Acta Pacis Westphalicae II C 3 : Die schwedischen Korrespondenzen, Band 3: 1646 - 1647 / Gottfried Lorenz
16. Johan Oxenstierna an Salvius Osnabrück 1646 Oktober 26/November 5
Osnabrück 1646 Oktober 26/November 5
Kopie: DG, A I 1 , Legat . [ 5 ] fol. 763–764 = Druckvorlage; Dublette: fol. 801–802.
Konzept: J. Ox. Slg. A II, E 923.
Unterredung mit den brandenburgischen Gesandten über Pommern. Haltung der pommerschen Land-
stände zur Pommernfrage. Kooperation mit den französischen Gesandten.
Jag hafver uthaff Nr. 13 gärna förnummit att han är väll offverkommin.
The Brandenburgiske, kommandes i förgår hijt igen, låto strax salutera mig
och i går begära een tijma, then the finge effter måltijdet. Theras värff var
att hälssa mig på churfurstens vägnar. Theröffver kommo vij på taal om
fulmachten. The lådes inthet vara komne förthenskull till mig, sände liqväl
strax effter fulmachten och lefvererade henne in originali fram, som inne-
lagde copia med meera uthvijsar. Effter jag theri befan icke allenast ingången
något efftertänkelig, uthan förnemligast 1) att the vore fulmächtige att
tractera med oss allenast om ett stycke af Förpommeren och 2) att samma
fulmacht inthet rörde om then föreslagne alliancen, så tesmognerade jag att
ett slijkt tilbod inthet kunde gå, uthan fastmeer hafve thet ansee[n]de att
the ville oppehålla värcket. K. M:tt vore entskyllat och oss ingelunda att
förtänkia om vij vijd så fatt saker ginge på een annan väg. The oprepade
sijn[a] förre contestationer och opmussade med många ord hur besturtzat
churfursten hafver varit när H. Churfl. Durchl. hafver hördt att vij icke
allenast inthet vela tala om Förpommeren, uthan [be]stå på bästa och största
deelen af Hinderpommeren, villjandes han, churfursten, häller låta alt gå
offver ändan och till grund förän han låter sig stängia från Oderen, med
annat lijckt, som de tillförende offta haffva predikat aff. The sade sig ville
referera churfursten mitt svar och förvänta therpå resolution.
Nu effter jag seer att the Munsteriske sakerne nalkas åt ändan och the chur-
furstlige opiniastrera meer och meer, så tycker mig vora gott att herr
ambassadeuren remonstrerar them Frantzöske och andra uthi hvad terminis
vij här äre.
Deputati statuum i Pommeren
Eickstedt und Runge.
Eickstedt, Marx von: * 1595, † 1661; Pommern-Wolgaster Hofrat. Vgl. ADB V S. 746 ;
APW [ II C 2 S. 28 Anm. 3 ] ; Bär S. 47 Anm. 210.
Runge, Friedrich: * 17. 3. 1599 Greifswald, † 25. 12. 1655 Kolberg; 1624 in die pommersche
Verwaltung eingetreten, 1625 Hofrat, 1626 nach Danzig gegangen; 1641 Stettiner Syndikus,
reiste mit Eickstedt im März 1644 und im Oktober 1645 zum Friedenskongreß nach Osnabrück.
Nach dem Westfälischen Frieden wurde Runge pommerscher Kanzler beim Kf. von Brandenburg,
brachte den Grenzrezeß zwischen Schweden und Brandenburg zustande und erhielt am 3. Dezember
1649 die Kantoratspräbende des Kolberger Domkapitels. Vgl. ADB XXIX S. 683f. ; APW
[ II C 2 S. 28 Anm. 4 ] .
Runge als mecklenburgischer Gesandter – vgl. APW [ III D 1 S. 351 ] – halte ich für einen Irrtum.
Vgl. weiterhin APW [ II C 2 S. 28 Anm. 1 ] ; Baltische Studien VI 2 S. 45 (über die
Unterredung der Gesandten mit Johan Oxenstierna am 23. Oktober/2. November – vgl. hierzu
Breucker S. 63).
Dr. Joachim Braun und Dr. Christian Schwartze; vgl. APW [ III D 1 S. 354 ] .
Schwartze war Ratskämmerer und dann Bürgermeister zu Greifswald; vgl. Bär , Register.
the allena hälst sågo det een behöllo Pommeren, thet vore K. M. eller och
churfursten, allena theras committente bleffvo vijd sijna privilegier. Ifall
K. M:tt finget, hoppas the att det skulle finnas råd att vedergälla churfursten
och att them skulle kunna med churfurstens villja göras lööss från sijn eedh.
Dismembrationen och skifftet meena the hafva nu strax många difficulteter,
och i framtijde städe af sig stora inconvenientier. Om så är att herr ambassa-
deuren befinner att thetta inthet skulle kunna gå för sig, uthan att the
Frantzöske, som till äfventyrs reeda må vare skedt, ville vette K. M:ttz
villja, så står till hans gottfinnande att ther in loco menagera saken på bäste
sättet. Thet synes inthet skada att Galli effer vårt sidsta aftaal finge någon
apertur, hälst om the första gradu remissionis, att man skulle nu komma på
penultimum fastmeera ultimum, håller jag än vara orådeligit. Doch såsom
alt ther i rummet bäst diiudiceras och tijden gifva andra tanckar, altså
ställer jag thet och therhän och till bätter fram, efftersom jag och vill med
alla lägenheeter skriffva min meening tijt öffver och vänta effterrättelssen
hijt, huru thertill står.