Acta Pacis Westphalicae II C 4,2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 2. Teil: 1648-1649 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
318. Königin Christina an Pfalzgraf Carl Gustav Stockholm 1648 Juli 22/August 1
–/ 318 /–
Stockholm 1648 Juli 22/August 1
Ausf.: Stegeborg Slg. II: A, E 124, unfol.
Hoffnung auf Aufbruch des Heeres Carl Gustavs nach Oberdeutschland. Klagen Wrangels über
die vom Kurfürsten von Sachsen verweigerte Zahlung der Restanten. Militärische Pläne Wran-
gels an der Donau. Weisung, es nach Möglichkeit nicht zum offenen Bruch mit Kursachsen kom-
men zu lassen, um den Rücken frei zu halten, jedoch mit allen Mitteln auf die Zahlung der
Restanten zu drängen und Vorsorge für den Fall eines Waffenstillstandsbruchs durch den Kurfür-
sten zu treffen. Billigung des Feldzugsplanes in Bayern.
Vij vele numehre förmoda, att Eders Kärlighet skall medh rästen af succursen
väll vara öfverkommen, och Eders Kärlighet theropå i värcket begrepen till
motion och opbråt medh troupperne härnidan ifrån sjökandten oppåth Tysk-
landh . Thertill vij Eders Kärlighet lycka och välsignelse af högden och hjertat
önske.
Kunne Eders Kärlighet för denne gången icke oförmält låta, thet vij i förgår
på ordinarie posten fingo feltmarskalckens her Wrangels skrifvelsse uthur
Mülldorff vidh Ihnen, den 15. passato, theri han communicerar och optäcker
oss det besvär honom trycker af Chursaxens comportement uthi restanternes
aflägningz tergiversation, gifvandes der hoos till känna sigh hafva therom
Eders Kärlighet tillskrifvit, optäckandes sin meeningh, hvadh honom syntes
theri vara till giöra.
Sedan förmähler han, hvadh hans dessein är i kriget, apparentligh och skeen-
ligh till gå öfver Ihneströhmen, at derigenom draga fienden från Filshofven
opp emoot sigh, men real, at fatha ther i staden igen standh, såsom på een
beqvämb och emellan fiendtlige länderne väll belägen ohrt.
Moot honom hafve vij nu till svar på brefvet förklarat oss, först, att han icke
skall lätteligen låte komma saken till ruptur medh Chursaxen, besinnandes,
att thet är mycket fahrliget, göre sigh honom till fiende på ryggen, ther han så
vidt och longt oppe står engagerad emoot heele fiendens, the keijserliges och
Beyerske macht, och ther han icke skall väll kunne vidh vahrande fiendskap
medh Chursaxen bringa nogot kruut och andre nödtorffter, serdeles ammuni-
tion opp till sigh igenom churfurstens gebiet, sträckande sigh alt ifrån Slesien
inn emoot Hessen. Och at rupturen oss icke tjenar vidh instående höst och
vinter. Derföre skulle feltmarskalcken ähn een gångh skrifva och förmahna
churfursten, at medh godha effter pacterne aflägga rästanterne, och sedhan
häreffter hvadh dee förmåå. Vill det då inthet häffta, at feltmarskalcken sedan
låter executionen gå för sigh i churfurstens landh, så at rästerne varda betalte.
Sedhan hafver han till att sij, om icke churfursten sigh beqvämar. Thet vij
fuller troo honom läre giöre, när han sijr thet kommer till ihlhälningen och
inthet annat expedient är mehre öfver ähn rupturen och extremiteten. Men
sedhan, när dette alt vore försöckt och churfursten ändå inthet ville sigh be-
qväma , förrähn vår krigzstat i Meißen och guarnisonerne till sine underholdh
och lijfzmedell skulle gå undher, at feltmarskalcken tå motte låthe fortfahra
medh executionen af thet, som sedhan effter fördragen bör praesteres. Vill då
churfursten bryta stilleståndet, tå äre vij endskyllade för Gudh och verlden,
och han sigh sjelfvom den deropå fölljandhe olyckan hafver at tillskrifva.
Men effterdy monge officerare hafve satt sigh nidh i Chursaxens landh, och
så snart han begynnar röra sigh och låta värfva i sine store städher, skole och
the uthan all tvifvell strax gifva sigh ahn och taga hoos honom tjenst, för-
uthan det, att han ähn i sitt landh hafver beholdne try starcke regementer.
