Acta Pacis Westphalicae II C 4,2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 2. Teil: 1648-1649 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
391. Königin Christina an Pfalzgraf Carl Gustav Stockholm 1648 Oktober 7/17
–/ 391 /–
Stockholm 1648 Oktober 7/17
Ausf.: Stegeborg Slg. II: A, E 124, unfol.
Befriedigung über die glückliche Lage der Armee. Billigung der Absicht Pfalzgraf Carl Gustavs,
die ganze Stadt Prag zu erobern, nachdem Königsmarck bereits die Kleinseite gewonnen hat.
Neigung der Bürgerschaft, sich den Schweden zu ergeben. Vorrang der Lage der Hauptarmee in
Bayern vor dem böhmischen Feldzug. Gute Gelegenheit zur Eroberung des Landes ob der Enns,
um dieses gegen den Kaiser aufzuwiegeln. Restanten des Kurfürsten von Sachsen.
Vij vele Eders Kärlighet härmedh vänligen icke förholla, thet vij på een mo-
nadz tijdh hafve varit åth Upsala, Saala och Kopparberget förreste, och hafve
under vägen fast vidh alle ordinarie öfver Hamburg inkombne poster fådt
information om Eders Kärlighetz marche, rättad genast på Behmen, och i
synnerheet bekommet Eders Kärlighetz sidste breff, skrefvne i Sippelzerbst
och Altekemnitz uthi nästförgångne monadh Septembris. Hugne oss af Eders
Kärlighet lyckelige tillståndh. Och kunne väll besinna, at marchen icke
hafver kunnat hastigare fortsättias. Eij heller ogille vij denne Eders Kärlighetz
dessein, till impatronera sigh fulkombligen Praga, önskandes Eders Kärlighet
thertill välssignelse och framgångh. Och efftersom vår krigzstat i Tysklandh
deri märkelige är interesseradt, att vij må hafva och beholle een fast foot i
Behmen, sättie der sedem belli och tädan före vapnen inni Keijsarens Erflän-
der och genom Behmen betäcka Öfver- och Nidersäxiske creitzerne, ty holle
vij så före, att effter generalen Königszmarck nu hafver den ene sijdhan i Prag
inne och sigh där starckt hafver befästigat, och rijckztygemästaren Witten-
berg medh sitt underhafvande corpore är engageradt medh förhindringen af
fiendtlige succursen inkompst i Praga, uthan des och står vår hufvudarmee i
Beyern väll och är ännu bastant, fiendens hufvudforce at sustinere, nu äfven
vara den rätte tijden och occasionen at nyttja, till at heelt bemächtiga sigh
hufvudstaden Prag och consequenter giöra sigh mästare af hele Behmen. För-
denskuldh , och såsom vij hafve sedt af Königsmarckz sidste bref till her Axell
Lillie, at borgerskapet är oeenigt medh soldatescan therinne och skall ingen
lust hafva till fächta, men gifva sigh under Eders Kärlighet vidh sin ankompst
och stadzens attaque, altså vele vij Eders Kärlighet Pragas fullkomblige em-
porteringh fliteligen hafve recommenderat, såvijda uthan hufvudarmeens och
theraf hängiande hufvudväsendets conservation eller fahra (som sigh på no-
gon longligh Pragas belägringh förorsaka kunde) skee kan, och fienden medh
hele sin macht icke blifver feltmarskalcken i Beyern öfverlägen, låtandes sigh
inthet movera af nogon impressa emoot Prag och i Behmen. Uthi hvilket fall
Eders Kärlighet altijdh ville hafve sit störste afseende på hufvudarmeen och
des försäkring och välståndh och correspondere tijdt och ofta medh feltmar-
skalcken , så inrättandes på både sijdor Edre consilier och actioner, at I kunne
stöta tillsamman, när nöden så kräfver och tränger.
Sedan, effter vij sij af feltmarskalckens bref uthur Dingelfingen den 8. och 9.
Augusti skrefne så till oss som till Eders Kärlighet, hvadh occasion oss prae-
senteres , till at gåå inni Landlein ob der Ens och dijt divertera fienden och
grijpa Keijsaren närmare åth hjertat, så ställe vij fuller therhän, hvadh giörligh
adsistence vij af lendlerne kunna hafva at förvänta. Holle dogh för een högh
saak, at the kunne bringas i vapnen emoot Keijsaren, anten Eders Kärlighet tå
funne giörliget och säkert, thijt avancera medh een armee eller och skicka
dem gode officerare och nogot krigzfolck tillhanda. Och derföre, emädan
feltmarskalcken stående i feldt emoot fiendes störste svarm i Beyern, icke kan
väll komma des vider, men hafver måst Eders Kärlighet therom notificera och
bemälte generaler thenne desseinen recommendere och opdraga. Ty tvifle vij
inthet, at Eders Kärlighet ju kastar sine tanckar och ögon dijtuth, mesnage-
randes denne occasionen så gott sigh nogonsin göra låther.
Hvadh svar och Eders Kärlighetz uthskickade till churfursten af Saxen om
restanterne bekommandes varde, thet vele vij af Eders Kärlighet vidh lägen-
heet förvänta.