Acta Pacis Westphalicae II C 4,1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 1. Teil: 1647-1648 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
127. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christina Osnabrück 1648 Januar 24/Februar 3
Osnabrück 1648 Januar 24/Februar 3
Ausf.: DG 12 fol. 102–108.
Eingang des königlichen Reskripts vom 31. Dezember 1647. Konferenz mit den Kaiserlichen, die
auf die Resolution der katholischen Stände wegen der Amnestie und Gravamina warten. Ge-
plante Reise nach Münster zum Besuch beim Herzog von Longueville wegen der Einwände der
evangelischen Stände aufgeschoben. Furcht einiger Reichsstände, von den „höheren Ständen“ ver-
lassen zu werden. Besuch bei Longueville, der nach Osnabrück gekommen war. Dessen Klagen
über die nach dem Frieden zwischen Spanien und den Generalstaaten unerträglich gewordenen
Spanier und sein Entschluß, zur Wahrung seiner Reputation vorübergehend Münster zu verlas-
sen . Longuevilles Anliegen wegen der schwedischen Kontributionen in den Fürstentümern Rati-
bor und Oppeln, über die Polen entrüstet ist, der hessen–kasselschen Satisfaktion, Kurtrier,
Lothringen, des schwedischen Beistandes gegen Spanien im Falle eines deutschen Friedens und der
evangelischen Geistlichen in Wiedenbrück.
Näst förgången fredagh undfick jagh, Johan Oxenstierna, med underdånig
vyrdning Eders Kongliga Maijestätz allernådigste bref af den 31. Decembris,
hvilket effter vahnan borde hafva kommit om måndagen strax tillförende.
Deraf hafver jag giärna förnummit, at Eders Kongliga Maijestätt i nåder hafve
bekommit mit underdånige bref med referendarien Wolfrath och att Eders
Kongliga Maijestätt öfver des innehold sig i de dagar dereffter allernådigst
förklara och honom, Wolfrath, dermed tillbakars affärda låta ville. Hvilket vij
altså i underdånigheet afbijda.
Uthi vår sidste afskickade relation monde vij ibland annat berätta, det vij den
16. huius hafva hafft een conference med de käijserlige gesandterne. Med
hvad effect den ähr afluppin, täckes Eders Kongliga Maijestätt af protocollet
sub littera A sigh föredraga låta. Den 19. dito vore vij åter tillsamman, men
kunde då föga uthrätta, emedan de föreboro sigh intet något uthi det een eller
andre definitive kunne giöra, förähn de hade fått een fullkomblig apertur om
catholicorum finale resolution uthi amnestien och gravaminibus, hvilka stän-
derne för alle andre ville hafva richtige .
Hvarföre och emedan de väntade dereffter, finne vij oss emillan gott, at en-
dera och i synnerhet jagh, Johan Oxenstierna, skulle giöra ett ryckiande på 2
eller 3 dagar till Mönster, efftersom caesareani icke heller låte det sig miss-
haga , och jagh till den ända den samma gången valedicerade dem, som bijla-
gan under littera B med mehra vijsar. Orsaken, som oss elljest moverade till
samma reesa var, at hertigen af Longeville, effter han intet kom, som residen-
ten La Cour lichväl lät oss vetta, syntes hafva allenast gjordt een mine och
låtit gåå talet, det han ämbnade sigh hijt, villjandes dermed gifva oss vid
handen, att såsom de Frantzöske tvenne gånger hvar effter annan hade varit
här, och oss fördenskull till föllje af den ordning härtill deruthinnan hafver
hollits, borde giöra dem den ähran igen, vij då begge eller eendera måtte
komma dijt öfver
Longueville kam am 21./31. Januar 1648 in Osnabrück an ( Meiern IV S. 915) und reiste am
folgenden Tag zurück.
poussera oss dertill för deres furstinnes interesse skuldh. Vij märckte och, att
monsieur La Cour icke heller såg det ogierna, emedan de Frantzöske plenipo-
tentiarii åstundade at tala med oss, uthan tvifvel förähn fredzhandelen emil-
lan Spagnien och Hollenderne finge sitt sluut
käijserlige var passerat, optächtes Altenburgerne, at de måtte gifva dem andre
af ständerne part deraf.
