Acta Pacis Westphalicae II C 4,2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 2. Teil: 1648-1649 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
266. Johan Oxenstierna an Axel Oxenstierna Osnabrück 1648 Mai 29/Juni 8
Osnabrück 1648 Mai 29/Juni 8
Eigh. Ausf.: A. Ox. Slg. B: I.
Betroffenheit über die schroffe Reaktion des Vaters im Brief vom 12. Mai auf sein eigenes Schrei-
ben vom 24. April. Verteidigung seiner Ansicht über die Reise Margaretha Brahes nach Deutsch-
land und Widerlegung der seiner Vermählung entgegenstehenden Gründe. Ungewißheit über die
Haltung der Schwiegermutter Ebba Sture. Einverständnis, mit Margaretha in Wismar zusam-
menzukommen . Freude über die glückliche Eheschließung seines Bruders.
Jagh haffver varit eljest något opassligh och perplex idagh öffver saker, som
löpa här in publicis före, doch haffver jagh så tagit den medh migh, som jagh
best haffver kunnat, fructandes likväl, att nhär jagh fatte svar hemman ifrån
upå det breff, som medh förre posten och idagh ähre affgågne till Hennes
Majestät, vår allernådigste drotningh, dee föga skole hugna migh. Jagh kan
inthet för perplexitet öffver min käre her faders breff aff den 12. huius , som
migh idagh medh posten ähr tillkommit, de publicis någontingh skrijffva,
uthan måste alenast upå förbemälte min käre her faders breff, så gott tijden
tillåther, detta i ödmjukheet svara: Breffvet ähr fult aff faderlig affection och
ijffra till mitt besta och information, och uptagar det gerna effter min plict
medh all sonligh respect och ährevyrdningh, viljandes alt, hvadh däruthinnan
forfattat, beholla i gott och oförgäteligit minne. Alenast måste jagh min
olycka beklaga, att mitt breff aff den 24. Aprilis min käre her fader sådant
förtreet gijffvit haffver, som min käre her fader i förbemälte breff mergfalde-
ligen tesmoignerar, och jagh icke sjelff uthgrunden eller migh påminna kan,
om jagh till sådant skall medh mina otijdige och picquante ord gijffvit till-
felle . Jagh submitterar migh gerna, som en son bör, faderligh vilje och uthty-
delst aff breffvet, men veet väl i mitt hjerta, att jagh inthet aff picquanterie till
min käre her fader skrijffvit haffver, och vill sigh för ingen deel skicka, att
jagh skulle sådant föröffva moot en fader, som migh mehra en välgerningar
haffver gjordt, ähn jagh någonsijn kan finnas capabel att afftjena. Hvarföre
jagh och icke kan migh i detta vercket finna, uthan måste det stella till tijden,
som alt lärer och sedan låter alt uthvijsa. Hvadh sjelffva saken i breffvet an-
gåår , ähr min tilkommande (om Gudh så behagar) hustrus f[ru] M[argaretha]
B[rahe] resa hijt uth. Jagh måste bekenna, att migh ingen större bequemlig-
heet hade kunnat i detta fallet vara, ähn att hon hade kommit från Götheburg
på Bremen, och det för dee orsaker, som jagh haffver både, min käre her fader
och henne sjelff, och min högtährade svärmoder tillskrijffvit, nembligen att
det medh heder och mitt viste besvär skulle kunna tillgåå. Men jagh haffver
fuller strax tänckt, att sådan min meningh och förslagh skulle därhemma den
ena och den andra aff (som dee sigh kalla) interessenterne och kanskee henne
sjelff göra något hnehogse, haffver och strax gjort mitt facit upå, att mine
tanckar inthet skulle blijffva i thetta fallet attenderade, ty jagh väl veet, att
jagh medh en hoop och quinfolk haffver och fåår till göra i dette gijffvtermå-
let , och hade fördenskull gerna sedt, att jagh hade brukt igenom detta medlet
den opinionen, som det folket och huset haffver in particulari et domesticis.
