Acta Pacis Westphalicae II C 4,2 : Die Schwedischen Korrespondenzen, Band 4, 2. Teil: 1648-1649 / Wilhelm Kohl unter Mitarbeit von Paul Nachtsheim
248. Johan Oxenstierna und Salvius an Königin Christina Osnabrück 1648 Mai 15/25
Osnabrück 1648 Mai 15/25
Ausf.: DG 12 fol. 885–889.
Projekt der Stände zur Regelung der Exekutions- und Satisfaktionsfragen. Bitte der Stände, die
weiteren Verhandlungen mit den Kaiserlichen nur in ihrer Gegenwart zu führen. Forderung der
Schweden, zuerst das Quantum der Satisfaktionen für die Soldateska und erst dann den Modus
der Aufbringung zu beraten. Braunschweig-lüneburgisches Bedenken, die Soldateska vor der Ab-
dankung abzufinden, da diese dann doch in Waffen bleiben könnte. Ablehnung eines schwedi-
schen Besuches bei den Kaiserlichen, bevor die Antwort auf das kaiserliche Friedensprojekt vor-
liegt , wogegen die Schweden zuerst die Abfindung der Soldateska verlangen. Verdacht, die Kai-
serlichen wollten die Verhandlungen verzögern. Bereitschaft der Stände, über das Quantum der
Satisfaktionen zu sprechen. Von den Hessen vorgeschlagene Abfindung ihres Heeres aus den den
Schweden zustehenden Satisfaktionsgeldern. Ratifikation des spanisch-holländischen Friedensver-
trages . Zeremoniell bei der Übergabe der den Schweden zugefallenen Reichsländer. Angebot der
Stände, 13 Tonnen Gold für das Contentement der Soldateska bereitzustellen.
Den deputationen, som ständerne nu länge hade destinerat till oss, kom af
alle 3 Richzcollegierne omsijder den 10. huius och brachte oss sådant förslag
in quaestione de modo jempte itt project öfver executionspuncten tillhanda,
som bijlagorne under littera A, B inneholla, med instendig begiäran 1., att vij
och hållat vela angenämt och gifva dem vår resolution derpå, då de sedan så
myckit bettre kunde taga sjelfve quantumet före, hvilket för serdeles orsaker
skull de ähn hade hafft betänkiande att beröra; 2. att vij måtte åter på sätt och
vijs, som härtill hafver varit brukeligit, nembligen i ständernes närvaru, reas-
sumera conferencerne igen med de käijserlige, som och hade fått lijka com-
munication af dem, på det vij med hvarandra kunde öfverläggia saken och så
myckit säkrare deri gå.
Effter jag, Salvius, för min continuerlige sjukdom skuld intet kunde då vara
tillstädes med, blef den af mig, Johan Oxenstierna, svarat, att vij ville taga
deres anbringan uthi betänckiande, och efftersom man intet tviflade, at det
vore något så när fatt, att man kunne gifva sitt jaord dertill, derpå giöra hvad-
som kunde lände till värketz ytermehra befordran, hvilket vij sedan genom
Eders Kungliga Majestätz legationssecreterare dem ville låta veta. Doch
tyckte mig, hvilket jag dem in antecessum intet kunde förholla, att de hand-
terade verket något praepostere, idet de först ville tala om huru betalningen
skall skee, förähn de vore visse på huru högt summan af bettalningen sig
skulle sträckia. Det komo oss underligit före, det de så väijade, att samsättia
sig om quanto, effter de lichväl vore intentionerade, att omsijder giörat, och
de väl kunde see, att elljest vore att giöra räckning uthan värd, dy det vore
ingen frid att vänta, som man offta tillförende hade dem repraesenterat och
de nogsampt sjelfve kunde besinne, förähn soldatescan vore tillfridzstält eller
åthminstone blefve försäkrat, hvadsom hon hade att vänta. Hade doch länge-
sedan , som väl hade kunnat skee, förklarat sig öfver quantumet; då hade de
bättre tillijka och underhanden kunna afftala sin emillan om modo och vore
dermed een stor tidh vunnen, der de nu med sådant drögzmål sjelfve stod sig i
vägen. På vår sijda skulle intet manquement finnas, uthan, så snart vij för-
nimme , hvad de ville giöra åth quanto eller huru myckit de ville bjuda, ville
vij och deruthi oss så emot dem anlåta, att de skulle spörja, det vij intet ville
börda dem omöijelige ting opå. Vij önskade, at det uthan något deres besvär
kunde afgå, men såssom man intet med blotta orden kunde blifva soldatescan
quitt, uthan måste fuller tänckia på och resolvera till något, elljest vore fahra
värdt, at icke större olegenhet deraf äntstodo; så ville vij ähn ytterligere hafver
dem een sådan sak på det bästa recommenderat, som beträffade deres eigen
securitet och vällgång.