Idet jagh altså ville gifva mig på vägen, läte samptlige evangelici begiära een
stund för deres deputation, den de hade till oss destinerat uthi itt högvichtigt
ährende. Vij admitterade deputatos den 20., då de oss communi nomine före-
brachte , at såsom dem dagen tillförende var eröpnet det sidste conferencen
med de käijserlige var emot förmodan ofruchtbar afluppin, emedan caesare-
ani drogo betänckiande, at definitive uthlåta sigh i det ena eller andra saken,
förähn de viste catholicorum yttersta villja och mening derom, med hvilken
desse nepligen ähn i någre dagar kunne blifva färdige . Fördenskuld hade
man resolverat, at jagh, Johan Oxenstierna, desemillan skulle giöra een ritt till
Mönster, efftersom det afskedet var tagit med caesareanis, at der något imed-
lertijd skulle kunna giöres. Jagh, Salvius, som blefve här qvar, då kunde äfven
såväl förättat, så at derigenom intet något uthi handelen kunde försumas.
Detta hade icke obilligt gått dem tillsinnes, seendes för ögonen, hvad store
inconvenientier och olägenheter deruthaf torde ändstå. De påminte oss, med
hvad besvär och mödo man hafver bracht catholicos ifrån Mönster hijt, och
huru trögt det hafver gått, förähn man hafver fått amnestien och gravamina
till handels. Ehuruväl de catholiske vore något långsamme, at sättia deres
tanckar op deröfver, hade evangelici lichväl den förtröstning, at de endera
dagen vorde kommandes dermed fram. Skulle man då äfven reesa herifrå,
vorde det vinnandes itt sådant anseende, som söcktes dermed at stöta omkull,
hvadsom stodo på een god foot och vickla tractaten uthi een oändelig oreede.
De hade icke lijtet apprehenderat, at secretarius legationis vore så hastigt ski-
ckat herifrån, der nu och eendera af oss således vill så gott som afsöndra och
skillja oss vidh värket, hvilket stod i högsta gärden, blefve de så mycket
mehra stärckte i deres opinion. Kunde och intet annors ähn holla för een
stoor despect och neesa, der man på det sättet ville vid een slijk beskaffenhet
deserera och förlåta dem. Vij måtte considerera, at catholici, hvar icke alle,
doch ofehlbart een part, som captera alle occasion, at trainera och holla vär-
ket oppe, vorde detta mesnagerandes effter sin önskan och under praetext, att
i Mönster något torde passera, som och fordrade deres närvaru, löpa herifrå
thijt effter. Dermed handelen, uhr hvilken man genom Gudz bijstånd nu hop-
pades at komma med gott contento, ohinderlig råka skulle i störste confusion
och deres hopp, att få frid, blifva förgäfves och gå till vatn, hafvandes i stället
igen intet annat at vänta ähn continuationen på så otalig christenblodz jäm-
merlige uthgjutelsse och det uthmärgade Tysklandz fullige ruin och under-
gång . Kunde fuller märkia, at vij ville gierna communicera med legatione
Gallica, hvad här nu een tijd bortåth var passerat. Emedan det lichväl intet
var ähnnu något hufudsakligit eller kunde blifva, förähn catholicorum resolu-
tion komme i ljuset, kunde det ju väl skee igenom Frantzöske residenten La
Cour, som vore in loco, och sågo de ingen så praegnant sak, som skulle för
denne tijden förorsaka oss, at bemoda oss sjelfve med reesa dijt. Der den och
vore ansed till at divertera Staterne ifrån slutet med Spagnien eller och öfver-
tala dem, at ähn någre vekor holla det oppe, så höllo de före, det vore skade-
ligere för denne tractaten, ähn om det ginge för sigh. Ty de som vore Spag-
niens creaturer, skulle på det högsta vinläggia sigh, at och sålenge holla oss
här oppe. Emedlertijd ginge campagnien, den vederparten tycktes hafva ögo-
