth, at det ähr icke så, som herr ambassadeuren omkringh
skrijffver. Det öffrige om min resa blijffver vedh min förra skrijffvelser.
Hvadh the käijserkis möthe vedhkommer, gör migh lijka, om dee komma
eller eij. Villia dee komma, väl och gott. Villia dee eij, n’importe. Alenast
vill jagh herr ambassadeuren venta till Witlage, om honom behagar till mid-
dagen ; därom jagh måste vara förvissat, förähn jagh härifrån upbryter …