Hvarföre moste man vara betänckt opå, huru tumman tå äfven opå churfur-
stens öga är att lägga, att han icke må opkomma, men in herba blifva oppri-
merat . Och altså hafve vij förvijst feltmarskalcken till öfverlägningh och cor-
respondentie medh Eders Kärlighet öfver thenne saken.
Sedan och, för det andra, approbere vij feltmarskalckens krigzdessein, att
söke till sättie sigh och fatha standh vidh Donauströhmen. Kunne väll be-
sinne , att idet han ad apparentiam medh så stoor ifver och macht trachtar
effter till att sättie öfver Ihneströhmen, söker han icke at komma opp i ber-
gen , men mehre att therigenom låcka fienden uthur sine fördelar vidh Fils-
hofven och Donauströhmen och dem sedhan nyttja till sin fördeel emoot
fiendens länder, Beyern, Öfverpfaltz, Behmen och Österrijke. Derföre, och
på det han må hafva på alle nödhfall så mycken bättre retraicte, holla corres-
pondentzlinien theröfver öpen och gåendhe, och elljest kunna altijdh, när så
omträgner, conjungere sigh medh Eders Kärlighet, såsom och medh rijckzty-
gemästaren och Königzmarck, och uthur den ohrten beqvämast infestera
fienden i hans egne ländher. Hvarföre hafve vij befallat honom, at sökie till
fatha posto vidh Filshofven, Straubingen eller nogon annan beqvämb och
deslijck ohrt vidh Donauströhmen, inthet tviflandes, att han theri giör sin
högste och möijeligeste flijt.
Emoot Eders Kärlighet recapitulere vij thette nogot uthförligen till den än-
dan , att Eders Kärlighet må thereffter kunna rätta sine consilier och actioner,
och theröfver både correspondere medh feltmarskalcken såväll som honom
theröfver vijdare informera. Och elljest dertill medh, idet Eders Kärlighet
medh succursen går opp före, synes oss vara gott, at Eders Kärlighet skrifver
churfursten aff Saxen till och i vänligheet bedher och förmanar honom till
rästanternes betalnigh, så och richtigh praestation af stilleståndz medlen eff-
ter pacternes inneholdh. Men der hoos, att Eders Kärlighet undherhanden
låter sigh emoot churfurstens landhsåtere och städerne förlyda, att om stilles-
tåndz subsidierne icke blifva erlagde, nödhen tå tvingar Eders Kärlighet, att
låtha per executionem förfahra i then saken. Derigenom the sedhan må föror-
sakas , att ligge deres herre ahn om güthligh accommodation och vürckligh
öfverlefvereringh på stilleståndz subsidierne. Vij kunne väll tänckie, at chur-
fursten skall medh nogre excüser söke dette till declinere, serdeles af landzens
oförmögenheet och den skada landet togh förleden höst aff vår armees
retraicte uthur Behmen igenom hans landh. Men såsom dee äre allenast uth-
flychter och ingalunda äre compatible medh vår krigzstat och guarnisoners
underholdh i hans landh, altså ville och Eders Kärlighet vara betänckt opå, at
låte executionen, sedhan inge förmaningar hoos churfursten hafve gullet,
hafva sin fortgångh och sedhan kasta ögat opå, huru thette ähr medh realitet
att förekomma och afhjelpa, gåendes theri heelt vahrsambt och vinnandes
medh godhe förmaningar tidh, ju inn öfver hösten och vintren. Och ther
churfursten imidlertidh sigh icke vill beqväma till peningernes erlägningh se-
cundum vigorem pactorum, at man tå alt låter förtfahra medh executionen i
hans landh och der hoos vigilerar, att hans fjedrar blifve stäckte, så att han
icke kan göra oss ondt, ther han vill rumpera. Imidlertidh holles alt hembli-
get och communiceres theröfver medh feltmarskalcken och grefve Magnus,
denne enkannerligen såsom gouverneur af then Meisniske staten och i Leip-
zigk till effterrättelse.
Feltmarskalckens consilium och affseende, att sättie sigh vidh Donauströh-
men , vele Eders Kärlighet mesnagere och nyttja, som det bör, hafvandes sitt
ögnemärckie theropå vidh tillkommande conjunction, ther feltmarskalcken
finner practicabelt, anten att sättie sigh medh armeen vidh Filshofven, Strau-
bingen eller nogon annan beqvämb ohrt. Vij tvifle inthet, at Eders Kärlighet
undher vägen ju går säkert.