Acta Pacis Westphalicae II C 1 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 1: 1643-1645 / Ernst Manfred Wermter
312. Rosenhane an Joh. Oxenstierna und Salvius Münster 1645 März 21/31
312
Münster 1645 März 21/31
Ausf.: J. Ox. Slg. B II
Gespräch mit d’Avaux: In Paris Beratungen über die Streitigkeiten zwischen
d’Avaux u. Servien, Haltung Mazarins, Beschuldigung Rosenhanes. – Besprechung
mit den hessischen u. französischen Gesandten: Kaiserliche Replik u. deren Beant-
wortung , Stimmrecht der reichsständischen Gesandten, Übergabemodus der Propo-
sitionen . – Besuch beim Gesandten von Savoyen.
Jag förnam utaf her d’Avaux i tissdags, at the ännu inthet hafva fått någon
ordre om sine saker ifrån hofvet, icke heller vist beskedh, huru snart S:t
Romain kan vara väntandes. Lijkväl ähr conseil theröfver hållit, hvartil
månge extra ordinem äre kallade, upå hvilke h:r d’Avaux hade een serdeles
specification. Han läste och therhoos up någre breef ifrån S:t Romain och
andre, hvilkes nampn jag inthet veet, uthi hvilke eenhälleligen förmäles,
at the ähre vidh hofvet öfver thenne accident så bekymbrade, at the icke
kunne fatta någon resolution. Doch synas alla falla på then meening, at een
separation them emellan motte skiee, men at the villia ingenthere gerna
offendera. Thet är väl klart, at cardinalen faverar mehra h. Servient. Men
så seer han icke heller gärna h:r d’Avaux vidh håfvet, och fördenskuldh
skulle han gerna skudda honom af til Rom, dijt han inthet har lust. Han har
förebracht the tvenne skähl, hvarföre her d’Avaux skulle revoceras, först
at han har begiärt sitt afskeedh och Servien inthet, sedan at d’Avaux har
een honorable tienst, at han allestedes kan vara medh dignitet, ehvar han
ähr, och theremot Servient ingen. Fördenskuld är alles iudicium och ge-
mene ropet vidh hofvet, at d’Avaux blir revoceradt. Cardinalen Mazarini
har och den dagen, som brefven ginge ifrån Paris, giordt een visite til
praesidenten de Mesmes, her d’Avauxes broder, hvilket dömmes til den
ende vara skiedt at excusera emot honom broderens revocation.
Hvadh baron de Rorté hafver såssom een opartisch vidlyfftigt rapporteradt
til hofvet sakzens beskaffenheet och omständigheeter, ähr inthet in senatu
upläst heller omtalt, uthan tvertemot hafver cardinalen såssom til at styrckia
sin förre meening, at jag skulle hafva colluderat medh h:r d’Avaux och effter
hans practiquer praetenderat ordre ifrån Eders E. E. berättadt, at her
Servient skrifver ytterligare, at sedan jag thet hade giordt och förnam
Servien vela gifva sig opå reesan til Ossnabrüg, hafver jag befruchtat, at han
hoos Eders E. E. skulle befinna sanningen och fördenskuldh skyndadt mig
för honom at förekommat medh annor berättelse och förmå Eders E. E.
at avouera, thet jag uthi Eders E. E. nampn hade giordt; hvilket, emedan
thet ähr uppenbahr osanning, förundrar mig, at han sådant vil förebringa
och föra mig oskyldig uthi theres trätor och folier. Och emedan jag icke
allenast hafver snyppan och skam utaf at blifva således känder vidh thet
hofvet för een fourbe och imposteur, uthan och synes lända til ringa respect
för H. M:t, at jag såssom een H. M:ts ringa tienare på thenne orthen skulle
vara så obetänckter och otrogen at låtha förleda mig til sådane practiquer
och suppositioner, hvarutaf the framdeles skulle hafva mig suspect uthi
hvadh mehra jag på H. M:ts eller Eders E. E. vägnar kunde hafva at före-
bringa och negotiera, såframpt thenne actionen så passerar och the förblifva
i then opinionen, som Mazarini in pleno senatu på then orthen har före-
bracht ; förthenskuldh jag til Eders E. E. betänckiande tienstligen hem-
ställer , huru thette kunde vara til remediera. Och endogh jag sielf i förledne
veeka hafver medh någre ordh therom mentioneradt til h. Grotium och
Cerisantes, som bijfogade copier uthvijsa, såge jag gerna therhoos, at
Eders E. E. på något giörligit sätt täcktes mig ifrå sadane misstanckar
liberera.
