Acta Pacis Westphalicae II C 4,2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 2. Teil: 1648-1649 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
524. Königin Christina an Johan Oxenstierna und Salvius Stockholm 1649 Januar 20/30
Stockholm 1649 Januar 20/30
Kopie: RR (sv) fol. 89–89’ = Druckvorlage; Konzept: Kungliga Koncepter .
Bestätigung der Berichte vom 31. Dezember 1648 und 1. Januar 1649. Klage über die zu lang-
same Exekution des Friedensvertrages, woran Schweden keine Schuld zugewiesen werden könne.
Unmöglichkeit einer Abdankung der Armee und Rückgabe der Festungen, bevor die Entlohnung
der Soldateska durchgeführt ist. Anweisung zum Austausch der Ratifikationen auf die bereits
befohlene Weise.
Af dee breef uthur Munster den 31. Decembris och 1. huius [I] till oss hafve
gåå låtet, hafve vij sedt, Eder mehrendeelz hafve resolverat till ratificationer-
nes commutation emoot een viss reassecuration, then stenderne skulle uth-
fäste . Så vore och hoos residentens Biörnklous breef lagd een copia af then
proposition, som dee keijserlige den 4. huius stylo novo hade gjordt till sten-
derne , full medh een hoop förvijtelsser på oss, som ville vij för militiens satis-
faction , såsom ett ringa ting att trycka stenderne före, icke strax afdancka
armeen och evacuera befästningerne.
Vij moste beklaga, att dett går något långsamere medh executione pacis, ähn
man hade trodt och förmodat när, men att skulden vill oss hertill påbördas,
thet är uthan grund, och förende vij, att alle opartijske annorleedes herom
dömma skole. Ty att executera vår militie och restituera alle i Tysklandh in-
nehafvande platzer och fördeeler, förrän armeen är betalt åthminstonne till
den förste terminen och elljest thet förnembste af friden executeradt, thet är
hvarken skähl, vår säkerheet och respect eller armeens förtjänst lijkmätigt. Vij
hafve vår meening öfver ratificationernes uthvexling uthrycht i vårt breef till
Eder gånget den 23. Decembris och den yttermeera förklarat i vår skrifvelsse
af den 13. huius , som för åtta dagar sedan härifrån afsendes, vette samme
våre resolutioner inthet till förandra, men veele, att I till att undvijka blasme
och befarande andre onde consequentier, uthantvarde och committere vår ra-
tification emoot dee andres, låtendes Eder theremoot nöijachtigen, och som
vij Eder sidst tillskrefve och befalte, försäkra; hvarvidh vij then saken bevände
låte.