Acta Pacis Westphalicae II C 4,2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 2. Teil: 1648-1649 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
281. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christina Osnabrück 1648 Juni 12/22
Osnabrück 1648 Juni 12/22
Ausf.: DG 12 fol. 1046–1058; Eingangsvermerk Stockholm 1648 Juni 29/Juli 9.
Drängen der Stände auf Wiederaufnahme der Verhandlungen mit den Kaiserlichen und Streit
über den Ort, an dem die französischen Angelegenheiten abgehandelt werden sollten. Abhängig-
keit der Wiederaufnahme von der endgültigen Regelung der militärischen Satisfaktionen. Modus
der Abfindungen: Mindestzahlung an die Armee in bar und Pfänder für die Restsumme in nord-
deutschen Ländern. Mit Rücksicht auf Spanien vom Kaiser abgelehnte Behandlung der französi-
schen Sachen in Osnabrück, auf die Servien drängt. Streit mit den Ständen über eine General-
oder Spezialgarantie für die Restsummen. Unterstützung Pfalz-Neuburgs im Streit mit Kurbay-
ern . Übersendung des kaiserlichen Friedensprojektes nach Stockholm. Absendung Kleihes an
Wrangel.
I vår för 8 dagar afgångne underdånige relation berettades ibland annat, det
vij då hade fått een vinck af, att ständerne åter ville anmoda oss till att reas-
sumera conferencerne med de käijserlige. Detsamma ähr och sedermehra så
skedt, idet de den 7. huius hade deres ordinarie deputerade hoos oss och låte
emot oss 1. excusera det de, som de hade varit sinnade, intet hade ähn kunnat
träda i deliberation öfver våre dem nyligen tillstelte punctationer och det,
som vid deres extradition hinc inde discursvijs var förkommit, angående qua-
estionen quomodo och executionspunchten, emedan greff Servient hade hoos
dem anmält sin konnungz och chronan Franckrijkes interesse, anhollandes at
det icke måtte så plötzlig blifva lembnat till aldrasidst, uthan och under andre
affaires komma hoos dem i consideration; hvaröfver de hafva måst vara be-
tänckte , huru saken vore at råda, så at man på alle sidor så snart, som möije-
ligit vore, måtte komma till sluts; då de hafva gott funnit, at samma dag be-
sökia de käijserlige och tala med dem derom, hvilket och var skedt. Men de
hafva förståt, at de käijserlige fuller intet ville sättia Franckrijkes sak tillba-
kars , uthan remittera honom till Munster såssom dijt hörig. Nu tychte de
doch vara mechta gott, at det här kunde med itt omak skee, så at dermed
motte sparas den tiden, som till reesan dijt måtte användes; och effter de vid
detta tillfellet hade märckt dem käijserlige lichväl vara resolverade, att uthi
greff Servients och deres, ständernes, närvaru gå tillhopa med oss , hvartill de
hade begiert desse ville oss disponera, så ville de 2. förmoda, at vij intet låta
oss sådan gref Servients admission vara emot, uthan med det förste oss hos de
käijserlige infunne, till att gifva dem öfver vår skrifftelige monita till deres för
een månadt oss tillstälte instrumentum pacis, och altså afhjelpa det som
ähnnu feltes till fridzconditionernes perfection; dy elljest kunde man intet
komma uhr vercket; sålunda, hoppades de, vorde det Frantzöske interesset
sig väl af sig sjelff vid handen gifvandes. De ville tillika förena sig om itt vist
concluso öfver bemälte våre punctationer, så at det intet derpå skulle
häffta.
Vij tesmoignerade till svar igen, oss gierna spörja den ijfer de boro till at
befordra desse långsame tractater. Ville elljest intet hoppas, at gref Servient
hade gjordt denne anmaningen hoos dem till att irra handelen här, eller ab-
rumpera och transferera denne conventen härifrå, uthan af begierelsse att co-
operera med oss till een god ändskap. I det öfrige viste de sig påminna, att
den orichtighet, som hafver varit uthi militiepunchten, hafver alt härtill varit
oss i vägen, att vij intet hafva kunnat förklara oss på samma keijserlige pro-
ject . Detsamma nödgades vij och ähnnu at seija, såssom de der intet vore
försäkrade, hvad vij hade att försee oss till dem, effter de intet hade förklarat
sig på våre tanckar uthi quomodo. Dy der de, emot all bätre tillförsicht,
skulle villja behaubta deres dervijd gjorde förslag, så vore det af den cederade
quantum, det de dermed hämptade lijkasom tillbakars, aldeles uthan effect.