Föruthan thette var och uthi S:t Romains breef förmält, at the Svenske
hafva orsak til besvära sig, men at h:r d’Avaux gafs skuldh, at han inthet
beständigt hade blifvit vidh thet som i Ossnabrüg blef förafskedadt. In
summa jag märker, at d’Avaux ähr illa dheran, och ehuruväl han pro
forma har begärt sit afskeedh, skulle han lijkväl inthet gerna see, at han
blir revoceradt. S:t Romain förmäler och, at cardinalen hafver föreslagit
tvenne andre i vahlit til resident i Ossnabrüg och at han nepplig kommer
thertil. Rortés ambassade synes och stå på een bransle, och om han icke
snart giffva sig på reesan, är lijkt, at den motte blifva förandradt. Jag troor,
at han nu ångrar sig hafva antaget ambassadeurstiteln. Thet seer så uth,
lijkasom the motte hafva något för händer vidh hofvet, och blir d’Avaux
revoceradt sampt Rorté och S:t Romain afskaffade, som hafva varit vahne
at negotiera medh the Svenske och veeta af sakerne, och substitueras nye
igen, är til befruchtandes sådane effecter, som pläga föllia, när Keijssaren
förandrar sine ministros, som något negotieradt hafva. Och kan her d’Avaux
inthet döllia, at han icke stundom släpper någre ordh fram, at man behöfver
see sig före.
I tijssdags affton blef jag af een h:r d’Avauxes secreterare på beggie lega-
ternes vägnar ombedin at instella mig dagen effter klockan 9 hoos h:r
d’Avaux; hvilket jag och giorde, sammaledes h. Servient och Hessische
gesandterne, och blef ther delibereradt, hvadh the til the keijss. sidst ingifne
svar af den 7. huius illorum stylo skulle svara eller, om the inthet skulle
svara, huruledes dhe thå motte contentera mediatorerne, som nu uthan
tvifvel inthet längre skulle gifva them roo, uthan begynna opå til at drifva
opå them; öfver hvilkedt blef omfrågadt hvars och eens meening, och var
mit betänckiande, at thet orådeligit syntes, at the vidare skulle svara eller
inlåtha sig i någon schrifftvexling medh vederparten, förrän sielfve real
hufvudhpropositionen inlefvereras. Ty thermedh skulle the elliest engagera
sig och gå mycken onyttig tidh sin koos, effter man väl kunde tänckia, at
upå theres svar ville the keijss. åther i lijka motto något ingifva. Och sedan
hade man til at betänckia, hurudant svar ther skulle ställas. Ginge the til
realia, som vederparten begärer, så komme the i lijka motto som tilförende
före oss och Eders E. E. ovetandes uthi action och kunde sedan inthet
reculera. Skulle the och svara par compliments och gå omkring saken och
blifva allenast in praeludiis, så vore ogiordt värck, och vunne the inthet mehr
än ytterligare blasme af vederparten, som skulle uttyda, at man inthet alfvar
hade medh saken. Fördenskuldh syntes mig bäst, at the giorde sin pro-
position och the articlar the ville framställa så ferdige, at the effter giord
communication medh Eders E. E. kunde them medh snareste öfvergifva
och låtha i medier tidh medh annat svar bestå änskyllandes sig som härtil
emot mediatorerne, at them kunde unnas så läng dilation.