Derpå regererade då een af Brunssvijkerne, Langerbeck
Heinrich Langenbeck (1603–1669); biographische Hinweise: APW [ II C 2 S. 282 Anm. 1. ]
mäst hollet dem tillbakar och ifrå quanti determination, att de befarade, det
soldatescan, när hon finge vetta, hvad hon skulle hafva och blifve derpå an-
vijst på quarteren att der få sin bettallning, hvilket oundgängeligen måtte
skee, effter omöijeligit vore, att i een huij och strax bringa rede penninger
dertill ihoop, torde han taga sig det orådet före och per force extorquera bet-
talningen , plundra uth landet och ähndå een väg som annan blifva i vapnen.
Det moste altså för all ting afdanckningen skee, förähn hon blifver contente-
rat . Dermed då deputatioen tog sitt afträd.
Vij beskickade altså den fölljande dagen de käijserlige och låto seija dem vid
handen, att åter komma med oss tillsamman, efftersom raden ähr hoos dem
att besökia oss. Men vij finge till svar, att de fuller intet vore onägne dertill,
kunne lichväl sådan vår sammankompst intet kunna effectuera, förähn vij
hade replicerat på deres nyligen oss tillstälte fridzinstrument. De begierte in-
tet , att vij skulle uthfärda hela nexum af sakerne, som de hade gjordt, uthan,
der vij hade något att desiderera uthi deres, måtte vij det allenast remarquera
och dem skriffteligen tillkomma låta, så kunde de öfverseet och sedan vid för
sig gående conference vara paratiores, at möta oss derpå. Doch ville de intet
hoppas, att det skulle myckit vara gjort uthi det, som af dem oss och stän-
derne denne tiden bortåth var accorderat och underskrifvit, men hvad stän-
derne sin emillan hade afftalt och underscrifvit, det stälte de derhän, hvadsom
deråth kunde giöras. De hade refererat det till hofvet och moste vänta, hvad
Käijsarens förklaring derom ähr, i synnerhet om den Brandenburgiske aequi-
valentzpuncten .
