Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
354. Rosenhane an Joh. Oxenstierna Münster 1645 Juni 6/16 Pr.: Osnabrück 1645 Juni 7/17
354
Eigh. Ausf.: J. Ox. Slg. B II; Kopie als Beilage B der Nr. 357
Besuche bei d’Avaux u. Servien: Mitteilung der schwedischen Proposition II, Kritik
an der französischen. – Besuch bei Contarini: Stellungnahme zur französischen
Proposition, Waffenstillstand, Verhandlungsmodus, kurfürstliche Vermittlung,
Franz Wilhelm, Bischof v. Osnabrück. – Meinungsverschiedenheiten der franzö-
sischen Gesandten über die übergebenen Propositionen. – Geheime Nachrichten
von Peschwitz.
I förledne tisdag öffvergaf jag E. Ex. proposition till her d’Avaux och
vid samma tillfälle förde honom till sinnes the feel, som E. Ex. i theras
proposition haffva observerat och jag vist förmodat the äffter S:t Romains
ankomst skulle haffva förandrat; hvaruppå mig svarades, att the väll
något hade förandrat, män för thet öfriga intet annorledes förstått, än
att Ed. Ex. skulle haffva varit tillfredz med thän uttydning och skääll, som
S:t Romain hade apporterat, och att E. Ex. haffva them heemställt att
giöra som the funne gått.
Därpå jag svaradhe mig hafva förstått, att S:t Romain hafver taget ad refe-
rendum the remonstrationer E. Ex. emot honom haffva giordt och att
E. Ex. med hans explicationer icke alldeles haffva acquiescerat. Dåch
ehuru thet vore, skulle jag härnäst veeta berätta them, huru vida E. Ex.
thärmed haffva varit tillfridz, när E. Ex. nu först haffva fått läsit theras
proposition. Interim kunde jag pour mon particulier intet underlåta att
säija min mening och tyckte, att thet var irraisonable och intet comforme
med thän godhe confience E. Ex. emot däm haffva låtit påskina och dess-
likast igän förmodat, att the således skulle gå ifrån thet som samhälligen
ähr slutet och gått funnit, gick alltså thärmed particulariter puncterna igenom
och påminte, huru där och där var debatterat och the skääll mig infölle,
hvarföre mig syntes, att the annorledes skulle haffva ställt, slöt alltså där-
med att, oansedt thet föga kan praejudicera E. Ex., som derföre intet
låta att gå sin väg och drifva sakerna på sin sida och kunna taga thänna
theras procedure ad notam till en annan gång framdeles, så syntes mig
likväll, att thet ähr them siällff värst, som därigenom läre förlora all credit
hooss ständerna, att the så frigide tractera theras interesse; och hvadh the
förmena att vinna hoos Påffven, förlora the på thänne sidan så mycket meer.
I synnerhet toucherade jag directe h. d’Avaux, förde honom till sinnes,
huru E. Ex. såväl som alla aff ständerna haffva till honom hafft thet förtro-
ende, att han uprichtigt skulle negotiera och beflitat sigh att affhiälpa
theras gravamina etc. När man befinner contrarium och att h. Servien
med sitt första project var på en god väg, hvilket han, d’Avaux, har kastat
öfver ända, lärer han thärmed förlora all credit, alt förtroende, och the
som härtill haffva önskat honom bliffva qvar, skulle nu gärna see, han vore
sin kooss. Thäremot vunne Servien all respect och droge meera affection
till sig.