Desförutan hade de icke eller annors ähn sub spe rati tillsagt oss den fembte
millionen, hvilket var itt svagt fundament för oss att byggia på deras sago,
quod quis cum conditione promittit, eadem non impleta, pro non oblato ae-
stimatur , så at vij förorsakades at stå på och begiera, at de måtte pure och
cathegorice determinera quantumet. Sedan ville vij conferre capita med dem
öfver quomodo, och såssom vij dervidh hade vårt förnembste afseende derpå,
at alt måtte såväl med deres som soldatescans contento inrättes, ville vij effter
all möijelighet sökia att condescendera uthi sådane förslag med dem, som på
både sijdor kunde vara erdräglige och billige. När det vore skedt, skulle de
intet hafva at desiderera något af oss, som kunde tjena till värketz befräm-
jande , efftersom vij vore vederedo, at in ipso momento komma tillsamman
med de käijserlige och de herren statibus praesentibus, a capite ad calcem
percurrera fridzinstrumentet, låtandes strax mundera och reenskrifva den ena
puncten effter den andra. Vij sage för våre personer gierna, at de käijserlige
intet hade med deres uthi de nys underskrifne stycker ad novum mandatum
caesareum införde ändringer gifvit oss tillfelle dertill, uthan att man i krafft af
een, som lichväl borde vara fullgyldig och beständig convention, hade kunnat
lemna den deelen pro posito och gå till det, som ähn vore controvers och
oundertecknat. Hvaruthi vij så ville beqväma oss deres, ständernes, gutachten,
at såframpt icke de käijserlige ex proposito och försätligen ville holla vercket
oppe, man genom Gudz bijstånd snart kunde nå den länge intenderade sco-
pum : een god och önskelig frid. Men att inlåta oss i skrifftvexling med de
käijserlige funne vij för ingen deel rådligit, effter det till ingen annan ända af
de käijserlige var ansedt, ähn att trainera värket med.
De endtskyllade sig på det högste, att det intet vore i deres macht, at pure
gifva sitt jaord till den fempte millionen, förmodade, vij ville intet trängia på
dem vijdere derom, försäkrade oss lichväl, at deres herrer principaler intet
vorde det difficulterandes, när de sågo att de kunde erholla friden; bode vij
ville, med reservation, att intet skulle vara byndigt af det man vijdere tracte-
rade , såframpt icke vår praetension för soldatescan vore skedt itt nöije, intet
låta oss misshaga at gå till handels igen med de käijserlige. Uthi quomodo
ville de lichväl intet försuma, fast det ähn vore svåre punchter deri, såssom
bland annat 1. att soldatescans praetensioner och donationer skulle blifva in
salvo och 2., att apparatus bellici skole afföres och platzerne således mista
sine stycken, med hvad mehra slijkt. Begierte vij ville och förklara oss på de 7
conditioner, som vid det bevilljade quanto vore caverade.
Deröfver råkade vij med dem i discurs öfver quomodo, remonstrerandes dem
1., att ingen afdanckning eller platzernes evacuation och consequenter resti-
tution kunde skee, förähn fridzslutet vore ratificerat; det vore emot all art och
natur af kriget och tractater, ja sjelfve säkerheten, om man skulle quittera de
fördelar, som man hade inne emot sin vederpart och således blotta sig, förähn
man vore försäkrat om friden. Vederparten sjelf skulle per eandem rationem
status et belli och andra slijke flere considerationer intet villja dertill förstå.
