Acta Pacis Westphalicae II C 4,2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 2. Teil: 1648-1649 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
304. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christina Osnabrück 1648 Juli 3/13
Osnabrück 1648 Juli 3/13
Endgültige Erklärung der Stände über die militärische Satisfaktion für Schweden. Warnungen
des kurbrandenburgischen Gesandten vor einer Annäherung der Stände an den Kaiser. Konferen-
zen mit den Ständen über den Modus der Auszahlung der Satisfaktionen, die hessen-kasselsche
Forderung und Abfindung der Offiziere. Übergabe der schwedischen Erklärung zum kaiserlichen
Friedensprojekt auf Drängen der Stände, aber zum Mißvergnügen der Franzosen. Besprechungen
der Stände mit Erskein über die Barzahlung der ersten Rate. Schwedisch-polnische Frage, von
Wittgenstein angeschnitten. Neubeginn der Verhandlungen mit den kaiserlichen Gesandten über
strittige Restfragen. Bayerische Beschwerden über die Gewalttaten der schwedischen Armee. Kor-
respondenz .
Sedan man nu på tijände vekun hafver hafft itt continuerligit svårt täflande
med ständerne öfver Eders Kungliga Majestätz soldatescas satisfaction, hafver
man omsider i förledne veku något så när fåt derpå een ändskap. Den ordina-
rie ständernes deputation var åter den 27. passato hoos oss och gofvo oss uthi
ofvanbemälte materie så skrifftlig som mundtlig een sådan declaration, som
bijlagon under littera A vijser. Hvarpå vij dem lofvade vårt förderlige svar
Meiern VI S. 32ff. zu 28. Juni/8. Juli 1648; vgl. Oschmann S. 93.
Strax dereffter kommo de Churbrandeburgiske till oss, rådandes och varnan-
des oss, at conformera oss denne ständernes förklaring, såvidt någonsin giör-
ligit vore. Hvar det icke skedde, så stode mestedelen af dem reda med denne
resolutionen, at de ville slå sig till Käijsaren, sluta articulos amnestiae, grava-
minum , executionis och assecurationis sin emellan, så at Käijsaren kunde låta
dem strax publicera och altså settia den inbördes harmonien och friden in
Imperio fast, efftersom de käijserlige gesandterne det starckt urgerade, i krafft
af den instruction de nyligen deröfver hade bekommit ifrå deres herre, hvil-
ken var till een deel af een sådan tenor, som Käijsaren äfven hade skrifvit till
churfursten af Brandenburg, hvarutaf de oss een copiam communicerade, den
vij her hoos läggie under littera B. De stälte oss i det öfrige vidlyfftigt för
ögonen hvad för een stor afsaknat hela det evangeliske väsendet deröfver
skulle taga, bedjandes, at vij måste det behjerta, och förmedelst sådan anmo-
dan , som den omöijelig var at ingå, intet förorsaka dem denne olyckan.
Vij gofve dem derpå behörligit svar och lofvade i det öfrige at, såvid i vår
macht stode, villa beqvemma oss dem.
Den 28. dito låte vij altså inhendige det Churmeintziske directorio någre mar-
ginalier till merbemälte deres declaration, af hvilke her hoos fölljer een af-
skrifft under littera C .
Sedan ginge vij åter med samptlige ständerne, på deres ytermehra begieran,
ihop på rådhuset den 30. dito . Då den för all ting betingade, at alt hvadsom
emillan oss och dem blefve circa punctum solutionis militiae afhandlat och
slutet, intet skulle nisi praesupposita pace vara obligatorium och förbindligit.
Dermed togo de och collationerade deres conditioner med våre marginalier,
och vid den 1. paragrapho belefvade at utantvarda oss een designation der
zahlenden stende, doch intet förähn friden slötes, effter det vore ähnnu
månge contradicenter, hvilke då fuller torde conformera sig med dem, och de
lichväl hade betänckiande, at dessemillan stöta för hufvdet med något, som
motte lända dem till praejuditz. Men vij stodo på, at herr Erskein nu strax få
den opföre med sig, fast det icke så efven kunde skee in forma, doch något så
när till sin och generalitetez effterrättelsse. Hvilket de togo i betänckiande.