Vid een slijk de käijserliges contenance funne vij gott, att sända till det Chur-
meintziske directoriumet och jempte det vij dem detta svaret, som vij hade
fått af de käijserlige communicerade, låta seija, det vij hade sedt igenom och
öfverlagt det, som deputationen oss hade bracht tillhanda, och ehuruväl vij
gerna ville deferera ständernes anmodan, så kunde vij doch för een och annan
omständighet skull ingen förklaring hvarken på det ena eller andre gifva, för-
ähn militiepuncten och var blifvin richtig. Dy skulle vij replicera på det käij-
serlige instrumentet och dermed gå § „Tandem etc.“, som de käijserlige effter
deres godetyckio hade fördt derin, förbij (annors kunde det intet skee effter
den paragraphus ikrafft af dem deröfver gjorde convention tillijka med solda-
tescans contentement böra erörtras), så varde de keijserlige, hollandes samma
replic för insuffisant, och fördenskull ingenvärts gåendes fort, förähn de och
hade fått mehrbemälte §um richtig, der man nogsampt kunde märkia dem
mäst ähr om att giöra, efftersom de på hvariehanda sätt sökia, att under denne
praetext holla värket oppe; det stodo och derhän, at fast ähn de käijserlige
finge samma paragraphum effter deres sinne klar, om de icke och på lijka sätt
vorde sökiandes, att opiniastrera uthi een annan sak, tilldes de måtte få see,
hvad för itt postur det Spagniske väsendet nu effter ratificerat frid med Hol-
länderne vill sättia sig uthi. Det ville icke heller skicka sig, at vij skulle eröpna
dem våre tanckar om modo, förähn man viste, hvad quantum skulle blifva,
desförutan och fast vij ähn ville leggia hjernan i blöt på modum, så kunde vij
doch för detta obstaculumet intet få tala med de käijserlige derom, som stän-
dernes intention ähr. Vore nu ständerne med oss eenige uthi denne eende
saken angående soldatescan, så ville man förmoda, det vij sedan coniuncto
consilio et opere med dem skulle kunna trängia igenom och gifva så gott
uthslag i värket, som man önskade. Men sålenge vij intet viste, hvad vij kunde
hafva at försee oss till ständerne uthi oftabemälte postulato för militien, så
kunde de intet förtänkia oss, att vij ginge dervid varsampt. Der de nu ville
träda ihop öfver quanto, hvilket vij dem då som förr med flijt ville hafva
recommenderat, så skulle det märckeligen befordra vägen till friden, dertill
vij då och effter alle mensk- och möijelighet vore öfverbödige at contribuera
alt det, som i vår macht och kraffter stode.
Detta hafva de låtet taga väl opp och lofvat sig villja dagen dereffter kalla
ihop ständerne, dem sådant proponera, och effter de sågo, det intet annors
kunde vara, bringa quantumet här före och på theatret. För deres perssoner
hafva de elljest tesmoignerat sig väl föruth hafva gjordt sig det facit, at de
annat svar intet kunde få af oss på deputations anmodande, och fördenskull
hade de intet velat gilla, att man så skulle gå om med saken, men effter de
lichväl så hafver behagat deres medständer, hafve de och most låta det så skee;
försäkrandes oss i det öfrige, att såssom de hade ordre af deres herre churfur-
sten at, såvidt giörligit vore, gå oss icke allenast i denne, uthan och annor
måtto tillhanda, så ville de och häruthi så comportera sig, att vij förmodelig
intet skulle hafva att beskylla dem, efftersom de och hafva endskyllat, at det
sålenge ähr vordet drögt med quanti erördtrande.
Derpå hafva ständerne nu sedan i alle desse dagar besoignerat om quanto.
Men ähn hafve vij intet egentligen kunnat få vetta, hvadsom deri ähr uthrät-
tat . Doch tåre vij ähn, förähn posten afgehn, bekomma någon effterettelsse
derom.
Hvad landgrefvinnan af Hessen-Cassell Furstliga Nåde skrifver oss till om
sitt soldatescas contentement, det viser littera C. Hennes Furstliga Nådes ge-
sandter hafva sagt oss, att, der Hennes Furstliga Nåde får 2 tunnor guldz
Richzdaler, vill hon låta nöija sig dermed. Och såssom han märker, att stän-
derne lijtet eller intet villja vetta Hennes Furstliga Nåde så måtto till villjes, så
seer han ingen andre medell ähn detta, at han nödgas begiäre på Hennes
Furstliga Nådes vägner af oss, att samma summa måtte inclusive, doch tacite,
uthi quanto för Eders Kungliga Majestätz militie Hennes Furstliga Nåde till-
accorderas , och att vij fördenskull ville fordra så myckit högre, ähn vij hade
tänckt.