2. Låte icke heller soldatescan afdancka sig, för hon vore betalt och contente-
rat . Det moste althid vara det förnembste fundamentum securitatis, som man
måtte leggia, såframpt man elljest in effectu ville njuta friden. Huru nu
samma contentering och den bevilljade summa af 5 millioner Richzdaler be-
qvämest vore att bringa till väga, stodo dem bäst an att betänckia och för-
slagzvijs oss föreställa, så ville vij, såvijdt giörligit ähr, accomodera oss dem
deruthi. Vij höllo förnembligest före vara dervid tvenne vägar at gå: 1. antin-
gen at intra terminum ratificationis skaffa hela summan tillsamman; 2. der det
förre skulle vid deres fäderneslandz ruinerade tillstånd intet låta så giöra sig,
een deel och fuller den störste uthi rede penninger och den andre uthi försäk-
ring , där man moste sökia till att för den delen contentere soldatescan med
restzedlar eller elljest. Dervid altså moste komma i consideration, hurusom
skulle gifva uth samma rästzedler och huru soldatescan imedlertid skulle
villja see opå och på all hendelsse hafva at holla sig till. Eders Kungliga Ma-
jestätt och chronan vorde soldatescan intet förlåtandes, och lichväl hoppades
vij, man vorde intet anmodandes Eders Kungliga Majestätt och chronan att
häffta derföre; eller och 3., att man anvijste hvar och een creitz sine visse
troupper; hvilket och kunde hafva sine difficulteter, dy soldatescan låte nepp-
ligen tränna och skingra sig ifrå hvarannan, förähn hon hade betalningen i
händerne. Sedan så vore icke heller alle creitzer och ständer lijka förmögne at
praestera deres quota. Samblige torde strax kunna den erleggia, samblige
seent eller kanskee aldrig, deröfver då den, som till een sådan blefve assigne-
rat , ändtlig skulle komma till kort. Det vore icke heller allom lijka lägligit, att
bijda effter betallningen, dy man hade uthi armeen åtskillige nationer och
tungomål. Till efventyrs torde een hvar villja med den portionen dem blefve
tilldeelt begifva sig till sitt fädernesland eller på andra ohrter och altså skin-
gras så gott som in mille partes mundi ifrå hvarannan, den ena här den andra
där att sättia sig nider och byggia boo, hvilka på sådant sätt märkeligen skulle
blifva i deres propos hindrade. Man ville intet tala om hundradefalt andre
inconvenientier, som vid det sidsta sättet torde sig finna. Det kunde till efven-
tyrs fuller hittas flere modi härtill. Men så lärde de mehrendels sortera under
desse trenne. Ehvad det och blefve för ett steg, som de härvid achtade föllja,
så vore intet annat på, ähn att de post conclusam pacem och emedan man
väntade effter ratificationerne, 1. beflijtade sig at, som mält ähr, skaffa con-
tentementet ihop för soldatescan så lagandes, at feldtmarskalken eller den
Eders Kungliga Majestätt dertill tächtes förordna, finge det händer emillan;
sedan skulle de intet bära sorg före, huru det skulle uthdeles ibland soldates-
can . Man ville väll komma dermed till rätta, allenast afdanckningen skedde så
snart att ratificationerne vore uthvexlade. Det 2., som imedlertijd kunde i vär-
ket rättas, vore fångernes dimission och 3. ständernes restitution effter amnes-
tien . Derpå tycktes oss, att deputationen icke lijtet inclinerade till den andra
här ofvantill nämbde modum, villjandes gierna vetta, hvad det skulle vara för
een försäkring som vij mente, hvilket vij bättre funne att låtat ankomma på
deres ägit förslag. Det de änteligen togo at betänckiande.
Nu ähre vij fuller intet derpå af Eders Kungliga Majestätt instruerade, men
effter herr Erskein sade oss, att feldtmarskalken herr Wrangell och han hade i
armeen öfverlagt saken och sjelfve väll kunnat see omöijeligit vara, at stän-
derne på een gång kunde komma det quantum i rede penninger till väga, som
vij här måtte stana på, för hvar skull de och hafva gjordt uthräckning på huru
myckit som ville för det ytterste vara af nöden till soldatescans contentering,
då det hafver funnit sig att 3 millioner Richzdaler kunde väl räckia till, altså
hafva de hollit före vara at försökia, om man för de öfrige kunde få land,
såssom till underpant, dem Rijket näpligen i längden vorde igenlösandes; så
förmode vij, at Eders Kungliga Majestätt intet låter vara sig emot, at vij oss
therhän bearbeta. På detta slaget hafve vij derföre emot een och annan af
ständerne, som hafva sedermehra besökt oss, in particulari discurrerat, doch
per indirectum, härom och gått på antingen, att få een viss och nöijachtig
caution af Öfver- och Niedersächzsiske creitzen för de 2 millioner Richzdaler
eller och visse länder sub iure hypothecae. På hvilket fall Eders Kungliga Ma-
jestätt och chronan ville taga på sig, at betala den quotam åth soldatecan.
Skulle ständerne inlåta sig i handell med oss deröfver (hvilket vij lichväl intet
kunna troo, effter de ähnnu intet villja till något annat förstå, ähn att hvart
och itt stånd, som blifver tillbakars och intet hinner strax afläggia sin quota,
skall in particulari, och intet creitzen, för reversera sig till betallningen) då stå
vij an, om vij icke motte begiära någre furstendomer i Schlesien, stifftet Hil-
desheim , och denn trachten alt ifrå ertzstifftet Brehmen inåth Embssen, der-
under embterne Vecht, Kloppenburg och Meppen, emot hvilket senare Gene-
ralstaten och princen af Ouranien till efventyrs töra, som de senast gjorde,
opponera sig. Doch varde vij ähn bättre detta med herr Erskein öfvervägan-
des . Ehuru man och lagar, så moste man för all ting arbeta derpå, att man kan
få de 3 millioner i reda penninger intra terminum ratificationis .