Vid den 2. blef instantissime urgerat, at vij måtte låta fahra den för Hessen-
Cassel fordrade milities satisfaction, effter hvilkens exempel och hertigen af
Lottringen förmedelst bref till dem, hvaraf een copia finnes under littera D,
praetenderer bettalning för 100 000 man, som han föregifver Imperio till bä-
sta sig hafva låtit värfva; villjandes vetta af oss, om Eders Kungliga Majestätt
och chronan elljest fördenskull ville blifva uthi kriget. Vij tesmoignerade oss
förmoda, att ständerne varde sig med Hans Furstliga Nåde heruthi så affin-
nandes , at man intet måtte hafva orsak dertill, monandes dem, at deröfver
inlåte sig med Hans Furstliga Nådes gesandter här, då intet tvifvel vore, at
han på sin furstinnes, som een rätsinnig patriots, vägner varde sig contente-
randes med mindre ähn de kunde sig inbilla; för hvar skuld vij dem detta ähn
ytterligere recommenderade. Hvaröfver de höllo före, sig fuller ville komma
med honom till rätte, gofve doch nästan så myckit till förstå, at de intet stort
ville eller kunde i så måtto gifva Hans Furstliga Nåde.
Det öfrige remitterade de med oss till executionspunchten, som den emillan
oss, dem keijserlige och dem kunde inrättas. Äfvenså och den 3. och 4. §§,
men i synnerhet tyckte dem, at effter vij i alt sökte at gå säkert, moste de och
see sig före, och effter de bahra penningers erlägning och platzernes restitu-
tion uthi ett momento eller på een dag intet kunde skee, måtte dem emot
penningerne visse gissler utställes, tilldes och platzerne blifve restituerade.
Uthi den 5. vore vij eenige. Med den 6. § och. Vid den 7. blef soldatescans
restantier och praetensioner uthstälte till bemälte executionspuncht och stän-
derne at förlijka sig med herr Erskein om contributionen och guarnisonernes
underhold emillan fridzslutet och ratificationen, hvilken de, så myckit möije-
ligit , ville hafva modererat på victualier, effter de elljest och der det skulle
som här tillgå i penninger för sig, dem intet förmå kunna de bara medell till
soldatescans afdanckning till väga. Uthi den 8. blefve vij heelt eenige. Öfver
den 9. ochså den 10. och 11. lembnes til mehrbemälte executionspunct. 12. lät
man bevända på sådant sätt som den 1. Ad § de ipso quanto gaf det något
större dispute, villjandes de ingalunda annors bevillja de 12 tunnor guldz
Riksdaler per assignationes ähn på termin. Herr Erskein cederade fuller de
praetenderade 20 tunnor uthi barskap och lät det ankomma på 18 effter stän-
dernes anhollande, men det intet med mindre man och strax vidh afdanck-
ningen kunde assignera soldatescan på bemälte 12 tunnor. Hvilke altså kunde
2 deler uthi bara penninger och den 3. assignationer blifva betalt.
Vij blefve altså tillfrågade, om de kunde vara försäkrade deropå, at inge
troupper eller gemene soldatescan uthan officerere skulle blifva assignerade;
och effter de hörde, at vår mening föll på officererne, hvilke vij derhän stälte
at förlijka sig med ständerne, som de bäst kunde, så behagade det dem väl och
släpte dermed denne terminen, giörandes sig uthan tvifvell hopp, at när offi-
cererne post ratificatam pacem komme inermes och uthan något anhang till
dem, måste de fuller skicka sig i tijden och taga till godo det, som dem kunde
af ständerne bjudes, men de achtade sig intet derföre, at man icke allenast
hade förbehollit sig, at så snart designationen komme op till arméen och man
deraf kunde see, hvilke som assignationen drabbade, man derpå strax måtte
skicka och låta officererne med ståndet intra ratificandam pacem sig föreena;
uthan och at ifall någon status intet skulle villja accommodera sig sin anvijste
officerare, man då efter deres egit förslag kunde förmedelst vürcklig execu-
tion genom itt eller flere regementer, förähn afdanckningen ginge för sig,
bringe een sådan morosum dertill, så att icke officererne, befahrandes at han
öfver sin assignation måtte komma till kort, måtte kunna vid afdanckningen
difficultera, at loco solutionis acceptera assignationen och derföre behörligen
sin quittence ifrå sig gifva.