Thätta, märkte jag, gick honom till sinnes, att han bleff confus thäröffver,
hade och annadt intet att svara, än att hvad religionspuncten vidkommer,
bekände han, att h. Servien har varit honom emot, män så hadhe han thäruthi
håffvet på sin sida. The andra puncterna sade han väll velat conformera
sig med E. Ex., om Servien så hade veelat. Thet allenast var remarquable,
hvadh han svarade mig, då jag repraesenterade honom, att thet störste
ständernes gravamen var de pace religionis och bonis ecclesiasticis, hvilket
på alla rikzdagar har varit agiterat och thet som så vidlyfftigt bliffver i Pra-
gische freden utfört, till hvilken ändtlige affhiällpande såväl the catholische
som protesterande skulle åstunda, och hvar thet icke bleffve affhullpet, hade
man ingen säker fred, uthan bleffve alltid ett semen belli och missförstånd
ständerne emellan stickandes. Däremot var hans meening, att man icke
häller åstundade en så beständig fred och att alle semina belli skulle bliffva
uphäffne, uthan vore bättre, att vij giorde våre saker och såge, att vij med
fördeel komme thärut thänne gången och dåch lemnade så någre dissidia, att
vij kunde hafva orsak att komma igän en annan gång.
Öfver thätta kom h. Servien med tillstädes, emot hvilken h. d’Avaux
uprepade merendeelz mine haffde discursser med sig öffver theras propo-
sition; hvartill the då sädan samtligen svarade, att thär intet ähr uthi E.
Ex. proposition, som the icke sammaledes hafva berört uthi sin oansedt
meer generalius och att the intet skulle underlåta att driffva thetsamma i
siällffve tractaten; item att S:t Romain hade berättat, thet E. Ex. väll hade
moverat någre skääll, dåch omsider heemställt them att göra hvad them
behagade. Dässföruthan haffva the och i några puncter äffter S:t Romains
ankomst conformerat sig med E. Ex. H. d’Avaux lade och thet därtill,
att han hade befunnit, thet E. Ex. sammaledes hade förandrat något emot
thet som här bleff afftaallt, som i ställe för protestantes infört evangelicos
etc. Emot allt thätta obiicerade jag, hvadh jag kunde, och såg därhooss
surt ut och gaff them någre höfflige picquer, att the väll befunne, thet
inthet stodh väll till.
Att Rakozi intet var nämbder, som the emot E. Ex. föresloge, ångrade
them siällff, och föreslog h. Servien, att man thet väll ännu kunde göra, i
thet man begärte ett särledes passport för hans gesanter, och berättade
the thärhoos, att mons:r Marseille, som ähr hooss Racozi, har aviserat
them, att han nu å nyo har slutit en alliance med honom och att b:te
Racozi var väll intentionerat, dässlikest hans hustru och barn och tvänne
hans consiliarii, män the öffrige vore alla bestukne aff Käijsaren och att
landfålket alla ropa äffter fred.
Uppå thet jag frågade, huru theras proposition bleff uptagen aff media-
torerna, hade the andra particularia intet att berätta, uthan allenast att
mediatores haffva them frågat, om domus Palatina förstås därunder, hvartill
the haffva svaret ouy, ouy; och tyckte, att the hade giordt stort till saken
med the orden, likasom hela välan skulle veta, hvad the hviska media-
torerna i oronen, hvilket jag och tillbörligen reprocherade them. Hvadh
the vidare om mediatorernas haffde discurser och giorde påminnelser intet
ville utelåta sig, förnam jag bättre utaff h. Contareni siällff, då jag honom i
onsdags besökte och propositionen communicerade, nämblig att utaff thet
i praefationen förmäles, att the haffva sig förbehållit att adjouster ou
s’expliquer plus amplement etc. och sådan förandring kunde förorsakas aff
förlåpet utaff kriget antingen till advantage äller au contraire. Ty höllt han
vara officium mediatoris sådant till att förekomma att urgera suspensionem
armorum, äffter däruthi alla tractater både store och ringare haffve varit
bruklig, och förmente han så myckit ringare betänkiande vara för oss dän
att ingå, såsom vij större avantage och förmån hafva. Thän andra hans
påminnelse var in puncto satisfactionis och hans begäran, att Galli ville
particularius utlåta sig, hvadh the fodrade, hvartill the hade begärt dilation
till duc de Longevilles ankomst. 3. Hölt han the orden i 6. puncten non
obstant toutes repressailles, jugements, transactions et autres actes passés etc.