Theremot var h. Croisics meening, at han i lijka motto väl hölt rådeligit,
at the inthet behöfde träda til schrifftvexling medh hvarandre, men at the
doch lijkväl inthet kunde gå förbij at svara något them keijs. på sin schrifft,
doch sådant mundtligen och igenom mediatores först therigeriom at vinna
lempan och at skulden til drögsmåhlen thermedh skiutes ifrån them och
til dem andra, sedan och at effter sådane puncter een deel i svaret finnes, them
the medh maneer inthet kunde gå förbij, medh mindre the theropå motte
tahla, på thet at vederparten elliest icke motte uptaga stilletigandet för een
consens och hemlig bevillning; såsom vore the tvenne then förste och then
sidste, nemblig i thet the seija, at Keijssaren inthet hafva vägrat stenderne
at komma här tilhopa, uthan referera sig på thet han 1636, 41 och 45 hafver
förklarat, hvilket emedan thet synes mörckt och eenkannerlig går therpå
uth at stenderne måge här väl komma, doch sine iure suffragii och allenast
til at gå them keijss. tilhanda, meente han, at man theropå skulle begära
ytterligare förklaring, jemväl och stode til försökia, om man vidh så
beskaffade saker icke motte tiläfventyrs förmå utaf Keijssaren, at han reent-
uth förklarade sig at admittera stenderne cum voto et suffragio. Then
sidste puncten, hvaruthinnan the keijss. synes göra ordines Galliae lijka
medh ordines imperii och reciproce begära af them confirmation på slutet,
lijkasom Keijssaren är skyldig at göra medh Tyske stenderne, hölt han och
vara een saak, som Frantzoserne borde protestera emot, och i tidh förtaga
them then inbillningen.
Thesse tvenne saker meente han, at the igenom mediatorerne kunde före-
bringa och sig förnimma låtha, at, när the theropå finge förklaring, vore the
beredde träda närmare til saken, hvilket han och hölt rådeligit och rådde,
at the thermedh inthet dröija ville. Her Servien discurrerade något häröfver
och approberade Croisics meening, dogh medh thet förbehåld, at the så
caute motte gå, at the i ingen motto engagerade sig til at avancer ou recu-
ler , uthan at the altijdh hade frije hender. Her d’Avaux lät sig inthet stort
märckia, uthan önskade, at mediatores ville gifva them respiit til S:t Ro-
mains återkompst, så ville the i medier tijdh väl låtha them i fridh.
Uthi discurrerande blef ibland annat rördt om modo propositionis facien-
dae , om alle articlar tillijka skulle framstellas eller then eene effter den andre.
Her Servient meente, at man inthet väl så skulle kunde binda sig at inlefrera
alt opå een gång; ty i medier tijdh kunde annat infalla, som man i förstonne
så inthet hade ihugkommit och betänckt, jemväl och sådant, som icke skulle
tiena at röra om i begynnelsen, såssom til exempel at nampngifva något til
cronornes satisfaction, item at ingen rex Romanus i Keijssarens lijfstijdh
skulle denomineras och mehra sådant; hvartil svarades, at puncterne blifva
så generalt stälte, at sedan ingenting kan förefalla, som icke kan reduceras
under een af samma articlar, hvilket alt sedan kan meera förklaras, när man
kommer til disquisitionen af hufvudhpuncterne, hvilket och h:r d’Avaux
hölt vara thet bequemligaste.
Sedan moverade Croisic, at honom syntes af nöden, thet the keijss. motte
förklara sig, om the hafva fulmacht at tractera medh them, the Hessische;
ty altså, som han medh sin collegua motte framtee sine fullmachter, hölt han
skähligt, at the keijss. giorde thetsamma äller och at the gofve ifrån sig een
försäkring, at hvadh medh them tracterades, skulle under then andre ful-
machten , som til Frantzösche gesandterne gifves, vara til förstående, hvil-
ket ähronde han til Frantzoserne recommenderade, och the lofvade ther-
öfver villia förnimma the keijss. meening.
I går effter middagen besökte jag then Savoyesche gesandten, marquis de
S:t Maurice, een vacker discret mann, och näst curialia och andre åthskillige
discurser synnerlig om thette kriget och Tyske väsendet föreföll inthet, som
värdt är at mentioneras. Aff Frantzösche gesandterne blifver han, som een
kongelig legat tracterat, altså hafver och jag rättadt mig thereffter.
Att friden i Dannemarck skal vara sluten, blifver och här i staden uthfördt,
och viste her d’Avaux thetsamma och senast berätta, doch effter andres re-
lationer ; men ifrån her Thuillerie nekade han sig hafva på 6 veekor fått
någre breef äller tidender …
Eigh. PS.: Om E. Ex. reeste hijttåt, haffver jag ingen låtit något förnimma,
önskar, att thän lykeligen affgå måtte, och finner jag mig honorerat, att E.
Ex. låter sig behaga thän lägenheet här i mitt quarter kan finnas.