Acta Pacis Westphalicae II C 3 : Die schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646 - 1647 / Gottfried Lorenz
94. Johan Oxenstierna an Axel Oxenstierna Osnabrück 1646 Dezember [21/31]
Eigenhändige Ausfertigung: A. Ox. Slg. B: I, E 679.
Privata. Verhandlungsstand. Differenzen mit Salvius. Schreiben Nr. 93.
De publicis faller inthet så synnerligen nu här hooss oss före att men-
tionera om efftersom nu alt väntes på den resolution churförsten aff Branden-
burgh giffvandes varder caesareanorum et collegii electoralii deputato, Plet-
tenberg, och S. Romain, dee Französke plenipotentiariers emissario hijt och
dijt. I gåår kom tijender att b:te Plettenbergh var igenkommen, om det sant
ähr, och hvadh han för svar medhbract haffver, kan man till äffventyrs ähnu
fåå vetha förähn posten affgåår. Och beroor upå denne saken nästan hela
verket nu.
Jagh kan fuller eljest icke förbijgåå min k. her fader i sonligh ödm〈j〉ukheet
att berätta det min k. her faders tvenne nu sist ankompne skrijffvelser aff
den 21 och 28 novemb. [ 21. November/1. Dezember und 28. November/
8. Dezember] haffva moverat migh och rört hjertat mehr ähn någon tingh,
så att jagh som färdeligst icke veet huru jagh därom rätt ähr. Och där jagh
mente eller kunde troo att jag[h] min k. her fader icke besvärligh [varder]
medh en uthförligh rapport och r[esolu]tion om alt såm passerar, så ville
jagh det aff hjertat gerna göra. Men jagh blijfver så för min person här och
där perstringerat att jagh nestan förlorar courage och consilia mascula och
icke medh sådan vigeur må skrijffva om ett och annat som det rätt ähr och
H. K. M. och chronans tjenst fodrar. Jagh kan eller må min bittre veder-
vertigheet inthet andraga, ty det heter strax quaereler. Jagh kun nu inthet
längre holla inne medh det jagh 〈migh〉 i fem åhr haffver trykt häruthi
〈vedh〉 min collega uthi dene commissionen, uthan skrijffver H. K. M. vår
allernådigeste drotnigh därom till som saken fodrar. H. K. M. göre däraff
hvadh henne täckes. Jagh kan inthet låta migh öffverdyffla aff Salvio, och
inthet kan jagh uptaga filsar för hans loppactige procedurer skull. Det gånge
och medh migh huru Gudh vill. Hans favor och promotion begärar jagh
inthet och actar dem (medh min k. her faders förlåtelsse) icke genom en
gärdzgårdh. Men att nu en sådan mäijer och 〈vrieden〉 , det ähr en föga
respect och heder. Jagh må ded i mitt hjerta moot min k. her fader saija
att aldrigh haffver jagh trodt att min k. her fader skulle secundera en sådan
fantast i sine opioner som jagh nu seer, och han sjelffver den krassl sitter
och leer åth; men jagh tänker det lärer sigh fuller alle hans mectige mysteria
en gångh uppenbara. Ho veet hvadh skee kan. För min person önskar jagh
migh uthur dene commissionen ifran honom, och som jagh leffver aldrigh
skall jagh i commission med honom träda, om migh ähn därmedh stode den
hogste fortune i verden förr. Men hvadh ähr dette altihoop, om jagh icke
gåår ad speciem, uthan quaerelae sine remedio. Ergo patientia ut remedium
at purgans inbibenda. Ty att komma ad speciem quaerelarum holler jagh
hoos min k. her fader onödigt v〈ara〉. Jagh vill skicka mitt breff till K. M.
a cachet volant till min k. her fad [er], att han däraff må sij hvadh migh
t[yc]ker. Hvadh nu däruthi kan finnas betenkeligit, och huru min k. her
fader formenar medh breffvets inleffvering förhollas måtte, ded steller jagh
alt uthi hans faderlige gode skön och vilja.
PS: Om l’Aigner kunde komma tillbaka, skulle jagh det hjerteligen gerna
see, ju för ju elre.