Men aldrigh haffver jagh meent eller trott, att min käre her fader skulle såle-
des uptaga eller uthläggia min skrijffvelse, som skeedt ähr, till picquanteri,
otijdigheet och hvadh mehra ähr, moot sigh. Ifrån sådant bevar migh den
Aldrahögste Gudh och låte migh doch icke leffva den dagh, att jagh sådane
breff flera få må. Ähr där missförstånd, så beder jagh i all sonligh ödmjukheet
om förlåtelse och säger medh sanningh, att jagh härupå inthet veet eller kan
svara, ty hjertat ähr fult aff perplexitet och förändringh, så att jagh i thette
fallet icke veet, hvadh jagh skrijffva må eller skall. Doch ähr min tröst, att
min sedermehra inkomne skrijffvelser kunne denne saken gijffva ett nöijac-
tigt uthslag. Det ähr inthet uthan, att jagh noghsampt veet, det detta mitt
gijfftermål mångom inthet behagar och mångom vil behagar. Jagh haffver väl
tänkt, att min käre her faders rationes, i förstone att vara däremoot, skalle
moot hennes f[ru] M[argarethas], angåande ålder och min barnlösheet, som
min käre her fader i sitt breff sjelff förmäler. Men det ähre saker, som hvar
och en sjelf hoos sigh betracta måste. Och nähr alenast praecio matrimonii
skall vara barn, så slår det så offta fell, att då man tenker få den yngste och
sinndeste meniskia, som sådant skulle medh sigh bringa, så ähr det contra-
rium , det man finner, et e contrario skeer myckit moot hopp. Men thette alt
ähr i Gudz henden. Min högtährade shvärmoder fru Ebba haffver alltidh gått
upå dette verket. Nu måste jagh bekenna, att understundom migh haffver
varit medh henne huno [!] sensu, som Jacöb patri Abehan svarade Rachel, kan
jagh skaffa migh barn. Sluter förthenskull detta gerne dermedh, att min käre
her fader och frumödrar bettije gerna detta önska och åstundan. Men om det
nu inthet Gudhz ville ähr, och jagh för min person hafver bekommit till den
meniskian sådan affectio, att jagh likväl för andre orsaker inthet kan förbij-
gåå , att blijffva vidh min resolution, so hoppes jagh ju intet, att min käre her
fader fördenskull något misshagh upå migh kastar nu eller frambdeles, hvil-
ket min käre her fader, der migh om i offvanbemälte sitt breff försäkrar och
jagh ingalunda tvijfflar upå, efftersom jagh och denne saken ähnu såväl som
migh och henne på thet ödmjukeligeste i min käre her faders beständige af-
fection och favor recommenderar och befaler. Hvadh min svärfrumoder fru
Ebba vedhkommer, därom kan jagh inthet mycket skrijffva, men måste låtha
tankerna löpa frij. Nogh veet jagh, att hon migh ähr moderligen och väl af-
fectionerat . Men det löper så då och då något forte, så att jagh sjelff inthet
veet, hvadh jagh lijkväl om alt judicera skall. Nu Gudh hon styrer och lagar
alt uthan tvijffvel effter sin gudomlige vilje till ded besta. Hennes, f[ru] M[ ar-
garethas ], neste anförvanter låter jagh vara i sitt värde och måste ähnu säija,
det jagh om denne saken inthet mehra skrijffva kan, såthan låther i Jesu
nampn därupå ankomma, att vij i Wismar tillsamman komma. Hvadh det
sedan vijdare gella kan, det ståår i Gudhz hender.
Åth min broders frierijh gode success frögder jagh migh och önskar honom
aff hjertat all egen begärligh lycka, välsignelse och contentement. Jagh hop-
pas , att alt skall änthligh uthan fortreet afflöpa, ehuru det gåår något besvär-
ligit . Min käre her fader vill jagh inthet längre besvärligh falla medh denne
min hastige skrijffvelse.