Såssom i det öfrige ständernes tanckar om conferentzernes reassumption med
de käijserlige ginge på det förslaget, att vij ville först för våre perssoner, eff-
tersom raden ähr hoos oss, a part besökia de käijserlige och med extradition
af vår förklaring på ofvanbemälte deres fridzproject giöra lijkasom praepara-
torie till vijdere sammankomst, på det att, när de käijserlige åter komme till
oss igen, gref Servient kunde såväl som ständerne bijvistes samma act; slående
för praecedencen skulld som itt expedient före, at man sedan conferencen
således var hollin först hoos oss, kunde komma tillhopa igen hoos greff Ser-
vient uthi residenten La Cours logemente. Dereffter hvardera vij och Servien
apart besökia de käijserlige och åter alternatim finna sig hoos oss in igen.
Detta låte vij oss intet vara emot, men hollo lichväl intet rådeligit, att uthant-
varda dem någon vår skrifftelig förklaring, förähn vij hade fått militiepunch-
ten i alle sine stycker richtig.
Foro derföre den 8. dito till de käijserlige , tesmoignerandes oss vara veder-
redo att träda till tractats med dem igen; och effter ständerne hade oss berät-
tat , det de vore resolverade att admittera greff Servient till conferencierne
med, hafve vij gierna föruth velat förnimma dem sjelfve deröfver och, om
möijeligit vore, at man här pari passu med detta värket kunde afhandla det
Frantzöske interesset. Hvilket vij hoppades de intet varde vägrandes, emedan
desse bägge conventer i Munster och här böre hollas för een och man intet
kunde komma här till sluth, förähn den Frantzöske-Tyske friden tillijka
blefve ferdig.
De käijserlige gofvo oss till svar, at de gierna förnummo oss villja expectorera
oss emot dem öfver deres fridzinstrument, det de hade länge väntat effter.
Men hvad den Frantzöske saken anlangade, kunde de nulla ratione anmodes
at taga den här före. Det vore emot praeliminarconventionen. 1. vore intet
grefven af Lamberg och Chrane dertill legitimerade. Volmar hade fuller til-
lijka med grefven af Nassou fullmacht, men han vore rättat på den Mun-
sterske tractaten. Han torde intet inlåta sig här i någon handell med de Frant-
zoske separatim och uthan keijserlige principalgesandten, som förde directo-
riumet deraf på deres sijda. Han vore sjuk i Munster och kunde intet komma
hijt öfver. 2. vorde mediatorerne tagandes detta op för een stor affront; de
ville intet tala om huru illa det 4. skulle lijka Spagnien, der de ville uthi så
vichtige saker gå dem förbij, som förnembligest dervid interesserade. Om de
käijserlige ähn skiön ville, så vorde doch mediatorerne och de Spagnische
alldrig kommandes hijt öfver på sådant sätt. Uthan mediatorer kunde de intet
tractera med de Frantzöske. Och att vällja nya dertill, stodo intet i deres
macht. De ville intet hoppas, att greff Servient skulle condescendera härtill.
Gjorde han det, då lågo der något annat under. Det vore altså förgäfves, at
ständerne ville understå sig at öfvertala dem dertill, som de lichväl hade varit
åth dem om. Desföruthan så hörde de saker, som Franckrijke vill föra under
den Tyske friden, proprie intet dijt, uthan till den Spagniske tractaten. De
kunde intet så afskära den Burgundiske creitzen ifrå Tyskland, förmedelst
hvilken Spagnien var itt stånd i Rijket med. Sådant ius hafver det aldrig velat
qvittera, fast ähn de föreenade Nederländske provincier hade per vim et ini-
uriam armorum dragit sig undan, uthan hafver lichväl altidh vid förefallande
occasioner betalt och aflagt effter Richzmatriculn sin quota till Rijket för be-
mälte creitz. Vid Lottringen kunde de intet heller låta skillja sig, myckit min-
dre betaga sig att räckia Spagnien på all hendellsse handen. Stenderne hade
allaredo förmedelst itt Rijkzconcluso, der i Munster den 6. Aprilis 1646 af alle
collegierne underskrifvin, inhändigat, deciderat desse qvaestioner. Hvarvid de
hoppades, det lärde blifva effter det vore störste billigheten. När alt här vore
richtigt, så ville de begifva sig åth Munster och giöra, hvad möijeligit vore, till
den Frantzöske friden. Der man och funne gott, så ville Volmar strax reesa
dijt, på det man, emedan den tractaten varade, och kunde tractera derom.
