Acta Pacis Westphalicae II C 3 : Die schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646 - 1647 / Gottfried Lorenz
260. Königin Christina an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1647 Juni 26/Juli 6
Kopie: RR fol. 1427–1429’.
Französischer Wunsch nach Junktim zwischen schwedisch-kaiserlichem Friedensschluß und franzö-
sisch-spanischer Übereinkunft. Satisfactio militum. Ratifikation des Waffenstillstandes mit Bayern.
Af Nr. 250, 251 sij vij förnembligen om tu tingh Eder vara bekymbrade,
nembligen att the Fransösiske plenipotentierade vele thet I icke skole sluta
friden medh them keijserlige förrän the blifva richtige medh Spagnien,
sedan och om determinatione quanti uthi vår milities contentement, thet I
befahra af feltmarskalcken och Ersken kunna spennas för högdt, att tracta-
ten till äfventyrs må brista.
Till nådigt svar häropå, så sij vij nogsampt att Franckrijke vill hålla oss medh
sigh fast i kriget ju till des han får afhandla sine tvister medh Spagnien,
drager och theropå från oss sine troupper under Turaine och heelt förlåter
Tysklandh genom sin marche in i Flandern. Fahran hoos Franckerijke ähr
then störste att Keijsaren skall effter sluten fridh kunna adsistera och
bijspringa Spagnien emot Franckerijke, hvilket och fuller icke kan honom
mehra vara förbudit ähn Franckerijke adsistere och sustinere Portugall emot
Castilien. Att vij nu skole vara obligerade och förbundne till att stå medh
Franckerijke och oppehålle medh slutet af vår tractat och fridh medh Keij-
saren till des alt voro emillan Franckerijke och Spagnien richtigdt gjordt,
thet ähr en saak som vij icke befinne vara alliancen lijkmätigh, uthan länge
disputerade, särdeles vidh praeliminarslutets tractat och uthskaffande af
Spanske rapporten för Franckerijke och Nederlandh emillan Eder, her
Salvi, och greffve d’Avaux i Hamburgh alleredhe för 7 eller 8 åhr sedhan,
och såvidt erörtradt att vij sjelfve intentionen af foedere aldrigh hafve velat
extendere extra Germaniam. Men effter I härtill icke hafve kunnat eller ähn-
nu så hastigdt kunne blifva färdige och richtige medh vår soldatescas con-
tentement och Romerske rijkzens stenders anlägenheeter, så synes oss råde-
ligit och nyttigt att I fuller först vijse them Frantzösiske plenipotentierade
thet vij ex foedere icke ähre skyllige att stå medh Franckerijke i kriget till
erholdne richtigheet medh Spagnien och hvadh fahra kunne opstå af en
ruptur, ther ständerne blefve förnögde. Och såsom the Frantzösiske ther-
uthe och Chanut herinne hertill en tijdh bordtåht hafve legat oss och Eder
hårdt ahn att fahra fort medh friden och slutet, tillmätandes oss skulden som
droges friden för långt op, altså måste och I nu uthi lijka måtte ligga dem
inständigt ahn att dee för saker som icke angår alliancen opskjuta värcket.
Förvijste dem och att i det stället dee effter alliancen borde trängia in Öster-
rijke
zoner kunne hafva liggiande något folck. Men elljest hvadh sjelfve saken
anlangar ähre vij väl till fridz och vele att I, salva causa principali och uthan
tancke och intention att vara obligerade in apparentiam, talt för Franckerijke
hooss dem keijserlige och förmehna dem att der hoos dem Spanske drifva
sakerne therhän att värket emillan Franckerijke och Spagnien kan och
imedlertijdh, men ähr öfver the andre sakerne, giöras richtigt och friden på
alla sijdor och tillijka blifva afhandlat och sluten, låtandes Eder emot veder-
parten annat icke märckia ähn vore I resolverade att icke sluta förrän alt
voro richtigt emellan Frankerijke och Spagnien, ståendes och medh them
Frantzösiske på thet alleryttersta som I kunne och till das I sij att tractaten
skulle rumperas och brista för thenne saken skulldh; i hvilket fall och när I
tentatis omnibus extremis icke vijdere kunne gåå, men hafve nådt richtig-
heeten i soldatescans och ständernes interessen, vij icke sij någon orsak
eller expedient att tå längre opehålla och opskjuta friden, heller låta tractaten
uthan frucht och hopp till få fridh och medh större blasme hoos världen gå
sähr, blott och allena för the tvistige saker som emillan Franckerijke och
Spagnien icke kunne genom tractater afhandlas och slijtas. Men detta måste
af Eder väl och försichteligen mesnageras, I icke skole heetas i otijdh och
för hastigt komma dertill, uthan sökia att lämpan altijdh behålles på vår
sijdo, och hvadh I uthi slicht fall måste giöra att sjelfve necessiteten och
tarfven af fr〈en〉dens vinningh Edert sådant dicterer.
Belangande soldatescans satisfaction, så låter Eder inthet irra eller förtryta
att dermedh går något långsampt; den saken ähr svår till hafva och kan icke
rätteligen afhandlas uthan feltmarskalkens dijudication och inrådh både
om modo exsolutionis såsom och om en viss summa; om I skole komma
på det förslaget om visse månaders soldh tvifle vij hoos om thet skulle vara
thet bästa, dock står alt detta till dem deliberation som nu lärer skee i ar-
meen vidh conjuncturen af alle våre generaler och höge officerere, och
Ersken förmodeligen larer bringa Eder uthan försummellse svar och in-
formation theröfver tillbakar. Men att man så högt aldeles skulle spänna
quantumet, som her Salvi uthi Nr. 251 skrifva Ersken skole hafva
nämbdt 160 tunnor guldh rijkzdal:r, thet låter sigh fuller mehra och
bättre tohla och seija ähn att man theropå pro extremo haf:r till att stå och
mindre thervidh at standna.
Ratificationen på thet Beyerske stilleståndet sända vij nu feltmarskalcken
till handa, effter medh generalmajorens Douglesas rygreesa något dröijes.