Öfver assecurationen för de öfrige 2 millioner vardt resolveret, at vij skulle
giöra itt project och dem det tillstella; i det öfrige förbehölle de sig deres
dervid satte terminer.
När då denne saken dermed ungefer hade fått sin richtighet, hvaröfver de
tesmoignerade sig vara myckit glade, höllo de hoos oss inständigt an, at vij
måtte extradera våre differentier ad instrumentum pacis caesareum och der-
med reassumera conferentierne med de käijserlige igen. Vij höllo dem der-
emot före, huruledes greff Servient stå hoos oss, som dem ändtligen hafver
sökt, at man intet måtte inlåte sig uthi någon handell med de käijserlige med
mindre chronan Franckrijkes interesse och pari passu blefve företagit. Men de
försäkrade oss, lofvade sig och villja det giöra mot La Cour och greff Servient,
när han hijtkomme, at det intet skulle blifva satt tillbakars, och behöfde hvar-
ken Servient eller vij tvifla om, effter de ju vore klart, at ingen frid kunde
blifva in Imperio, hvar icke dette obstaculum blefve uhr vägen rögdt. Derpå
vij dem då tillsade oss villja heruthinnan deferere dem, allenast de stälte de
Frantzöske ministrerne här tillfridz.
Ständerne hafva sedan varit ihop med herr Erskein om contributionen och
myntet af de promitterade bahre penninger för militien. Och ähr det såvid
afftalt, at man intet fuller kunde binda sig till något vist uthi perdzeler för
guarnisonerne, men ville lichväl vara betenckt, huru guarnisonernes under-
hold på offvanbemälte tijd kunde blifva modererat. Hvad myntet anlanger,
gjorde det lijke, allenast det vore gott och gångbart, sträckiandes sig fulligt till
1 800 000 Richzdalers värde.
Imedlertijd har vij satt op våre tanckar icke allenast om bemälte assecuration,
uthan och hela det bevilljade quanti solution, som vij hålla före det skall
kunna insereres uthi executionsarticklen, och det Churmeintziske directorio
detsamma låtit tillstella, som littera E inneholler.
Dervid bevänder altså een gång denne svåre militiepuncten. Om nu herr Er-
skein kan få med sig några information om den ofvenberörde designation, det
moste man vänta.
Ständerne vore elljest af den meningen, at man innan någre få dagar skulle
kunna alt intill provisional-underskrifften, den de föreslogo måtte af secreta-
riis legationerne förrättes, kunna på denne sijdan komma uhr hela detta vär-
ket , då det sedan så myckit mindre betenckeligit för dem vore, at gifva ifrå sig
designationen. Hvad för een generalutkast ständerne sin emillan deröfver
hafva gjordt, visser littera F. Grefven af Witgenstein kom den 30. huius i stän-
dernes nampn och monte på differentiernes extradition åth de keijserlige,
föreställandes oss, at det för ingen deel var practicabelt, at låta den Frant-
zöske saken gå, som af den Trieriske var gifvit vid handen, alternative med
det andra, så at man negotierade för middagen uthi det, som här ähn resterar,
och det Frantzöske effter måltiden; dermed skulle de käijserlige, som man
märckte, ähnnu hafva een vidt utseende instruction, sökia, som de det mester-
ligen hafva lärdt, at inveckla det ena i det andra och altså bringa alt ihop uthi
confusion och oreda, der lichväl, såframpt man ville först alt intill generalslu-
tet afhjelpa det förre, detta sedan så myckit lättere skulle kunna gifva sig. Det
vardt emot honom contesterat, at vij för våre perssoner vore till extraditionen
öfverbödige, om ständerne ville betaga den jalousie, som deröfver kunde än
stå hoos Franckrijke.