Vij invände deremot, det vij stälte alle sådane rationes derhän, men vore lich-
väl af den meningen, at hvarken mediatorerne eller Spagnierne skole offen-
dera sig deröfver, imo torde kanskee Bruin komma hijt öfver med. Om Ve-
neto tviflade vij intet, at han ju gerna skulle seet allenast man med maneer
kommo uhr värket, dy vij hafva altid förståt, at han hafver burit een synnerlig
ijfver till fridens befordran. Grefven af Nassous och Volmars fullmacht lydde
som vår, quod non obstante ullius vel alterius absentia etc. den ene eller andre
väll kunde tractera. Det kunde väll alt ähndå med grefven af Nassou genom
brefvexlande communiceras och öfverläggias. Man moste intet så formalizera
sig om ohrten, först man något gott kunde uthrätta. Vij hade intet varit så
noga deruthi. För ett åhr sedan hafve vij med dem och Trautmansdorff i
Munster tracterat, äfvensom hade vij varit här, i hopp at komma till slut och
ändskap. Hvad oss då dertill hindrade, vore dem bäst kunnigt. Om herr Vol-
mar ähn quitterade denne handelen och reste öfver åth Munster, så kunde
doch intet giöras till saken uthan ständerne. De hafva resolverat, at på det
fallet ville ingendera af dem föllja och fördenskull bryta af denne conventen,
som nu stod in fervidissimo tractatu och hopp till itt önskelig uthslag. Greff
Servient hade i förstone nästan föreburit detsamma, som de gjorde. Men så
hafver han lichväl, till att låta see chronan Franckrijkes begierelsse och alfvare
till friden, låtit öfvertala sig af ständerne, att till den ända blifva här qvar. Vij
förmodade, de betänchte sig bettre och beqvämade sig ochså oss och stän-
derne herutinnan. Dermed kunde man vinna een stor tijd. Dy skulle saken
blifva remitterat till Munster, så sågo ständerne väl, at man intet så snart, som
elljest genom Gudz bijstånd ofehlbahrt kunde skee, komme till sluth. Uthan
varde dermed gåendes några månader, kanskee halfva åhret sin koos innan
man kommer dertill. Desemillan fölle vinteren in och moste altså soldatescan
intill andra sommaren blifva stående qvar i Tyskland. Det kunde ingen frid i
Tyskland skee, om man icke separerade Burgund ifrå detta väsendet. Man
behöfde intet fördenskull att afskiära den creitzen ifrå Tyskland. Generalsta-
terne , som och hörde derunder, hade snart i 80 åhr fördt krig med Spagnien.
Alldrig hade lichväl Imperium, fördenskull at samma creitz ähr consoliderat
med Rijket, tagit sig det an. Äfvenså kunde det nu och skee. Hvad Lottringen
beträffade, torde Franckrijke till efentyrs lembnat till den Spagniske trac-
taten .
De föllo oss då i talet, slåendes, som man seija plägar, botn uhr tunnan och
sade rotunde uth, att Käijsaren kunde per rerum naturam intet förlåta Spa-
gnien eller giöra fridh eo excluso. Hvilket vij tesmoignerade oss villja skjuta i
ständernes skiöön, hemstellandes dem, om de ville låta gå sådant öfver sig.
Lijtet dereffter kommo de ständerne åter per deputatos till oss, seijandes sig
hafva igenom sedt våre punctationer, som här ofvantill ähr mält om, och deri
funnit den nembligen ifrå den 1. § till den 5. och 9. till den 16. paragraphum,
som concernerade pacem, dels och thet öfrige militiens solutionen. Det förre
kunde bäst sparas till conferencien med de käijserlige, det senare hade de så
förklarat sig öfver, at de 1. repetera deres vid det bevilljade quantumet hängde
conditioner; 2. förbehollo sig som för, att den 5 millionen sub spe rati var
cederat, effter de derpå intet ähre instruerade. I det öfrige ville de 3. amore
pacis försäkra oss om, at e vestigio ratificatae pacis erläggia een triding af det,
som lofvat ähr, och det öfrige med viss ratification på termin, så at, der man
intet ville vara tillfridz therföre med generalgarantien under fridzslutet begri-
pin , hvilken vore gyldig nog, ville hvar och itt stånd in particulari emot sol-
datescan sig förobligera, att hon skulle blifva content, doch med den condi-
tion 1., att ständerne må få försäkring igen på Eders Kungliga Majestätz och
chronans vägner, at, såframpt friden icke immediate folgde, skulle de icke
heller vara obligerade; 2. att man strax post ratificationem ville afdancka
sampt 3. evacuera och restituera platzerne. Och på det man vijdere måtte få
derom aftala, förmodade de vij låto oss icke vara emot, at åter komma med
dem tillsaman på rådhuset, begierandes vij ville icke desto mindre tijllika con-
tinuera conferentierne med de käijserlige.