nen på, före sigh, som till befahra vore måtte bringa någon för det evangeliske
partiet olyckelig ändring uthi väsendet. Uthi eendera vår frånvaru kunde intet
något conclusive giöres, uthan plägat communication oss emillan. Dermed
ginge een dag eller två fåfengt sin koos, der de doch för denne tijden vore
högre at aestimera och achta ähn itt heelt åhr. Vore någon, som postponeran-
des all den respect, de billigt borde bära på bonum publicum, mente deres
particularinteresse märkeligen kunna igenom denne reesan blifva främjat. De-
samme skulle sich mächta uthi den inbilningen bedragne finna, der de catho-
liske släpte altsammans här handlöst och fölgde effter sin koos. Bode, vij ville
desse deres anförde skiäl väl considerera, intet illa optaga, at de nödgades oss
sådant repraesentera och till at deferera dem reesan inställa och i staden igen
anholla hoos de käijserlige, at de intet tillstädia, det catholici längre måtte
cunctera, uthan för deres personer låta sig värketz befordran vara angelägit
och till een god ändskap fullföllja handelen med oss öfver de saker, som angå
Rijket. De contesterade me dyre ord, at de, som de så offta tillförende hade
betygat på sin sijda, icke allenast ville secundera oss deruthi, uthan och effter
yttersta kraffter sig vinläggia, at det öfrige kunne sedan blifva förmodelig till
interessenternes nöije afhandlat. Om hvilket de ville ähn den samma dagen,
efftersom de vore kallade till caesareanos, giöra behörlig påminnelsse och
med flijt det dem recommendera.
Vij gofve dem till svar, det vij väl hade intagit, hvad de i samptlige evange-
liske chur-, fursters och ständers gesandtskapers nampn hade förebracht. Be-
funno det principaliter derpå så, at de med deres anförde beveklige skiäll,
hvilke vij korteligen recapitulerade, ville så inständigt afmana oss ifrån reesan
åth Munster; såssom och at de vore den opinionen, det Biörnklou var af oss
herifrå sändt till Eders Kongliga Maijestätt, at hämpta nye ordres och instruc-
tioner , kanskee till at dermed afbryta eller i een annan form angjuta tractaten.
Vij höllo öfverflödigt at seija orsaken, hvarföre man intet hafver kunnat
komma till något med de käijserlige, effter evangelici reda hade fått effterrät-
telsse derom, doch med ett ord tillgiörande, var den catholiskes långsambhet
dertill vållande. Man hade derföre, effter det uthan praejuditz af hufudsaken
kunne skee, tänckt, at eendera på någre få dagar måtte ryckia till Mönster, till
at hälsa på Frantzoserne och complimentera hertigen af Longueville, som var
resefärdig åth Franckrijke, men ingalunda af det tillfellet något stort at trac-
tera , doch på landtgrefvinnans af Hessen-Cassel Furstliga Nådes gesandters
begiäran, at giöra med högbemälte hertig itt ändteligit afftal i Hennes Furst-
liga Nådes sak, förähn vij skildes åth; och det så mycket meehra, effter herti-
gen gerna sågo vij kunne komma åth, at tala vidh, väntandes uthan tvifvell,
att vij hoos hvilken raden vore at giörat, måtte komma dijt. Ingen annan in-
tention hade vij med den föresatte reesan, men effter dem tyckes, at den
mehra skulle skada ähn gangna och caussera store olägenheter, man och intet
finner den vara så högnödig, att man icke skulle kunna, till att undanböija
alle olijka impressioner, som hoos dem vore derom inslijkne, den inställa; så
ville man suspendera den ähnnu på några dagar, tilldes man får höra, huru
catholici sigh förklara och de käijserlige sigh vijdere ville anlåta. Och detta
för deputatorum begiäran och trägne anhollande, på det vij icke måtte incur-