Den 12. huius kom een envoyé hijt ifrå Hollendske ambassaden till oss, men
hade intet annat säija, ähn „Datt hy was gecommitteeret van die heeren am-
bassadeurs van de heeren Generalsstaten van den geunierden Niederlanden
omme newenst die grotenisse van haere Eders Excellentie ons toe seggen, dat
de vredee mit Spagnien waer gesloeten, ratificeeret ende solenniter toet
Munster publiceeret ende daroep statelijke ruyse gedroncken worden“.
Det vardt honom derpå svarat med behörlige curialier och deribland betygat,
att man congratulerade de Hollendske gesandter deröfver, såvijde som det
med de alierades contentement var skedt.
Rätt som brefvet skulle slutes, få vij Eders Kungliga Majestätz allernådigste
skrifvelsse af den 29. passato, hvaraf vij ibland annat see Eders Kungliga Ma-
ijestätz allernådigste förklaring om generaelratificationen, såssom och om di-
plomatibus och ceremoniis investiturarum öfver de land, som Eders Kungliga
Majestätt och chronan varde af Käijsaren och Römerske Rijket cederade. Vij
hafve fuller strax kunnat tänckia, att det intet vill låta således practicera sig
med ratificationen, men lichväl intet mindre kunnat ähn berätta ständernes
förslag deruthinnan. Hvad nu Eders Kungliga Majestätt af det tillfellet beha-
gar att befalla, så mehrbemälte ratification angående som elljest, det skall af
oss hörsambligen tagas i acht. Och vele vij förmoda, att vij icke allenast ra-
tione ceremoniarum vid investiturens uthferdigande skole erholla den hono-
rableste modum som kan vara, uthan och att vij skola kunna öfvertala och
förmå stenderne hvar icke alle doch de förnembste, att blifva her in locis trac-
tatuum qvar, tilldes ratificationerne ähre vordne uthväxlade.
Äfven komma de ständerne åter til mig, Johan Oxenstierna, och öfverandt-
vorda mig een sådan skrifft angående quantum för militien, som littera D
inneholler, hvilken de uthi deres taal nästan verbotenus folgde. Jag tog den op
till communication och öfverleggiande med min collega, som ähn sjuk ähr,
och lofvade mig villja sökia tillfelle att komma ihop med dem igen, till at
behörligen svara dem deropå, efftersom jag anböd mig villja finna mig in
hoos dem, der de behagade låta mig vetta hvarest de ville var församblade.
Men de offererade sig, att vara beredde till att på min fordran komma till oss
begge eller endera, som det kunde skee. Effter nu dee altså omsider hafva
kommit fram med quanto, hvilket sträcker sig allenast lijtet öfver 13 tunnor
guld i Richzdaler räcknat, så vore oss nödigt, att vij kunde höra herr Erskein
deröfver, hvilken vij nu hvar dag vänta. Der vij elljest viste om Eders Kung-
liga Majestät ville, att man på hvariehanda sätt skulle sökia att komma uhr
värket, allenast man erholler Eders Kungliga Majestätz intent med friden och
soldatescan sitt contentement, så at hon intet råkar i disgusto, så skulle det
vara itt mechta gott medell, att väll komma uhr verket med, men vij be-
fruchta , at sålenge vij ähre stringerat till een viss modum och quantum, skall
man her ingenvärts kunna komma. Skulle nu det förre behaga Eders Kungliga
Majestätt, så behöfde vij deröfver Eders Kungliga Majestätz allernådigste or-
dre .
Hvad för aviser vij här hafva om krigzväsendet, finnes under littera E.
PS: Mitteilung Graf Wittgensteins über die Geburt eines Sohnes des Kurfürsten
von Brandenburg und Einladung zu einem Fest.
B: 893–895 Projekt zu den Exekutionsartikeln. o. O. u. Tag
E: 901–903 Avisen