Vij gofve dem till svar, at vij för ingen deel kunde förlåta oss på spem rati. De
moste betaga oss den scrupulum, om något gott skall blifva af. Det öfrige
kunde intet hafva sin fortgång. Man måste för all ting hafva strax 3 millioner
reeda penninger och det andra på försäkring, som stodo att handla om.
Kunde de få ihop heela summan, så vore det oss desto kärare. Men intet min-
dre ähn de 3 millioner moste de giöra sitt facit på. Vij hade hoppas, at de hade
öfverlagt de 3 modos, som vij nästförre hade discurrerat med dem öfver.
Den förste conditionen, som de elljest här anförde, vore onödige at cavera
om. De andre tvenne fölgde af sig sjelf, när frid blifver. Vij ville sökia tillfelle
at komma vijdere ihop med dem, efftersom vij gierna sågo, at hela militie-
punchten måtte ju förr ju heller blifva richtig. Der hoos refererade vij dem,
hvadsom hoos de käijserlige var passerat, på sätt och vijs, som här förbemältt
ähr, villjandes vetta, om de och vore af samma intention som de käijserlige; så
kunde vij rätta våre consilier dereffter. Skulle de, som vij lichväl intet ville
hoppas, falla de käijserlige deri bij, så vore förgäfves at inlåta sig i handellen
vijdere.
De contesterade på det högste sig intet annat sökia, ähn att Imperium med
begge chronorne Sverige och Franckrijke och viceversa begge chronorne med
Imperio måtte blifva reducerade och stabilierade uthi ett gott förstånd och
oprichtig harmonie och vänskap. Hvad Spagnien och Franckrijke anlanger,
låta ständerne aldrig i evighet holla sig derföre oppe. De käijserlige måtte och
säija hvad de ville. Det conclusum, som de käijserlige beropade sig på, stelte
de derhän. Men det skulle intet heffta derpå. De ville och moste hafva frid;
och fast ähn de för sig skulle sluta med bägge allierade chronorne. Doch hop-
pades de, at de käijserlige skulle beqväma sig, efftersom de intet ville under-
låta att sättia dem deröfver med alfvar an.
Vij styrckte dem hvad vij kunde dertill och recommenderade dem ähn ytter-
ligere soldatescans sak. När de obstacula vore undanrögde, lofvade vij oss
vela committera alla de differentier, som ähn vore emillan oss och de käijser-
lige uthi de andre fredzconditionerne deres, ständernes, uthslag, hvilket dem
myckit väll behagade.
Den fölljande dagen, var den 9. huius, komo de käijserlige gesandterne till oss
igen och mante på att vij måtte uthan vijdere oppehold extradera dem vår
skrifft, så att de eengång måtte få see, huru de voro derom och om de hade att
vänta frid eller eij. Vij repraesenterade dem som för, hvadsom var oss i vägen,
och rådde dem till att accommodera sig uthi itt så skäligt postulato begge
chronorne och ständerne, så skulle de finna, at intet feel skulle vara hoos oss
till att effter all möijelighet befordra värket. Men de blefve sig alt bortåth
lijka, causerandes som för defectum mandati. Vij loso fuller elljest för dem
uhr papperet och desförutan vijste dem, hvad vij hade opsatt öfver deres
fridzproject, men de ville intet låta nöija sig dermed, uthan vore oss an, at de
måtte få det skriffteligen. Hvilket vij för de förberörde orsaker moste dem
vägra.
Alt sedan hafva de hvar dag varit tillsamman öfver den Frantzöske saken.
Hvad deri ähr passerat, vijser bijlagorne under littera A. Desemillan hafver
och greff Servient hoos oss instantissime urgerat och lijkasom protesterat, at
vij ingalunda måtte gifva hvarken åth stenderne eller de käijserlige något
scriptum uth, förähn de hade förklarat sig till att låta Franckrijkes interesse
och här komme före, sustinerandes oss vara vi foederis obligerade till att con-
iuncto consilio et opere pari passu drifva det med Eders Kungliga Majestätz
och chronans sak till richtighet. Skulle vij, emot all bättre förmodan, intet
ville deferera honom deruthinnan, uthan een väg som annan uthan någon
regard derpå fahra fohrt med de käijserlige i tractaten, då kunde han intet
annat ähn holla det för ett fullkomligit brott och ruptur af alliancen. Deröfver
han då nödgades skrifva till Franckrijke och vänta, hvad vid een sådan be-
skaffenhet det skall vijdare giöra.