Af det tillfellet kom han at discourrera om det Polniske väsendet, villjandes,
som lijkt var, så oförmärckt sondera, om man, när frid blefve här i Tyskland,
skulle villja taga i fång och kast med Polen; men sade icke heller detta så platt
uth, uthan mente, at det vore nu rätte tempo till, at genom tractater förmå
Pohlen till een evig frid med Eders Kungliga Majestät och chronan, på hvilket
fall han tesmoignerade, at churfursten af Brandenburg intet skulle vara onä-
gen till att interponera sig och bevijsa Eders Kungliga Majestät och chronan
deruthi alle giörlige officia, effter Hans Churfurstlige Durchlaucht, som den
der hafver heelt och hollit slagit sitt sinne till conservationen af een beständig
vänskap och närmare alliance med Eders Kungliga Majestätt och chronan,
intet häller önskade ähn at emillan de begge chronorne alt gott förstånd
måtte blifva bijbehollit; berättandes att de evangeliske i Pohlen, som nu stodo
i högste pericel, hade skrifvit och begiärat, Hans Churfurstlige Durchlaucht
ville finna sig der i nägden bered med een nödig secours. Hvarpå honom blef
svarat, at fast man ähn vid dette interregno skulle anmähla sig om någon
tractat hoos Pohlen, så varde det tilläfventyrs sig excuserandes; desförutan
möttes han med behörlige contestationer igen.
Emedan vij intet kunde undgå ofvanbemälte ständernes trögne anhollande,
sände vij differentierne, sådana som vij för 14 dagar sedan dem hafva Eders
Kungliga Majestätt i underdånighet tillhanda skickat, den 30. dito till dem,
låtandes oss derjempte anmähla till conferencen; och finge till svar, att de
ville see dem igenom och sedan låta gifva oss conferencen vid handen. Mon-
sieur La Cour hafver derpå mechta exaggererat detta emot oss, men vij hafve
förlagt honom, så gott det hafver kunnat skee, underrättandes honom at
Franckrijke med raison intet kan hafva at besvära sig deröfver, och försäkran-
des honom i det öfrige om alle giörlige officiis. Så snart ständerne förnumme,
att de käijserlige hade fått differentierne, arbetade de med macht derpå hoos
dem, at conferencierne ju förr ju heller måtte blifva företagne. Det ähr altså
åter idag dermed een begynnelsse uthi de keijserlige logemente och ständer-
nes praesence skedt, då man hafver tagit differentierne före uthi acht at gå
dem på een gång resolutive igenom. Effter nu de käijserlige inständigt stodo
på at Käijsaren måtte få praedicatum „semper augustus“, bevisandes med ori-
ginalbref , af hvilke her hoos lägges copier under littera G, H, att sahlige kon-
nung Johan till Sverige och Hans Majestätz gemåhl drottning Catharines,
glorvyrdigst i åminnelsser, hafva bevijst Keijser Maximiliano secundo den
ähran, så hafver vij deels derföre, deels och at Eders Kungliga Majestätt och
chronan i regard af de länder, som Eders Kungliga Majestätt får till satisfac-
tion af Romerske Rijket, intet betänckiande kunne hafve, at heruthi accomo-
dera oss, men enkannerlig såssom Eders Kungliga Majestätt allernådigst oss
in hoc passu tillkomne ordrer det tillåta, omsijder gifvit dem det effter och
således till deres begieran condescenderat, betingandes oss lichväl der hoos, at
det ingaledes för någon annan skuld än respectu vasallagii skeer. Hvad Ferre-
tis
Die Grafschaft Pfirt (frz. Ferrette) im Oberelsaß, 1104 von der Grafschaft Mömpelgard
(Montbéliard) abgetrennt, fiel 1319 durch Heirat an Österreich. Sie besaß für das Kaiserhaus
eine besondere Bedeutung, weil aus der 1324 geschlossenen Ehe der Johanna von Pfirt mit Her-
zog Albrecht dem Weisen von Habsburg ( Stammtafeln VI Taf. 146) sämtliche Habsburger
der Albertinischen und Leopoldinischen Linien stammten.