rera i någon suspicion hoos den och oss med foog icke måtte imputeras, som
sökte man studio at oppeholla värket. Vij hade intet underlåtit, at poussera
caesareanos, till att, i fall resan hade gått för sigh, desemillan drijfva på de
catholiske, at de skyndade sigh uhr värket. Trodde intet, at herr Volmar eller
catholici skulle af det tillfellet så lätt komma på, att draga härifrå, emedan
han, Volmar, hade contesterat, det han ville subsistera här och continuera
handelen med mig, Salvio, såframpt de catholiske interim blifva ferdige. Vij
hade och på det slaget gjordt afftal oss emillan, så at det intet skulle hafva
hindrat och varit i vägen. Icke heller kunde ett par eller flere dagars frånvaru
komma så myckit ondt åstad, det vore större tijd förbijgången, i hvilken
mehra ähr vordet försumat. Vij vele icke deste mindre nu blifva här qvar och
inge momenta låta uhr acht, som kunde tjäna till fredens befordran. Gud ville
gifva sin välsignelsse dertill, så at man icke förgäfves arbetade. At secreteraren
Biörnklou bortrest, måtte de icke så oäfven optagat. Han var intet skickat,
som de sig inbillade, af oss, uthan af Eders Kongliga Mäijestätt på een lijten
tijd hemfordrat, uthan tvifvel till att undfå mundtelig ordre om sitt förehol-
lande uthi Mönster, dijt han var destinerat till resident, ifall tractaten lengre
skulle här vara och blifva gående. Evangelici ville man giöra sitt till saken och
så laga, att alt kunde gå pari passu i tractaten, så skulle de see och erfahra, att
intet skulle häffta något på Biörnklous frånvaru, uthan att vij medh Gudz
hjelp, så frampt vederparten vore alfvare, hade hug och villja, att sättia Tysk-
land uthi roligit stånd och vilkor.
Deputati tackade för den berömlige resolution, med hvilken de tesmoigne-
rade sigh vara heelt contenti, och dermed foro de sin koos igen. Derpå sände
vij Gustaf Hansson till de käijserlige och gofvo dem tillkiänna, att vij hade på
evangelicorum anhollande instelt resan åt Mönster, och achtade afbijda, hvad
de catholiske hade under händer, begiärandes de ville ähn ytterligere förmå
dem, at skynda sigh dermed. Hvilket dem tyckte gott vara och lofvade alle
giörlige officia.
Samma dagen mot afftonen komme Altenburgici igen, berättandes at deputa-
tio hade varit hoos caesareanos, men effter der intet var förefallit, föruthan
den aperturen de hade gjordt hvarandre om det, som emillan oss och de käij-
serlige och sedan desse igen, hvad emillan oss och ständerne var föreluppit,
hvilket de i kortheet oprepeterade, så hade status evangelici intet nödigt ach-
tat , at bemöda oss med deputationen, uthan velat oss derom igenom dem
förständige, med böön, at vij ville hafva oss värketz befordran, så häreffter
som härtill, i bästa måtton recommenderat.
Något dereffter låta Rijkzstäderne genom een deputation oss föredraga, det
de hade fått een röök af ett bref här uhr Ossnabrüg skrifvit, hvilkets copia
lägges här hoos under littera C, at de högre ständerne, som de dem kallade,
torde, när det komme till ilhälningen, sedan de hafva fått sine saker richtige,
förlåta dem och intet stort bekymbra sigh om deres interesse. Ehuruväl de nu
lichväl ingen sådan diffidentz bore till deres constatus, så hade de doch tyckt
vara af nöden, at communicera oss detta med böön och tillförsicht, at vij på
all hendelsse ville hafva oss deres angelegenheter recommenderade, på det de
icke således måtte så oförskylt blifva abandonerade och uthslutne. Vij tillsade
dem vår assistence deri, såvijdt möijeligen vore, dermed de och låte sig nöija.
