Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
191. Königin Christina an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1648 März 25/April 4
Stockholm 1648 März 25/April 4
Kopie: RR (sv) fol. 403’–405’.
Bestätigung des Berichts vom 6. März. Ablehnung einer Zulassung La Cours zu den Osnabrücker
Verhandlungen, aber möglich bei der Beratung der hessischen Satisfaktionen. Enttäuschung über
das Verhalten der evangelischen Stände in Religionssachen. Gefahr des Verlustes der französi-
schen Bundeshilfe, wenn Schweden zum Abschluß bereit wäre, bevor Frankreich seine Angelegen-
heiten geregelt hätte. Erschwerung der Verhandlungen über die Satisfaktion der schwedischen
Soldateska, sobald alle Reichssachen unter Dach und Fach sind.
Vij sij af Edert breef sub dato Osnabrugk den 6. huius, huruvidh I hafve be-
villjat admissionen af den Frantzösiske residenten La Cour till tractats con-
gresserne , serdeles när thet kommer till den Hessiske saken. Såsom och huru-
vidh I till det dato vore kombne i autonomiepuncten, theri the evangeliske
ständerne stå sigh i ljuset och Eder ovettande gifva myckit praejudicerligit
effter. Och efftersom I hålle apparentliget vara, att vij skole kunna genom
desse fridztractater komma uhr detta besvärlige Tyske kriget och högnödigt
för Eder föruth at vetha, huruvijda I å våre vägner skole läggia Eder uth
för Franckerijke, ty begäre I vår yttersta förklaringh theröfver Eder till
rättellse.
Så mycket nu then Frantzösiske residentens admission ahnlanger, hafve I
theröfver för detta vår förklaringh, att vij honom icke hålle nödigh eller nyt-
tigh hoos the congresser I anställe medh them keijserlige och ständernes ple-
nipotentieradhe . Och therföre ähr af Eder vijssligen gjordt, att I then invidien
af hans promiscue tillåtelses afslagh hafve declinerat, eller ju dividerat och de-
riverat in oppå dem keijserlige, hvadh tillåtet och förtröstat ähr, att framdeles
skall skee vidh then Hessen-Cassellske satisfactionspunctens företagande,
kan hafva sine godhe skähl, effter praesumerliget ähr, han then mehra skall
befordra än hinderlig vara.
Vij måste elljest medh Eder billigt beklaga, att the evangeliske ständerne gifva
sigh så blott och falla medh dören ini huset, serdeles i religionssaken, som
theras evige saligheet i thet andra och theres samvette i thetta lijfvet angår.
Vij skrefve Eder för 8 dager sedan och på sidste post både herom såväl som
om Eder frågan, huru I Eder in omnem eventum och pro extremo, sedan alle
våre och Romerske Rijkzens ständers saker hade sin richtigheet, hafve Eder
till förhålla emot Franckerijke, något uthförligare till, och vele oss för denne
reesan theropå hafva refererat, medh intererad [!] nådigh befallning, att I Eder
thereffter rätte. I synnerheet hafve I vår ordre om detta sidste uthi vårt breef
af then 26. Junii åhr 1647 till Eder gångit.
Men efftersom vij her hoos icke obilligt måste förfahra, att restitutio statuum,
autonomie- och iustitiae puncten ähre aftalte och slutne, skole dee keijserlige
och ständerne litet eller inthet vela vara vår soldatesca till villjes, efftersom
thesse hafva begynt hoos Chursaxen giöra prob af sammanknippelser, till att
maintinera thet som slutet varder i Rijkzsakerne, tänckiandes till äfväntyrs
sedan, att lätteligen komma medh oss öfver soldatescants contentement till
rätta. Ther I nu skulle i den ringaste måtton uthsluta Eder, som ville I, sedan
alle våre saker voro richtige gjorde, sluta och underskrifva något instrument,
förrähn Franckerijke ochså i sina anlägenheeter voro färdigh och dee andre
skulle finnas studzige och ovillige till betala vår armee, tå hade vij besynner-
ligen förlohrat thermedh all adsistence hoos Franckerijke. Derföre och eme-
dan vij icke sij, att I ännu ähr så när friden, att vij ju i medler, jaa i rättan tijdh
kunne förklara oss emot Eder i then frågan, ty vele vij then saken medh thet
aldraförsta här nogare öffverläggia medh vårt ellskelige rijkzrådh och så
straxt theroppå låta Eder then vetta och tillkomme, börandes till Eder den
nådige tillförsichten, att I förfahre i religions- så och vår soldatescas satisfac-
tionspuncten , som I gjordt hafve, försichteligen och allvarsambligen.