hafva fuller de käijserlige den och velat maintenera, åthminstone sålenge
chronan Franckrijke få des totalem cessionem, när de bevilljade 3 millioner
aff henne ähr erlagd. Men vij hafva ingen annan resolution deröfver kunnat
gifva dem, ähn at vij ville föllja den stijl, som Franckrijke i sitt instrumento
pacis i så måtte varder brukandes. Hela articulum amnestiae läte dee simpli-
citer bevända, som den af ständerne ähr underskrifvin, med den förklaring, at
om något per incuriam scribentis deri var ändrat, skulle det redresseres. Vij
urgerade fuller bemälte differentier, ordine hvar effter annan, intilldes man
kom på § Tandem omnes. Men de käijserlige ville ingalunda till des ändring
förstå. Icke deste mindre hafva vij lichväl reserverat oss, at låtat ankomma på
ständernes uthslag, ehuruväl de käijserlige icke heller det ville gilla. Öfver
denne paragraphum Tandem omnes etc. råkade vij åter med de keijserlige i
dispute, icke så stort quoad substantiam, uthi hvilken vij, genom ständernes
vållande, i det närmeste hafva, som af vår hoos differentzen sig befinnande
project ähr att see, most lämpa oss effter dem; men at de käijserlige villja per
force hafva af oss, det vij skole expresse condemnera dem, hvilkes godz occa-
sione belli Bohemici ähre vordne confiscerade; hvaremot vij, såssom det der
löper emot Eders Kungliga Majestätt och chronans heder och conscientie,
med alle macht hafva oss opponerat, ingalunda villjandes uthi een sådan so-
lenn act justificera eller improbera desse Käijsarens actioner. Ständerne hafva
fördenskull slagit sig emillan, lichväl ju så häfftigt varit oss an, att vij måtte
fyra på skiötet, som de keijserlige, hvilke hafva med eed beteurat, sig icke
töres ändra een jotam uthi det dem ifrå hofvet här öfver tillkomne project,
myckit mindre admittera något temperament eller det ringeste vijdere uthi
tractaten progrediera, förähn denne puncten hade sin richtighet. Brunsvij-
kerne slogo före, at man måtte bruka detta såssom een lindrigere ordeform at
quae bona ante bellum Suecicum confiscata sunt, in iis Sueci Caesareae
Maiestati nec modum nec leges praescribere potuerunt. Hvilket vij fuller hoos
oss låta finna rum, men blef intet attenderat af de käijserlige. Ändteligen
hafva ständerne oss anmodat, att vij måtte låtat interimsvijs bevände vid de
käijserlige opsatt, tilldes ständernes finge skrifve derom till Käijsaren, då de
hoppades oss skulle skee itt nöije och kunde det altså ändas innan slutet.
Vij hafve deremot remonstrerat dem, at om man skulle oppeholla slutet till-
des svar kom, så vorde man neppeligen i detta åhr kunnandes komma till
fridens execution, emedan vinteren desförinnan infölle. Tiden vore reda knap
nog och therföre af nöden, at om dee ville, det armeen icke skole blifva quar
hoos dem till våhren, så måtte de man sättia de käijserlige med mehra alfvare
an, som uthi alt det, som Käijsarens interesse anginge, hade fått contento, nu
ögonsköönligen med detta inkastet sökte, att holla friden oppe. Deröfver ähre
vij skilde åth. Och står derhän, hvad ständerne hoos de käijserlige herutinnan
kunna uthrätta.
