Acta Pacis Westphalicae II C 3 : Die schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646 - 1647 / Gottfried Lorenz
126. Königin Christina an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1647 Januar 30/Februar 9
Kopie: RR fol. 137’–139.
Präferenz der Abtretung ganz Pommerns. Garantie der Vereinbarungen. Schreiben des Kf. von
Sachsen. Runges Exspektanz auf die Kolberger Praepositur.
Bezug auf Nr. 117 mit kurzer Wiederholung des Inhalts, soweit er die Unterredungen
über Pommern betrifft. Såsom vij nu befinne Eder theruthinnan väl och för-
sichtigt hafva procederat, icke kommandes uthi thesse tractater på någon
alternativa eller villjandes häraf thet första förslaget om Förpomern och
the andre begärthe stycken af Hinderpommern, altså och emedan vij nu
på the sidste tree poster hafve befallat Eder att icke recurera till alternationen,
men blifva der styft opå ståendhe att fordra och taga heele Pomern under
imperatorii et imperii consens och försvar, hvarföre och endoch vij på
thenne och andre Eder inkombne bref väl hafve thenne saken hoos oss
öfverlagdt, sökiandes om och någorlundha giörligit voro att I de novo
skulle komma på thet förre churfursten gjordhe och offereradhe förslaget,
lijkväl effter vij icke finna thet vara oss och våre saker tilldrägeligit eller
säkert, ty vele vij att I alt beständigt blifve vijdh thetsamme förslaget,
nembligen att postulera och bekomma heele Pomern. Vill churfursten gifva
någonsin consens, thå gifve den till heele Pomern, och I för honom att
bekomma vederlag tala och arbeta, men icke måste I acceptera hans consens
till Förpomern och dhe fordradhe stycken af Hinderpomern, så att I der-
medh blott låte Eder benöija. Vill han och icke consentere till heele Pomern
att cederas oss och Sveriges chrono till satisfaction, thå måste I icke desto
mindre een vägh som annan begärat, fordrat och tagat under caesari et
imperii consens, eviction och försvar, icke låtandes Eder theraf turbere eller
movere anten att the keijserlige drage nu sigh tillbakar och icke vele fara
fort medh conditionerne af en tillbörligh garande eller att churfurstlige
collegiumet annorledes resolverat hafver eller och att the Hollendske gesand-
terne äre theremooth, sedan vij deels sij af Edre bref, deels elljest vele för-
modha att hvarken the evangeliske ständerne skole läggia sigh deremoot,
eij heller d’Avaux låta tillbakar att drifva thenne saken till endskap som vij
åstunda. Vij äre aldeles i den meningen att ther vij få heele Pomern medh
Keijsarens och rijkzens ständers consens och under deres garande, att I
theropå må sluta och låta thet öfrige om churfurstens villje eller ovillje
komma på tijden an. Ty såsom vij skatte thenne garanden af importance
och värdhe, icke så myckit therföre att vij stort hafve till lijta opå thet
Keijsaren och ständerne skole träda i vapnen medh oss emoot churfursten,
som mehra att vij iusto titulo acquirere heele Pomern, altså troo vij och
nepligen att någon i Romerske rijket skall sadla för churfurstens skuldh
någon häst emoot oss, eij heller att Keijsaren nu äfven för Pomerns eller
churfurstens skuldh skall längre vela blifva och stå i kriget, ther han elljest
för andre sine dessiner hafver resolverat till att giöra fridh.
Hvadh I elljest förmäle om churfurstens af Saxens till oss i förleden sommar
skickadhe bref och recommendere oss docter Runges saak till praeposituren
i Colberg, så effter the förre lyder om Leipzigkes restitution, hafve vij
stilletigandhe godt svaret förbij, men hvadh exspectancen för d:r Rung till
bem:te praepositurum vidhkommer, then vele vij Eder in forma på näste
post tillskicka.