Strax de vore borte, finge vij ifrå La Cour effterrättelsse, at hertig af Longue-
ville emot hans och vår förmodan achtade sig hijt den fölljande dagen, som
var den 20. huius, hvilket och skedde. När vij då besöchte högbemälte hertig,
sade han sig enkannerlig vara kommen, till att valedicera oss, föregifvandes
det han, effter Hollenderne hade den 19. dito sluttit och gjordt frid med
Spagnien
och annat slijkt tesmoignerat een stor glädje, och hafft hvarandre til giäst, och
Spagnierne nu derigenom vore blefvne intractabiles, intet kunde uthan chro-
nans Franckrijkes och sin eigen disreputation stå der qvar och ansee de inso-
lentier , som han väl viste Spagnierne nu i det öfrige intet vorde tillbakar lå-
tandes . Fördenskull hade han resolverat, emedan han ähntå hade permission
dertill ifrå hoffvet, at näst i sine particulier affaires giöra på een tijd een reesa
hemåth, men lembnar lichväl een deel af sitt folck och saker der qvar i Mön-
ster , på det, der hans praesentz skulle ähnnu erfordras och hopp blefve till
friden, han med så myckit mindre omak kunde komma tillbakars igen.
Han recommenderade oss der hoos desse fölljande saker: 1. att, effter han
hade förnummit af den Frantzöske ambassadeuren vid Pollniske hofvet, mon-
sieur Bregy
Nicolas de Flécelles, Comte de Brégy (1615–1689); biographische Hinweise: APW [ II C 2 S. 135 Anm. 5. ]
merne Ratibor och Oppelen under contribution, hvilket högt i Pohlen
appraehenderades, så att bemälte ambassadeur fördenskull hade most reesa
till herr Wittenberg, at afråda sådandt, och han befarat, att såframpt herr Wit-
tenberg intet ville låta disponera sigh, dette måtte caussera missförstånd och
olägenhet emillan begge chronorne , vij då att förekommit ville skrifva till
honom och förmanat, i så måtto intet förgripa sigh emot högbemälte chro-
nan ; 2. at vij nomine evangelicorum statuum ville intet något vist uthlåta oss
uthi amnestien och gravaminibus emot de käijserlige, förähn landtgrefvinnan
af Hessen-Cassel Fürstliga Nådes sak blefve aldeles richtig; 3. det för Franck-
rijkes och hans eigen intercession vij såvijda tächtes deferera Churtrier, och
icke mindre uthi vårt, ähn plenipotentiarii Gallici uthi deres instrumento pa-
cis hade gjordt, favorisera hans interesse och deruthi expressis verbis urgera
först Hermersteins restitution
Hammerstein am Rhein; vgl. Formalia betr. Restitution an Kurtrier im französischen Instru-
mentum Pacis vom 5. September 1648 ( Meiern VI S. 376 ).
gifva Trier, såväl som dem andra churfursterne var skedt, een revers, det han
och hade voterat och consenterat till Käijsarens election; och der hoos igen
lefverera Trier de mobilier och penninger, sträckiandes sigh ihoop till 400000
Riksdalers värde, som han hafver deponerat uthi clostret St. Maximin och
honom, när han ähr i arrest tagen vorden, ähre blefne confiscerade och afhän-
digade ; 4. bad han, vij ville låta oss vara befahlat, at stå Franckrijke bij uthi
den Lottringiske saken; 5. ville han vetta af oss vår mening och intention i det
närmeste, hvad Franckrijke kunde hafva till att försee sig om assistence till
Eders Kongliga Majestätt och chronan, ifall det effter slutin fred här i Tysk-
land nödgades stå längre i vapnen emot Spagnien; så att han kunde något vist
och med bestånd berätta derom, när han komme hem til hofvet. Och 6. hölt
han oss före, det 2 präster af vår religion vore kombne till Wiedenbrügge
Die Kaiserlichen in Osnabrück verlangten in ihrem am 16./26. Januar 1648 den Schweden
übergebenen Projekt die Aufhebung des von diesen in Wiedenbrück eingeführten Religionsexer-
citium ( Meiern IV S. 930 ).
föregifvandes sig hafva befalning, att subsistera der till de evangeliske bor-
gerskapetz , som der vore, tjänst, med begiäran, vij ville hoos dem, som veder-
borde , derhän förmedlat, att effter Eders Kungliga Majestättz guarnison intet
mehra vore i den orthen, han då måtte få blifva i de terminis, som det hade
varit härtils och så lenge Frantz Wilhelms soldatesca hade legat derinne.