Rätt nu kommo de ständerne åter igen, doch vore ingen med på ständernes
vägner, förandes oss vidlyfftigt till sinnes, hvadsom i desse dager var emillan
oss och dem förelupit, i synnerhet för hvad orsaker och motiver vij hafve
hollit tillbakars med vår declarations på det käijserlige fridzinstrumentet ex-
tradition , uthmålendes den flijt de hafva användt, att disponera de käijserlige
till att låta här in loco komma den Frantzöske saken fram med, men alt irrito
et frustaneo labore, idet de lichväl intet hade kunnat beveka de käijserlige
dertill. Derföre hade de sin emillan resolverat, att anmoda så oss som greff
Servient, att tillijka här uthändiga bägge chronornes fridzinstrument och det
att adjustera. Så ville de sedan intet underlåta at befordra värket och, när det
andra vore richtigt, suo ordine beobachta Franckrijkes interesse, till hvilken
ända de och hade hafft een deputation till greff Servient. Och ehuruväl hela
corpori intet ähn var skedt relation om det svaret, som der var fallit, så hade
de lichväl underhanden förståt, at han skulle hafva förklarat sig dertill, att
han icke allenast var tillfridz, att vij måtte, när oss behagade, uthgifva offta-
bemälte vår declaration, uthan ville och sjelf disponera oss dertill. Emedan då
intet hinder mehra vore, och de lijtet tillförende hade varit hoos de käijser-
lige , hoos hvilka de intet annat hafva spordt ähn hug och villja at fara fort i
tractaten, efftersom de hafva begierat at de, ständerne, vill ähnnu giöra ins-
tance hoos oss på deres offta tillförende moverade anmodan, så hoppades de,
vij intet längre drögde, uthan låta oss behaga att reassumera conferencierne
med de käijserlige och nu strax öfverandtvorda dem ständerne samma vår
declaration, som vij ämbnade tillstella de käijserlige, om hvilket de de trägit
anhöllo. När det andra vore klart, tviflade de intet, vij hjelpte till at erledige
den Frantzöske saken, så at den ståtlige satisfaction, som Eders Kungliga Ma-
jestätt och chronan hade fått i Tyskland, måtte blifva stabilieret, soldatescan i
sinom tijd njuta det bevilljade anseenlige contentementet, och ständerne een
gång och effter uthstådde så store margfallige besvärligheter, få blifva vid det
lilla de kunde beholla öfrigit i frid och roo. Om quomodo ville de underhan-
den och förklara sig.
Vij remonstrerade dem, at vij hade länge varit ferdige och vederrede med of-
tabemälte vår förklaring, dem vij hade läst icke allenast op för de käijserlige,
uthan och communicerat med nå hvar af dem ständerne, när de in particulari
hade besökt oss, så at de viste väl, huru det var fatt. Hörde gerna, at de ena
hindret med Franckrijke var remedierat, och ehuruväl vij intet tviflade, att det
sig så dermed förhölt, så förmodade vij de intet förtänckte oss, att vij moste
derom, emedan de ähn vore hoos oss, erkundige oss derom vijdere hoos gref
Servient.
Vij skickade altså Gustaff Hansson och låto communicera honom, hvad stän-
derne hoos oss hade förebracht, hvarpå han då låt seija oss igen: Att deputati
hade varit hoos honom och fuller gjordt een sådan proposition, som oss var
berättat, men han hade intet annat svar kunnat gifva dem ähn 1., att han ville
communicerat med oss, effter det vore een sak, som begge chronorne an-
ginge ; 2. effter han var oviss, om de käijserlige skulle här villje taga emot
något instrument på Franckrijkes vegner, hafver han begiärat, de ville bahna
vägen dertill för honom. Men skulle de och 3. deruthi opponera sig, så ville
han hafva af ständerne een cathegorisk resolution om och på det fallet de ville
exclusis caesareanis träda ihop med chronorne och giöra sakerne richtige.
Derom ville han venta svar af dem imorgon igen. I det öfrige försågo han sig
till dem ständerne, at de intet trängde på oss om något, som luppe emot alli-
ancen och kunde förorsaka emillan begge chronorne ruptur och olämpa.