Den 2. dito vore de Beyerske gesandterne hoos oss, beklagandes sig på deres
herres vägner öfver den store insolentie, som Eders Kungliga Majestätz solda-
tesca med mord, roof, plundring och brand nu skall föröfve uthi Beyern, er-
sökiandes oss, at vij ville skrifva härom till feldtmarskalcken och recommen-
dera den oskyllige landtmannen hoos honom till det bästa, försäkrandes at
deres herre skulle så comportera sig emot Eders Kungliga Majestätt och chro-
nan igen, såssom den der des vänskap på det högsta ambierer och genom dem
här på tractaten dertill med een synnerlig ijfver låter bearbeta, efftersom
sjelfve värket och de acter, som vid sidste rencontre uthi greff Holtzapfels
krigzcantzlij ähre interciperade, om Hans Churfurstlige Durchlaucht oprich-
tige intention nogsamt det vitnesbördet kunne gifva. Vij betygede oss ogierna
förnimma, at det var kommit till den actualitet, som väl hade kunnat undvij-
kes , der Hans Churfurstlige Durchlaucht hade blefvet ferm vid armistitio.
Men effter det var een sak, som nuu intet kunde ändres, måste man så låtet
passera. Vij ville repraesentera feldtmarschalken deres begieran, förmodade
det skulle intet blifva uthan frucht, försågo oss till dem, at de igen intet un-
derlåte at contribuera, hvad i deres förmågo vore, till fridens befordran, så at
den nu ty vär längre varende blodzuthgjutelsse och deres federneslandz deso-
lation och förhärjande derigenom måtte blifve hemmet och kunne ophöra.
Det de oss tillsade, contesterandes deres fridbegirighet på högsta.
De keijserlige praetension för deres och Beyerns soldatesca ähr under littera J.
Under littera K ligger det Chursachsiske votum, som i vårt förre breff mältes
om. Huru dem Beyerske hafver snackat för den Frantzöske saken, finnes un-
der littera L. Residentens Biörnklouus bref under littera M berätta, hvadh i
Munster passerer. Bijfogade aviser under littera N repraesenterer tillståndet i
fält. Eders Kungliga Majestetz allernådigste skrifvelsse af den 17. Junii hafve
vij med skylligste vyrdning, äfven detta afgår, väl unfåt.
C: 13–14 Marginalien zur Deklaration der Stände. Osnabrück 1648 Juni 28/Juli 8 (Druck:
ST VI.1 S. 237–239)
D: Der Herzog von Lothringen an die Reichsstände [fehlt]
E: 15–15’ Schwedisches Memorial wegen der Assekuration. o. O. u. Tag
G: 17–18 König Johann III. von Schweden
Johann III., König von Schweden, * 21. Dezember 1537, † 17./27. November 1592, residierte
anfangs in Åbo, wo er 1563 von den Schweden gefangen und in Gripsholm unter Verwahr
gehalten wurde, 1568 gelang es ihm, König Erich XIV., seinen Stiefbruder, zu stürzen. Seit
1569 wurde er als König von Schweden anerkannt. Er genoß wegen seiner katholischen Bestre-
bungen die Unterstützung der Großen des Landes. Johan heiratete in erster Ehe Katharina
Jagiello (vgl. Anm. 6), 1585 in zweiter Ehe Gunilla Bielke (1568–1599) ( SMK IV, S. 63ff.;
Stammtafeln II Taf. 117).
ber 18
M: 29–33’ Biörenklou an Johan Oxenstierna. Münster 1648 Juli 2/12 (Nr. 303)
34–34’ Desgl. Münster 1648 Juni 28/Juli 8 (Nr. 301)
34’–35 Desgl. Münster 1648 Juni 30/Juli 10 (Nr. 302)
36–36’ Memorial wegen „einer Stadt“, die sich der Unterwerfung unter Schweden wider-
setzt . o. O. u. Tag
37–37’ Ratsconclusum. Osnabrück 1648 Juni 27/Juli 7