Han contesterade i det öfrige med månge ord, det han vid sin öfverkompst
till Franckrijke ville contribuera alt det han viste kunde tjäna till conservation
och förmerande af alliancen, sampt all annor sincere förtroende emillan Eders
Kongliga Maijestätt och sin konung.
Vij svarade honom med behörlige complimenter och lyckönskning till den
föresatte resan och lofvade 1., att villja skrifva till herr Wittenberg och erkün-
dige oss om bemälte 2 Schlesiske förstendömer, då nu hade vij ingen kund-
skap derom, men höllo före, han vorde dem intet annat anmodande ähn
hvadsom den käijserlige krigzestat af dem vederfores. Desföruthan ville vij
intet hoppas, at han något der skulle committera, som skedde chronan Poh-
len förnärma, med hvilken vij vore försäkrade Eders Kongliga Maijestätt all
naborlig vänskap och gott förstånd städes att erholla sig låter vara angeläget.
Uthi det 2. och landtgrefvinnans af Hessen–Cassell Furstliga Nådes interesse
ville vij conformera oss med Frantzöske intention och giöra, hvad möijeligit
vore. I lijka måtto och 3. fuller i det, som Churtrier angår, men effter det intet
för detta hade varit uthi vårt fredzproject här infördt, torde de käijserlige
hafva något deremot och nu intet villja tillstädia des insertion. Doch ville vij
försökiat, om det kunde gå, intet förmodandes, att caesareani skulle det store
difficultera, effter det ähr skedt uthi deres, de Frantzöskes. 4. Hvad Lottrin-
gen anginge, hade vij intet annat förnummit, ähn at den controversien skulle
vara remitterat här ifrå tractaten till vijdere handel och composition uthi
Franckrijke. Vij ville lichväl, der det behöfves, såvida oss anstodo, deferera
hans begiäran deruthi. 5. Viste han af alliancen sjelf at påminna sig, huruvijda
Eders Kongliga Maijestätt var obligerat vi faederis till assistentzen emot Spag-
nien . Vij hade i synnerhet ingen efterrättelsse, hvad Eders Kungliga Majestätt
in omnem eventum kunde giöra, uthan måste här om Eders Kongliga Maije-
stätt i underdånighet referera och vänta des förklaring. Vij tviflade elljest in-
tet , at herr Rosenhanen, som till Franckrijke var destinerat, hade fått een så-
dan instruction och befallning, som lände till all god vänskapz conservation
och alliancens förmehrande. Af det 6. och de evangeliske prästerne i Wieden-
brüg hade vij intet något hördt förähn nu. Elljest mötte vij honom med lijka
försäkring på Eders Kungliga Majestätz sijda om alliancens oryggelige obser-
vation och oprätthollande.
Derpå han då den 21. dato gaf sig åth Mönster tillbakars. Vij finge sedan
åther derigenom så myckit mehra orsak, at honorera hertigen med een revi-
site och reesa dijt igen, efftersom vij och ämbnade oss åstad. Men effter status
evangelici lade sigh med sådana skiäl, som tillförende ähre anförde, på nytt
deremot, så ähr det tillbakars blifvit, doch står man ähnnu an, at, der vij för-
nimme hertigen töfver der ähn någre dagar, som lijkt ähr, qvar, giöra it lijtet
ryckiande dijt öfver, emedan det intet väl vill skicka sigh, att man skall sättia
tantum officii genus uhr acht.
Om feltmarschalken herr Wrangel och arméen hafve vij inge andre tidender
ähn de, som bijlagan under littera D inneholla. Sluther fördenskull denne
gången hermedh.
D: 130–136 Avisen