När vij då berettade detta de deputerade, studzade de dervid och blefve något
misslynte. Desföruthan snackade vij åter något med dem om quomodo, i syn-
nerhet försäkringen, den vij höllo förre måtte ankomma anten på Öfvre- eller
Nedersaxiske creitzen eller städerne Lubeck, Bremen och Hamburg, men
funne dem blifva vid deres förre förslag om generalgarantien, derjempte par-
ticularförsäkringen och tredingen af quanto strax i bara penninger att erläg-
gia . Vij vijste och dem vår förklaring på det käijserlige instrumentet. Dervid
då den Beyerske och Pfaltz-Neuburgiske, som vore tillstädes med i deputatio-
nen , råkade med hvarandra i ordekast om den Pfaltziske saken, idet den
Pfaltz-Neuburgiske förehölt den andra den store obilliget Beyern brukar, vill-
jandes afskära alle de andra af huset Pfaltz, som till Churpfaltzes brott hafva
varit och ähre skyllige deres wollhergebrachte successionsrätt på de Pfältziske
länder. Vij secunderade honom deruthi, hvadsom skee kunde, och sade den
Beyerske rotunde uth, at såframpt han icke hulpe till att man snart finge frid,
i hvilkens regard på Eders Kungliga Majestätz vägner vij allenast hade, doch
ad requisitionem Imperii ordinum, seet igenom fingren med honom här på
tractaten, så ville vij intet vara bundne mehr till någon af de conditioner, som
deri ähre begrepne, hvilket intet lydde honom väll i öronen. Doch togo de
med det afskedet deres afträd förtröstade att få vijdare svar af oss, när vij hade
fått tala med grefve Servient.
Dervid bevänder nu saken för denne gången. Gref Servient hafver ämbnat
reesa imorgon, men effter ständerne hafve på nytt så engagerat sig med ho-
nom , så vill han först afsee, hvad derpå vill föllja. Vij hade elljest för våre
perssoner i det närmeste kunnat nu allaredo vara ferdige och inmot slutit, der
icke han så hafve turberat och förryckt oss värket med inmängiandet af den
Frantzöske saken, oachtandes att han vid sin sidste närvaru var tillfridz, at
man här först skulle giöra alt det, som hörer till denne tractaten, provisiona-
liter richtigt och sedan taga hans sak före. De käijserlige villja heller lembna
all vijdere negotiation in suspenso, ähnsom gå derom här på denne ohrten.
Deröfver vij nu sticka här uthi temlig besvär och difficulteter. Fördenskull
vore os högnödigt, att vetta Eders Kungliga Majestätz allernådigst sentiment
ju för ju heller öfver detta Frantzöske väsendet.
Idet posten skulle afgå, få vij Eders Kungliga Majestätz allernådigste skrif-
velsse af den 27. passato. See deraf med mehra, att Eders Kungliga Majestät
vill hafva hela corpus af det sidste käijserlige fridzprojectet dijthän. Vij hade
fuller långesedan velat sändt det, men effter det så offta varieres, som nu ny-
ligen åter ähr skedt, hafve vij intet achtat nödigt att öfversändat. Nu hinner
det intet, tilldes denne posten löper af, at afcopierat. Derföre nödges vij op-
skjuta des öfverskickning till härnäst, varandes i den underdånige tillförsicht,
at Eders Kungliga Majestätt intet onådigt optager drögzmålet. Hvad vij elljest
ämbna extradera de käijserlige, ligger her hoos under littera B. Deraf teckes
Eders Kungliga Majestät sig i nåder låte föredraga de differentier, som ähn
ähre oss emillan öfver fridzconditionerne. De catholiske ständerne, som holle
sig oppe i Munster, hafva fält itt sådant conclusum öfver soldatescans sak,
som littera C inneholler. Hurudan ståtelig rencontre de Hessiske nyligen
hafva hafft med Lamboy, viser littera D. Andre adviser om Eders Kungliga
Majestätz armée och krigzväsendet finnes under littera E.
Såssom vij sidst vore på de tanckar, at vij torde affärda Kleyhe till feldtmar-
skalken och armeen, så ähre vij och ähn dervid och styrkes dertill så myckit
mehra, som vij see, att sakerne här låta sig ähnnu så långsamt an, så at herr
Erskein sjelf intet kan komma så snart härifrån, som man hade förmodat; och
det lichväl vill vara af nöden, at feldmarskalken får all pertinent underret-
telsse om det, som in puncto militiae här ähr förelupit, hvilket intet så låter
sig alt fatta i pennan.
A: 1069–1069’ Übereinkunft in der badischen Angelegenheit. o. O. u. Tag
B: 1070 Desgl. wegen des § Tandem omnes
C: 1071 Desgl. wegen der Gravamina
D: 1072–1073’ Desgl. wegen der Restitution der Reichsstände
E: 1074–1074’ Desgl. wegen des Äquivalents für Mecklenburg
F: 1075 Desgl. wegen der Stadt Osnabrück
G: 1076a–1079’ Desgl. wegen der hessischen Satisfaktion
H: 1076 Notiz wegen Nichterledigung der Militärsatisfaktion
I: 1080–1082 Erklärung wegen der Assekuration
D: 1085–1086’ Avisen wegen des Treffens der Hessen mit Lamboy
E: 1087–1089 Andere Avisen