vara praejudicerlige, i thet många acter skulle thärigenom upriffvas och
giffva ny materia till strid och oenighet, såsom till exempel, hvad emellan
churförsten aff Cölln och härtigen aff Brunswijk om stifft Hildesheim vore
accorderat och mera slikt. Jag frågade, om han och därunder förstode do-
mum Palatinam, uthi hvilken sådane acter såsom proscriptioner, juge-
mentz etc. seijes vara passerade. Därtill han nekade seijandes sig hålla för
intet och ogillt, hvad thäri vore skedt; 4. att the och vidare skulle förklara
sig öfver den 12. puncten om säkerheeten och om the icke hölle dätt vara
nog, att ständerna på en rikzdag confirmerade, hvad här bleffve slutit. Hvad
jag refererade E. Ex. mening i thet fallet, som i dän 17. puncten förmäles,
tyckte han vara gått; 5. haffver han hållit betänkelig, att the hafva rördt om
prince Eduards Bragantini friheet, befruchtandes, att thet måtte giffva
Spanierna orsak att förkårta hans liffstid, hvilket sädan skulle giffva nytt
alarm. Thässe bekände han sine remonstrancer haffva varit emot Frant-
zösche gesandterna; höllt och därföre att the keijss. snart skulle skrifftligen
förklara sig däröffver, hvilke samma dagen haffva hafft ständernes deputera-
de tillsammans att öffverläggia om forma och modo conveniendi; hvaruthi
hans mening var som tillförende, att man intet kunde gå ifrån the modis,
som härtill haffva varit brukade, uthan man enthera theraff måtte bruka.
Belangande passporten för mediatständerna sade han the käijsserl. på then-
ne orten ingen difficultet göra. The churförstlige befinna thet sammaledes
raisonable, allenast besvära sig öffver them Brandeburgische, som thäruthi
göra åtskillige inkast; och hafver han thäremot obiicierat them Bäyersche,
som näst för mig vore hooss honom, att, äffter churfursterne nu collegiali-
ter tractera tillhopa, så borde thet skee per maiora vota, och fördänskull vore
en intet mächtig att läggia sig emot hvadh the andra samtligen resolverade,
och var hans ändtlige mening, att E. Ex. häruthinnan nogsamt skulle få
satisfaction. Han frågade mig därhooss, om icke churförsterna haffva till-
budet sig till mediation emellan E. Ex. och them käijserl. och huru E. Ex.
thet haffva uptaget, därtill jag svarade, att sädan H. K. M:t hade accepterat
mediationem reipub. Venetae, om vederparten så hade behagat, hadhe
E. Ex. ingen ordre att ingå någon annan.
Hvadh Frantz Wilhelm haffver judicerat om E. Ex. proposition, berättade
mig kårtlig h. Servien, nämblig att hon vore för högtalig, troppo altiera;
item haffver han vid theras propositions 9. punct påmint thet vara chur-
försterna till stor praejuditz, att icke en rex Romanus motte vällias pendant
la vie des Empereurs.
Portugis gesanten Andrada haffver jag och mäddelat E. Ex. proposition,
och betackar han E. Ex. flitigt, som haffver ihugkommet theras prince,
recommenderar och sine saker tilll thet bästa häräffter.
Så snart mons:r Crusbjörn ankom med E. Ex. breeff, begärte jag audience
hooss Frantzösche gesanterna och ärhölt thet hooss h. Servien k. 2 och
hooss h. d’Avaux k. 5. Jagh haffver emot them bägges repraesenterat E. Ex.
ressentiment öffver theras procedurer med propositionen. Däremot h.
