[p. 187] [scan. 227]

1

–/ 64 /–

Rosenhane an Johan Oxenstierna und Salvius

3

Münster 1646 Februar 28/März 10

4

Ausf.: DG, A I 1, Resident ., 141–143

5

Kopie: DG, A I 1, Legat . [ 4 ], 359–360 als Beilage D zu Nr. 70

6

Gespräch mit Trauttmansdorff: Französische Satisfaktionen, Gravamina der Stände und andere

7

Hindernisse für einen baldigen Friedensschluß. Freie Religionsausübung der Evangelischen in den

8

kaiserlichen Erbländern. Lob Trauttmansdorffs für die schwedischen Unterhändler.

9

Grefven af Trautmansdorff besökte mig i går och kom strax i begynnelsen

10

til at beklaga sigh öfver den slätte apparence här vore til een tidig endskap;

11

och det förnembligast för Franckrijkes obstination och obilligheet til at

12

begära thet som aldrig kunde cederas, effter Elsass vore den skiöneste

13

provincie och bäste uthi heele rijkedt och Keijssaren inthet tilhörig och

14

fördenskuldh inthet kunde abalieneras. Franckrijke hade ther heller ingen

15

praetension upå och ingen iustam belli causam, förmedelst hvilken the

16

någon satisfaction kunde praetendera. Dogh vore them så mycket offererat

17

och af den importence, at the sig thermedh måtte låtha nöija. Thet samma

18

hade och stenderne här erkändt och alle trij collegia varit samhellige, ja

19

Trevirensis

36

Der Erzbischof von Trier, Philipp von Sötern, war als Anhänger Frankreichs von den Spaniern

37

gefangen genommen worden. Vgl. besonders Joseph Baur : Philipp von Sötern, geistlicher Kurfürst

38

von Trier, und seine Politik während des Dreißigjährigen Krieges II, Speyer 1914; Hans Sturm-

39

berger : Zur Geschichte des Kurfürsten Philipp Christoph von Sötern. In Trierisches Jahr-

40

buch 1956 S. 5–22.

sielf, som dogh är een dependent af Franckrijke, hafver väl

20

bekandt, sig vara thess vän, men theremot ingen förrädare moot sitt äget

21

fäderneslandh.

22

Jag svarade thertill, at stenderne vore inthet arbitri och våre iudices, och

23

ther the så ville tahla, såge man at the inclinera till continuationen af krijget

24

och ringa hopp gofve til fredlige tanckar.

25

Hvartill han svarade, att the til den endan vore hijt kallade och hade

26

Franckrijke genom sine vocationer förtröstadt them uppå, at the här måge

27

föra sine frije vota och bruka sine privilegia och iura suffragii, hvilke the

28

nu ähre i värket att göra. Hade the inthet blifvit hijt kallade, så hade värket

29

snarare och bettre kunnat vinna sin framgång. Men ther på cronornes sijdan

30

ingen moderation spöries och man altså inthet kan uthrätta, måtte man låtha

31

liggia thet man inthet kan lyffta. Han förmodde, att måttet skulle för oss snart

32

blifva fölt, at vår herre skulle see dhertil och giöra deruthi een förandring.

33

Jag förde honom vidh tillfälle til sinnes, huru Keijssaren tilförende inthet

34

hafver varit så scrupuleux och inthet medh så långt betänckiande, heller

35

stendernes inrådande hade skänckt bort heela furstendömmen, tagit ifrån

[p. 188] [scan. 228]

1

den eene och gifvit den andre, såssom medh Churbeijern, Saxen, Wallen-

2

stein , Racozi och flere vore kunnigt, då han dogh thermedh inthet hafver

3

uthrättadt eller någon fridh har kunnat bringa tilväga, hvarföre han då nu

4

håller thet, så omöijligit heller så nytt, effter usus rerum gifver thet medh,

5

at inge krijg så ähre endade, att icke någon förandring dheropå är folgdt.

6

Och vore thet inthet disreputerligit, at cedera necessitati och heller något

7

lijda än hazardera altsammans. Keijssaren vunne theremoot mehra än han

8

tappade etc., som jag thet medh mehra discurendo påminte.

9

Men han svarade dhertil inthet synnerligit, uthan exciperade theremot, jag

10

nämbde Calenbärg skulle varan gifvit general Tilli

34

Das Herzogtum Calenberg war Tilly als kaiserliche Donation zugesprochen worden. Vgl.

35

W. Havemann : Über das Auftreten Tillys in Niedersachsen ( Forschungen zur deutschen

36

Geschichte I, 1862, S. 397–412, hier besonders S. 406f.).

, thet han neckade och

11

kom sedan på andre discurser.

12

För thet andre var hans störste besvär, som han moverade och räknade til

13

störste hinder för tractatens lyckelige affgång, at evangelici inthet vele

14

beqväma sig in gravaminibus ecclesiasticis, hvilket han mechta commo-

15

verade sig öfver, seijandes at the förslagsmedel, som the sedan hafva pro-

16

ponerat , ähre värre än som gravamina sielve och sådane som catholici aldrig

17

i evigheet kunna ingå, uthan heller ville döö och låtha slå ihiäl sig; ty medh

18

thesse postulater vore likasom the ville taga siäl och lifvit uthaf them. Han

19

kom väl icke til at röra in particulari, om hvilken punct honom mäst vore

20

offenderade, män så kunde jag märckia, at honom var mäst therom til

21

görande, at protestantes icke måtte hafva fritt religionsexcercitium i Keijssa-

22

rens erfländer. Ty skulle thet tillåtas, sade han, så hade vij innan kort flere

23

protestantes i landet än papister och altså nye rebellioner och nytt krijg.

24

Han despererade fördenskuldh aldeles, at thenne tractatus gravaminum

25

skulle något gott föda utaf sig.

26

För det öfrige frågade han, om någon af Eders Exell. skulle snart komma

27

hijt, och om the nyligen hafva fåt breef ifrån Sverige. Jag svarade, att Eders

28

Exell. få medh hvar postdag, men han förmeente, Eders Exell. ännu inthet

29

hafva kunnat få svar om ett synnerligit ehronde, som skulle vara öfver-

30

schrifvit , frågandes huru monge dagar posterne gå, och om the inthet

31

snarrare kunne komma, när något vichtigt är för händer. Han berömbde

32

dherhooss Eders Exell. modum tractandi och moderation, seijandes sielfve

33

materien hafva varit sig misshagelig, men maneeret gott och berommeligit.