Servien deelz änskyllar sig, skiuter skulden på d’Avaux och S:t Romain och
dänne i synnerheet, som haffver låtit förstå, att E. Ex. intet synnerlig vore
däremot, protesterar dåch högt, att sådant intet vore ment E. Ex. till något
förfång och deplaisir, uthan att intentionen i gemeen var uprichtig och godh
och att the icke däss mindre skulle driffva alla saker lika med E. Ex. medh
meera sådant han vidlyfftigt utförde och mons:r Crusbjörn mundteligen
veet berätta och jag fördenskull onödigt håller att uprepa. H. d’Avaux
mente, att E. Ex. intet kunne beropa sig på någon concert, äffter. theras
proposition ändå var ofullkomlig och intet framtedd, då E. Ex. senast här
vore; älliest hade the intet hafft behoff begära diktion, till theras påst kom-
mer från Frankrike. Hvad Servien i Osnab. projecterade, var allenast ad re-
ferendum, oansedt jag beviste honom contrarium, huru han emot mig pro-
testeradhe, då h. Servien drog till Osnab., att, hvadh han där giorde, ville
han känna gått och giffva däröffver sin skrifftlige försäkring. S:t Romain
hade icke häller förnummit E. Ex. formaliter hafva opponerat sig, uthan
väll förste dagen något, män andra dagen såsom heemställt them saken, i
synnerheet h. Salvii Excell. tegat stilla och låtit sig märkia såsom tillfredz.
Thäremot exaggerade han, att E. Ex. i lika måtto haffva förandrat sin pro-
position emot thet här bleeff afftaallt, hvilket intet bestode i orden allena,
som jag ville uttydat, uthan in realibus; item kunde h. Servien inthet skiuta
skullden ifrån sig, aldänstund, då the vore stridige sinemellan om then 9.
puncten, som nu ähr utelåten, haffver h. d’Avaux giffvet honom valet an-
tingen dänsamma att införa, doch med thet förbehåll, att thet h. d’Avaux
måtte stå fritt att skriffva till håffvet och änskylla sig, att thet vore skedt emot
hans sentiment, äller och, där han skulle utelåtas, som nu ähr skedt, att h.
Servien måtte skriffva dijt, att han hade varit däremot; hvilket sidsta h.
Servien hade accepterat, dåch icke att han något ville skriffva därom. Thässe
vore merendelz h. d’Avauxes änskyllningar, som mons:r Crusbjörn med
meera veet berätta. Jag märker, thet ähr heellt lapperij med Fransoserna och
them man intet har att lita på. Och blir intet bättre, förän enthera kommer
sin koos. H. Servien önskar mycket duc de Longevilles ankomst och menar,
thet tå skall gå bättre. H. d’Avaux säger nu, om han icke får en express com-
mandement att bliffva qvar, så vill han vandra. H. Servien mentionerade
obiter i går, att the haffva betänkt sig medh Ragozi och å nyo giordt en
särdeles articul om honom, hvilken jag begärte han ville communicera mig,
thet och i affton seent skedde och jagh E. Ex. härhooss fogar .
Öffversten Peschewitz haffver ingenting uptäkt mig, då han skreef till
E. Ex. I förgår, då vij vore till gäst hoos h. Vulteius, hviskade han åth mig
med någre ord, att Båten vore här i staden och ginge åter om med anslag.
I går böd jag honom till målltid och förnam thetsamma, synnerlig att b:te
Båt hade offta negotierat med Frantz Wilhelms secreterare och att hans
cantzlär hade fört honom i sin vagn hädan till Gleen; anslaget skulle gå på
Weserströmen äller åt Brämen. I dag sände Peschewitz och låt mig veta, att
Båten vore hijt igän kommen och hade något vichtigt för händer, hvaruthi
han, Peschewitz, kunde göra cronan gode tiänster, om han förmedelst någon
värklig effect sporde thet vara E. Ex. behagligit …
PS.: S:t Romain giorde sig i afftons hooss h. d’Avaux spåsk öffver Ponseaus
reesa, ambassade, som han kaller, och sade praetextenvara om en entrevenue
emellan madame Oxenstierna och madame Servien.